Blunda & Ljuga

 
STOCKHOLM, JANUARI 2021
   
   Det är tandläkarväder. I bokstavlig bemärkelse. Fem grader och ösregn när jag kliver ut från tidig och lyckad koll hos Marianne ute i Bromma. Depeche Mode ”So Much Love” i bilen. Högt. Från de kvarter som förr var hemma mot Söder för möte om framtid. Egentligen en formalitet. Jag har ju redan svarat ja. Frågan om jag ville fortsätta att jobba för Nent och Viaplay, även utan Champions League, kom i början av december. Ännu ett rättighetstapp, men det var inte det som fick mig att tvivla och fundera en vecka.

   13 år på samma ställe och nästan ständigt i studion ännu längre än så har fått mig att överväga. Att alltid först rita ner speldagar, stormatcher, rivalderbyn och landslagsuppehåll i kalendern – och först därefter rätta in resten av livet – har fått oss att värdera. Hur länge går det att hålla på? Men framför allt är det, och har under lång tid, mer och mer blivit en klimatfråga. Klimatet i branschen generellt. Klimatet på det här företaget specifikt. Ohälsosamt mycket av falskhet och cynism. Allt mindre av utveckling, ambition och journalistik, mer och mer på låtsas, tramsigare runt allt sämre sport. Ändå, jag älskar ju jobbet och trivs så bra med mina expertkompisar i studion och teknikvänner i kontrollrummet. Så många år, skratt och slit tillsammans. Trygghet, gemenskap. Kanske dumt att kliva av efter att ha investerat så många år? Och pengarna är bra. Vi diskuterade och dividerade, vände, vred och värderade. Till slut bestämde vi oss, Lotta och jag.

   ”Klart att vi kör!”, skrev jag i ett mejl till sportchefen den 8 december.
   ”Tack! Jag har bollen! Kör hårt ikväll”, var svaret kort därefter och strax före ännu en Champions League-kväll, just den gången med Messi mot Ronaldo.

   Jag tackar nej till en annan stor uppdragsgivare strax före jul. Vi har ju bestämt oss, Lotta och jag – och Nent. Muntlig överenskommelse finns om att fortsätta med Premier League, att fronta och utveckla Europa och nya Conference League. Det är ju ett rejält hack ner från Champions, Europafotbollens division 2, men va fasen. Det kan bli lite mer svensk fotboll och andra internationella klubbar jämfört med de vi brukar hålla på med. Nytt och annat att vara nyfiken på, helt enkelt. Mer journalistik in i rollen, tänker jag. Chansen att ställa allsvenska sportchefer till svars direkt i stället bara för att gissa och spekulera i hur de uppe i toppen ute på kontinenten resonerar. Allt det där lockar. Den kommande vintersatsningen? På den raka frågan från sportchefen var det nej tack från min sida. Sotji-OS var fantastiskt men min starka känsla kring skidhelgerna som betal-tv är att det är ett omöjligt uppdrag. Så länge SVT sänder Vinterstudion med skidskytte är det att börja på många minus med 15 kilometer bakhalt i Otepää – och tro att public service-publiken helt plötsligt skulle bli supernöjd med att betala extra för samma sak. Viaplay Vinter känns mest som ett tydligt tecken på vd-hybris, kastat i knät på sportredaktionen. Och det var ju inte direkt så att sportchefen Per Nunstedt och hans närmaste underhuggare Daniel Berglund, Jonas Berg och Tommy Bark jublade när de fick beskedet. Skidsatsningen är helt enkelt ett sätt från företagsledningens sida att försöka förlänga livet något år eller så på de reguljära kanalerna, att fylla TV6-tablåerna med åtminstone något annat än dubbelavsnitt av Scrubs, ännu en repris av Simpsons eller Family Guy på repeat...men fotbollen och handbollen, absolut. Där brinner jag. Tänker att jag får fortsätta att göra jobbet och samtidigt hålla nödvändig distans till företaget.

   Nent har alltså frågat om jag vill förlänga avtalet och jag har tackat ja. Handslag och kontrakt återstår. Men det där formalitetsmötet dröjer. Juldagarna passerar, nyåret startar och jag kastar mig in i handbollsbubblan. Nästan tre veckor med underbart nörderi ihop med två av de absolut skickligaste och mest ambitiösa som jag har jobbat med, Johanna Ahlm och Martin Frändesjö. Jag är väldigt mycket fotboll i grunden, har jobbat massor med hockey, är fullständigt tokig i golf och kan med glädje sätta mig in i vilken sport som helst; ingenting är dock så intressant som handboll tillsammans med Johanna och Martin. De lär mig, jag utmanar dem. Vi har roligt kväll efter kväll och Sverige gör succé i match efter match. Utan att det nederlagstippade laget ens har tränat ihop före första avkast. Egypten-VM är det första stora coronamästerskapet och det är såklart en dimension till för alla att hantera, inte minst spelarna. För oss innebär det hemmastudio, men med Johanna och Martin blir det ändå ett nära och tajt samarbete. Ständiga diskussioner med Martin på dagtid före match, utvärdering efteråt i bilen när jag skjutsar höggravida Johanna till hotellet om kvällarna.

   En vecka in i mästerskapet lyckas jag få till det där mötet. Ett par nya jobböppningar har dykt upp och jag vill såklart knyta ihop dealen, skriva under det kontrakt som vi redan är muntligt överens om. Eller känns det lite svajigt? Är det lite kärvt? Äh, spelar roll. Men jag behöver verkligen tvinga fram den här träffen med chefen, piska fram den. Ungefär som regnet när jag parkerar och Depeche tystnar tvärt. In i värmen på Ringvägen. Det blir väldigt fort kallt igen:

   ”Det här är det svåraste samtal jag har haft”, säger Per Nunstedt. Han är sportchef sedan 2014. Vi byggde program tillsammans under många år på TV4 och när jag fick frågan om att flytta och förändra det som då hette Viasat 2008 tackade jag ja med ett krav. Jag ville ta med Nunstedt. Viasat sa nej. Jag tjatade och förklarade, att om vi ska göra om och göra bättre räcker det inte med att jag frontar programmen i rutan. Det behövs mer bakom. Med stor tvekan gick de till slut med på det som här och nu visar sig vara mitt livs sämsta önskan. Jag flyttade och Per Nunstedt fick följa med.
   Nu sitter vi där öga mot öga i ett av alla, fortfarande pandemitomma, mötesrum på bottenvåningen. Här brukar vi ju aldrig sitta, tänker jag. Det är kort över bordet men tämligen omedelbart blir det klart att vi aldrig har varit längre ifrån varandra.
   ”Det finns några som inte vill jobba med dig”, säger han och flackar med blicken ut mot regnet och trottoaren på Ringvägen.
   ”Va!? Vilka då? Varför?”, undrar jag. Helt paff, totalt oförberedd. Smått chockad inser jag snabbt att det här är en komplett annorlunda variant av formalitetsmöte mot vad jag hade trott. För bara några veckor sedan sa samma chef att han tyckte att jag gör jobbet som ingen annan och önskade att jag ville förnya kontraktet. Här sitter vi nu med kovändningarnas lappkast, alltså.
   ”Jag kan inte säga mer än så. Det är Kim Mikkelsen [nordisk sportchef, min anmärkning] som har tagit beslutet…efter det han har hört”, berättar Nunstedt nu.
   ”Vad har han hört? Vilka har sagt vad?”, är ett par av mitt smatterband av omedelbara frågor. Kalla kårar igenom hela kroppen.
   ”Jag är ledsen. Kan inte säga mer än så. Det är ett sekretessbelagt personalärende”, är det enda helt känslokalla svar som jag får från Per Nunstedt. Han som jag under så många år har samarbetat med och personen som jag för snart 13 år sen tjatade på dåvarande MTG-ledningen för att få ta med mig från TV4 sitter och beter sig som ett ärkesvin bara någon meter framför mig. Han mår förvisso rejält dåligt, det är tydligt, men mot mig försöker han hålla sig iskall. Jag blixtrar och dundrar. Blodet pumpar, känslorna exploderar. Men bara inombords. Utåt agerar jag strikt, frågar stramt, förhåller mig formell till den lika plötsligt uppkomna som skruvade situationen. Jag antecknar och skriver ner citat, vilket stör honom oerhört. Känner omedelbart att det här behöver dokumenteras.
   Använder två A5-papper, baksidorna på klassiska konferenspapper, med Nents blåa falukorvslogga. Mitt på första sidan, dvs ungefär efter tio minuter står det:
   ”Jag vill förlänga ditt kontrakt men Kim har bett mig kolla det som kommer från Berglund”, säger Per Nunstedt enligt mina noteringar.
   I mitt inre drar jag snabba streck. Aha. Daniel Berglund, alltså. Det är därifrån allt kommer. Han som nu har skaffat sig personalansvar. Han som nu har hand om all “mög”. Han ser sin uppenbara och efterlängtade chans att göra sig av med mig. Jag är den enda som är kvar av de som har ifrågasatt hans stenåldriga ledarstil. Åtminstone öppet och rakt. Utan någon som helst direkt insyn hur det faktiskt är på redaktionen, i och runt studion, i Stockholm lyssnar och agerar danskarna på distans. Gärna auktoritärt.

