Kanon & Giljotin

 

KUNGSHOLMEN, SEPTEMBER 1989

   Tonen skärptes tydligt, lagom till slutklämmen:
   ”Å hörni…se till att inte slå några ´spikar i kistor´, lägg inga ´skridskor på hyllan´ och i radioreferat ska det absolut inte ´ställas några skåp´!”
   Vi sitter inför en karriär som varken har börjat eller kanske inte ens blir av. Vi får instruktioner, tips och förmaningar. Det känns stort. Högtidligt. Det är inte bara ett eventuellt jobb, det handlar snarare om att förvalta ett arv. Sven Jerring och Lennart Hyland pekade ut riktningen. Nu och här, i Radio Stockholms lokaler intill Karlbergskanalen, är det Tommy Engstrand som är läromästare och klyschutplånare. Vi är ett gäng som har nappat på annonsen om att Radiosporten och Lokalradions reportagebyrå gemensamt söker frilansreportrar. För mig som sportgalen närradiokille med stort intresse för journalistik är det öppet mål.
   Till en början, för några veckor sedan, var vi bra många flera. Ett par skarpa test och gallringar har sållat. Förra helgen ett försök till ett dugligt referat från Grimsta IP och en match med Brommapojkarna. Helgen dessförinnan en segerintervju i Väsby efter ytterligare en vinst för Motala AIF med en av bröderna Eriksson. Minns inte om det var Stefan eller Mikael men slutklämmen kommer jag ihåg som habilt rapp:
   ”Om jag säger allsvenskan, vad säger du då?”
   Det blev inte allsvenskan för Motala eller någon av bröderna Eriksson men det blev frilansjobb för mig. Utbildning av Thomas Sturesson, brandtal av Tommy Engstrand. Tommy skickade med oss ord, uttryck och förhållningssätt som även många etablerade i branschen idag hade mått bra av.
   ”Man förlorar med 1-0 – aldrig med 0-1…förresten säger man aldrig ´man´…ett lag kan inte ta ledningen med 2-0, då utökas ledningen…ett lag leder serien eller toppar tabellen, inte tvärtom…och glöm inte: pumpen ska vara med!”, säger Tommy lika eldigt och engagerat som han alltid själv var framför mikrofonen. Hans ord hösten 1989 och hans tips flera gånger senare genom åren har betytt mycket, gett mig och några andra i branschen en tydlig känsla av att det här med att vara sportjournalist faktiskt är en yrkestradition att ta hand om och att ta vidare.
   Jag tog allt jag fick. Satt mitt i publiken och rapporterade från Björkängshallen och Huddinges hockeylag, stod avigt och trångt i Ekilla sporthall och direktrefererade Skånelas handbollsdamer. 175, 350 eller till och med 500 kronor för en hel söndag. Pluggade journalistik parallellt. Det var omedelbart kvällar och helger. Det var min dröm och framtid.
   Bakochfram på en mc under Stockholm maraton, plötsligt utan batterier i bandspelaren framför division 1-norra-tränaren Erik Hamrén, så småningom blev det allmän nyhetsrapportering: livedopp i Djurgårdskanalen på lucia, intervju med Göran Persson som skolminister, direktrapporter från Carl-Gustaf Lindstedts begravning vid Kungsholms kyrka. Jag lärde mig och gjorde jobbet på en och samma gång.

   Allt börjar den första söndagen i oktober med att Brynäs leder borta mot Södertälje efter den första perioden. Ett par korta direktrapporter i Radio Stockholm och Gävleborg är avklarade. Fortfarande nervös. Känner att jag inte tid för mycket annat än matchen och mig själv. Och tekniken. Men han från hytten bredvid tittar in och pratar. Han hälsar mig välkommen som ny på jobbet, fixar kaffe, visar mig till mazarinerna med SSK-emblemet, vill diskutera ”första perren”, sladdar, väder, allsvenskan…jäklar vad han pratar. Och är schyst. Men jag har liksom annat, inte riktigt lugnet och tiden. Livestressen och direktsändningsruset från första ligger fortfarande kvar. Och snart börjar ju andra. Lasse Granqvist är precis lika hygglig som han är skicklig och vi fick åtminstone fem roliga och lärorika år tillsammans på Radiosporten. När vi pratar numera pratar jag också. Inte lika mycket, inte lika fort. Men också.
   När Jens Tolgraven ringer sig sjuk en höstlördag ges jag chansen att med kort varsel hoppa in i Riksradion. Volleyboll, Lidingö mot Kungälv. En ljudtekniker från Sveriges Radio och en med mastodontbil från Televerket riggar i timmar för två minutkorta inhopp från Gångsätrahallen. Jag jobbar och pluggar och passar telefonsvararen och det fina med direktsänd radio är att det hörs. Till sommaren får jag ett längre sommarvikariat på Radiosporten.

   Många av de etablerade var generösa mot oss ambitiösa. Hårda och sylvasst uppriktiga, men schysta. Det var en skola med yrkesstolthet som grund. Tommy var länge en härligt petig mentor. Åke Strömmer smattrade både åsikter och insikter kring programledarskapet i Sportextra, från startvissla till ”slutklack” i Mucho Gusto-vinjetten; det var feedback live under varenda program. Lyssna och ta till sig – men inte ta åt sig. Lars-Gunnar Björklund var mer berömmande än bedömmande. ”De tre vise männen” (Engstrand-Strömmer-Björklund) satt i den interna redaktionsjuryn och prisade mig som ”Årets Radiosportare” 1994. ”Förberedd och berättarvänlig” var ett par av de fina orden i motiveringen.
    Göran Zachrisson, hans språk och konstnärliga berättande, har varit stor inspiration. Ann-Britt Ryd Pettersson har alltid kommit med varma uppmuntringar och givande inspel ute på fältet. Fredrik Belfrage har då och då skickat iväg några hyggligt påpekande rader i form av en smula uppfostrande sms. Till exempel det här efter en av alla Premier League-lördagar:
   ”När jag var så positiv senast kan jag hacka lite på dig idag. Du sa att ett mål var bortdömt. Var det inte underkänt?”/Belfrage, lite gnällig idag.”

