Grunden & Avgrunden
MASSMEDIA, MAJ 2021
Egentligen ställs allt på sin spets under en och samma månad. Det brister både för företaget och för mig. Mitt emellan oss finns fullkomligt olika sätt att se på ärlighet och uppriktighet. Det handlar i grunden om stora kontraster mellan vad som sägs och vad som faktiskt görs, både vad gäller det som syns i tv och det som händer inne i lokalerna på Ringvägen 52 i Stockholm. Under flera år har jag ställt frågor till cheferna, från de på redaktionen till de högst upp i toppen, med en önskan om att ha en diskussion och en självrannsakan om delar av programutbudet och arbetsmiljön. Egentligen har allt bara utgått från att en del av det som sänds i rutan och det som av vissa chefer sägs på jobbet kanske inte riktigt rimmar med de värderingar som företaget beskriver och befäster som så fundamentala. I början och i slutet av den här månaden blir det tydligt att Nent hellre hukar inför sina mångåriga och allvarliga problem än att erkänna dem och faktiskt göra något åt dem. När företaget nu blir pressat på två fronter slår de tillbaka i stället för att reda ut – och allt utgår från ledarskapet. Först gäller det ett program, därefter mig. Det blir stora svarta rubriker i båda fallen.
Under den första majveckan är bolaget i brännpunkten. Det stormar kring Paradise Hotel; anmälningar om misstänkta våldtäkter i programmet leder så småningom till inställd säsong och polisutredning. Men det tar tid innan Nent och dess ledning agerar. Motvilligt dessutom.
Nent (numera Viaplay Group) är företaget som enligt egen utsago och sina stolta ledord står för alla former av fullständigt självklara mänskliga värderingar, inget sägs vara viktigare än jämlikhet. Mod, uppskattning och tillit är ytterligare termer som ska genomsyra verksamheten. Men MTG/Nent/Viaplay är alltjämt bolaget där Tutti-frutti-tv sitter i väggarna, vilket speglar av sig både i tonen hos vissa i ledande befattningar och i en del av programmen som visas. Den här månaden spricker både bubblan och fasaden.
Tidningsartiklar och inslag i alla övriga medier beskriver sanningen kring Nents produktioner och arbetsförhållanden. Redan 2017, under den där metoohösten, gjordes det tydligt för allmänheten att detta är ett tv-hus som accepterar grovt mobbande fasoner på redaktioner – och att sittande ledning inte alls hade den ”nolltolerans” mot just detta som den sa sig ha. Med avslöjandena om Paradise Hotel visar det sig att det här också är mediebolaget som spelar in, sänder ut och tjänar pengar på olika nyanser av sexuella trakasserier, till och med misstänkta våldtäkter och diverse ofredanden. Vackra värdeord men moraliskt moras. Jag får inte ihop det. Och det här är grunden till avgrunden mellan mig och det här företaget. Nent/Viaplay Group är i mina ögon och utifrån mina erfarenheter ett hycklarhus.
Det mesta av den här problematiken stannar dock utanför rutan och sträcker sig långt mycket längre än en enstaka programtitel. Det finns ett cyniskt synsätt på människor, det råder en utbredd förlegad inställning till jämlikhet och det är på flera håll ett osunt ledarskap som tillåts av de överordnade. Jag har ställt frågor, flera andra har påtalat. Mängder av historier med just Nent och deras chefer och den arbetsmiljö som de är ansvariga för har kommit till mig under det senaste året. Allt pekar tydligt på en tydlig fokusförändring från 2014 och framåt. Anders Jensen tog över som vd, Per Nunstedt blev sportchef.
När MTG blev Nent förvandlades det i mina ögon mer till ett säljbolag, snarare än en tv-kanal. Att verkligen ge en betalande publik det bästa sattes inte längre i första rummet, snarare nästan enbart resultatet som står på sista raden. Kommersiell tv handlar givetvis om att skapa vinst, nog fattar jag det. Men jag har också sett hur andra mediehus och andra chefer handskats med den balansen. Här har det, som jag ser det, blivit ohållbart rått; affären har blivit långt mer prioriterad än produkten och tittaren. För att väga upp det krassa och känslokalla har värdeorden skrivits ner och vikten av att förmedla dem skruvats upp. Att göra bra tv – på riktigt – har blivit mindre och mindre viktigt. För mig har det känts mer och mer som att ställa upp på en lögn. Differensen mellan det jag upplever som äkta i tillvaron och det företaget gör i vardagen skaver och kliar. Det känns förbaskat obekvämt, helt enkelt. Och tycker man det är ett problem är man snart själv problemet, ska det visa sig.
För min del har det dessutom varit en kamp för min egen integritet och en fajt mot branschens strukturer i allmänhet och det här företagets förlegade syn på jämlikhet i synnerhet. För mig är äkta jämlikhet att inte göra någon skillnad, att bara se personer. Oavsett. Förbehållslöst. I det här fallet handlar det om människor i en yrkesroll och min orubbliga ståndpunkt är att alla är skickliga – alternativt inte tillräckligt kompetenta – utifrån sina förmågor. Inte varifrån de kommer eller vilket kön de har. Men under den här arbetsledningen är det där en provocerande åsikt. Att inte, på order, vilja vara med och upprätthålla en unken och objektifierad kvinnosyn leder i det här företaget i stället för diskussion till ett drev. I Nent- och Viaplayförsamlingen finns bara ett rättesnöre och en profet; det är helt enkelt ohälsosamt lågt i tak där inne. Här predikas en sak men det ageras diametralt annorlunda. Grunden till avgrunden oss emellan.