   Den danska ledningen har genom åren alltid haft en stark ställning inom det här företaget, inte minst när det gäller sport. Kim Mikkelsen har jag bara sagt hej till vid ett tillfälle då han besökte redaktionen för några år sen. Han hälsade inte tillbaka. Men tydligen har han nu av någon eller några fått en klar uppfattning om mig som person. Ändå. Så pass självklar och definitiv att det uppenbarligen bekymmersfritt går att knoppa av mig utan närmare förklaring. Egentligen blir ingenting sagt på det här mötet och ändå är det ett helt avgörande samtal på ganska precis en halvtimme. Efter 13 års lojalt jobb i frontlinjen utan en enda sjukdag får jag egentligen bara veta att jag inte är önskvärd längre. Inte varför.
   Per Nunstedt har fått en order, säger han. Kim Mikkelsen säger något annat några veckor senare. Då är det plötsligt ”Pers beslut”, enligt Kim. Allt är hursomhelst en personalpolitisk soppa. Och den smakar illa.
   Jag kliver ut från den personliga exekutionen med väldigt många fler frågor än svar. Varför har ingen kollat med mig? Borde det inte finnas möjlighet att bemöta eventuell kritik? Vilka chanser finns att – vid eventuellt behov – förändra sitt beteende?
   Det enda jag verkligen är säker på är att det här är ett företag jag absolut inte vill jobba för. Nent är otäckt och ohälsosamt. Viljan att bryta upp är högst ömsesidig om än på synnerligen olika grunder och från varierande utgångspunkter. 

   Från och med tiotiden på förmiddagen den 22 januari 2021 är jag ett sekretessbelagt personalärende. Jag får inget veta. Fortfarande i skrivande stund har ingen ansvarig berättat. Jag vet inget annat än de felaktigheter, påståenden och lögner som först Expressen, därefter övriga medier, senare publicerar vid upprepade tillfällen. Fyra månader efter det interna mötet, dagen före det som skulle bli mitt sista arbetspass, är det dags för en ny avrättning. Allmän, omfattande och falsk. Expressen startar ett mer än veckolångt drev – på beställning av de visselblåsta cheferna på Nent.

   Först tandläkaren och kort därpå sparken. Det är fredag och på kvällen firar vi. Jo, faktiskt. Åtta timmar efter uppbrottsmötet och inför en oviss jobbframtid är vi ett gäng om sex personer som skålar på Brillo. Det är dagen efter premiären av ”Amadeus. Mer än en son”. Det höll hela vägen, vårt hemliga åttamånadersprojekt om och med Amadeus Sögaard. Dokumentären känns onekligen som en succé. Intresse och rubriker av stora mått. Programmet toppar sen listorna för flera veckor framåt, det som Viaplay tackade nej till tre gånger och sen prutade så hårt att det i stort sett bara räckte till foto och redigering. Men bra blev det. För Nents pressavdelning var det guldmaterial och för Amadeus hade både Lotta och jag gärna jobbat gratis ett halvår till. Senare under våren försöker Nent gå bakom ryggen på vårt produktionsbolag och producera en uppföljare på vår idé och vårt projekt – utan oss. Utan framgång.

   Dagen efter är dränkt i trycksvärta. Löpsedel, förstasida och uppslag. Toppartiklar på nätet, tusentals reaktioner på sms, Twitter, Insta och Facebook. Efter kallduschen på chefsmötet, kicken på falska grunder, vågar jag inte vänta. Jag släpper nyheten. Nent säger inget i artiklarna, vet inte om att de ska komma och är utifrån det givetvis inte heller förberedda för dem. Känner att det gäller att vara först ut med storyn. Kan Nent agera lögnaktigt direkt mot mig i ett slutet rum kan vad som helst dyka upp i en öppen artikel, tänker jag. Mitt budskap utåt i tidningarna är att jag slutar på Viaplay efter kontraktets slut, att jag kommer att jobba med annat och att en del är klart men mycket oskrivet. Sprickan mellan Nent och mig är såklart omöjlig att helt runda. På ett ställe utvecklar jag lite grann:
   ”Sportchefen, som jag en gång gav jobbet, intog en position som gjorde att alla eventuella vägar framåt tillsammans var omöjliga”, förklarar jag.
   ”Ville Nent behålla dig?”, frågar Aftonbladet.
   ”Utifrån den hållning som sportchefen har valt blev den frågan snabbt inaktuell.”

   Det fick bli mitt sätt att åtminstone säga något, men långt ifrån allt. Men fotbollspubliken och tv-tittarna fattar. De rasar mot Nent och Viaplay från första dagen och i omgångar under hela våren. Då och då fortfarande. Jag är tårögt tacksam för uppskattningar och stöd. Den närmaste tiden blir den folkliga opinionen en stor anledning till att jag överhuvudtaget står och går. Samtidigt blir det den direkta orsaken till att det finns en stark anledning att fälla mig. Nent tappar anseende omedelbart, senare under våren också abonnenter. Efter helgen, på måndagen, kommer den första planterade försvarsartikeln:
   ”Ansträngda relationer och dyr lön”, skriver Expressen som anledning till uppbrottet och citerar anonymt. Tidningen har ett antal felaktiga uppgifter om mitt avtal i texten dessutom. Och jag kan inte annat än att skratta. Det heter inte ”dyr lön”, det heter i så fall ”hög lön”. Den anonyma felsägningen gör det tydligt för mig vem som har läckt och försökt få branden släkt. Ett par dagar senare blir det mindre roligt.
   ”Vet du vad de säger om dig?”, undrar Discoverys sportchef när vi når varandra på telefonen. Jag går min vanliga slinga från en malm till en annan i huvudstaden, på väg till sändning för en extrainsatt Premier League-studio mitt emellan två handbollskvällar. Jag är på Skeppsbron när Emir Osmanbegovic berättar:
   ”De sprider ut rykten om dig i branschen så att du inte ska kunna få jobb igen”, säger han.
   Vi har jobbat tätt ihop på TV4 och han tar nu kontakt för att varna. En Nentchef har ringt några samtal, bland annat till Emir, för att smutskasta:
   ”Det är så jävla elakt och fult. Och jag vet att det inte stämmer”, säger han till mig i höjd med Slussen.
   Han är en av de få chefer i rollen som finns. Det är en liten bransch. Det krävs inte många samtal för den som vill bedriva opinion under radarn. Och det har använts som hot mot andra förut. Här är ett utdrag ur Dagens Nyheter november 2017 när det här mediehuset och dess arbetsmiljö granskades:
   ”Jag har länge varit rädd för honom och hur han med några enkla telefonsamtal skulle kunna förstöra min karriär”, berättar Isabel Boltenstern om chefen som fick henne att sluta 2015. Sedan dess har alltså MTG blivit Nent och hotet blivit verklighet. Nu rings de där samtalen. Nu är det min karriär som ska förstöras. Nu gäller det för redaktionen och för företaget att utåt sett skaffa sig en rimlig anledning att inte förlänga avtalet med mig, att plocka bort mig från rutan. Branschen får veta först. Personalen vartefter. Tittarna så småningom.

   Dagens Nyheter synade under metoohösten förhållandena på dåvarande MTG. Samma chefer då som nu. Bland samlade röster och berättelser fanns de som satte ord på det som nu upprepas:
   ”Jag ville bara bort därifrån. Nästan en fjärdedel av avdelningen slutade på bara ett års tid, men de flesta var tysta. Två av mina kollegor som tog upp problemen fick ingen respons alls”, sa en man som hade slutat och fortsatte:
   ”När avdelningen fick dåliga omdömen i en medarbetarundersökning ställde sig chefen upp och förklarade att detta var en rolig arbetsplats och att det var så vi skulle beskriva den i fortsättningen. Något som flera av de anställda uppfattade som ett sätt att säga att kritiken inte var välkommen.”

   Historierna går igen. Och jag vandrar vidare till jobbet som ett ”sekretessbelagt personalärende”. I fyra månader.

   Under pandemiåret har vi bara varit en handfull personer kontinuerligt på redaktionen. Där förbereds programmen. Producent, redaktör och programledare jobbar rätt tätt. Det senaste året har vi varit ännu mer självständiga än annars och på sätt och vis har vi i arbetet kommit närmare varandra. Vi har gemensamt löst en ganska tuff jobbperiod. Snabba utryckningar, mer och oftare. Chefer och personer i icke direkt producerande arbetsroller har stannat hemma. Vi är helt enkelt ett litet gäng som upprätthåller produktionen och rutinerna.
   Tre timmar före varje sändningsstart är det möte nere i studiokällaren med betydligt fler ur den frilansande teknikpersonalen. Det är ungefär samma tajta och skickliga gäng som för både fem, tio och 13 år sen. Men det är en skarp statusskillnad mellan de fast anställda där uppe och de kontinuerligt inhyrda där nere – tycker vissa i alla fall:
   ”De är frilans, de ska bara göra som vi säger”, har en fast anställd producent/programledare fnyst och slagit fast vid ett flertal tillfällen uppe vid desken.
    När en av de tekniska killarna en gång ler ett frustrerat leende åt en frekvent underbemanning tvingas han snabbt dra ner smilbanden:
   ”Vad skrattar du åt?”, säger samma producent.
   ”Personalpolitiken”, svarar teknikkillen.
   ”Då kan du gå ifrån bordet.”
   Man kritiserar inte någon eller något på Nent/Viaplay. Inte ostraffat. Den som inte är med på allt, har synpunkter på något, är antingen emot eller åtminstone förbannat jobbig. Så är det hos cheferna högst upp och även bland en hel del av arbetsledarna också längst ner i källaren. Miljön är förgiftad och medarbetare kuvade.