   Essensen av allt det här? Att de som har format en stor del av sportjournalistiken i Sverige har gjort det med ett sjujäkla engagemang, de har tyckt att små detaljer kan göra stor skillnad och de har lagt vikt vid att det här eterarvet förs vidare. De har investerat i flera av oss som förvaltare och förädlare, som kulturbärare. Men i en expansionsbransch som få riskeras de här värdena att tappas bort, inte minst på chefsstolarna. Det handlar om att kunna grunderna i yrkesrollen.
   Meriter, förberedelser, journalistik, språk, tonalitet, tajming, distans, glimt, värdering…det är ett oändligt antal parametrar som ska finnas och klaffa för ett väloljat jobb i direktsändning. Sportjournalistik är inte världens viktigaste uppdrag – men utförandet är bland det mest utmanande som finns. Ämnet idrott engagerar som nästan inget annat, likaså sättet att beskriva den. Det handlar om att handskas med folks känslor, att förmedla egentliga kvasihändelser som i stunden kan uppfattas som världsomvälvande begivenheter; det gäller att sätta ord på det som händer just där och då. Att berätta om sport i direktsändning är sekundjournalistik som knappast finns någon annanstans. Lennart Hyland var först, vi andra har på ett eller annat sätt försökt följt efter. Att ta ytterligare steg, att ta jobbet och den där stolta yrkesrollen vidare, kräver en större ambition än att bara följa bollen och pucken. Eller att snacka passningsskuggor, offsidelinjer och handsituationer. Var är politiken, ekonomin och psykologin? För att nämna några nästan helt förbisedda ämnen som såklart påverkar elitidrotten. Var är mixen av olika typer av bakgrund, erfarenhet och kunskap? I stället för att bara addera ännu en före detta spelare intill de som redan sitter där. Eller förminska allt till att vara “sportsnackisar”. Hoppas att de som både kan och vill mer också får det:
   ”Det handlar om att vara på plats. Det är det som är journalistik. Då vill man inte vika ner sig bara för att det är trubbel”, säger en frustrerat bakbunden Tommy Åström till Dagens Nyheter när hans Discovery väljer att inte åka till OS i Peking.
   Jag fattar invändningarna åt båda hållen i det här fallet, men det var ett uttryck för önskan att göra jobbet också mitt under en pandemi. Men principen är ändå viktig. Rätt var det är så smäller en bomb runt Dortmunds spelarbuss, Greenpeace invaderar en matcharena med fallskärmsdemonstranter eller så är ett akut hjärtstopp i en EM-match ett faktum. Mängder av oväntat och yrkeskrävande hade kunnat dyka upp då Walter Wallberg tog sig an den där olympiska puckelpisten, liksom runt vilken som helst damallsvensk match framöver. Den journalistiska grunden kan komma att behövas var och när som helst. Då krävs det erfarenhet och förmåga i rollen för att rätt kunna parera, värdera och rapportera. Kunskap och kvalité går helt enkelt inte att bortse från till förmån för andra variabler. Inte om slutprodukten är viktigast.

    Att vara sista länk mellan match och publik, mellan slutminutsmål och hemma-i-soffan-vrål, är ett ansvar och en lyx. Det är att handskas med andras förtroende, inte någon personlig egotripp. Att inte känna ödmjukheten inför det uppdraget, att inte ge sitt yttersta för att ta yrket och rollen vidare så långt det bara är möjligt är inget annat än att svika både det som har varit och det som kommer. Framför allt är det att överge tittarna – de som allt oftare betalar och gör det allt mer. Om det så är en mittenperiod i november eller ett straffavgörande i ett mästerskap, det är helt enkelt en ynnest och ett värv att få chansen att förmedla såväl vardagssport som finalfest. Det är livsviktig nonsens. Det är direktsänd sportjournalistik.



MONTPELLIER, JANUARI 2001

   Sveriges handbollsherrar är klara för nästa nivå i VM och jag känner mig som Göran Persson.
   ”Nej.”
   ”Kan du inte tänka dig att…”
   ”Nej.”
   ”Finns det inte någon chans att…”
   ”Nej.”
   Sportledningen på TV4, Mats Pettersson och Artur Ringart, försöker övertala mig att stanna kvar i VM-turneringen, att fortsätta till Paris och slutspelet. Och därefter bli huvudkommentator för all landslagshandboll framöver. Göran Persson ändrade sig och blev partiledare men jag tackar alltså verkligen nej.
   I övermorgon ska jag ju vara hemma hos Nina och Cajsa för vårt första pass med Sportklubben. Lovat är lovat. Och planerad gympa och lekar ihop med pappor och fem- och sjuåriga döttrar trumfar lätt det som senare landar i en dramatisk finalförlust efter förlängning en vecka senare.

   De är några tjejer i Ninas klass som har det lite jobbigt. Det är första året med skolgymnastiken och i deras etta i Ålstensskolan är det fullt med killar som på mer än ett sätt driver upp tempot på lektionerna. Det är svårt att få låna bollen, om man säger så. Eller rättare sagt, det är en miljö där grabbarna får härja fritt på tjejernas bekostnad. Utanför skoltid bildar killarna lag tillsammans sen något år tillbaka, de spelar basket i Alvik och fotboll i Brommapojkarna. Och de tar all plats på idrottslektionerna. På ett lite irriterat föräldramöte är ett par pojkpappor rätt trötta på att tjejerna är där och förstör, det finns de som lobbar hårt för uppdelad gympa. Så att killarna kan köra fritt. Men de åker på en kontring i stället.
   Jag drar igång en satsning ihop med några andra farsor och deras små tjejer, hyr min lilla skolsal från lågstadiet, skaffar klubbor och ett gäng olika bollar. En söndagstimme varje vecka, bara pappor och döttrar. Tillsammans spelar vi innebandy och basket, leker lekar, lirar spökboll och en massa annat. Det blir vårt eget lilla träningsläger under flera år framöver. Pappor och döttrar närmare varandra, tjejer med både bättre boll- och självkänsla på lektionerna. Nina börjar med basket och fäktning, Cajsa vinner Gothia cup och grabbpapporna tystnar.
 
   Handbollsmästerskapet i Frankrike är fyllt med redaktionsdramatik. Det börjar med en sjukskrivning och slutar med en uppsägning. Jag är i mitten någonstans där emellan.
   Min flytt gick från Radiosporten till TV4 under våren 1995. Jag hade förresten hunnit tacka nej redan då. Artur då också. Han byggde Fyrans första sportredaktion och ringde mig mitt under en av hockeymatcherna i Lillehammer-OS. Nysatsning. Dagliga sportsändningar. Utmana SVT. Bra lön. Han hade mycket att komma med men jag ville absolut inte missa VM-sommaren senare samma år. Inte kunde jag ens gissa eller drömma om att det var en klassisk bronssommar jag skulle få rapportera om och följa på plats; Rose Bowl, Silverdome, Cotton Bowl ger oförglömliga minnen. Ni vet vad som hände och hur häftigt det var. Och jodå, Artur Ringart ringde tillbaka. Ett år senare och det blev 13 svårslagna år på TV4. Roliga, utvecklande, banbrytande. Allt handlade om att göra nytt och annat, tänja gränser och utmana. Vi hoppade och föll titt som tätt men vi hade chefer som gav trygghet och förutsättningar. Vi fick hoppa igen och inte sällan landade vi efter en piruett. Vi var galna men gjorde också både gedigen och nyskapande tv. Vi både sågade och älskade varandra på redaktionen; den redaktionsmiljön var oerhört kreativ, om än inget för snöflingor. Mitt påhitt ”Kanon & Kalkon” beskriver ganska väl vad vi åstadkom tillsammans. Men i Frankrike spricker laget.
   VM slutar med att en säger upp sig. Mästerskapet börjar med en saknad kommentator. Och jag får rycka ut.
   Samtal söndag kväll, flyg måndag morgon och Magnus Wislanders tusende landslagsmål måndag kväll. Under veckan kommenterar jag Sveriges gruppspelsmatcher ihop med Claes Hellgren. Det finns för övrigt inget lättare än att göra just det; handboll går i ett alldeles perfekt kommentatorstempo och efter mål eller räddning är det bara att tystna ett litet tag så förklarar Claes vad som egentligen hänt. Att däremot göra handbollsjobbet till en upphöjd konstart som Claes och Robert Perlskog har gjort år ut och år in är en äkta yrkesbedrift.
   Jag är glad att jag tackade nej. Det blev bättre för allas skull. För tittarna – och inte minst för tjejerna i Ålstensskolans klass 1.