Som ett skarpt exempel blir just detta extremt tydligt och in absurdum när misstänkta sexuella övergrepp visas i Paradise Hotel. Nents stora kassako tvingas till slakt men beslutet är långt ifrån självklart för ledningen. Det tar tid och det passar inte, varken den utmejslade kommunikationsplanen eller det beräknade intäktsflödet. Vd:n i företaget vill mycket hellre prata om den lyckade kvartalsrapporten och den ökade abonnenttillströmningen. Två tjejers upplevelser av sexuella övergrepp framför kameran – filmade, redigerade och publicerade – stör företagsprofilen och chefsagendan. Paradise Hotel pausas, till en början. Nent vill ändå försöka att fortsätta visa serien, trots de anmälda övergreppen. Vd vill prata Q1, trots den misstänkta våldtäkten.
Mannen som är ansvarig för att visa eventuella sexuella övergrepp i tv är mer intresserad av att berätta om hur mycket pengar han har tjänat på dem – än att faktiskt göra något åt dem. Eller att åtminstone ge sken av att bry sig. Två unga tjejer beskriver hur de har varit med och betalat med sina kroppar – men högsta bossen strålar ändå av vd-lycka:
”25 procent fler betalande Viaplay-kunder, 145 miljoner kronor i vinst och en framgångsrikt genomförd nyemission om 4,35 miljarder för att finansiera framtida expansion.”, får vi veta.
Men berättelserna blir fler och fler. Vittnen talar om återkommande misstänkta övergrepp i programmet. Alla har negligerats och mörkats säsong efter säsong. De som har varit kritiska mot händelser i produktionen, såväl framför som bakom kameran, av Paradise Hotel har bemötts med tystnad eller hot om att tvingas sluta. P3 Nyheter presenterar en granskning där elva av 20 tidigare deltagare uppger att de sett eller varit med om någon typ av sexuellt ofredande under sin tid på hotellet. Paradise Hotel 2021 stoppas och den högst ansvarige byter taktik.
Produktionsbolaget får nu skulden. Personen som möjligen har begått brott i programmet polisanmäls. Nent uppmanar deltagare att polisanmäla för att ”få sin sak utredd”. Från total tystnad till en plötslig önskan om att – åtminstone utåt sett – vilja ställa allt tillrätta. Men allt är bara en PR-maskin som företagsledningen, utan att rodna det minsta, trycker igång när det nu behövs. På högvarv dessutom. Här gäller det att rädda anseende men framför allt abonnenter och aktiekurs. Skulle denna vd och bolagsledning helt plötsligt bry sig om PH-deltagarnas väl och ve? Var har den omtanken i så fall gömts undan under alla inspelningsår? Hur är det med det egna ansvaret för schysta produktioner? Det är alltså polisens sak att utreda.
Under flera år har jag i olika sammanhang internt petat på de högsta cheferna; jag har frågat för att försöka få svar. Har inte uttryckt någon egen eventuell åsikt. Har bara undrat hur de tycker att företagets fina värdeord rimmar med den typen av innehåll som finns i program som Paradise Hotel? Jag twittrar nu om det jag tidigare bara har försökt initiera en diskussion om internt:
”Äntligen. Juridisk genomlysning av Paradise Hotel. En internt känslig moralisk fråga som jag har ställt många gånger till flera ansvariga i huset. Jämlikt? Feministiskt? Kvinnosynen? Det kostade. Som pappa till två döttrar var det ändå helt nödvändigt och värt att ställa dem.”
Fram till denna mikroblogg har jag egentligen inte tyckt något. Bara frågat om vd och programdirektör tycker att värderingarna i årsberättelsen och tv-tablån lirar. Det har inte varit helt problemfritt för dem att försöka svara.
”Du har hakat upp dig på det där, va!?”, sa programdirektören Filippa Wallestam med en hånfull fnysning när jag hade frågestund med några av direktörerna på scenen inför personalen hösten 2019. Vid några tillfällen har jag på internträffar med chefer agerat moderator och utfrågare, anställda har suttit i publiken. Och det har varit så tydligt att de som bestämmer är rädda för sanningen, att varken värdegrunder eller självförtroende är på topp. Just till den här aktuella dagen får jag ett sms där jag ombeds att inte fråga för mycket:
”Trion som ska utfrågas på onsdag är en smula byxis (lite gulligt nästan). Nunstedt har lovat dem ´en trevlig upplevelse´….”, får jag som instruktion inför samtalet med tre ansvariga på en scen nere i en av studiolokalerna.
Att fråga bara efter lite mer än de inövade svaren ger omedelbart problem – för de utfrågade. I det här fallet undrade jag bara nyfiket om det eventuellt fanns några personliga betänkligheter kring att måla vackra värdeord om respekt och jämlikhet och samtidigt skicka ut tv-program som alldeles uppenbart inte tagit något som helst intryck av metoouppropet ett par år tidigare? Fanns det någon sådan tanke som programdirektör? Det var hånfull fnysning och onda ögat följt av ungefär samma memorerade ursäktande utläggning som vd:n gett vid ett liknande sammanhang något år tidigare.
