Jag & Vi
VIMMERBY, DECEMBER 1966
Egentligen är jag ett olycksfall. I alla fall ett barn som inte var planerat. Välkommet och älskat absolut, men jag ingick varken i några planer eller var särskilt lämplig. Två 20-åringar från samma lilla stad blev plötsligt föräldrar. De passade ju inte ens ihop. Ett faktum i och med skilsmässan ungefär 15 år senare. De borde inte ens vara ihop, bankdirektörens son och lantbrukarens dotter. Slitningar därefter. Och jag ett ensambarn någonstans mittemellan.
Mamma födde medan pappa var på hockey. Hennes bitterhet och hans egoism blev på sätt och vis både starten och slutet på deras äktenskap och i olika varianter präglar det fortfarande våra relationer.
Morgonen efter min födelse är också dagen efter gammelfarfar Wilhelms död. Farfar Per och farmor Ingrid står med flaggan i handen i en alltmer hätsk diskussion:
”Jag kan inte hissa flaggan i topp när pappa gått bort”, menar farfar.
”Aldrig i livet, att det blir halv stång när vi har fått vårt första barnbarn”, spjärnar farmor emot.
Utan att ha kommit överens börjar flaggan ändå hissas. Hel eller halv? Upp ska den! Antagligen med hjälp av en extra dos adrenalin. Snöret går av.
Vår lilla familj landar i Lund för fem studentår. Jag pratar rejäl skånska när flytten går till Stockholm i början av 70-talet. Ett eget litet trähus för 175 000 kronor, i Bromma. Det var långt innan det blev mediecoolt men låg ändå redan då på ”fel sida skitdiket”, det då och då stinkande reningsverket intill Drottningholmsvägen. Det låg nära men det var ändå på flera sätt långt ifrån höjderna och höjdarna uppe kring Nockeby, Ålsten och Äppelviken.
”Kom hem medan vi känner igen dig.” Det var hålltiden för mig. Nyckel och busskort, stort förtroende och eget ansvar. En bra grund ändå att växa från. Fritt fram för att cykla runt, klappa kungens får borta på ängen, åka skridskor på Judarns is, spela landhockey med elskåpet på trottoaren som mål, krypa in under stängslet och gangsterspela på Åkeshovs gräsplan – och sen fly kvickt samma väg därifrån undan arga vaktmästare. Det fanns ofta några spelkompisar på gatan men mest var jag ändå ensam. Oftast och mest var det jag och bollen efter skolan.
Allra bäst var att hänga med Catrin, granne i huset snett emot. Vi passade Cilla, en golden retriever, tillsammans och vi gjorde en tidning ihop. Veckans Nyheter hade i premiärnumret en artikel om gräsandparet som korsar Rånövägen. Rätt begränsad story. Inget modernt klickmonster. Men den var både lokal, aktuell och presenterad med bild och allt. Hur kul det än var att lira och tävla med killarna trivdes jag ändå som mest med min tjejkompis. Det gav mig helt enkelt mer under de här åren och grabbgäng har aldrig blivit min grej senare heller.
Dessutom fick den journalistiska karriären, om inte en flygande start, så hade den i alla fall vingar.
Mamma födde medan pappa var på hockey. Hennes bitterhet och hans egoism blev på sätt och vis både starten och slutet på deras äktenskap och i olika varianter präglar det fortfarande våra relationer.
Morgonen efter min födelse är också dagen efter gammelfarfar Wilhelms död. Farfar Per och farmor Ingrid står med flaggan i handen i en alltmer hätsk diskussion:
”Jag kan inte hissa flaggan i topp när pappa gått bort”, menar farfar.
”Aldrig i livet, att det blir halv stång när vi har fått vårt första barnbarn”, spjärnar farmor emot.
Utan att ha kommit överens börjar flaggan ändå hissas. Hel eller halv? Upp ska den! Antagligen med hjälp av en extra dos adrenalin. Snöret går av.