   20 år senare väljer Nent och Viaplay att tysta en av Sveriges bästa och mest rutinerade kommentatorsröster som finns. Än en gång ges samma mellanchef utrymme att fortsätta sin okunniga utrensning av de som vill en aning mer och som möjligen inte alltid håller med. Det är inte heller en vacker historia men om den kommer det säkert gå att läsa på annat håll så småningom…



MANCHESTER, JUNI 2005

   Ljust och ljummet. Mitt i ett mästerskap. Middag mellan matcher. Sitta ute och äta i Manchester, bara en sån sak. Lugn och ro – men bara för en stund.
   Vi pustar efter den första EM-veckan; Sveriges damlandslag har inför storpublik i Blackburn slagit England och vunnit gruppen efter två ganska trötta kryss mot Danmark och Finland. Förra gången, hösten 2003, kom vi hem från Los Angeles med ett VM-silver i bagaget och några JAS-plan utanför flygplansfönstret. Det var en resa det. Att kommentera Malin Anderssons frisparkskanon mot Brasilien i Boston, Josefine Öqvists sena vinstmål i vändningen mot Kanada i Portland och den dramatiska förlängningsförlusten i finalen mot Tyskland i LA inför 3,8 miljoner tittare framför tv-apparaterna är högt upp på jobblistans absoluta höjdpunkter. Sverige var världsmästare i 20 minuter och blev för ett par veckor en välbehövlig nationell lägereld att samlas kring. Det var en annan sak runt Atlanta-OS 1996, om man säger så. Då var det fnys och fniss från håll och kanter. Inte minst på Fyrans sportredaktion, minsann. Att resa iväg som ”damkommentator” var då något av ett förnedringsuppdrag och värt öppna hånfulla passningar. Så tyckte i alla fall några av de kollegor som numera försöker ge en diametralt motsatt illusion genom att ställa sig högt upp på feminismens socialmediala barrikader. För den som har sett och hört båda sidor är det sannerligen stor humor. Skenheligheten bedrar många – men inte alla.

   Också det här landslaget befinner sig i en brytningstid. Umeåstommen med Hanna Ljungberg, Hanna Marklund, Malin Moström och Anna Sjöström är på väg att checka ut. En ny verbalt kaxigare generation är på väg in. Med Caroline Seger, som här är med för första gången, kommer en annan attityd. Framför allt får taktiken sällskap av politiken på ett annat sätt. Kampen blir större än att bara handla om fotboll.
   Vi pustar efter den första EM-veckan; starten var oerhört dramatisk. Min kommentatorskompis Pontus Kåmark är en cool katt på många sätt i sin person, det är inte mycket som skaver eller stressar där inte. Men den där söndagen erbjöd åtminstone en liten pulshöjning. Med flyg bokat för att ansluta direkt till premiären i Blackpool började allt med en försovning i Göteborg. Ändrade planer, andra plan: Birmingham via Amsterdam i stället för direkt till Manchester. Klart senare landning och betydligt längre ifrån matcharenan Bloomfield Road. En biltjuvsliknande färd längs M6an norrut och täta mobilkontakter. Vi ska vara i bild en kvart före avspark. Tidsschemat pekar på en sekundstrid. Jag utövar muntlig mutning av vakten; han fixar parkering just utanför och lovar att släppa in min expertkompis. Det var tämligen enkelt eftersom vakten visar sig vara inbiten Celtic-supporter och bara vetskapen om att det är en god vän och tidigare lagkamrat till Henrik Larsson som är på väg in räcker för att ge både öppen famn och fri lejd, utan ackreditering. Jag lotsar Kåmark den sista biten på mobilen likt en live-gps med diverse tivolihjul och andra krusidullartade landmärken som stöd. Celtic-vakten morsar hastigt på sin nya bästis och pekar ut riktningen för den sista ruschen och jag bidrar med en färdigknuten slips. 45 sekunder senare är vi i bild och mästerskapet igång för vår del. Men när vi nu pustar med en middag i Manchester blir vi abrupt avbrutna.
   ”Ola, det är nog bäst att du kommer hem. Din familj har blivit attackerad.” Det är sportchefen på TV4, Hans Pekkari, i telefon från hemmaplan.
   Ringer omedelbart hem. Lotta är chockad och darrig men hel. Nina och Cajsa är vakna och rädda men oskadda. De har sällskap av två poliser som har kommit för att ställa frågor men framför allt för att lugna. En utredning, som på det här stadiet bara är en knapp timme gammal, innehåller såväl mordhot som skadegörelse. En man är gripen och bortförd från vår tomt.
   En påtänd och tvärförbannad typ, vid gripandet senare omedelbart känd av polisen som extrem och farlig huligan med koppling till en av 08-klubbarna i allsvenskan, har nyss gått bärsärk. Vårt nya egenbyggda staket vandaliseras, delar av det används som tillhygge när han tar sig in mot glasdörrarna mellan altan och vardagsrum. Där inne kollar Lotta på tv. Nina, 12 år, sitter bredvid, Cajsa, 10, har somnat i soffan. Huliganen går till attack och börjar slå mot väggar, dörrar och fönster.
   ”Jag ska döda dig, din jävla hora!”, skriker huliganen och slår ivrigt och våldsamt och högljutt. Lotta och Nina flyr reflexmässigt längre in i huset. Cajsa är kvar i soffan. Lotta slår 112. Nina görs beredd att springa över till grannarna mittemot. Om det går. Huliganen slår och skriker.
   ”Du ska dö! Du ska dö din hora!”, upprepar han. Det är så pass högt att grannarna hör ändå. Ärendet prioriteras av polisen i den grad att det inom några få – men i den kaotiska stunden givetvis känslomässigt oändliga – minuter kommer en bil med två civilpoliser som kan övermanna, gripa och föra bort. Efter en snabb koll av identiteten på huliganen och några kvicka polisiära tankar kring mitt arbete som sportjournalist, vid den här tiden i en allt mer hätsk och hatisk allsvensk fotbollsmiljö, kontaktas TV4 och telefonen i Manchester ringer. Mästerskapet avbryts för ett par dagar på hemmaplan.
   Det blir nödvändig tid tillsammans, några viktiga stunder för eftertanke och frågor. För oss alla sinsemellan i familjen: Hur mycket får det här jobbet egentligen ta? Vad gör vi med våra kvällar och helger? Hur är det med vår integritet, ja till och med vår säkerhet? Utredning tillsammans med polisen som undrar: Hur har hotbilden sett ut? Vad har du rapporterat? Hur har reaktionerna varit? Diskussion ihop med TV4 som stöttar: Kan vi hjälpa med psykolog? Vill ni ha extra bevakning hemma? Vill du verkligen fortsätta EM?