   De, fortfarande relativt få, som finns på redaktionen under dagarna efter uppbrottsmötet och rubrikerna skakar på huvudet. Det är en bomb att jag ska sluta. Förklaringen en än större sensation. Ingen har hört något, ingen förstår något.
   ”Va!” och “Varför?” är de genuint förvånade reaktionerna. Samma rakt igenom bland de jag brukar arbeta med. Ingen känner igen sig. De närmaste programmakarna är genuint upprörda. De berättar att de blivit kallade till personliga medarbetarsamtal där personalansvarige Daniel Berglund ska ha ställt ett antal märkliga frågor specifikt om mig. Fiskande frågor. Jag fortsätter med ett antal ytterligare förtroliga samtal med fler personer på redaktionen och bilden klarnar än mer; frågeställningarna om mig söker tydligt hans önskade svar. Allt för att få ett, för honom, lämpligt resultat. Ingen insyn, ett syfte.
   En person har alltså på egen hand genomfört personalsamtalen, en chef har haft ansvaret för den enkät som senare ska ha skickats till Danmark och den nordiska sportledningen. Samma person, samma chef som jag har visselblåst internt uppåt om för sin trakasserande, mobbande och sexistiska ledarstil sedan 2017. De uppenbart manipulerade medarbetarsamtalen används som krokben.

   De fyra månaderna mellan sparken och slutet blir en lika intressant som otäck social studie. Eller rättare sagt: det blir en fullständigt vidrig vår. På jobbet och ute i verkligheten. De gravt misskrediterande artiklarna om mig startar redan följande måndag efter uppbrottsmötet med sportchefen. Senare i mars kommer en planterad krönika signerad Magnus Nyström. I slutet av maj startar det beställda och mer än veckolånga drevet. Allt i samma tidning. Alla omständigheter får jag berättat och bekräftat inifrån den aktuella redaktionen – Expressens. Där har Nentgrabbcheferna fortfarande ett par av sina bästisar, vid tangentborden och på beslutspositionerna.


CHAMPIONS LEAGUE-STUDION, SEPTEMBER 2008


STOCKHOLM, DECEMBER 2020
 
   Matcherna är igång. Plötsligt börjar de som egentligen inte ska prata i studion att låta. Högljutt. Irriterat. Frustrerat. Det är Champions League-kväll men det är inte bara vi vid bordet, i sändning, som gör oss till tals. De bakom kamerorna brister ut, högt och upprört och samstämmigt:
   ”Men va fan är det frågan om!”
   Röster uppifrån kontrollrummet talar om mycket annat än det som gäller programmet. Det händer aldrig annars. Superproffsen i den tekniska personalen är alltid dunderfokuserade på sin uppgift. Alla är sina egna företagare och då finns det inte utrymme för annat än att prestera konstant på topp. Det här gänget är Sveriges absoluta tv-elit och jobbar med alla möjliga program på alla kanaler. Ljudkillen eller scriptatjejen kan vandra i stort sett rakt från ett pass på Nyhetsmorgon på TV4 till Premier League-studion med Viaplay för att nästa dag sitta med en inspelning hos Kanal 5. De behöver jobben, tv-Sverige behöver de som gör jobbet. De behöver kunna jobba i alla mediehus. Alla mediehus behöver att de jobbar. Den här kvällen sätts ömsesidigheten på spel. Med ett mejl mitt under sändning. Det är inget annat än ett maffialiknande ”förslag”. Innebörden i raka ordalag:

”Hej! Snart gäller nya villkor för dig när det gäller att fakturera Nent. Vi kommer att dra ner din ersättning med 40 procent. Och vill du jobba för något annat tv-bolag måste du ha vårt skriftliga godkännande, annars blir du skyldig att betala minst en halv miljon kronor per gång. Dessutom: du kommer inte att kunna lägga på någon försenings- eller påminnelseavgift, om vi inte betalar i tid.”

   Medieföretaget som slår på stor trumma och trumpetar högt om allas lika värde utåt, så här är kommunikationen med – och synsättet på – några av de trognaste och viktigaste medarbetarna internt. Här är ett utdrag ur den mer strikta avtalstexten:

   ”Beträffande uppdrag från andra aktörer som direkt konkurrerar med NENT, t ex genom att rikta sig mot NENTs målgrupp, har den Egenanställde en skyldighet att, innan den Egenanställde åtar sig sådant uppdrag inhämta NENTs skriftliga tillstånd. Skulle sådant tillstånd inte lämnas, äger den Egenanställde inte åta sig det konkurrerande uppdraget under detta Avtals giltighetstid.

   Skulle den Egenanställde bryta mot ovanstående konkurrensförbindelse ska NENT vara berättigat för varje överträdelse erhålla ett vite om 500 000 kronor. NENT äger även rätt att kräva ytterligare ersättning för det fall den skada NENT lidit på grund av överträdelsen överstiger vitesbeloppet.

   Detta Avtal får inte överlåtas av den Egenanställde. NENT äger rätt att överlåta sina rättigheter och skyldigheter i detta Avtal utan samtycke från den Egenanställde.

   Eventuella påminnelseavgifter får inte påföras.”

   Sveriges tv-arbetare har inget fack. Men inte ens de skickligaste behandlas någotsånär. Det gäller flera bolag i branschen, Nent specifikt i det här fallet. Cynismen genomsyrar sättet att vara sinsemellan, framför allt uppifrån och ner. Okunskapen driver på. Många i tv-Sverige som har klättrat uppåt har gjort det genom att trampa på andra, och det sätter tonen. Har de armbågat sig fram ska väl andra kunna göra det också. Ungefär så. Och så finns det en mängd höga chefer som helt enkelt inte kan det här yrket. Här saknas insikt om vad som faktiskt krävs på båda sidor kameran. De kommer direkt från andra branscher, tycker att det är lite fräckt att ”jobba med media” men kan inte greppa vad det innebär med ansvaret att plötsligt också bli publicist. Fråga Mark Zuckerberg om just den utmaningen. De flesta som bossar över profiler i rutan har heller aldrig själva varit i offentligheten, aldrig varit föremål för en svart rubrik, känt draget av en twitterstorm eller hajat att maximerad uppmärksamhet inte alltid är detsamma som total harmoni. Långt ifrån. Och så finns det de som värdesätter sin bonus oerhört mycket högre än människorna som utgör själva kärnan och förutsättningen för den. De tycker till och med att deras produktionspersonal gott kan betala den. Den här Champions League-kvällen åkte de egenföretagande tv-arbetarna på ännu ett förminskande övertramp från en uppdragsgivare.

   De extremt osäkra anställningsförhållandena i branschen är dess absolut svagaste punkt. Det är en grogrund till tystnadskulturerna såväl i mediehusen som på produktionsbolagen. På Nent har namnkunniga och lojala fotbollsexperter år efter år gått från ett finaluppdrag i slutet på maj utan att veta om de är välkomna tillbaka till premiären i augusti. Ovissheten har blivit ett maktinstrument från bolagets sida. Den som är det minsta krånglig åker ut.
   ”Det står hundratals i kö för ditt jobb här utanför, säg inte fel nu för fan”, har varit ett återkommande “peptalk” från sportchefen strax före programstart.
   Svensk tv-fabrik har rakt igenom samma typ, med olika nyanser, av cyniska synsätt på sina arbetare. Vilken ung tjej eller kille med ett färskt korttidskontrakt på ett produktionsbolag ringer i larmklockan för ett eventuellt sexövergrepp i Paradise Hotel? Om du vill in och vidare i branschen, alltså. Så är de oskrivna men tämligen uttalade spelreglerna och cheferna lirar vidare med dem. Frilansande tv-knegare i landet, förenen eder!

   Samma vecka som mejlet med ”erbjudandet” skickas ut har vi för första gången under pandemiperioden ett samlat redaktionsmöte med utrymme för någon annan än ledningsgruppen att uttala sig. Det är en parodi i sig att det som i så många delar är en modern digital verksamhet har agerat så analogt och tondövt som just i den här detaljen. Det är som att redaktionsregimen någon gång per vecka eller månad har talat och förkunnat allt fantastiskt som de har åstadkommit och vi små människor ska vara tacksamma att överhuvudtaget få ta del av budskapen. Tänk, allt har varit perfekt! Inga fel har begåtts. Kunderna strömmar in. Rättigheterna som någon annan kanal har köpt var alldeles för dyra. Aktiekursen och kvartalsresultatet slår nya rekord. Men tyvärr finns det inte pengar till programsatsningar, det nya grafikpaketet t ex – eller till annat än en sänkt ersättning för de som har jobbat lojalt i ett decennium och är bäst i landet på det de gör.
   Jag får ordet på det digitala mötet mitt bland några hyllningar och utvärderingar. Sportchefen frågar om hur Maradonaprogrammet kunde bli så bra som det blev? När nyheten om Diego Maradonas bortgång kom hade vi ungefär en och en halv timme till programstart. En vanlig Champions League-studio planeras och arbetas fram under någon veckas tid. På uppstuds fixade vi ändå ett trekvarts långt minnesprogram. Det var ett tv-hantverk utöver det vanliga. Ändå kändes det väldigt självklart för oss som gjorde jobbet. Men det blev anmärkningsvärt bra, enligt redaktionsledningen. Jag förklarade att den främsta orsaken till snabba omställningar med gott resultat är erfarenhet, skicklighet och trygghet.
   ”När jag står där på golvet och hälsar välkommen så vet jag att allt kommer att fungera. Ljud och ljus kommer att vara på rätt sätt och ställe. Grafiken kommer att stötta. Inslagen kommer att spelas upp. Jag kommer inte att behöva stå där med något som hackar eller tjorvar. Allt är tack vare vår starka och skickliga tekniska kedja där varje länk är så bra som den behöver vara, det där är personer som vi ska vara rädda om. Vi måste värdera dem…det dem gör…det de kan…jag hoppas att…”
   Mitt ljud försvinner. Plötsligt hörs jag inte. Tydligen. Sportchefen tar över ordet. Än en gång berömmer jag fel personer i Nentsportledningens ögon.