”Det är ett program fyllt med en massa starka individer som bjuder på intressant socialt spel”, sa Anders Jensen då.
De har skruvat på sig obekvämt men likväl upprepat sina intränade mantran. Det har varit några smått humoristiska situationer. Som om de trodde på förklaringarna själva. Som om de låtsats vara övertygade om att vi tror på dem. Som om de mer än gärna skulle låta sina egna barn checka in på paradishotellet. Att överhuvudtaget ta upp en eventuell problematik kring detta – programform vs värdeord – är att svära i Nent- och Viaplaykyrkan. Nåt så in i helvete.
Andra, så högt upp som i ledningsgruppen, har tidigare väckt den här eventuella värdeproblematiken och bara av den anledningen jagats iväg från företaget. Under sittande vd:s styre finns det inte ens utrymme att ta en diskussion i ämnet, frågan skulle då inte upp på agendan eller in i chefsrummet. Helst inte nu heller. Att jobba med fina företagsvärderingar och samtidigt pyssla med övergreppstelevision är en utmärkt kombination tycker tydligen denna vd. Det går inte att tolka på annat sätt. Detta utgår alltså inte från mina åsikter utan till exempel vad elva av 20 tidigare deltagare själva har upplevt. Fram till den här våren har varje väckt fråga i det här ämnet kvävts internt, på alla nivåer. Frågorna kräver svar först när det blir aktuellt med skriverierna om två misstänkta sexuella övergrepp. Artiklarna öppnar för åtgärder, inte de faktiska händelserna. Det är de svarta rubrikerna och de ekonomiska effekterna av dem som får högsta chefen att åtminstone fundera över saken.
Det är som att metoo kommer till Nent och stör med tre och ett halvt års fördröjning – trots mängder av möjligheter att reagera långt tidigare.
Catia Hultquist synar och summerar i en pricksäker krönika, Dagens Nyheter 10 maj:
”Rapporterna från tidigare tv-anställda i till exempel DN, P3 och Vecko Revyn, är extremt nedslående. De berättar om hur misstänkta övergrepp negligerats och mörkats i säsong efter säsong av ”Paradise hotel”. Att de som deltagit regelmässigt kallats för ”horor” och ”apor” av produktionens överordnade. Och att de som uppmärksammar övergreppen bemöts med tystnad eller riskerar att inte få förnyade kontrakt.
Beskrivningarna leder onekligen tankarna till ett mentalt ”Hunger games”, ett gladiatorspel där unga män och kvinnor offras för att roa publiken. Man kan tycka att något borde ha hänt redan under metoouppropet 2017. Men det sträckte sig uppenbarligen inte så långt som till dokusåpavärlden – kanske för att cheferna satt kvar i orubbat bo?...
…årets säsong, där två kvinnliga deltagare misstänks ha blivit utsatta för övergrepp, (våldtäkt respektive sexuellt ofredande) spelades in för flera månader sedan. Men det var först i förra veckan som Nent och produktionsbolaget kom till insikt om att man inte bara borde polisanmäla de misstänkta övergreppen utan också stoppa hela säsongen.
Nu ska ”Paradise hotel”-produktionen utvärderas av Nents vd Anders Jensen ”för att se om den kan återkomma i uppdaterad form”. Men när han påstår att det inte finns något i själva konceptet som utgör en grogrund för sexuella ofredanden, undrar jag om han verkligen sett programmet.
”Har vi ställt rätt krav? Tills dess att jag är säker på att vi kan göra det så kommer vi inte att fortsätta med den här typen av produktioner. Nu ska vi säkerställa att vi kan göra det här på bästa sätt”, säger han i TV4.
Jag ser framför mig hur Nent nu tar in svindyra hipsterkonsulter för att processa fram detta ”säkerställande”. Men jag ska ge Anders Jensen några tips alldeles gratis:
1). Hyr in en riktig organisationskonsult som går till botten med tystnadskulturen på din arbetsplats.
2). Låt någon föreläsa för produktionen om samtycke.
3). Ta in intimitetskoordinatorn Malin B Erikson (som bland annat arbetat med sexscenerna i ”Snabba cash”) till nästa säsong.
4). Servera endast alkoholfria drinkar.
Ovanstående skulle garanterat leda till en moderniserad, ”hållbar”, variant av ”Paradise hotel”. Jag kan dock inte säkerställa att det leder till det ni i branschen brukar kalla för ”bra tv”.”