   Det blir EM igen för min del och svensk semifinal. Så småningom blir det också rättegång, vittnesmål per telefon och en fällande dom. Framför allt blir det ett uppvaknande: Vi måste jobba på vår integritet, på alla sätt, i alla former. Inte hade vi då en aning om att hotet mot just denna framöver snarare skulle komma från chefer i stället för huliganer.



STOCKHOLM, OKTOBER 2014

   Tårta på chefsvåningen. Så många som har serverats , så få som jag har fått smaka. Det brukar annars vara förbehållet just cheferna och de administrativa runtomkring. Men nu minsann! Sporten har tydligen akuträddat firmans fri-teve-avdelning. Och det ska firas. Eller rättare sagt: Malmö FF har sett till att MTG inte blir skyldigt att betala tillbaka reklampengar till annonsörerna. Siffrorna i Q3 ser ut att kunna klaras. Det är därför det ska mumsas grädde och marsipan.
   ”Di blåe” har överraskat och på ett alldeles formidabelt sätt trixat sig igenom kvalet till Champions League. Igår vann de första hemmamatchen mot Olympiakos. ”Bra titt” och tårta, alltså. För egen del är jag fortfarande mest underbart upplevelsehög efter en rakt igenom otroligt omtumlande kväll på stadion i Malmö
   ”Hoppa om ni älskar Malmö, hej-hej!” rullade runt arenan så pass att till och med betongen fick liv. Det var inget mindre än total eufori och maximerad läktarfeeling när Markus Rosenberg skickade in sitt och lagets andra. Högt i höger kryss. Utan nät hade den landat i vår studio. Vi var så nära. Så närvarande. Den avgörande play-off-matchen mot Salzburg och hemmasegern mot Olympiakos är två kvällar som är givna highlights i jobblivet. Kommer aldrig att glömma. Värt så mycket strössel och garnityr som går att finna.
   Tårta äts. Under tystnad. Det är så skruvat och så konstigt. Vi har en ny chef såväl över fri-tv som över sporten. Och det är en dag att fira, en stund att bygga lag. Men ingen säger något. Anders Jensen, nytillträdd chef för alla reklamfinansierade kanaler, är ungefär lika färsk på sin post som grädden på sockerkaksbottnarna och tycks inte ha förmågan att berätta varför vi är där. Folk äter och gissar. Per Nunstedt, lika ovan i sin sportchefsroll som marsipanen är grön, utstrålar precis motsatsen till allt vad svenska och skånska fotbollsrepresentanter lyckades med igår. Det är noll och intet. Det är papptallrikar, tårtbitar och allmän förvirring. Det är troligt att vi och Malmö FF antagligen har gjort något bra. Det är ännu tydligare att firman har fått två personer i ledande ställning totalt oförmögna att visa ledarskap, engagera och entusiasmera. Tårtstunden blir som en försmak på mycket kommande i det här mediehuset. På ytan: snyggt och sockrat. På riktigt: ledarlöst och obehagligt.




PER NUNSTEDT, SPORTCHEF VIASAT/NENT 2014-2021


SOTJI, FEBRUARI 2014

   Det är förmodligen min allra roligaste stund i kommersiell television. Det yttersta beviset på att vi baxade dem ända dit – även om några i ledningen säkert tyckte att det verkligen var skit. Primetime i TV3 och lördag kväll. Kanalen bär trots ny logga och olympiska ringar i ett av skärmhörnen ett konstant ”Tutti frutti-skimmer” runt sig. Men nu är det backhoppning. I dimma. Tävlingarna är fördröjda, inte en svensk deltagare är ens i närheten av arenan i Russkie Gorki och det är en medaljuppgörelse som knappt går att skymta i det fuktiga diset. Janne Blomqvist gör som alltid ett superproffsigt kommentatorsjobb och med god vilja och överdrivet engagemang går det såklart att leva sig in i guldstriden mellan polacken Kamil Stoch och japanen Noriaki Kasai. Eller ska Peter Prevc från Slovenien ändå kunna störa och blanda sig i? Det gäller att lyssna på Janne och det väsande ljudet när skidorna tar fart i den den stora backen – det är ändå den stora(!) backen – och försöka skapa sig en egen bild av hur lång tid det är mellan själva uthoppet….tystnaden under luftfärden…och sen nerslaget någonstans i närheten av någon eventuell form av kritisk eller kalkyleringspunkt, i det här sammanhanget ”k-punkt”. Det hoppas och hoppas. Utan avbrott för reklam. Vi har lovat varandra, tittarna och alla andra att OS kommer att tas på största allvar. Ingen ska missa något av det bästa. Bara Prevc, Kasai och Stoch kvar. Men backen ska prepareras, dimman tätnar och avgörandet dröjer ytterligare. Och TV3-tablån upptas av något som är så långt ifrån det kommersiellt gångbara som överhuvudtaget är möjligt. Till och med starten på långfilmen måste skjutas upp. Som programledare är det såklart min uppgift att informera tittarna:
   ”Med anledning av den fördröjda backhoppningen blir starten på kvällens långfilm något försenad. Vi ber om ursäkt för detta och hoppas att ni har överseende, filmen ´Snygg, sexig och singel´ kommer så fort backhoppningen är avslutad och avgjord.”

   Som sagt, det är antagligen den mest komiska passus som jag någonsin har tryckt ut i etern. Det var samtidigt ett bevis på hur långt vi på sportavdelningen lyckats pressa detta mediehus när det gäller att ta tävlingar och matcher på allvar. Och att bryta traditionerna. När Z-TV visade Champions League platsade bara andra halvlek. När hockey-VM skulle analyseras flögs Victoria Silvstedt in med privatjet. Men när backhoppningen i dimma skulle avgöras i Sotji var det viktigt på riktigt att, åtminstone försöka, följa vem som vann. Kamil Stoch hoppar längst och bäst den här lördagskvällen och blir en av de sista prioriterade i det här tv-huset. Några månader efter vinter-OS 2014 tar två chefer med andra agendor över. En ny k-punkt är nådd och det blir snart mer åt hållet ”Snygg, sexig och singel” igen. Backhoppning i dimma ger ju varken någon stigande aktiekurs på börsen eller fler ryggdunkspolare runt Stureplan.

OS-STUDION I SOTJI 2014.