Vår lilla familj landar i Lund för fem studentår. Jag pratar rejäl skånska när flytten går till Stockholm i början av 70-talet. Ett eget litet trähus för 175 000 kronor, i Bromma. Det var långt innan det blev mediecoolt men låg ändå redan då på ”fel sida skitdiket”, det då och då stinkande reningsverket intill Drottningholmsvägen. Det låg nära men det var ändå på flera sätt långt ifrån höjderna och höjdarna uppe kring Nockeby, Ålsten och Äppelviken.
”Kom hem medan vi känner igen dig.” Det var hålltiden för mig. Nyckel och busskort, stort förtroende och eget ansvar. En bra grund ändå att växa från. Fritt fram för att cykla runt, klappa kungens får borta på ängen, åka skridskor på Judarns is, spela landhockey med elskåpet på trottoaren som mål, krypa in under stängslet och gangsterspela på Åkeshovs gräsplan – och sen fly kvickt samma väg därifrån undan arga vaktmästare. Det fanns ofta några spelkompisar på gatan men mest var jag ändå ensam. Oftast och mest var det jag och bollen efter skolan.
Allra bäst var att hänga med Catrin, granne i huset snett emot. Vi passade Cilla, en golden retriever, tillsammans och vi gjorde en tidning ihop. Veckans Nyheter hade i premiärnumret en artikel om gräsandparet som korsar Rånövägen. Rätt begränsad story. Inget modernt klickmonster. Men den var både lokal, aktuell och presenterad med bild och allt. Hur kul det än var att lira och tävla med killarna trivdes jag ändå som mest med min tjejkompis. Det gav mig helt enkelt mer under de här åren och grabbgäng har aldrig blivit min grej senare heller.
Dessutom fick den journalistiska karriären, om inte en flygande start, så hade den i alla fall vingar.
BROMMA-PITEÅ, CIRKA 1980
Vi bestämmer oss på varsitt håll. Vi ska aldrig skiljas. Och då har vi ändå inte träffat varandra än.
Två 14–15-åringar med nästan 100 mil emellan sig tar var och en för sig ett par orubbliga beslut. Två skilsmässobarn med samma känslor och inställning till det här med vad en familj betyder. Och vad det innebär att spräcka den. I vårt vuxna liv, så småningom, kommer vi att göra allt för att bilda en egen – och ännu mer för att vårda, värna och hålla ihop den. Först ett tiotal år efter våra beslut blir vi på det klara att det är just vår gemensamma familj som är vår vision.
När vi ses går det fort. Det är som att alla stjärnor står rätt. Samtidigt för oss båda. Det är blixt och dunder. Bakgrund och behov, värderingar och drömmar. Vi delar allt direkt och gör så sen dess. Båda går in med full kraft, total respekt och noll förbehåll. Det är vigsel inom ett år, barn efter ytterligare två och parallellt gör vi allt för varandras respektive jobb. Vi är ett lag. Allt mellan oss är öppet, inget är hemligt. Min mejl är hennes mejl och vi är båda varandras likvärdiga förutsättningar. Vårt liv ihop är ett gemensamt projekt byggt på outtömlig kärlek och oändlig omtanke om varandra. Och vi tänker fortsätta så. Både för att vi vill och för att vi båda bestämde oss redan runt 1980.
Vi gör två barn, mängder av resor, några husaffärer och en massa annat. Vi gör också mediekarriärer ihop. Lotta gör ett antal år på TV4 och är sedan millennieskiftet i olika roller kvar i branschen; för mig är hon konstant delaktig och en absolut utgångspunkt. Vi delar precis allt och hon är min bästa coach och hårdaste kritiker. Vi är ett oskiljaktigt team. Hon är min wingwoman. Och jag kommer aldrig att svika henne. Vi är så tajta att vissa till och med tycks reta sig på det. I ett allmänt samhällsklimat kan det gärna fnysas åt en klassisk kärnfamilj. Ofta behöver vi både svara och försvara inför omgivningens förundran, att några är så nära varandra att de till och med jobbar ihop. Tänka sig, med sin partner! För oss är det en självklarhet, för några nästan provocerande. Tillsammans har vi behövt utmana en hel bransch. Men att just vara tillsammans har varit oerhört mycket viktigare än att till varje pris vara en del av just denna bransch.