   Mitt i handbollsmästerskapet, lite mer än en månad senare, brister rösten igen. Den bär inte, helt enkelt. Det har gått precis en vecka sen tasksparken, mötet då jag plötsligt blev ett “sekretessbelagt personalärende”. Det är lite mer än en timme kvar till sändningsstart för Sveriges match mot Slovenien. Och jag gråter.
   Efter det ordinarie programmötet med hela sändningsgänget tar fyra av dem mig åt sidan. De vill snacka. Vi går till sminkrummet som oftast står tomt och stänger dörren.
   ”Vi har fattat att det inte har gått rätt till det här. Att göra sig av med dig på det här sättet, med de där anklagelserna mot dig tycker vi inte är ok. Vi vill inget hellre än att fortsätta jobba med dig och det tänker vi säga till företagsledningen”.

   Brevet är skrivet av de som har arbetat och samarbetat med mig i timmar och dagar, kvällar och helger, matcher och mästerskap. Under 13 års tid har vi tillsammans, nära och under press, gnuggat och jobbat. Vi känner varandra – och vi känner för varandra. Som jobbarkompisar på riktigt gör. Men i det här läget, efter den här veckan, känns det overkligt. Sagolikt. Är fortfarande mitt i en känslostorm och i samtalet med de fyra tar den ny fart, om än i en ny riktning. Efter mycket av genuin jävla orättvisa, öppen förnedring och äcklig falskhet är det här det första – och fortfarande egentligen det enda – hjärtliga och tydliga stödet från folk i det här mediehuset. 35 nära och schysta kollegor, elva kvinnor och 24 män, med mest av alla i branschen att förlora var de som var bäst på att verkligen stå upp när en kompis blev illa behandlad. Om någon någonstans har läst något om samarbetsproblem, här är deras brev till företagsledningen:



”Brev till vederbörande parter,

   I slutet på förra veckan (v.3) fick vi tillsammans med resten av Sverige reda på att programledaren Ola Wenström skulle lämna Nent och därmed oss inom kort. Att nås av denna nyhet kom som den största chock och besvikelse för oss i produktionspersonalen.
   Ola är inte bara hjärtat i Nent, Ola är Nent. Inte bara för alla tittare utan även för oss som jobbar med honom, varje dag, kväll och helg.
   Han har en unik energi som gör oss motiverade och tacksamma över att jobba med just Nent. Hans engagemang inspirerar oss att alltid pusha extra hårt, att leverera vårt absolut bästa, men även till att ständigt förnya och förbättra. Han bidrar till en förhöjd arbetsmoral som sällan kan replikeras på andra arbetsplatser. Detta har gjort arbetet på Nent, och framförallt med Ola till ett nöje.
   Ola är för oss en person som bortom sin uppenbara skicklighet i rutan, har en förståelse för vad våra olika roller har för betydelse vilka våra svårigheter är och har därav en enorm empati som är oss till stor hjälp. Det leder i sin tur till att vi kan prestera på bästa möjliga nivå.
   Vi i produktionspersonalen vill respektfullt men ack så högljutt och tydligt skriva under på att det inte finns någon med mer professionalitet, ödmjukhet och hjärta än Ola Wenström.
   Ur vår synvinkel är beslutet att låta honom gå en enorm förlust.

/SÄNDNINGSPERSONALEN, NENT”

   Brevet skickades som en bilaga till vd Anders Jensen, den nordiska sportchefen Kim Mikkelsen samt hela ledningsgruppen på Nentsporten i Stockholm med denna mejltext:

   ”Hej!
   Bifogat finner ni ett brev som vi önskar att framföra och som merparten av den frilansande personalen på Nents sportsändningar valt att skriva under.
   Det ska dock tilläggas att flera kollegor trots vilja, valt att inte skriva med sitt namn då de är rädda för repressalier.
   Mvh
   /Frilansarna”
   
   Tacksamma tårar längs kinderna. Någon timme till handbollsvinjett. Ett par veckor till dess att den nordiska sportchefen fnyser åt brevet och kallar sin viktigaste, om än inhyrda, personalstyrka för en ovidkommande samling människor vars åsikter är ointressanta. Sveriges produktiva tv-elit är i Kim Mikkelsens ögon en totalt irrelevant hop ”make-up-people”. Apropå det där med allas lika värde.



ÖRESUND, FEBRUARI 2021
  
 Kalla veckor. Flera i rad. På olika sätt. Några åker skridskor och spelar hockey en bra bit ut i Sundet. På andra sidan, på den danska sidan, är det betydligt varmare. Där råder ett hett hat – mot mig.
   Den nordiska sportchefen, Kim Mikkelsen, är omväxlande iskall och glödande förbannad under vårt Facetimesamtal.
   ”Ola, you´re not a team player”, säger chefen som jag har hälsat på en gång, men som då aldrig hälsade tillbaka. Ändå vet han bestämt hur jag är.
   35 personer i produktionspersonalen har berättat om vad de tycker. Ändå har han en helt annan, fast uppfattning om hur det verkligen förhåller sig. Från andra sidan Sundet.
   Inspelningen är 18 minuter och 47 sekunder. Vårt samtal är hans respons på brevet där jag beskriver en del av alla problem och oegentligheter som finns och har funnits i flera år på den sportavdelning som han ytterst är ansvarig för.
   Kim Mikkelsen är verkligen upprörd. Jag ser det. Jag hör det. Han har tydligt svårt att tygla sitt humör. Han är skitförbannad. Men inte på att hans högsta chefer har betett sig som svin i stället för ledare. Inte för att det har pågått trakasserier, mobbing och sexism i flera år på den avdelning som han är chef över. Inte för att många genom åren har drabbats och slutat. Han är arg för att jag har berättat om det. Och för att jag tycker att det är viktigt att göra något åt det.
   ”You´re coming with really harsh accusations!”, säger högste sportchefen mitt emot mig i Iphonerutan.
   ”There are no accusations, only facts”, förklarar jag och förtydligar att jag redan för över fem år sen har larmat både för vd, andra i ledningsgruppen och dessutom vittnat om detta hos deras utvalda advokatbyrå. I en undersökning beställd av hans egen företagsledning. Jag tillägger att jag har mejl, inspelningar, skärmdumpar och andra bevis kring ett flertal av incidenterna. Jag påpekar att flera personer i etablerade medier, både anonymt och med egna namn, har berättat ingående om övertrampen – från cheferna som han är chef över.
   Fyra veckor har gått sedan jag plötsligt blev ett “sekretessbelagt personalärende”. Ett personalärende som ändå förväntas fortsätta att jobba vidare och vara programledare i ytterligare fyra månader. En vecka har förlupit sedan jag författade ett brev till just Kim Mikkelsen som jag – naivt nog – trodde skulle vara intresserad av att basa över en schyst och fungerande sportavdelning. Han fick en engelsk version av den svenska som också skickades till vd Anders Jensen som kopia. Här är delar ur texten över motsvarande tre A4-sidor skickad den 12 februari klockan 11.42:
 