STOCKHOLM, DECEMBER 2016

   Det kokar på Hovet och i tv-rutan. De svenska handbollsdamerna springer rakt igenom den och in i åskådarhjärtan när de hämtar upp ett svårt underläge mot Serbien i EM-turneringen. Det är den där klassiska galna hela-havet-stormar-dramatiken som bara handboll i ett stort mästerskap kan ge. Tre bollar ner i paus, än värre under andra, men ändå – 30-30. Tidigare har det här landslaget burits av Bella Gulldéns briljans och Nathalie Hagmans skärpa. Men det här är Louise Sands stora kväll. Hon kontrar hej vilt, flyger fram över golvet och skickar in åtta mål. Hon strålar som den i särklass största stjärnan. Det här är hennes stora stund i rubrikerna. Men inte på webbsporten på Ringvägen.
   ”Jag vill ha blondiner och guppande bröst – ingen jävla Louise Sand”, skriker en högröd chef till de som redigerar klipp och skriver artiklar om matchen. Fem personer i redaktionen får den ilskna uppmaningen. Två av dem är mina döttrar som jobbar som redigerare. Cajsa, 21 år, har varit där i något år. Nina, 23, har jobbat sen sommar-OS några månader tidigare.
   Viasatsport.se har sedan ett par månader tillbaka en ny chef. Daniel Berglund har efter 15 år på Expressen, den senare delen i arbetsledande befattning, brottats med en rad personliga problem. Sportchefen Per Nunstedt vill ge sin kvällstidningskompis en ny chans och skriver om sin rekrytering på sitt personliga Instagramkonto:
   ”Välkomnar Expressens gamle blodhund Berglund till Sporten! – för att mecka, fixa och styra vårt digitala gig.”
   ”Be personalen spänna fast säkerhetsbältena”, skriver Olof Lundh i en av kommentarerna.

   Många är historierna om Daniel Berglund i branschen. Och de är inte till hans eller yrkets fördel, om jag säger så. Andra säger till exempel så här i ett öppet diskussionsforum, våren 2015:
   “Den där jävla idioten som håller i Expressens webb-tv...Daniel Berglund. Sprang runt och gasta som en jävla hockeytränare efter fem sex starköl över hela redaktionen – dagarna i ända.”
   På den nya arbetsplatsen tar han för sig direkt. Det är tydligt från första dagen att Daniel verkligen vill ta sin chans och revansch på sig själv. Han kommer till en webbsport som är i kris. Företaget har pekat på sajten som extremt viktig, att den digitala omställningen måste gå fortare och ge effekt. Besökssiffrorna måste upp. Daniel Berglund ser sin chans att göra skillnad. Han ser till att förvandla sajten från en fullt duglig publicistisk plattform till en veritabel och alltmer effektiv klickfabrik. Klipp med rubriker publiceras i massor. Berglund skruvar på nyheter, skarvar historier, saltar rubriker och piskar personalen. Verbalt men hårt.
   Mycket av hans gravt plumpa ledarstil hör och upplever jag på egen hand. En hel del av den påhittade sensationsjournalistiken ifrågasätter jag både personligen och öppet på veckomöten. Ibland sätter jag till och med stopp för den. Det här är året då jag, i vårt produktionsbolag, parallellt med studiojobbet i Stockholm deltidsbor och producerar fotbollsprogram från London. Det är ett motarbetat projekt. Framför allt Per Nunstedt motsätter sig att jag och vi gör mer och eget. På ett antal olika sätt stoppar han oss i min ambition att ta mig närmare den engelska fotbollen. Tricket, att få viss acceptans, blir att ge webben allt material gratis. Ganska snabbt tvingas jag dock belägga Daniel Berglund med ett förbud. Som webbchef handskas han flera gånger ovarsamt med sanningen och bränner därmed några intervjuade personer. Noll känsla och ingen respekt. Berglunds webb får publicera vårt material men inte utan att jag godkänt text och rubrik. Fram till den här tidpunkten har sporten alltid varit i centrum för allt innehåll i det här mediehuset. Med Daniel Berglund sker ett lappkast. Allt för en story – om det är så på bekostnad av sanningen i berättelsen eller respekten för de medverkande. Eller de egna medarbetarna. Jag ser ett förfall både utåt och internt och jag kan inte bara se på. Men allt får pågå med sportchefens insyn och vetskap. Så småningom också med vd:s godkännande och gillande.

   Dagen efter kvällen då Louise Sand har gjort åtta mål är det upprört och förbannat på webbredaktionen. Vi som får ta del av hur det lät och på vilka grunder det togs publicistiska beslut är ändå, sjukt nog, inte helt förvånade. Det är så han är, deras chef. Sådana är hans värderingar. De har kontakt med de andra på redaktionen som var med. Flödet av reaktioner på det som hände igår och mer som har sagts och gjorts är intensivt. Det finns gott om skärmdumpar (skickade till Expressen, Aftonbladet och mig under sommaren 2021) på flera av de digitala snacktrådarna som beskriver arbetsklimatet under Daniel Berglund och Per Nunstedt:



SMS-KONVERSATIONER MELLAN ANSTÄLLDA, NENT 2016

   Daniel Berglund fortsätter att jaga klick på nätet, att ta plats på jobbet – och att gå över gränser. Han till och med svingar öppet inför mina döttrar och andra anställda mot kompisen, Per Nunstedt, som rätt nyligen anställde honom:
   ”Per är en jävla mobbare som bara slår nedåt i hierarkin”, fräser han över webbdesken.
   Daniel Berglund kommer över inloggningsuppgifter till en av medarbetarnas Facebook och delar gärna med sig av sin exklusiva access. Ur den privata Messengerdialogen berättar han om ett pågående bråk mellan medarbetaren och hans pappa. Från sin chefsstol har han hånfull högläsning ur en personlig konversation inför hela webbredaktionen. De som lyssnar häpnar men ingen vågar säga ifrån.
   Nina får, tillsammans med ett par andra, en öppen fråga vid samma arbetsplats, från samma chef. Berglund undrar och bullrar:
   ”Jag ska börja med Snapchat. Vem vill man inte ha där, vem är dummast på redaktionen? Det måste vara Bojan som är mest korkad av våra anställda.” Nina som har känt Bojan Djordjic sen hon var sex-sjuårig flicka och följde med till TV4-studion kan inte hålla sig. Hon säger ifrån – och de som hör det förstår genast att hon kommer att drabbas av ett sämre schema framöver, Berglunds bestraffningar för den som säger emot. Rädslan inför chef och konsekvenser uttrycks i digitala samtalstrådar, inte minst dagarna efter handbollskvällen:


   “Hur ärlig ska man vara?” En på webbredaktionen frågar en annan inför ett utvärderingsmöte som deras chef ska hålla i.
   “Brutalt. Brutalt ärlig”, är svaret och de bollar ett par förslag på händelser som skulle kunna vara värda en och annan eftertanke:
   “När vi hindrades från att rubriksätta Louise Sand för att hon var mörkhyad...”


   “Eller de skumpande brösten...läste Facebookmeddelanden...”
   “...hotade med att förfölja våra mobiler”
   Exemplen på varierande övertramp från en person i en chefsposition är många i de här konversationerna.
  Webbpersonal som rycker in för extrajobb med de ordinarie tv-programmen får vid den här tidpunkten, på vägen till arbetspass i Premier Leauge-studion med sig allmänna tips bortifrån chefshörnet:
   ”Om du ska in i rutan måste du göra dig knullbar, det vet du va?”
   Det här är samtalstonen och uttryckssätten ett par chefer sinsemellan och inför vissa anställda. Vi är flera som känner att det inte längre går att bara låta dem hålla på. Än har vi inte hört talas om metoo men det unga webbgänget känner sig fast beslutet om att gå vidare med incidenterna och informera chefen med personalansvar. Två av de fem på webbredaktionen från handbollsmästerskapet går till Tommy Bark som lovar att ta saken vidare.