Utan någon empirisk undersökning, sportjournalistyrket är gissningsvis ett av de mer skilsmässofrekventa som finns där ute. Det är ett jobb att leva med och det är en omgivning som lätt bäddar för slitningar. TV-husen, dess chefer och en hel del kollegor spär på just de krafterna, än mer efter de socialmediala plattformarnas intåg. Inte sällan är det mer eller mindre direkt styrt från toppen dessutom. Ett par egenupplevda exempel under Nentåren finns. Vid två tillfällen, av två olika chefer, har jag direkt blivit tydligt ombedd att inte lägga upp så många bilder på mig och min fru. Det vore ”önskvärt om du kunde pusha några av dina kvinnliga kollegor i stället”. Så löd direktiven. Minst sagt överraskande uppmaningar och för mig smått chockerande i stunden på respektive chefsrum. Men ett faktum. Eller två, rättare sagt. För att kort stanna upp och kvickt förtydliga: Jag har alltså av min uppdragsgivare fått instruktioner om att i min privata kommunikation i det offentliga öka avståndet till min egen fru. Apropå grunden till avgrunden mellan mig och det här företaget. På sätt och vis gäller det stora delar av hela branschen där mycket i kommunikationen runt programmen bygger på en del av den kommersiella televisionens strukturer.
”Ett tajt par säljer”, berättar kommunikationsdirektören på Nent för mig vid ett möte om hur vi ska få ihop marknadsföringen runt programmen på ett bra sätt. Vi kommer till det mötet och till det resonemanget också. Så även till återkommande trakasserier, flera tafsande kollegor och ett mordhot.
Det kan vara knepigt att prioritera sitt privata och sin familj där det brusar som mest i medierna. Många är de förhållanden som har spruckit av kraven och krafterna, inte minst från uppdragsgivarna. Otal är de äktenskap som har kraschat för personer i precis den här typen av yrke. Jag känner flera av dem. Jag bestämde mig för att se till att det inte ska hända oss. Men att vara lojal till sin partner i första hand, snarare än branschen, har varit en kamp och ses alltjämt som kontroversiellt. Tydligen. Mina ställningstaganden och önskemål har helt och hållet byggt på egna erfarenheter. I en tid med växande, stundtals på sätt och vis skenande, nätkultur har det flera gånger direkt drabbat mig och min familj. I den här delen av det offentliga har det blivit nödvändigt att tänka efter före, i alla fall för att jag och vi ska kunna känna oss trygga och bekväma. Men ibland har det varit för mycket begärt. För vissa på Nent under de senaste åren, vid ett tillfälle för TV4:
”Bettskena i tills det faktiskt händer”, skriver programdirektören Åsa Sjöberg i ett sms den 7 september 2015. Vi är, efter ungefär tre månaders diskussion och förhandling, till slut överens om att jag ett år senare ska ta över som programledare för “Nyhetsmorgon lördag” och parallellt leda de stora sportsändningarna med start fotbolls-EM sommaren 2016. Men det gäller såklart att hålla tyst om det där ett bra tag. Därav ”bettskena i”. Men det blir ingen återflytt till Fyran. Jag såg verkligen fram emot mycket med planerna, framför allt att jobba ännu mer allmänjournalistiskt. Jag känner, inte minst efter mängder av inhopp i just morgonsoffan tidigare, att jag har klart mer i mig än ”strax andra halvlek”. Villkoren i dealen var alldeles utmärkta och det skulle vara rätt mycket som att komma hem igen efter mina tidigare 13 år på TV4. Men så kommer avtalet och det finstilta:
”§ 3.7 Uppdraget omfattar även att på webb/sociala medier konton berätta om sig själv och programmet som TV4 och C More anvisar.
§ 9.3 TV4 och C More har även rätt att fritt nyttja Ola Wenströms namn och bild.”
Kontraktet upphäver alltså i praktiken rätten till mig själv. Så långt har det tydligen gått när det gäller att lämna bort behörigheten till sin egen integritet. Så lite finns uppenbarligen kvar av medbestämmande rätt i fråga om sin egen person. I ett internationellt perspektiv har svenska tv-kanaler tillåtits kliva över alla anständiga gränser när det gäller att fritt fram använda sina profiler. Tycker jag. Det är i alla fall en situation som jag inte känner mig bekväm med. Jag är inte en programledare, jag jobbar som en.