”Hej Kim!
   Skriver till dig efter nästan 13 år i firman och tre veckor i chock, förtvivlan och förnedring. Detta är inte ett mail som syftar till någon förändring för mig personligen. Det är ett mail som kanske kan ge mig någon slags inre ro. Framför allt är det mail för Sporten på Nent, dess framtid, och för den som är intresserad av sanningen.
   I början av december fick jag veta att Nent önskade förlänga kontraktet med mig. Den 22 januari kom i stället beskedet att företaget ville annat. Beslutet accepterar jag. Men inte tillvägagångssättet.
   Jag har sedan dess inte fått någon närmare förklaring. Jag får inte veta vem eller vad eller på vilket sätt. Det enda iskalla beskedet var att jag plötsligt tydligen gått från att vara välbehövd till att vara oönskad. Ingen förvarning. Ingen chans till förklaring. Ingen möjlighet till förändring. Inte ett enda samtal om hur jag (eller andra) ser på mig och min arbetssituation. Inte under flera års tid. Från ledningen på såväl redaktionen som i företaget har det under tre veckor nu varit helt tyst. Så gör man inte. Man gör inte så mot en lojal medarbetare efter 13 år. Man agerar inte så mot någon.
   Jag är som sagt inte intresserad av att ändra ert beslut. Däremot kräver jag upprättelse och ett omedelbart stopp för fortsatt ryktesspridning (den finns nu i branschen och kommer från delar av Sportens ledning). Det är inte ok.
   För den som är intresserad av sanningen om hur det är på Ringvägen 52 i Stockholm: Det är inte personalen – eller jag – som är problemet. Det är ledningen och ledarskapet. Så har det varit under många år och företagets vd har fått veta det. Utredningar har gjorts. Men cheferna och problemen är kvar. Arrogans, nonchalans och ett mentalt förtryck har nu till slut urholkat en hel organisation och skapat en arbetsmiljö där personalen är tyst och rädd. I den miljön vågar alltså folk inte ens skriva under ett brev som bara berättar om uppskattning kring en medarbetare, för att ge det senaste exemplet. Säger det inte något?
   Sporten på Nent har stora problem – och det är inte jag. Titta närmare, fråga flera så får du se och höra. Men tydligen är det bara samtal mellan chefer och fast anställd personal som räknas? Jag och ett 50-tal andra frilansande medarbetare har aldrig fått möjligheten att berätta.
   Jag är stolt över att under snart 13 år ha positionerat först Viasat och nu Viaplay till en förstaplats i svensk sportteve. Jag är stolt över att ha format Premier League-sändningarna, tagit Champions League-produktionerna till vinnare av Kristallen, räddat abonnemang under pandemin med Viaplay Sport Live och inte minst ha tagit ett helt tv-hus (som då skakade av tvivlen utifrån) genom OS-elden både 2014 och 2016. Framstående medarbetare har haft uttalade önskemål att få jobba med just mig, det var Fredrik Ljungberg som ringde mig och frågade om möjligheten att få jobba ihop till exempel. Jag kommer att fullfölja mitt uppdrag i mål, match för match och frame för frame, på samma sätt som hittills. Till kontraktets slut kommer jag att vara konstant lojal.
   Efter 13 år på TV4 och 13 år i detta mediahus har jag många vänner i branschen. Jag vet vad andra säger om Per Nunstedt och arbetsklimatet på Nent. Detta är ingen hemlighet. Nent är snart ensamt om att ”inte känna till”. Allra helst efter de senaste veckorna tror jag inte särskilt mycket på någon slags reaktion från Nent, även om jag alltid har haft en väldigt bra uppfattning av dig som en rak och reko person. Läget just nu handlar om falska anklagelser utan förklaring. Tre veckor utan ett enda ord från någon i ledande position. Är det företaget som har ”Brave” som första värdeord?
   Hoppas åtminstone att du kan ge mig en bekräftelse på att du har läst min berättelse. För min personliga upprättelse och Nent-sportens bästa!

/Ola Wenström”

   Jag skrev. Förutom min egen situation gav jag en rad detaljerade exempel på vem av cheferna som gjort och sagt vad och när. Jag beskrev ingående en räcka trakasserande, mobbande och sexistiska aktioner med de ansvariga som ansvariga. Mot andra. Det var inte jag som egentligen hamnade direkt i kläm.
   ”Jag sätter min tillvaro på spel, egentligen inte för något annat än för andras skull”, vittnade jag om under det där förhöret på advokatbyrån redan i november 2017. Det var egentligen samma sak med det här brevet. Den här gången fick jag åtminstone en reaktion. En arg och upprörd nordisk sportchef. Han var rasande. Inte på fasonerna, utan på mig.
   På ett sätt var det oerhört överraskande men samtidigt ändå logiskt. Kim Mikkelsen valde under den där metoohösten att investera all sin prestige i den ledning som fanns; han gick emot delar av den svenska företagsledningen. Sverige ville sparka. Danmark behålla. Kim Mikkelsen backade chefen som av flera personer anklagades för omfattande mobbing och sexuella trakasserier och som ett par gånger utreddes för just detta. Ända bortifrån Danmark kunde han ändå utan tvivel avgöra lämpligheten hos den aktuella chefen. Mängder av berättelser om grova kränkningar internt, i pressen och på advokatbyrån betydde ingenting.  Samma sak nu. Från andra sidan Sundet kan han nu utan någon som helst osäkerhet slå fast hur jag är och hur jag fungerar med övriga på redaktionen och produktionen. 35 personers innerliga stöd till, och utförliga beskrivning av, en nära kollega räknas överhuvudtaget inte alls.
   ”A handful of people tell me about you…”, säger Mikkelsen.
   “I have 35 that have told completely opposite things about me.”, kontrar jag.
   “Bahh…that was only make-up-people”, fnyser han hånfullt om de som är kärnan i verksamheten, de som gör själva jobbet och de som faktiskt är personerna som känner mig som yrkesmänniska allra bäst.

   Frostigare än någonsin lägger vi på. I samtalet tinade ingenting. Tvärtom. Den som påtalar problemen på Nent blir i stället själv problemet. Samtalet tänder en stubin. Lite mer än tre månader senare ser Kim Mikkelsen och hans chefskompisar till att det exploderar.
   ”Not a team player”, förresten. Såväl den nordiska sportchefen som den svenska redaktionsledningen har redan bestämt sig. Det är skygglappar och öronvadd för en annan version. Det spelar ingen roll hur det faktiskt är och vad som verkligen har hänt. Att Lotta och jag under några år, som motvikt till obefintlig personalpolitik, hade årsavslutningar i vårt hem, till exempel. Experter och respektive med middag och prisutdelningar som ploj, för att alla skulle känna sig närmare varandra och ha lättare att öppna sig och vara sig själva också när det blev röd sändningslampa i studion. Jag tror att det är sånt som på HR-språk skulle kunna kallas för ”team building”. Den nordiska sportchefen vet inte detta. Ändå vet han allt.

   Veckorna går. Vinter blir vår. Fyra månader av en lika otäck som intressant social studie. Vad händer i skarpt läge på en tystad arbetsplats? Jag vet. Och jag ska försöka beskriva det.
   Först är det lite grann som att gå igenom tullen, utan att ha en gnutta av något förbjudet med sig. Nog kan man känna sig lite skyldig ändå? Helt utan anledning. Det är som att några granskande ögon räcker för att man ska skruva på sig. Fullständigt i onödan. För mig utvecklas min egen redaktion, min vardagliga arbetsplats med tiden till en form av allt skarpare tullgräns. Totalt utan anledning.
   Vi är några få som har jobbat nära ihop under det senaste året. Sju personer närmare bestämt, inklusive mig själv. Vi har jobbat extremt nära och fantastiskt bra tillsammans. Pandemiflexibelt och chefsfritt. Vi har gnuggat och garvat om vartannat. Inte ett enda gnissel egentligen. Ändå smyger en tvivlande känsla sig på. Är det någon som egentligen tycker något annat? Och i så fall vad? Vem? När? Varför? Nej, det kan inte stämma. Vi har ju jobbat i ur och skur, genom trötthet och hunger, med enstaka matcher och med hela mästerskap. Och verkligen sida vid sida genom hela pandemin. Men från den 22 januari och under fyra månader är jag alltså ett vandrande personalärende, både i mitt eget inre och i deras ögon. Mina kompisar. Eller?
   Jag bestämmer mig omedelbart för att förhålla mig totalt neutral. Inte tycka något om något. Jag biter ihop för att bara utföra jobbet. Producenterna får bestämma allt. Ett annat sätt än annars. Genom alla år har jag varit extremt aktiv när det gäller att utforma programmen. Som programledare har jag sett det som en förutsättning, att kunna stå för hela produktionen. Det ingick i uppdraget när jag flyttade från TV4 till dåvarande Viasat. ”Du är vår nummer 1 och vi vill att du ska sätta din prägel på programmen”, löd direktivet från ledningen då. Och det var just det som lockade 2008 och som har varit drivkraften hela tiden, att påverka och att utveckla. Koncernchef Hans Holger Albrecht, Sverige-vd Manfred Aronsson och sportchef Per Tellander pekade på mig för att se till att Viasat skulle bli synonymt med bäst. Allt skulle utgå från kvalité. Har aldrig känt mig så viktig i yrkeslivet och jag tog mig an rollen och programbyggandet med total hängivenhet och med extremt mycket personlig prestige. Under lång tid lite för mycket antagligen. Om ljudet hackade under en match var det jag som bad om ursäkt. En stomme, en modell och beståndsdelar för alla program, oavsett sport, mejslades fram. Den som analyserar dagens Viaplaysändningar kan se att alla följer exakt samma, finjusterade mönster. Men nu gäller inte det normala. Jag har inga synpunkter på något. Jag skriver mitt manus och finfixar programmen i detalj – men helt utifrån mina kollegors planer. Kompisar blir ganska snabbt kollegor. Och efter lite längre tid vet jag inte vad.

   Februari blir mars och det blir allt obehagligare att komma till jobbet. Från några av de riktiga vännerna hör jag att redaktionsledningen, som fortfarande jobbar hemifrån, sprider rykten. Falska uppgifter om mig. Vad jag ska ha sagt och vad jag ska ha gjort. De två chefer som bevisligen under flera år har ägnat sig åt olika varianter av olämpligt uppträdande på jobbet, berättat av en mängd tidigare anställda, de två som jag har larmat internt om sedan 2017. Det är de två som står för den interna informationen. De två cheferna sår tvivel om mig. Mina kompisar blir kollegor blir främlingar. Fiender? Det blir allt tystare. Jag kommer till jobbet, säger hej och får knappt eller inget svar. Det är tjo och tjim eller diskussioner och ändringar just intill mig; samma gamla skämt kring desken eller fundamentala ändringar till kvällens program. Jag är som luft. Ingen delar med sig av något. Ingen frågar något. Ingen tittar åt mitt håll. Det är helt sonika så att jag inte är med längre. Jag är bara där. Ryktesspridningen som jag bara inofficiellt tar del av – officiellt är jag ju bara ett “sekretessbelagt personalärende” – har slagit rot. Fröet av tvivel växer vecka för vecka.