   Exakt 14 dagar efter kvällen då Louise Sand har gjort åtta mål men webbchefen krävt ”blondiner och guppande bröst” i rubrikerna och på bilderna presenterar MTG Sport sin nya ledningsgrupp: Per Nunstedt, Jonas Berg, Cecilia Gave, Tommy Bark och – Daniel Berglund.

MTG SPORTS LEDNINGSGRUPP, 2016


STOCKHOLM, AUGUSTI 2019

  Det är som ett turborus igenom kroppen. Men också en nanostund av tvivel. Hörde vi rätt? Sa de verkligen: ”Champions League-studion”? På några enstaka tiondelar sker sen  allt.
  Kramar och kysser Lotta just intill, studsar upp och skriker högt. Utan att det hörs. Publikvrålet och musikmattan är bra mycket starkare. Hjärtat bultar, det nästan flimrar framför ögonen. Omedelbara tårar gör det också ytterligare lite svårare att navigera fram emot det som åtminstone alldeles nyss var David Sundin i programledarpositionen. Tar vi oss ens framåt? Tillsammans med producenterna Tommy Bark och Jennifer Kücükaslan på något vingliga ben för att äntligen, äntligen ta emot Kristallen. Ja, man kan kalla det för ett kvasipris i en marginalbransch. Men för mig – för oss – är det här en så mycket större stund än så. Revansch. Erkännande. Och utan att jag har en aning om det, den kommande minuten gör förmodligen också att min återstående tid på Nent börjar ticka.
  David Sundin är närmast chockad över min innerliga segerlycka:
  ”Du är ju rörd på riktigt!”, är en liten passage i den korta men ändå förmodligen karriärdefinierande vinnarintervjun. I Nentchefernas ögon tackar jag fel personer. Rent objektivt sett kan det inte vara mer rätt än att ge just dessa allt beröm.
  Förutom att, helt självklart, nämna tittarna och kort reflektera över att vi är rätt många som har investerat helger och kvällar rätt länge för att leverera så bra sport-tv som möjligt hyllar jag personerna bakom kameran. Mina älskade och skickliga kollegor och kompisar. Det är ju de och vi som gör programmet, i stort sett samma tajta gäng med oerhörd kompetens men osäkra anställningsförhållanden under mer än ett decennium. Det är i studion, inte vid skrivborden, som det har blivit färg-tv av Champions League.
  ”Mikko, Härdan, Kamera-Mats, Åsa, Ljus-Larsson…” är några få av alla vardagshjältar som får sina namn nämnda med kristallkant direkt i Sveriges Television. Och det kommer att märkas på efterspelet.
  Slutvinjett och guldkonfetti. Och en fullständigt farsartad föreställning med sportchefen Per Nunstedt i huvudrollen. Som han jobbar för att få tag i glaspjäsen och ta sin bild. Han sliter och river och kämpar. Han vill så gärna göra priset till sitt, han som knappt tittar åt just den där sändningspersonalen eller än mindre kan ställa in en tacköl efter en avslutad final. Det privata Instagramkontot har betydligt högre prioritet och det är det som är centrum för hans kamp på scenen i konfettiröran. Någon bild blir det väl till slut, därefter släpper jag inte priset förrän jag tappar det just innanför tröskeln hemma, tvärs över fingrarna på höger hand. Det blir blod och blånagel för flera månader framöver. Men jag räddar glaset och vinner priset – tillsammans med de bästa.

  Efter en kort natt är det ny sändningsdag. Inte ett tack, inte ett grattis från en enda chef från någon avdelning inom Nent, varken då eller senare. Jag bär den limegröna pinnen tvärs igenom stan till tystnadens mediehus och ställer den i källaren där just Mikko, Härdan, Kamera-Mats, Åsa, Ljus-Larsson och alla andra i produktionen samlas någon timme senare. Skriver en lapp med texten ”VI VANN!” som välkomsthälsning. Det är det sista vi ser av Kristallen, för den som inte har haft vägarna förbi Per Nunstedts rum. Nents första sportkristall genom tiderna får en sisådärhedersam plats bakom skrivbordet bland begagnat snorpapper och tomma colaburkar. Men det är åtminstone fritt fram för Instagrambilder.

   Sportens plats i modern television i stort? Ja, den är också värd sin historia. Och den är värd så mycket mer än nu; en så oerhört viktig ingrediens när det gäller att vinna tittare ges inte i närheten av motsvarande uppmärksamhet och priser i just de här sammanhangen.
   Timmar före Kristallengalan 2019 skriver jag den här krönikan på just det ämnet i SvD, 30 augusti:

Den stora matchen för tv-sporten

  Först Kalle Anka. Sedan Melodifestivalen. Därefter sport, sport och ännu mera sport. Tittartoppen i svensk television är den samma år efter år. Inget driver folk till gamla kanaler eller nya streamingtjänster som bra och direktsänd sport. En tv-bransch, någonstans mitt emellan skenande kris och spännande förvandling, firar och prisar sig själv under fredagskvällen med 21 spetsiga kristallpjäser. Antalet utmärkelser för landets samlade sportproduktioner: en. En av tjugoen.
  Tar bladet från munnen, gör mig till tals för alla oss som producerar livesport i alla möjliga digitala former och parafraserar Ove Sundberg i Solsidan:
”Utan oss hade det för fan inte blivit nån jävla fest”.
  Henrik Dorsins snåla grannen-under-skinnet-karaktär menade i ett avsnitt för några år sedan att hans medhavda, men sedvanligt synnerligen sparsamma, ranson av ”matjes, salt och salta pinnar” gjorde hela midsommarpartyt. Vi inom svensk tv-sport kan med mer fog och ändå betydligt mer nedtonat sturskt hävda samma sak. ”Vi har bidragit med mångmiljonpublik, förändrat tittarvanor och lanserat nya kanaler sedan 1958. Utan oss hade det för tusan inte blivit nån teve överhuvudtaget.” Ungefär så.
  Kristallen kan såklart utan större omsvep avfärdas som en kvasigala, en låtsasvärld som för en kväll ger sig själv en överdos av navelskådande och uppblåst allvar. Som om det till vardags inte räckte. Samtidigt kan jag inte förneka stoltheten i att ha programlett, format och frontat två av de fem nominerade bidragen, handbolls-VM och Champions League-studion. Och ska det nu prisas vore det ju ändå rimligt om branschen gav sporten, några av de mest avancerade och absolut bärande produktionerna, sitt rättmätiga utrymme. Men. Jaja. ”Vad vore en bal på slottet?”
  I det stora hela har vi dock på den här planhalvan av tv-spelet alldeles förträffliga förutsättningar ha det förbaskat bra. Vilken förskolelärare eller sjuksyster där ute får ens en liten applåd för sitt slit till vardags? Om vi nu snackar verklighet på riktigt. Och sportfolk i rutan har i alltför många fall betydligt viktigare saker att kämpa för än ytterligare någon eventuell glaspinne att försöka vinna. Integritet, förtroende och respekt till exempel. Snabba likes smäller högre än tålmodig trägen, även hos många av branschens bossar. Faktisk jämlikhet internt eller mest ett fint filter på #metoo-bilden utåt, vad är vad? Görs det sport-tv för tittare eller följare? Är kläderna eller matcherna i fokus? Är vi oberoende mediemänniskor att lita på eller bakbundna influencers som egentligen vill något annat eller mer? Agendorna och frågorna är många. Helst och bäst är att vara som den där speedade fågeln Kalle jagar inför miljoner på jularna.
  Inte sällan vill man sätta sig under sin korkek.