Nu vet vi. Två tjejer har känt att de har blivit utsatta för sexuella ofredanden. Möjligen våldtäkt. I tv. Ett år senare läggs även denna utredning ner. Det är ett polisiärt arbete och en åklagares ställningstagande och vi får bara utgå från att de fick tillgång till allt önskat filmat material…
Egentligen är det inte själva programmet utan processen runt omkring det och hanteringen av krisen som är extra intressant. De här veckorna är det som att ridån går upp för en dålig teater. Här avslöjas hyckleriet. Anders Jensen är ytterst ansvarig – åtminstone när Paradise Hotel genererar streams och intäkter. Men när problemen hopar sig vill han få det till att produktionsbolaget Mastiff har kört och styrt allt på egen hand. Så är det inte. Nent har beställt produktionen som utan jämförelse är den mest prioriterade av alla. Allt är filmat i Mexiko under hösten, ett halvår före publiceringen. Mycket och noggrant efterarbete har lagts ner på vägen fram till slutprodukten i rutan. Allt med Nents omsorgsfulla inblick och kontroll. Att skylla på produktionsbolaget Mastiff är inget annat än ett lumpet försök att rädda eget skinn.
Nent har haft skarpa ögon på plats redan under inspelningen. En Nentanställd person var exekutiv producent redan på det mexikanska hotellet, för att övervaka hela produktionen och för att säkerställa resultatet. Tillbaka i Sverige arbetade samma exekutiva producent parallellt med oss på Wenström Television i arbetet med dokumentären runt Amadeus Sögaard. När det gäller den aktuella Paradise Hotel-säsongen har Nent haft bildmaterialet i månader för all typ av efterbearbetning, ”post production”. Och det är inte något som bara passerar ansvariga Nentchefers ögon och åsikter. Version efter version skickas runt till den exekutiva producentens överordnade.
”Du vet hur det är, först ska chefen titta och sen chefens chef. Och kanske också chefens chefs chef”, berättar den exekutiva producenten på Nent för mig i samband med produktionsprocessen runt ”Amadeus. Mer än en son”. Paradise Hotel är långt mycket större och viktigare än vår enda episod.
Chefen och chefens chef? Ja, i den här fasen spelar programdirektören Filippa Wallestam och innehållsansvarige Joakim Franke de avgörande rollerna. Allt filmat i Paradise Hotel granskas, värderas och klipps noggrant med Nents tyngsta chefer som återkommande kontrollstationer. Det är allt från innehållet i stort till bildruta för bildruta, de ”långa bågarna” i berättelsen, vinklarna i varje scen, bildval, klipptempo, profilering av karaktärerna. Det är ”frame by frame” i redigeringen och cheferna ska se, höra och godkänna allt. ”PH” skulle aldrig släppas med mindre än total kontroll och optimerat resultat. Här ska banne mig tillverkas ”bra tv”. Och ändå, alltså. När det bränner till står Nent liksom alltid utan någon som helst skuld. Och den fördröjt påkomna omtanken gäller knappast och plötsligt de två tjejerna eller de tidigare årens drabbade, hänsynen sträcker sig till att rädda eget anseende och framtida kvartalsrapporter. Chefens chefs chef summerar sin vecka, den härliga Q1-rapporten och de distraherande PH-ofredandena på sitt Instagramkonto (som kort senare ändras från öppet till låst):
”What a rollercoaster week…”, skriver Anders Jensen till bilden på sig själv och fredagsdrinken hemma i Domsten. Som vore det ett jävla tivoli att två unga tjejer upplever att de har råkat ut för varianter av övergrepp och ofredanden i välredigerad tv. En drink som smakar? En situation som stinker. Ett hyckleri som luktar. Känner jag. TV3-historien har verkligen inte alltid varit väldoftande – men då har man heller inte hymlat om det.
Nent- och Viaplayfolket numera är däremot konstant och generellt väldigt nöjt. Programdirektören Filippa Wallestam brukar stoltsera med att ”vi ligger i framkant”. Och varje gång undrar jag i mitt inre: säger man så om man verkligen gör det? Förmodligen tänks det ”utanför boxen” också. Vd Anders Jensen trycker återkommande och hårt på sina laddade värdeord. Och jag tänker: behöver man verkligen sådana om det inte är självklart att bara vara så? Ju större behov personer och organisationer – eller nationer – har att gapa om det givna, desto mer tyder det på bekymmer att det verkligen efterlevs. Så är min känsla, i alla fall. Nordkorea heter officiellt ”Demokratiska Folkrepubliken Korea” som ett extremt exempel…
En del av verkligheten bakom kameran och i några av programmen på en av Sveriges ledande medieaktörer är sexuella trakasserier, rå jargong, grova tillmälen mot människor framför kameran och bakom. Osäkra arbetsvillkor och osköna chefer. Gränsförflyttningar som ständigt ursäktas med huvudmålet – att ”göra bra tv”.
Den uttalade och synnerligen sockrade värdegrunden i samma företag är däremot denna:
”Det handlar i grunden om vilka vi är – vad vi gör – och varför det är viktigt. Det är bortom att tjäna pengar. Det är vår sak och vår tro.
Vi är ett företag som prioriterar människor framför allt annat — från varje enskild anställd till varenda en av våra miljontals kunder.”