   Mars blir april och det är stundtals outhärdligt. Framför allt förnedrande. Jag säger hej till tysta typer, låter mig informeras om kvällens innehåll, förvandlar körschema till ett program och går ut i vårsolen. Hittar fina platser i lä bakom Södersjukhuset, stirrar ut över Årstaviken, undrar och gråter av ilska. ”Vad fan har jag gjort för att hamna här och behandlas så här?”, är den eviga fråga som fortfarande kan plåga mig om nätterna. Som tur är har jag gänget i källaren.
   Tre timmar före varje sändning är det som att komma till en varm famn. Produktionsgänget ett par trappor ner är folk på riktigt. Äkta utan agendor. På några timmar med dem går det att ladda och varva upp. Tack vare den outtömliga energin och det konstanta stödet från dem går det att genomföra kvällen – och våren.

   Tystnaden utvecklas till mobbing. Ett rykte förvandlas till visklek. Några känner stark avsky mot cheferna och deras beslut – men vågar inte säga något. De visselblåsta cheferna fortsätter, både internt och i pressen, med företagsledningens stöd. Och egentligen är det den perfekta maktdemonstrationen med en tydlig passning till resten av personalen: rätta in er i ledet. Antingen är du med oss, annars är du emot. Kritisera inte. Ifrågasätt inget. De styrande skaffar sig ett referensobjekt: ”Se hur det gick med Wenström”. Och den som har följt Viaplayprofilerna på sociala medier efter den här processen kan tydligt notera den plötsligt smått hysteriska och sektliknande prilligheten över allt, alla och varandra. Ledningen har lyckats. Allt är fantastiskt. Inget är fel.
   Fyra fullständigt fruktansvärda månader ger mig ett fång, känslomässigt dyrköpta, erfarenheter. Det är som en lång vandring mitt bland effekterna av en tystnadskultur och det är onekligen en speciell situation att vara bannlyst tiden fram till vinjetten men ändå ha ett fortsatt krav att prestera på topp just därefter. Vi vill inte ha dig kvar på den här arbetsplatsen – men vi tänker inte berätta varför. Vi ser gärna att du jobbar klart kontraktet – men vi tänker frysa ut dig under tiden. Plötsligt genom ryktesspridning stämplad som ”fel”. Sann ”modern” personalpolitik? Tyvärr tror jag att jag är långt ifrån ensam, speciellt efter en tid då allt mer har styrts från hemmakontoren och enstaka digitala informationskanaler. Cheferna kan agera på avstånd i stället för att behöva se sina anställda i ögonen. Saknaden av de informella träffarna mellan medarbetare, snicksnacket vid kaffeapparaterna t ex, kan troligtvis komma att räknas som en av alla postcovideffekter.

   Det kan uppenbarligen räcka med lite (eller var det ens något?) för att kastas ut i kylan. Med omgivningens outtalade godkännande. I en allt mer ytpolerad tillvaro behövs inte något medlemskap i en suspekt rörelse, inte något våld eller kriminell handling. Det kan räcka med ett rykte från en ifrågasatt chef – eller två – för att bli både yrkesmässigt och personligt cancellerad. I en syrefattig arbetsmiljö kan det tydligen vara så. Att ifrågasätta manér och beslut räknas här som ett hot. Jag inser och lär, däremot är det något med det här jag fortfarande inte förstår:
   Att faktiskt och bevisat ägna sig åt trakasserier, mobbing och sexism som chef mot medarbetare är i allra högsta grad att inte sköta sitt jobb och bör rimligen leda till konsekvenser för den som är ansvarig. Det är en högst rimlig åtgärd kring en arbetsmiljöfråga i ett företag som säger sig vara ”i framkant” på alla fronter. Däremot att bara stå upp och ha synpunkter på något opassande är inte en handling – och det borde vara en avsevärd skillnad. Men på Nent får chefer rangordna kvinnor som ”knullbara” och beordra ”guppande bröst” på bilderna. Däremot får man som medarbetare inte säga någonting om det olämpliga i det.



STOCKHOLMSMÄSSAN, AUGUSTI 2014
  
   ”När de ropar upp ditt namn…kyss mig och gör highfive med Lotta”, säger min närmaste chef, Per Nunstedt. Jag tror att han säger det för femte gången den här kvällen. Sluddrigt, tjatigt, nära mitt högra öra. Jag lutar mig än mer åt vänster i stället. Han på ena sidan, Lotta på den andra. Vi är alla fulla – av olika saker. Lotta och jag fulla av förväntan och hopp, att möjligen kunna vinna Kristallen som ”Årets sport-TV-profil” den här gången, ett halvår efter ett fantastiskt lyckat Sotji-OS. Min chef är full av dryck och önskan, att kanske få en stund i strålkastarljuset, han också. Därför har han sett till att han sitter bredvid mig den här kvällen.

   Bristen på uppmärksamhet är ett återkommande problem för den nyss tillträdda sportchefen. Och det blir allt tydligare under hans sju år på posten. Per Nunstedt är en av flera personer i branschen, på varierande nivåer av ledande sportchefsbefattningar, på ungefär samma tema: ”vi som ville men inte kunde”. I alla stora mediehus finns det ett antal personer som, av olika anledningar, helt enkelt inte höll för ”hands-on-redaktionellt” arbete och som därför har tvingats att söka andra vägar och befattningar. Alternativet till att vara en som syns och hörs i tv har i stället fått bli att bestämma över dem som gör det. Vissa är både bra och bekväma i sitt beslutsfattande men lite mer undanskymda roll – andra inte.
   Det finns verkligen exempel då det går att diskutera lämpligheten i det här med att tidigare redaktionspolare kliver upp och börjar bossa i stället för att utföra hantverket. Särskilt bekymmersamt är det för de som har tagit steget från en roll som de, inför den kvarvarande personalstyrkan, uppenbart inte har klarat av. Frustration finns inte sällan över att ha behövt välja en annan väg, revansch jagas rätt ofta för egna tidigare tillkortakommanden. För Per Nunstedt blir tiden som sportchef på Viasat/MTG/Nent en provkarta på just allt detta. Och det börjar direkt.
   Från just den här tiden, sommaren 2014, ser jag en tydlig personlighetsförändring hos min tidigare programbyggarkompis. Med den nya chefspositionen kommer ett nytt, ökat behov av att hävda sig och en yta att plötsligt och äntligen synas och märkas öppnar sig. Här börjar ett mångårigt maktmissbruk. Tyvärr inget mindre. Här börjar också en märkbar attitydförändring gentemot mig och min roll. Jag gav honom jobbet, vi flyttade från Fyran till Viasat, men här börjar han motarbeta mig.