                                                                                                                                 LAHOLM, MARS 2020

   Pandemin bryter ut. Det nya normala tar vid. För min del blir vändpunkten i allas vår vardag extremt tydlig på det nästan tomma SAS-planet från Stockholm till Ängelholm. Hemresan efter veckans två pass i Champions League-studion tar en U-sväng strax före landning. Kraftig storm, tillbaka till Arlanda och inget finns eller fungerar. Det är stängt och tomt. Affärer och restauranger har redan slagit igen. En ensam plastpåse fladdrar i vinden utanför terminalen, inte ens bussen bort till en eventuell hyrbil går. Inom något dygn stänger Danmark och Donald Trump gränser bland många panikartade åtgärder. Prövningens tid är här. Och samtidigt börjar en av mina mest inspirerande jobbperioder.
   ”Åk! Kör!”, lyder den osjälviska uppmaningen från Lotta under lördagseftermiddagen. Bara att riva vår egen planering och satsning. Ett snabbinkallat internt telefonmöte med delar av redaktionen har precis avslutats. I övermorgon ska vi starta ett dagligt magasin om sporten under pandemin, coronakrisen och dess konsekvenser. Alla matcher är uppskjutna för oöverskådlig tid framöver. Inget ordinarie programutbud. Ett omedelbart strömavhopp av kunder är ett uppenbart och direkt hot. Viaplay Sport Live behöver lanseras för att rädda abonnenter. Lojalitetens stund är också här.
   Lotta och jag har slitit i tre månader med att bygga och renovera, tagit lån och satsat, till sommaren ska vi öppna vår restaurang hemma i Vikens hamn. Har vi tänkt. Vi har snickrat, målat, kaklat, byggt bardisk, bytt kök och är just klara med en liten eventscen och där placerat den förra OS-soffan från Rio de Janeiro. Vi har många arbetstimmar kvar till den tänkta premiären. Så har vi planerat i alla fall. Men ett litet virus får ju en osannolikt stor påverkan, som vi vet. Nu behövs jag för ett omfattande och akut räddningsuppdrag i Stockholm i stället. Mycket mer tv-jobb än planerat. Har verkligen inte tid för det. Men pandemier kommer sällan lägligt, antar jag.

   Pandemiperiodens första månader blir en provkarta på hur folk och företag fungerar i kris, regler och regering också för den delen. Det är som att alla egenskaper förstärks, såväl goda som sämre sidor. Vår tv-fabrik går igång på alla cylindrar likt ett välsmort och pålitligt maskineri. Företaget som helhet däremot brakar fullständigt, ett totalt haveri.
   Nent ser omedelbart sin chans att kapa kostnader. Priset för alla abonnenter sänks och det blir den tekniska, frilansande personalen som får betala med sin tid. Sändning varje vardag – men till halva ersättningen. Det är företagets enda och omedelbara besked. Jobba eller dra. Plötsligt är kvinnor och män bakom kameror och spakar inte värda så mycket som annars. Trots att det tydligen är viktigare än någonsin att få ut innehåll. Budskapet till det skickliga, tajta och lojala gäng som styr varje sändning är att den som inte ställer upp nu kommer heller inte att få jobb sen. Kommentatorer och experter lämnas i stort helt utan någon form av information, bara noll jobb och noll ersättning. Dagarna och veckorna går. All externt inhyrd personal jobbar antingen så det glöder för smulor eller går helt utan arbete och utan någon som helst kontakt från hemmajobbande chefer. För bara en månad sen presenterade vd Anders Jensen stolt årsrapporten för 2019 med 758 miljoner kronor i vinst, trots en massa uppsägningskostnader och nedskrivningar.

   För egen del jobbar jag 35 procent mer än avtalat i ett halvår, utan någon extra ersättning. Resorna genom det ödsliga pandemi-Sverige, Stockholm-Viken tur och retur, blir många och trixiga. Fixandet med restaurangen försenas och fördyras. På bara ett par månader kostar pandemieffekterna och merarbetet i tv mig och Lotta runt en kvarts miljon kronor. Men. Jag lyckas hålla mig frisk, jag har ett jobb – och det har sällan varit så spännande och spänstigt som just under den här perioden.

   Två dygn efter det där akutmötet på telefon trycker vi på startknappen till ett dagligt magasin. Erik Jansson, Jennifer Kücükaslan, Oskar Nyström och jag är kärntruppen på redaktionen. I vanliga fall knåpar vi ihop fotbollsprogrammen, vi tuggar i oss och spottar ut sändning för sändning, omgång för omgång, match för match runt Premier och Champions League. Det här är något annat. Med bara några få timmars varsel och ur ett minimum av resurser sätter vi ihop runt 90 minuter högaktuell och journalistisk direktsänd television. Varje dag. Makthavare frågas ut, smittskyddsexperter förklarar, förbundskaptener berättar om läget i en ny situation, aktiva som plötsligt blivit passiva ger sin story. En stor del av yrkesmänniskan i mig skriker ”äntligen!” – inte bara löpvägar och passningsskuggor, ändlösa handssituationer och mentalt urholkande VAR-diskussioner. Det här är aktualitet på riktigt. Något som faktiskt är viktigt. Det är programledarjobbet från Nyhetsmorgon, fast på en mycket bekvämare tid och kring den idrott som ändå så gott som alltid har varit min arbetsmässiga hemmaplan. Produktionspersonalen tar allt på volley med precis samma professionalism som vanligt, om så med halva ersättningen. Vi fyra i redaktionskärnan garvar åt eländet, skakar på huvudet åt den minutpåkomna kravställningen men knyter nävar och bildar ett perfekt team med allt på andra sidan vinjetten som gemensam drivkraft. Vi gör inget annat än ett smått heroiskt utryckningsuppdrag. Ja, jag är fullt medveten om bristen på objektivitet i just den beskrivningen – men jag kan också intyga den…
   Det är program efter program, kväll efter kväll. I ett par veckor, innan SVT ens kommit igång med Helgstudion, är vi absolut nyhetsledande dessutom. Stora delar av onsdagen den första veckan får jag hugg på information om att hockey-VM i maj kan komma att ställas in. Rykten och spekulationer kring matcher, turneringar och mästerskap är det gott om, generellt sett. Definitiva besked är alltjämt en bristvara. Idrottsvärlden är precis som resten av den, överrumplad och villrådig. Men här kanske vi har ett litet avslöjande. Förbundskapten Johan Garpenlöv är gäst under veckan dessutom. Parallellt med att förbereda kvällsprogrammet som helhet ringer jag källor i Schweiz. Det verkar stämma. Men det tar tid att reda ut detaljerna och få allt tillräckligt bekräftat. Till slut ändå: ja, vi har en nyhet och vi är först med den. Direkt efter ännu ett lyckat program toppat med ett scoop väntar – en rejäl utskällning.
   Vi fyra pustar och dunkar ryggar efter slutvinjetten. Extremt stolta och nöjda med allt. Inte minst den egna nyheten som omedelbart börjar att spridas också av övriga etablerade medier. “Hockey-VM inställt” – men det borde vi tydligen inte ha berättat om för våra tittare. Sportchefen suckar och kallar omedelbart in två av oss på sitt rum. Per Nunstedt är både förbannad och skakad. Har nog aldrig sett honom så tydligt tilltufsad. Det är som att det är en blöt och mjuk manet som försöker prata. Han har just lagt på luren efter ett långt samtal med vd Anders Jensen. Nyheten kan tydligen komma att påverka aktiekursen negativt. Och leda till ännu fler kundavhopp.
   Vi har just genomfört ett habilt journalistiskt hantverk och blir utskällda för det. Hockey-VM är en Nenträttighet och att rapportera om det kan få konsekvenser. Tydligen även för de som bara gör sitt jobb. Vi borde alltså ha hållit tyst om det. Vi skulle ha mörkat det vi visste. Det är än en gång skrämmande tydligt att det här företaget är ett säljbolag och inte en publicistisk avsändare. Men så blir det när krämare får tillgång till en publik megafon.