I det här fallet reagerar och meddelar jag TV4. Vi förhandlar. En hel del förtydligas och förbättras men jag väljer till slut ändå att tacka nej. I samma veva diskuterar jag samma typ av detaljer med Viasat, att ändå få ha ett ”final say” när det gäller kommunikation och marknadsföring med mig inblandad. Till det får jag grönt ljus.
Vid exakt två tillfällen tänds en röd lampa då jag känner mig obekväm. En gång 2018 vill Nents chefskommunikatör att jag bildar just “ett tajt par” med en kollega som nyligen gjort faktiska fysiska närmanden. Jag avstyr. En gång 2020 vill ledningen på sportavdelningen förminska mig utåt och samtidigt att jag frontar marknadsföringen till höststarten ihop med en person som i mina ögon har mobbat andra i personalen och utifrån sin ledningsroll sett till att kompetenta medarbetare blivit av med studiojobbet. Jag avvärjer. De här besluten har varit enkla för mig men ändå tuffa att ta inför cheferna. Allt utgår egentligen bara utifrån en grundläggande egen känsla och personlig inställning – vem jag vill vara och vad jag vill stå för? För mig känns det helt enkelt falskt och fel att ge legitimitet åt den där typen av beteenden, inte minst för att nära vänner och även jag själv har varit bland de drabbade. Jag och vi har helt enkelt av en rad anledningar, som jag ska försöka att beskriva och förklara i det här dokumentet, haft starka skäl till att behöva bygga en mur mellan det offentliga och det privata.
Två chefer har haft personliga motiv, som jag också kommer att återkomma till, att inte vilja försöka förstå, utan i stället medvetet misstolka och att använda det utåt, att i det offentliga kalla det för “samarbetsproblem”. För min del handlar det egentligen bara om hur jag vill uppfattas och vad jag vill förstärka – eller inte. Avstår då hellre helt än att vara med, i så fall. Så är min känsla och det är precis det jag meddelar respektive ansvarig chef vid de här två specifika tillfällena.
Sex år efter löftet om att internt få ha en åsikt om hur jag används i marknadsföringen är det plötsligt ett problem. Dagen före det som skulle ha blivit min sista sändning för det som utvecklats från MTG till Nent och från Viasat till Viaplay hamnar vår gemensamma överenskommelse i Expressen som något mystiskt, märkligt och orimligt. Att säga okej eller inte. För mig är det bara en enkel princip. Om det är att ha en alltför stor dos av integritetsönskan låter jag hellre bli att vara med, snarare än att klamra mig fast.
Om kravet ändå är att omfamna olika nyanser av falska värderingar på beställning, väljer jag hellre att hålla hårt i det äkta och min fru alldeles frivilligt.
Två 14–15-åringar med nästan 100 mil emellan sig tar var och en för sig ett par orubbliga beslut. Två skilsmässobarn med samma känslor och inställning till det här med vad en familj betyder. Och vad det innebär att spräcka den. I vårt vuxna liv, så småningom, kommer vi att göra allt för att bilda en egen – och ännu mer för att vårda, värna och hålla ihop den. Först ett tiotal år efter våra beslut blir vi på det klara att det är just vår gemensamma familj som är vår vision.
När vi ses går det fort. Det är som att alla stjärnor står rätt. Samtidigt för oss båda. Det är blixt och dunder. Bakgrund och behov, värderingar och drömmar. Vi delar allt direkt och gör så sen dess. Båda går in med full kraft, total respekt och noll förbehåll. Det är vigsel inom ett år, barn efter ytterligare två och parallellt gör vi allt för varandras respektive jobb. Vi är ett lag. Allt mellan oss är öppet, inget är hemligt. Min mejl är hennes mejl och vi är båda varandras likvärdiga förutsättningar. Vårt liv ihop är ett gemensamt projekt byggt på outtömlig kärlek och oändlig omtanke om varandra. Och vi tänker fortsätta så. Både för att vi vill och för att vi båda bestämde oss redan runt 1980.