Parollen ”Be the BEAT” har av vd:n trumpetats ut och hamrats in under fyra olika seminariedagar. Utifrån ”Bravery, Equality, Appreciation, Trust” förväntas alla skrida till sitt uppdrag i Nents (numera Viaplay Group) tv-fabrik. ”Mod, jämlikhet, uppskattning och tillit” ska genomsyra alla produktioner. Samtidigt är alltså detta ett tv-hus som spelar in, sänder ut och tjänar pengar på att visa misstänkta sexuella ofredanden, ja möjliga våldtäkter, i tv. Utanför rutan är det en bolagsledning som ändå accepterar olika nyanser av trakasserande ledarskap och underblåser en unken kvinnosyn. Jag. Får. Inte. Ihop. Det. Om sant är värt lika mycket som strunt har åtminstone inte jag lust att vara med. Om det inte går att vara ärlig inför sina egna värderingar är det bara en växande frustration som återstår. Om det handlar om att representera det jag ser som förljuget vill jag hellre något annat.
Ett par veckor senare blir det extremt tydligt att den önskan är ytterst ömsesidig.
Under den första majveckan är bolaget i brännpunkten. Det stormar kring Paradise Hotel; anmälningar om misstänkta våldtäkter i programmet leder så småningom till inställd säsong och polisutredning. Men det tar tid innan Nent och dess ledning agerar. Motvilligt dessutom.
Nent (numera Viaplay Group) är företaget som enligt egen utsago och sina stolta ledord står för alla former av fullständigt självklara mänskliga värderingar, inget sägs vara viktigare än jämlikhet. Mod, uppskattning och tillit är ytterligare termer som ska genomsyra verksamheten. Men MTG/Nent/Viaplay är alltjämt bolaget där Tutti-frutti-tv sitter i väggarna, vilket speglar av sig både i tonen hos vissa i ledande befattningar och i en del av programmen som visas. Den här månaden spricker både bubblan och fasaden.
Tidningsartiklar och inslag i alla övriga medier beskriver sanningen kring Nents produktioner och arbetsförhållanden. Redan 2017, under den där metoohösten, gjordes det tydligt för allmänheten att detta är ett tv-hus som accepterar grovt mobbande fasoner på redaktioner – och att sittande ledning inte alls hade den ”nolltolerans” mot just detta som den sa sig ha. Med avslöjandena om Paradise Hotel visar det sig att det här också är mediebolaget som spelar in, sänder ut och tjänar pengar på olika nyanser av sexuella trakasserier, till och med misstänkta våldtäkter och diverse ofredanden. Vackra värdeord men moraliskt moras. Jag får inte ihop det. Och det här är grunden till avgrunden mellan mig och det här företaget. Nent/Viaplay Group är i mina ögon och utifrån mina erfarenheter ett hycklarhus.
Det mesta av den här problematiken stannar dock utanför rutan och sträcker sig långt mycket längre än en enstaka programtitel. Det finns ett cyniskt synsätt på människor, det råder en utbredd förlegad inställning till jämlikhet och det är på flera håll ett osunt ledarskap som tillåts av de överordnade. Jag har ställt frågor, flera andra har påtalat. Mängder av historier med just Nent och deras chefer och den arbetsmiljö som de är ansvariga för har kommit till mig under det senaste året. Allt pekar tydligt på en tydlig fokusförändring från 2014 och framåt. Anders Jensen tog över som vd, Per Nunstedt blev sportchef.
När MTG blev Nent förvandlades det i mina ögon mer till ett säljbolag, snarare än en tv-kanal. Att verkligen ge en betalande publik det bästa sattes inte längre i första rummet, snarare nästan enbart resultatet som står på sista raden. Kommersiell tv handlar givetvis om att skapa vinst, nog fattar jag det. Men jag har också sett hur andra mediehus och andra chefer handskats med den balansen. Här har det, som jag ser det, blivit ohållbart rått; affären har blivit långt mer prioriterad än produkten och tittaren. För att väga upp det krassa och känslokalla har värdeorden skrivits ner och vikten av att förmedla dem skruvats upp. Att göra bra tv – på riktigt – har blivit mindre och mindre viktigt. För mig har det känts mer och mer som att ställa upp på en lögn. Differensen mellan det jag upplever som äkta i tillvaron och det företaget gör i vardagen skaver och kliar. Det känns förbaskat obekvämt, helt enkelt. Och tycker man det är ett problem är man snart själv problemet, ska det visa sig.
För min del har det dessutom varit en kamp för min egen integritet och en fajt mot branschens strukturer i allmänhet och det här företagets förlegade syn på jämlikhet i synnerhet. För mig är äkta jämlikhet att inte göra någon skillnad, att bara se personer. Oavsett. Förbehållslöst. I det här fallet handlar det om människor i en yrkesroll och min orubbliga ståndpunkt är att alla är skickliga – alternativt inte tillräckligt kompetenta – utifrån sina förmågor. Inte varifrån de kommer eller vilket kön de har. Men under den här arbetsledningen är det där en provocerande åsikt. Att inte, på order, vilja vara med och upprätthålla en unken och objektifierad kvinnosyn leder i det här företaget i stället för diskussion till ett drev. I Nent- och Viaplayförsamlingen finns bara ett rättesnöre och en profet; det är helt enkelt ohälsosamt lågt i tak där inne. Här predikas en sak men det ageras diametralt annorlunda. Grunden till avgrunden oss emellan.