   ”Kyss mig och gör highfive med Lotta”, upprepar han alltså under den här galakvällen. Och situationen är symbolisk. Han vill inget hellre än att trycka bort henne och ha mer tillgång till mig – i alla fall i stunder och sammanhang som syns utåt. Exemplen genom åren är många då både hon och jag förminskats på olika sätt. Hon ska inte störa grabbgemenskapen. Jag ska inte tro att jag är något. Såvida han inte inför omgivningen (läs polarna på Riche och Brillo) kan visa att det faktiskt är han som styr och bestämmer över mig.
   - Per Nunstedts Instagramkonto blir en mobbkanal där han under flera år livetrakasserar sin personal. Efter ett par övertramp från hans sida, vägrar jag ställa upp. Att inte ha access till mig där irriterar honom oerhört. Ingen annan säger nej. På samma personliga plattform spräcker han företagsnyheter, om nya rättigheter och experter till exempel, i förtid.
   - Under vintern och våren 2015 skriver jag ett flertal mejl om idéer för att utveckla Premier League-studion. Jag skriver och skickar i månader utan att ens få något svar. När jag tröttnar på nonchalansen och ointresset och i stället, tillsammans med Lotta och vårt produktionsbolag, gör en egen satsning tar det hus i helvete på Ringvägen. Vi flyttar till London under ett år och gör egna program som vi ger gratis till Viasatwebben, allt varvas med de ordinarie studiojobben i Stockholm. Att jag eventuellt skulle kunna användas på något sätt som en redaktionell bonusresurs direkt från Premier League-land intresserar inte. Det bara irriterar.
   - Per Nunstedt har en tanke om att ”programledarmakt” är farligt och styr marknadsföringen utifrån den. Den förra ledningen, både i företaget och på sporten, pekade på mig. De gav mig krav och ansvar – och de profilerade mig därefter. Men efter Erik Westberg, som var en alldeles lysande sportchef runt Sotji-OS, kommer en helt ny inriktning i samband med spelen i Rio drygt två år senare. Jag ska fortsätta att göra huvudjobbet i studion men i all kommunikation, både internt och utåt, reduceras beskrivningen av min betydelse.
   - Till fotbolls-EM, sommaren 2016, drar vi till Nice med ”Mästerskapsfamiljen”. Vi packar taktiktavla och tv-teknik, åker ner till Nice och monterar medhavd parabol på balkongräcket till hyrt hus. Ryggtavlorna av Lotta och Cajsa finns med i ett par tiondelar i trailern. Vi ombeds att plocka bort dem, trots att de är hälften av produktionsteamet som för övrigt består till 75 procent av kvinnor. I det här fallet passar det inte firman med värdeorden. Wenström Television producerar ett dagligt 30-minutersmagasin och tre kvartslånga program runt varje match. Tillsammans med Ola Andersson, Bosse Petersson och Bojan Djordjic har jag dagliga intensiva fotbollsdiskussioner. Lotta bildproducerar live, Cajsa redigerar intensivt och Nina agerar dagligen tillsammans med sin kille William reporterteam. Vi gör program och reportage, har exklusiv och kontinuerlig kontakt med Lasse Lagerbäck och hans Island som gör stor succé. Allt sänds i nya TV3 Sport och på Viasats sajt. Husets programdirektör Karin Stjärne (numera Lindström) är underbart positiv och engagerad. Sportchefen däremot är aktivt motarbetande; på sina sociala medier skriver han och stryker under att Viasat minsann inte tv-sänder någonting från EM. Det blir ändå sammanlagt 176 program från Nice och det här Europamästerskapet.
   - OS i Rio blir ytterligare ett bevis på ett ledarskap som helt havererar. Flera av experterna mår riktigt illa av förtryckarfasonerna. Sprickan mellan cheferna och de som gör jobbet växer i Usain Bolt-hastighet under spelen. Det blir inte ens en tackskål efter nästan en månads dygnet-runt-arbete. ”Mitt livs sämsta beslut”, säger en mycket meriterad medarbetare om att ha tackat ja till att arbeta under Per Nunstedt.
   - En dag under Rio-OS firar Lotta och jag 30-årig bröllopsdag. Sånt gör vi inte på olika håll; hon flyger över från Stockholm. Tillfälliga redaktionsbesökare under spelen ges möjlighet att kolla någon match eller tävling; Per ser dock noggrant till att Lotta blir utan biljett. De två jobbade under en tid tillsammans på Nyhetsmorgon för TV4 men här är det som att han njuter stort av att berätta för Lotta, att ”du kan inte följa med” när damlandslaget ska spela OS-final på Maracana.
   - ”Så vidrigt vedervärdigt och – tror jag – våldsglorifierande samhällsfarligt.” Jag uttrycker på Twitter en känsla efter att ha sett en del av UFC-galan i Globen på försommaren 2017. Men galan är ett Viaplayevenemang och jag blir inkallad för en uppsträckning på Per Nunstedts rum. Mössan i handen. En bra kompis från TV4-tiden, Jonas Berg, är producent för galan och tar det personligt. Han tar ett avstånd från mig som står sig än idag. För en tweet. Som om jag skulle bli sårad för att någon tycker att Neymar filmar, alltså…
   - Jonas, förresten…det går ett par handbollsmästerskap som han står som ansvarig för. Åtminstone i eftertexterna. VM 2021 till exempel spelas och sänds under tre veckor utan att Jonas som exekutiv producent är närvarande runt programmen under en enda minut, inte heller en enda textrad per sms eller mejl till någon av oss som faktiskt sätter ord på turneringen och prestationen. Sverige tar ett överraskande silver mycket tack vare ett fantastiskt ledarskap från Glenn Solberg. Just hans sätt att leda laget på – en närvarande, modern, varm, inkluderande och resultatinriktad stil – hyllas sedan stort i vår interna VM-utvärdering – ledd av Jonas Berg.

   Just ledarskapet på denna sportavdelning är ett grundläggande problem; det är en förgiftad arbetsplats där medarbetare förminskas. Vi ska inte tycka så jäkla mycket, bara leverera i rutan, gång efter gång, sändning efter sändning. För min del, helg efter helg, matcher och mästerskap på rad, under 13 års tid.
    Det är en frustrerande jobbsituation där cheferna vill att jag ska fortsätta att forma, tycka och inte minst prestera, att se till att slutprodukten håller högsta kvalitet. Men ändå inte få fair cred för det. Nent- och Viaplaymönstret är detsamma, den skarpa kontrasten mellan bilderna av verkligheten: den som är på riktigt och den som visas upp. I längden blir det både ett prövande och provocerande arbetsklimat där petitesser lätt förvandlas till principer. Det där blir extra tydligt i en sms-diskussion inför en trailerinspelning i augusti 2020. I korthet handlar för min del om att, åtminstone på ett berättigat sätt, få stå som tydlig avsändare i reklamen för det fotbollsprogram som jag i så stor utsträckning och under så lång tid både har modererat och modellerat. Att det som syns i rutan och i kommunikationen lirar, kort och gott. En agent hade lätt kunnat hantera grejen. Men precis som alltid annars var det också här en direktkontakt mellan chef och mig. Med den skillnaden att bara en av oss höll diskussionen oss två emellan.
   Under mina år i branschen har jag haft mängder av möten med flertalet olika tv-chefer. Det har varit förtroligt, respektfullt och hemligt. Det är så det går till med riktiga tv-chefer. De förstår det viktiga med sekretessen kring offentligheten. Man diskuterar och oftast kommer man överens. Ibland inte. Men en ärlig ledning sprider inte uppgifter vidare till övriga på jobbet. Seriösa chefer springer inte till media efter interna och personliga möten och berättar vad man har pratat om. Det är både oproffsigt och skrämmande. Återigen: det här är mitt eget lilla gräv, ingen i företagsledningen har berättat. Jag är alltjämt ett ”sekretessbelagt personalärende”. Däremot har vissa ”lämpliga” hemligheter gjorts till både allmän och förvrängd sanning.
   Det som sägs till en chef på Nent kan alltså – om det inte passar – sätta igång både intern mobbing och offentlig smutskastning. Sådan är väl effekten av en omfattande tystnadskultur. I en bransch eller för en person som är mindre rubrikdragande når det här inte lika långt, slår inte lika hårt. Men strukturerna är desamma.
   Det var ett sms. En diskussion. Vi tyckte olika. Punkt. Det hade kunnat stanna där. Även från min sida.


EM-KVAL I MALMÖ, SEPTEMBER 2010

FOTBOLLSTUDION, MAJ 2021
 
   Sista minuten av det jag tror är min näst sista sändning. Slutet av Premier League-säsongen är sportsligt odramatisk. Manchester City är redan överlägsna mästare, Fulham, West Bromwich och Sheffield United är lika klara lag under strecket. Däremot blir det rejält känslosamt i slutet av programmet och en hel del oväntad action utanför rutan.
   Det ligger något märkligt i luften redan under andra halvlek. Hämtar en kaffe i samlingsrummet utanför studioutrymmena. Hockeygänget, som ska in senare, tjoar och tjimmar som vanligt – men de blir tysta när jag kommer. Vi brukar ju alltid morsa och skoja ihop, kasta några uppmuntrande glosor till varandra. Inte sällan är det någon som vill låna en slips från mitt klädskåp. Men nu blir det plötsligt tyst och stelt. Som om de blev påkomna. Eller? Har jag fel? Nej. Det var tydligt kyligt.
   Just det, det är samma hockeygäng som senare högljutt har gått i bräschen, stått på barrikaden för den helt självklara saken – att stå upp och gå emot all typ av mobbing i ett lag. På en arbetsplats? Samma hockeygäng tystnar och tittar bort. För vadå? Nog vet jag vilka rykten som ett par chefer har spridit, både till övriga branschen och till den egna personalen, och fått fäste för. Valde ni att lyssna och tro på dem? Vad sägs om att helt enkelt fråga om de stämmer? Eller om det finns en annan förklaring? Och hur är det med tystnadskulturer? Ska vi kämpa emot dem i realtid, eller ska vi vänta och gråta ut om dem 25 år senare? Att först hålla käften för att sedan tala ut om tystnaden långt i efterhand tenderar snarare att vara ett tecken på önskan om att få personlig uppmärksamhet. Tystnadskultur då, uppmärksamhet nu…

   Jag höjde min röst mot skiten på det här bolaget internt redan 2014. Det finns dokumenterat och bevisat sedan 2017. Bara som en liten passus.

   Tillbaka till den här fotbollssöndagen. Jag passerar hockeygänget, och det är lika tryckt stämning i ny tappning bara några få meter senare, vid kaffeapparaten. Att gå den korta sträckan från fotbollstudion förbi hockeygänget till personalpentryt är som att promenera live mitt i en expo av lika aktuell som svårgenomtränglig tystnadskultur. Mina närmaste arbetskompisar har fått falsk information uppifrån om mig – från cheferna som jag har kritiserat, ja till och med visselblåst om i fyra år. Och ingen vågar ens ifrågasätta uppgifterna.
   Suzanne Sjögren har egentligen inte bråttom till sin Formel 1-sändning men hon vill högst ogärna vara kvar längre än en dubbel espresso. Max. Det är inte bara något märkligt i luften. Den är tjock. Som när andra vet något som man inte själv vet.