Vi gör två barn, mängder av resor, några husaffärer och en massa annat. Vi gör också mediekarriärer ihop. Lotta gör ett antal år på TV4 och är sedan millennieskiftet i olika roller kvar i branschen; för mig är hon konstant delaktig och en absolut utgångspunkt. Vi delar precis allt och hon är min bästa coach och hårdaste kritiker. Vi är ett oskiljaktigt team. Hon är min wingwoman. Och jag kommer aldrig att svika henne. Vi är så tajta att vissa till och med tycks reta sig på det. I ett allmänt samhällsklimat kan det gärna fnysas åt en klassisk kärnfamilj. Ofta behöver vi både svara och försvara inför omgivningens förundran, att några är så nära varandra att de till och med jobbar ihop. Tänka sig, med sin partner! För oss är det en självklarhet, för några nästan provocerande. Tillsammans har vi behövt utmana en hel bransch. Men att just vara tillsammans har varit oerhört mycket viktigare än att till varje pris vara en del av just denna bransch.
Utan någon empirisk undersökning, sportjournalistyrket är gissningsvis ett av de mer skilsmässofrekventa som finns där ute. Det är ett jobb att leva med och det är en omgivning som lätt bäddar för slitningar. TV-husen, dess chefer och en hel del kollegor spär på just de krafterna, än mer efter de socialmediala plattformarnas intåg. Inte sällan är det mer eller mindre direkt styrt från toppen dessutom. Ett par egenupplevda exempel under Nentåren finns. Vid två tillfällen, av två olika chefer, har jag direkt blivit tydligt ombedd att inte lägga upp så många bilder på mig och min fru. Det vore ”önskvärt om du kunde pusha några av dina kvinnliga kollegor i stället”. Så löd direktiven. Minst sagt överraskande uppmaningar och för mig smått chockerande i stunden på respektive chefsrum. Men ett faktum. Eller två, rättare sagt. För att kort stanna upp och kvickt förtydliga: Jag har alltså av min uppdragsgivare fått instruktioner om att i min privata kommunikation i det offentliga öka avståndet till min egen fru. Apropå grunden till avgrunden mellan mig och det här företaget. På sätt och vis gäller det stora delar av hela branschen där mycket i kommunikationen runt programmen bygger på en del av den kommersiella televisionens strukturer.
”Ett tajt par säljer”, berättar kommunikationsdirektören på Nent för mig vid ett möte om hur vi ska få ihop marknadsföringen runt programmen på ett bra sätt. Vi kommer till det mötet och till det resonemanget också. Så även till återkommande trakasserier, flera tafsande kollegor och ett mordhot.
Det kan vara knepigt att prioritera sitt privata och sin familj där det brusar som mest i medierna. Många är de förhållanden som har spruckit av kraven och krafterna, inte minst från uppdragsgivarna. Otal är de äktenskap som har kraschat för personer i precis den här typen av yrke. Jag känner flera av dem. Jag bestämde mig för att se till att det inte ska hända oss. Men att vara lojal till sin partner i första hand, snarare än branschen, har varit en kamp och ses alltjämt som kontroversiellt. Tydligen. Mina ställningstaganden och önskemål har helt och hållet byggt på egna erfarenheter. I en tid med växande, stundtals på sätt och vis skenande, nätkultur har det flera gånger direkt drabbat mig och min familj. I den här delen av det offentliga har det blivit nödvändigt att tänka efter före, i alla fall för att jag och vi ska kunna känna oss trygga och bekväma. Men ibland har det varit för mycket begärt. För vissa på Nent under de senaste åren, vid ett tillfälle för TV4:
”Bettskena i tills det faktiskt händer”, skriver programdirektören Åsa Sjöberg i ett sms den 7 september 2015. Vi är, efter ungefär tre månaders diskussion och förhandling, till slut överens om att jag ett år senare ska ta över som programledare för “Nyhetsmorgon lördag” och parallellt leda de stora sportsändningarna med start fotbolls-EM sommaren 2016. Men det gäller såklart att hålla tyst om det där ett bra tag. Därav ”bettskena i”. Men det blir ingen återflytt till Fyran. Jag såg verkligen fram emot mycket med planerna, framför allt att jobba ännu mer allmänjournalistiskt. Jag känner, inte minst efter mängder av inhopp i just morgonsoffan tidigare, att jag har klart mer i mig än ”strax andra halvlek”. Villkoren i dealen var alldeles utmärkta och det skulle vara rätt mycket som att komma hem igen efter mina tidigare 13 år på TV4. Men så kommer avtalet och det finstilta:
”§ 3.7 Uppdraget omfattar även att på webb/sociala medier konton berätta om sig själv och programmet som TV4 och C More anvisar.