Som ett skarpt exempel blir just detta extremt tydligt och in absurdum när misstänkta sexuella övergrepp visas i Paradise Hotel. Nents stora kassako tvingas till slakt men beslutet är långt ifrån självklart för ledningen. Det tar tid och det passar inte, varken den utmejslade kommunikationsplanen eller det beräknade intäktsflödet. Vd:n i företaget vill mycket hellre prata om den lyckade kvartalsrapporten och den ökade abonnenttillströmningen. Två tjejers upplevelser av sexuella övergrepp framför kameran – filmade, redigerade och publicerade – stör företagsprofilen och chefsagendan. Paradise Hotel pausas, till en början. Nent vill ändå försöka att fortsätta visa serien, trots de anmälda övergreppen. Vd vill prata Q1, trots den misstänkta våldtäkten.
Mannen som är ansvarig för att visa eventuella sexuella övergrepp i tv är mer intresserad av att berätta om hur mycket pengar han har tjänat på dem – än att faktiskt göra något åt dem. Eller att åtminstone ge sken av att bry sig. Två unga tjejer beskriver hur de har varit med och betalat med sina kroppar – men högsta bossen strålar ändå av vd-lycka:
”25 procent fler betalande Viaplay-kunder, 145 miljoner kronor i vinst och en framgångsrikt genomförd nyemission om 4,35 miljarder för att finansiera framtida expansion.”, får vi veta.
Men berättelserna blir fler och fler. Vittnen talar om återkommande misstänkta övergrepp i programmet. Alla har negligerats och mörkats säsong efter säsong. De som har varit kritiska mot händelser i produktionen, såväl framför som bakom kameran, av Paradise Hotel har bemötts med tystnad eller hot om att tvingas sluta. P3 Nyheter presenterar en granskning där elva av 20 tidigare deltagare uppger att de sett eller varit med om någon typ av sexuellt ofredande under sin tid på hotellet. Paradise Hotel 2021 stoppas och den högst ansvarige byter taktik.
Produktionsbolaget får nu skulden. Personen som möjligen har begått brott i programmet polisanmäls. Nent uppmanar deltagare att polisanmäla för att ”få sin sak utredd”. Från total tystnad till en plötslig önskan om att – åtminstone utåt sett – vilja ställa allt tillrätta. Men allt är bara en PR-maskin som företagsledningen, utan att rodna det minsta, trycker igång när det nu behövs. På högvarv dessutom. Här gäller det att rädda anseende men framför allt abonnenter och aktiekurs. Skulle denna vd och bolagsledning helt plötsligt bry sig om PH-deltagarnas väl och ve? Var har den omtanken i så fall gömts undan under alla inspelningsår? Hur är det med det egna ansvaret för schysta produktioner? Det är alltså polisens sak att utreda.
Under flera år har jag i olika sammanhang internt petat på de högsta cheferna; jag har frågat för att försöka få svar. Har inte uttryckt någon egen eventuell åsikt. Har bara undrat hur de tycker att företagets fina värdeord rimmar med den typen av innehåll som finns i program som Paradise Hotel? Jag twittrar nu om det jag tidigare bara har försökt initiera en diskussion om internt:
”Äntligen. Juridisk genomlysning av Paradise Hotel. En internt känslig moralisk fråga som jag har ställt många gånger till flera ansvariga i huset. Jämlikt? Feministiskt? Kvinnosynen? Det kostade. Som pappa till två döttrar var det ändå helt nödvändigt och värt att ställa dem.”
Fram till denna mikroblogg har jag egentligen inte tyckt något. Bara frågat om vd och programdirektör tycker att värderingarna i årsberättelsen och tv-tablån lirar. Det har inte varit helt problemfritt för dem att försöka svara.
”Du har hakat upp dig på det där, va!?”, sa programdirektören Filippa Wallestam med en hånfull fnysning när jag hade frågestund med några av direktörerna på scenen inför personalen hösten 2019. Vid några tillfällen har jag på internträffar med chefer agerat moderator och utfrågare, anställda har suttit i publiken. Och det har varit så tydligt att de som bestämmer är rädda för sanningen, att varken värdegrunder eller självförtroende är på topp. Just till den här aktuella dagen får jag ett sms där jag ombeds att inte fråga för mycket:
”Trion som ska utfrågas på onsdag är en smula byxis (lite gulligt nästan). Nunstedt har lovat dem ´en trevlig upplevelse´….”, får jag som instruktion inför samtalet med tre ansvariga på en scen nere i en av studiolokalerna.
Att fråga bara efter lite mer än de inövade svaren ger omedelbart problem – för de utfrågade. I det här fallet undrade jag bara nyfiket om det eventuellt fanns några personliga betänkligheter kring att måla vackra värdeord om respekt och jämlikhet och samtidigt skicka ut tv-program som alldeles uppenbart inte tagit något som helst intryck av metoouppropet ett par år tidigare? Fanns det någon sådan tanke som programdirektör? Det var hånfull fnysning och onda ögat följt av ungefär samma memorerade ursäktande utläggning som vd:n gett vid ett liknande sammanhang något år tidigare.
”Det är ett program fyllt med en massa starka individer som bjuder på intressant socialt spel”, sa Anders Jensen då.