   En kaffekopp och ett säsongsavslutande studiosnack senare: 60-talet sekunder kvar på ett långt och intensivt jobbliv med den engelska fotbollen, i alla fall i den här formen. Orden stockar sig och tårkanalerna fylls en aning när jag ”tar min kamera” för att säga tack och hej till Premier League-tittarna – efter elva år tillsammans.
   Det är inte riktigt så vi brukar avsluta programmen men jag ber bildproducenten att göra en liten specialare. I svensk tv är det så gott som alltid en vid bild på hela studion när en programledare avslutar. Den här gången ber jag om en halvminut i närbild innan vi ”klipper stort” och lägger grafik och spelar slutvinjett. Det är en stund som betyder mycket för mig, att få sätta punkt på ett snyggt sätt. Elva år ihop med några av de kunnigaste och trognaste tittarna som finns spelar roll. Åtminstone för mig. Det är också ett ögonblick som varken jag eller mina studiokompisar trott eller förstått skulle inträffa. Premier League-producenterna har till den här majsöndagen satt ihop en slags allstarpanel som finaluppställning. Där sitter några av de jag har jobbat längst, närmast och oftast ihop med.

   Med Erik Niva har jag, såväl mellan matcher som mitt under brinnande slutminuter, haft oändliga livsfilosofiska diskussioner och ännu fler knasroliga stunder ihop. Tillsammans har vi ofta, ibland bara med några gester och blickar, skapat sekundjournalistik runt fotbollsmatcher i nästan halv annat decennium. Så gott som alltid har vi gjort det med en fascinerade samsyn, nästan jämt samma värdering och tonalitet kring en managers succé, ett lags fiasko eller plötsligt uppkommen och helt oplanerad händelse. Jobbet och livet om vartannat, journalistisk seriositet och vardagliga tokigheter från en tiondel till en annan. Skarpare och roligare typ, finns det? Och samtidigt så äkta. Under våren har vi vid sidan av studiopassen fikat och snackat ett par gånger. Mitt i allt är han en som nu bryr sig på riktigt.
   Från 2010 och framåt har jag haft en personlig relation med Jonas Olsson. Under Viasats första höst med Premier League hälsade jag på honom i West Bromwich för ett reportage. Han har alltid varit något mer, haft ett större djup än en genomsnittlig proffsspelare. Utifrån positionen mitt i ligan och personen han är frågade jag honom redan där och då om han inte kunde tänka sig att dela med sig av sina erfarenheter inifrån. Gav förslaget sen till redaktionsledningen, att Jonas skulle kunna bli vår ”spelande expert”. Vi var grannar i Marylebone när Lotta och jag bodde i London och producerade ”Småprogram från Storbritannien”. Han fick inredningshjälp av Lotta i sin lägenhet, ärvde lite möbler och en teve när vi flyttade hem. Han känner oss båda, mer än genom jobbet, och har kontinuerligt bett om feedback på sitt sätt att ta sig an studiorollen.
   Martin Åslund sitter också i finalsoffan. Hans entré i den här studion var mer flytande. Först några gästinhopp, efter ett tag mer frekvent och återkommande och så småningom en fast plats som expert. Med en aura av charmig arrogans omkring sig. En attityd och ett sätt som är både att skratta åt och tillsammans med. Med en underbart ambitiös inställning till arbetet med att försöka förklara fotboll på ett personligt sätt. Vi kramas och tjafsar huller om buller, så gott som alltid med mycket glimt och garv.
   Och så är Bojan där. Vår grabb. Nästan som en i familjen. När Bojan Djordjic var 17 år och skulle iväg till Manchester United tittade han förbi Tipslördagstudion. Från Grimsta till Old Trafford via TV4 på Tegeluddsvägen. Nina och Cajsa, då sex och fyra år unga, var med pappa på jobbet. Och sen dess är vi på flera sätt väldigt nära varandra. Allihop. Bojan har ställt upp, precis som alla vi andra fyra. Mina döttrar har på sätt och vis haft en storebror. Oftast lite på distans men ibland i rummet intill, inte minst i juni 2016 när vi under nästan en månad hyrde hus i bergen ovanför Nice och tillverkade EM-program. Ola Andersson och Bosse Petersson kom och gick med sina fruar Victoria och Anita, Bojan bodde där och var med oss hela tiden. Han sov längre än alla andra. Vek sina kläder mer noga än någon annan. Bojan var som en son i familjen. En brorsa till döttrarna.
   ”Vem är mest korkad på redaktionen? Det är Bojan va?”, sa dåvarande webbchefen Daniel Berglund högt inför alla vid desken hösten 2016. Nina hörde, ogillade och fräste ifrån för Bojans skull. Det kostade henne framtid och utveckling på redaktionen – som hon senare, förvisso, med glädje lämnade av egen kraft.
   Bojan har ringt Lotta, likt till en mamma, och gråtit förtvivlat när det har tjorvat med redaktionsledningen. Det var under flera år då han mest fick stå som stand-by och användes som schemateknisk stuvbit om någon blev sjuk. När sportchef Nunstedt betett sig mot Bojan i Rio under OS – då ringde han Lotta. Han har bett om stöd och råd i förhandlingar, vi synade kontraktsförslaget från TV4 och gav honom ammunition inför samtalen med Viasat. Jag har stått upp när andra har kastat skit, senast på Twitter för bara några veckor sen:

   ”Erkänn att det ska bli skönt att slippa behöva styra bort bojan från bojan i varenda fråga som tas upp…”, skriver signaturen FritzCalato den 28 april.
   ”Har haft Bojan i studion sen han var 17 – och hans sällskap är alltid välkommet.”, svarar jag.

   Nog har jag haft synpunkter både direkt till Bojan och på fråga från chefer om saker som har sagts – eller inte har sagts – i studion genom åren. Men. Jag har alltid försvarat Bojan utåt. Det har varit en självklarhet.

   Det är de fyra som sitter snett till vänster om mig när tiden snart är över.
   ”En minut…”, säger scriptan i örat och jag samlar kraft för att i närbild ta farväl.
   Det blir en liten men kärnfull och känslosam harang om de 13 åren på Viaplay, alla säsonger med Premier League. Jag berättar kort om min glädje runt arbetsuppgiften, att ha programlett det här under så lång tid, att det nu är över och skickar ett avslutande stort tack till alla som har tittat och så ofta visat ett så omfattande engagemang.
  ”Tack…” är antagligen mitt sista ord i närbild. 30 sekunder kvar, ungefär. Ytan är ledig. Tiden är fri. Bollen ligger så uppenbart som det är möjligt hos de fyra i soffan.
   ”Tack själv” säger Erik rappt.
   Jag tittar på Jonas, Martin och Bojan. Lite svepande. Men där är det tyst. Någon sekund till. Sen fyller Bojan resten med några ord om att det var kul att Anthony Elanga gjorde mål.
   Vid bild. Grafik. Slut.

   Elva år med Premier League i det här tv-huset är över. Snart är fyra månader som ett “sekretessbelagt personalärende” till ända. Början på det definitiva slutet kommer kort efter sändning vid ombytet.
   Erik är snabbast iväg som alltid. Premier League-producenterna, som jag har jobbat nära ihop med i ungefär fem år nöjer sig med tack, hej och en snabb pandemiarmbåge. Kvar är Jonas, Martin, Bojan och jag.
   ”Fan det blev lite känslosamt där på slutet”, säger Bojan. ”Kanske kan vi ta en öl efter Champions League-finalen?”, föreslår han.
   ”Kunde ni inte ens ha sagt tack i sändning?”, undrar jag och fyller på med mina innersta tankar och min besvikelse över fyra månaders terrortillvaro på redaktionen.
   ”Kunde ni inte en enda gång ha sagt något utåt om mig som person, ni känner ju mig?”, undrar jag, blottar mig och tar ner garden, egentligen för första gången.
   Sedan i slutet av januari har jag bitit ihop och gjort jobbet. Bitit hårt, jobbat idogt. Gråtit, i det tysta. Inget annat. Att avsluta oklanderligt har varit mitt mantra. I den här stunden blir väl pressen för hård under lite för lång tid. Jag uttrycker en viss besvikelse över uteblivet stöd. Jag vet ju varför, de vågar inte. Antingen är man med eller emot Nent. Men ändå.
   ”Om ni inte ens kunde säga ett litet tack i sändning eller ett enda ord på Twitter där ni kan tycka väldigt mycket om minsta handsituation känner jag faktiskt inte för att gå ut och ta en öl”, förklarar jag. Rösten bär inte här heller. Det behövs inte. För när Jonas och Martin förblir tysta tar Bojan över högljutt och ilsket.
   Han är arg. Jag är ledsen. Det går inte att mötas. Inte där och då. Martin avviker. Jag hänger in mina kläder och åker med Jonas i bilen hemåt. Genuint jävla ledsen. Så fruktansvärt sviken.

   Sex dagar senare läser jag om ”Wenströms okända bråk med profilerna” på förstasidan. I Expressen givetvis. Tänk, att i sändning efter sändning talar tidigare spelare om vikten av att hålla ihop ett omklädningsrum, inte sällan skickas förmanande ord från studioborden om hur fundamentalt det är att stå upp för varandra, om behovet av att visa kärlek till sina nära och om värdet av att ha hjärtat på rätta stället.
   Kommande lördag skickar jag ett sms till de enda övriga tre personerna som var med vid det här tillfället:
   ”Tre arbetskamrater pratar i ett rum – och så landar det med rubriker i Expressen…;)”
   En av de tre har ännu inte svarat.