§ 9.3 TV4 och C More har även rätt att fritt nyttja Ola Wenströms namn och bild.”
Kontraktet upphäver alltså i praktiken rätten till mig själv. Så långt har det tydligen gått när det gäller att lämna bort behörigheten till sin egen integritet. Så lite finns uppenbarligen kvar av medbestämmande rätt i fråga om sin egen person. I ett internationellt perspektiv har svenska tv-kanaler tillåtits kliva över alla anständiga gränser när det gäller att fritt fram använda sina profiler. Tycker jag. Det är i alla fall en situation som jag inte känner mig bekväm med. Jag är inte en programledare, jag jobbar som en.
I det här fallet reagerar och meddelar jag TV4. Vi förhandlar. En hel del förtydligas och förbättras men jag väljer till slut ändå att tacka nej. I samma veva diskuterar jag samma typ av detaljer med Viasat, att ändå få ha ett ”final say” när det gäller kommunikation och marknadsföring med mig inblandad. Till det får jag grönt ljus.
Vid exakt två tillfällen tänds en röd lampa då jag känner mig obekväm. En gång 2018 vill Nents chefskommunikatör att jag bildar just “ett tajt par” med en kollega som nyligen gjort faktiska fysiska närmanden. Jag avstyr. En gång 2020 vill ledningen på sportavdelningen förminska mig utåt och samtidigt att jag frontar marknadsföringen till höststarten ihop med en person som i mina ögon har mobbat andra i personalen och utifrån sin ledningsroll sett till att kompetenta medarbetare blivit av med studiojobbet. Jag avvärjer. De här besluten har varit enkla för mig men ändå tuffa att ta inför cheferna. Allt utgår egentligen bara utifrån en grundläggande egen känsla och personlig inställning – vem jag vill vara och vad jag vill stå för? För mig känns det helt enkelt falskt och fel att ge legitimitet åt den där typen av beteenden, inte minst för att nära vänner och även jag själv har varit bland de drabbade. Jag och vi har helt enkelt av en rad anledningar, som jag ska försöka att beskriva och förklara i det här dokumentet, haft starka skäl till att behöva bygga en mur mellan det offentliga och det privata.
Två chefer har haft personliga motiv, som jag också kommer att återkomma till, att inte vilja försöka förstå, utan i stället medvetet misstolka och att använda det utåt, att i det offentliga kalla det för “samarbetsproblem”. För min del handlar det egentligen bara om hur jag vill uppfattas och vad jag vill förstärka – eller inte. Avstår då hellre helt än att vara med, i så fall. Så är min känsla och det är precis det jag meddelar respektive ansvarig chef vid de här två specifika tillfällena.
Sex år efter löftet om att internt få ha en åsikt om hur jag används i marknadsföringen är det plötsligt ett problem. Dagen före det som skulle ha blivit min sista sändning för det som utvecklats från MTG till Nent och från Viasat till Viaplay hamnar vår gemensamma överenskommelse i Expressen som något mystiskt, märkligt och orimligt. Att säga okej eller inte. För mig är det bara en enkel princip. Om det är att ha en alltför stor dos av integritetsönskan låter jag hellre bli att vara med, snarare än att klamra mig fast.
Om kravet ändå är att omfamna olika nyanser av falska värderingar på beställning, väljer jag hellre att hålla hårt i det äkta och min fru alldeles frivilligt.