De har skruvat på sig obekvämt men likväl upprepat sina intränade mantran. Det har varit några smått humoristiska situationer. Som om de trodde på förklaringarna själva. Som om de låtsats vara övertygade om att vi tror på dem. Som om de mer än gärna skulle låta sina egna barn checka in på paradishotellet. Att överhuvudtaget ta upp en eventuell problematik kring detta – programform vs värdeord – är att svära i Nent- och Viaplaykyrkan. Nåt så in i helvete.
Andra, så högt upp som i ledningsgruppen, har tidigare väckt den här eventuella värdeproblematiken och bara av den anledningen jagats iväg från företaget. Under sittande vd:s styre finns det inte ens utrymme att ta en diskussion i ämnet, frågan skulle då inte upp på agendan eller in i chefsrummet. Helst inte nu heller. Att jobba med fina företagsvärderingar och samtidigt pyssla med övergreppstelevision är en utmärkt kombination tycker tydligen denna vd. Det går inte att tolka på annat sätt. Detta utgår alltså inte från mina åsikter utan till exempel vad elva av 20 tidigare deltagare själva har upplevt. Fram till den här våren har varje väckt fråga i det här ämnet kvävts internt, på alla nivåer. Frågorna kräver svar först när det blir aktuellt med skriverierna om två misstänkta sexuella övergrepp. Artiklarna öppnar för åtgärder, inte de faktiska händelserna. Det är de svarta rubrikerna och de ekonomiska effekterna av dem som får högsta chefen att åtminstone fundera över saken.
Det är som att metoo kommer till Nent och stör med tre och ett halvt års fördröjning – trots mängder av möjligheter att reagera långt tidigare.
Catia Hultquist synar och summerar i en pricksäker krönika, Dagens Nyheter 10 maj:
”Rapporterna från tidigare tv-anställda i till exempel DN, P3 och Vecko Revyn, är extremt nedslående. De berättar om hur misstänkta övergrepp negligerats och mörkats i säsong efter säsong av ”Paradise hotel”. Att de som deltagit regelmässigt kallats för ”horor” och ”apor” av produktionens överordnade. Och att de som uppmärksammar övergreppen bemöts med tystnad eller riskerar att inte få förnyade kontrakt.
Beskrivningarna leder onekligen tankarna till ett mentalt ”Hunger games”, ett gladiatorspel där unga män och kvinnor offras för att roa publiken. Man kan tycka att något borde ha hänt redan under metoouppropet 2017. Men det sträckte sig uppenbarligen inte så långt som till dokusåpavärlden – kanske för att cheferna satt kvar i orubbat bo?...
…årets säsong, där två kvinnliga deltagare misstänks ha blivit utsatta för övergrepp, (våldtäkt respektive sexuellt ofredande) spelades in för flera månader sedan. Men det var först i förra veckan som Nent och produktionsbolaget kom till insikt om att man inte bara borde polisanmäla de misstänkta övergreppen utan också stoppa hela säsongen.
Nu ska ”Paradise hotel”-produktionen utvärderas av Nents vd Anders Jensen ”för att se om den kan återkomma i uppdaterad form”. Men när han påstår att det inte finns något i själva konceptet som utgör en grogrund för sexuella ofredanden, undrar jag om han verkligen sett programmet.
”Har vi ställt rätt krav? Tills dess att jag är säker på att vi kan göra det så kommer vi inte att fortsätta med den här typen av produktioner. Nu ska vi säkerställa att vi kan göra det här på bästa sätt”, säger han i TV4.
Jag ser framför mig hur Nent nu tar in svindyra hipsterkonsulter för att processa fram detta ”säkerställande”. Men jag ska ge Anders Jensen några tips alldeles gratis:
1). Hyr in en riktig organisationskonsult som går till botten med tystnadskulturen på din arbetsplats.
2). Låt någon föreläsa för produktionen om samtycke.
3). Ta in intimitetskoordinatorn Malin B Erikson (som bland annat arbetat med sexscenerna i ”Snabba cash”) till nästa säsong.
4). Servera endast alkoholfria drinkar.
Ovanstående skulle garanterat leda till en moderniserad, ”hållbar”, variant av ”Paradise hotel”. Jag kan dock inte säkerställa att det leder till det ni i branschen brukar kalla för ”bra tv”.”
Nu vet vi. Två tjejer har känt att de har blivit utsatta för sexuella ofredanden. Möjligen våldtäkt. I tv. Ett år senare läggs även denna utredning ner. Det är ett polisiärt arbete och en åklagares ställningstagande och vi får bara utgå från att de fick tillgång till allt önskat filmat material…
Egentligen är det inte själva programmet utan processen runt omkring det och hanteringen av krisen som är extra intressant. De här veckorna är det som att ridån går upp för en dålig teater. Här avslöjas hyckleriet. Anders Jensen är ytterst ansvarig – åtminstone när Paradise Hotel genererar streams och intäkter. Men när problemen hopar sig vill han få det till att produktionsbolaget Mastiff har kört och styrt allt på egen hand. Så är det inte. Nent har beställt produktionen som utan jämförelse är den mest prioriterade av alla. Allt är filmat i Mexiko under hösten, ett halvår före publiceringen. Mycket och noggrant efterarbete har lagts ner på vägen fram till slutprodukten i rutan. Allt med Nents omsorgsfulla inblick och kontroll. Att skylla på produktionsbolaget Mastiff är inget annat än ett lumpet försök att rädda eget skinn.
Nent har haft skarpa ögon på plats redan under inspelningen. En Nentanställd person var exekutiv producent redan på det mexikanska hotellet, för att övervaka hela produktionen och för att säkerställa resultatet. Tillbaka i Sverige arbetade samma exekutiva producent parallellt med oss på Wenström Television i arbetet med dokumentären runt Amadeus Sögaard. När det gäller den aktuella Paradise Hotel-säsongen har Nent haft bildmaterialet i månader för all typ av efterbearbetning, ”post production”. Och det är inte något som bara passerar ansvariga Nentchefers ögon och åsikter. Version efter version skickas runt till den exekutiva producentens överordnade.
”Du vet hur det är, först ska chefen titta och sen chefens chef. Och kanske också chefens chefs chef”, berättar den exekutiva producenten på Nent för mig i samband med produktionsprocessen runt ”Amadeus. Mer än en son”. Paradise Hotel är långt mycket större och viktigare än vår enda episod.
Chefen och chefens chef? Ja, i den här fasen spelar programdirektören Filippa Wallestam och innehållsansvarige Joakim Franke de avgörande rollerna. Allt filmat i Paradise Hotel granskas, värderas och klipps noggrant med Nents tyngsta chefer som återkommande kontrollstationer. Det är allt från innehållet i stort till bildruta för bildruta, de ”långa bågarna” i berättelsen, vinklarna i varje scen, bildval, klipptempo, profilering av karaktärerna. Det är ”frame by frame” i redigeringen och cheferna ska se, höra och godkänna allt. ”PH” skulle aldrig släppas med mindre än total kontroll och optimerat resultat. Här ska banne mig tillverkas ”bra tv”. Och ändå, alltså. När det bränner till står Nent liksom alltid utan någon som helst skuld. Och den fördröjt påkomna omtanken gäller knappast och plötsligt de två tjejerna eller de tidigare årens drabbade, hänsynen sträcker sig till att rädda eget anseende och framtida kvartalsrapporter. Chefens chefs chef summerar sin vecka, den härliga Q1-rapporten och de distraherande PH-ofredandena på sitt Instagramkonto (som kort senare ändras från öppet till låst):
”What a rollercoaster week…”, skriver Anders Jensen till bilden på sig själv och fredagsdrinken hemma i Domsten. Som vore det ett jävla tivoli att två unga tjejer upplever att de har råkat ut för varianter av övergrepp och ofredanden i välredigerad tv. En drink som smakar? En situation som stinker. Ett hyckleri som luktar. Känner jag. TV3-historien har verkligen inte alltid varit väldoftande – men då har man heller inte hymlat om det.
Nent- och Viaplayfolket numera är däremot konstant och generellt väldigt nöjt. Programdirektören Filippa Wallestam brukar stoltsera med att ”vi ligger i framkant”. Och varje gång undrar jag i mitt inre: säger man så om man verkligen gör det? Förmodligen tänks det ”utanför boxen” också. Vd Anders Jensen trycker återkommande och hårt på sina laddade värdeord. Och jag tänker: behöver man verkligen sådana om det inte är självklart att bara vara så? Ju större behov personer och organisationer – eller nationer – har att gapa om det givna, desto mer tyder det på bekymmer att det verkligen efterlevs. Så är min känsla, i alla fall. Nordkorea heter officiellt ”Demokratiska Folkrepubliken Korea” som ett extremt exempel…
En del av verkligheten bakom kameran och i några av programmen på en av Sveriges ledande medieaktörer är sexuella trakasserier, rå jargong, grova tillmälen mot människor framför kameran och bakom. Osäkra arbetsvillkor och osköna chefer. Gränsförflyttningar som ständigt ursäktas med huvudmålet – att ”göra bra tv”.
Den uttalade och synnerligen sockrade värdegrunden i samma företag är däremot denna:
”Det handlar i grunden om vilka vi är – vad vi gör – och varför det är viktigt. Det är bortom att tjäna pengar. Det är vår sak och vår tro.
Vi är ett företag som prioriterar människor framför allt annat — från varje enskild anställd till varenda en av våra miljontals kunder.”
Parollen ”Be the BEAT” har av vd:n trumpetats ut och hamrats in under fyra olika seminariedagar. Utifrån ”Bravery, Equality, Appreciation, Trust” förväntas alla skrida till sitt uppdrag i Nents (numera Viaplay Group) tv-fabrik. ”Mod, jämlikhet, uppskattning och tillit” ska genomsyra alla produktioner. Samtidigt är alltså detta ett tv-hus som spelar in, sänder ut och tjänar pengar på att visa misstänkta sexuella ofredanden, ja möjliga våldtäkter, i tv. Utanför rutan är det en bolagsledning som ändå accepterar olika nyanser av trakasserande ledarskap och underblåser en unken kvinnosyn. Jag. Får. Inte. Ihop. Det. Om sant är värt lika mycket som strunt har åtminstone inte jag lust att vara med. Om det inte går att vara ärlig inför sina egna värderingar är det bara en växande frustration som återstår. Om det handlar om att representera det jag ser som förljuget vill jag hellre något annat.
Ett par veckor senare blir det extremt tydligt att den önskan är ytterst ömsesidig.