   Tio månader senare resonerar Anders Jensen öppet i Dagens Industri om att han var ifrågasatt när han kom till dåvarande MTG, utan erfarenhet från mediebranschen:
   ”Hur ska man kunna komma in i mediabranschen utan mediebakgrund, ska man behöva vara född med det eller? Jag tror att det var en fördel att inte ha det”, lyder hans resonemang i artikeln.
   Min hållning är den rakt motsatta. Inte det där med att födas in i branschen såklart, någonstans måste man börja. Däremot är jag fast i min övertygelse, att en chef bör förstå vad chefen är chef över. Att som vd för en journalistisk verksamhet direkt och i detalj peta i innehållet utifrån att en aktiekurs kan påverkas är ett ytterst tydligt bevis på att nödvändig erfarenhet från just mediebranschen saknas i toppen av det här bolaget. Det här är en vd som antingen accepterar eller refuserar manus, poserar med nyanställda programledare i studion, skriver in sig själv som statist i produktioner och som dikterar innehållsvillkor i koncernens radiostationer. Då Rix FM och Star FM lite uppsluppet pratade om Game of Thrones inför avslutningsavsnittet blev de också uppringda och utskällda – av verkställande direktören. Fel medial plattform, tydligen. Det som inte är Nent ska inte nämnas. Om det så är en av världens mest uppmärksammade och populäraste serier. Nent är viktigare än sant, uppenbarligen. Och jag blir mer och mer övertygad om att jag inte klarar av att arbeta i lögnen.
   Att ha erfarenhet från media kan till exempel ha den fördelen att man har en publicistisk grund att utgå från, att ha förståelsen för den kraft och makt man har. Och vilket ansvar man har. Inte minst, just det.  Jag har på nära håll fått se hur Jan Scherman vandrade från reporter till att vara vd på TV4. I alla roller styrde han utifrån sitt journalistiska perspektiv. Har även kunnat se vikten av att ha en tydlig gräns mellan ägarintressen och programinnehåll, hur Lars Weiss som nyhetschef och programdirektör var orubblig på den punkten och likadant med Sven Irving under hans år som ansvarig för TV4-nyheterna. Som svårast med allt detta hade de när Christer Forsström var vd mellan 1995 och 1998. Han kom från dammsugarbranschen, kallade personalen för “kostnadsmassa” – och hade ingen mediebakgrund.
   Reportaget med Anders Jensen i Dagens Industri den 29 januari 2021 innehåller en hel del reflektion med viss distans till den första akuta delen av pandemin. Där finns också några pikanta detaljer som kan vara intressant för den betalande tv-sportkonsumenten. Det lilla viruset får Jensen att se ännu större marginaler:
   ”Män som tidigare tittat på sport började bland annat titta på gamla fina klassiker som Gudfadern-trilogin, eller filmer man skämdes för att kolla på när de kom, typ Dirty dancing eller chick flicks från 1980-talet. Där har gubbarna nördat ner sig. Det är härligt att se, jag känner igen mig.”

   Bristen på den sport som kunderna betalar för får Anders Jensen att se nästa steg och det beskrivs i artikeln på ett sätt som aldrig skulle kunna kommuniceras eller accepteras av den sportintresserade, och hårt betalningsbelastade, publiken. Men i Dagens Industri kommer han undan med det:
   ”Planen är att börja locka kunder med sport”, står det. Och resonemanget är tydligt. Locka med sport, skala ner produktionerna successivt, köp in billigare sport, damma av några 80-talsserier och hoppas att så många kunder som möjligt blir kvar. Streama billigt, tjäna mer. Mycket mer. Vad sägs om den affärsmodellen alla ni som redan kämpar med dubbla eller trippla abonnemang för att kunna se ert favoritlag? Nent och Viaplay har nu landat i att det i stort sett räcker med Premier Leauge för att ha er kvar. Priset har höjts trots att sporten som sänds de facto är billigare. Tusentals trogna kunder som lovats ett fast Viaplaypris får plötsligt under våren 2021 beskedet om en nästan dubblerad månadsavgift. Allt är en strategi. Intäkterna har så mycket högre prioritet än produkten. Sport som har försvunnit under Anders Jensens tid som vd: olympiska spelen, Champions League, La Liga, Serie A, PGA-touren i golf samt Hockeyallsvenskan. Men ni kommer alltid att ha Miami Vice som gjorde ”starkt intryck” på han som bestämmer över det här medieutbudet.

   Jag sitter alltså väldigt stolt med mitt journalistiska arbete – men blir utskälld. Det är onsdagskväll i mars, pandemin accelererar, och vi räknar sirener utanför fönstret på redaktionen just intill Södersjukhuset i Stockholm. För egen del blir det ytterligare en larmsignal när det gäller arbetet här. Inspirerande och intressant men samtidigt ohållbart. Jag har alldeles uppenbart missförstått idén med vad som förväntas av mig här på Nent. Det handlar inte längre om att utföra ett så drivet journalistiskt arbete som möjligt till en betalande publik. Det handlar egentligen om att luras och tjäna pengar. Anders Jensens ideal har nu sipprat ner från toppen och trängt igenom hela vägen in i körschemat. Och Per Nunstedt har kapitulerat. Vd har vridit om armen på sportchefen och vi som gör jobbet blir utskällda och uppsträckta.

   Jag joggar hem i marsmörkret på pandemitomma gator med en växande känsla; det är ett fantastiskt jobb på en förlorad arbetsplats.


DIPLOM GULDSKÖLDEN, 2020.

JÖNKÖPING-VIKEN, SEPTEMBER 2020

   Guldskölden! För sjätte gången i rad framröstad som ”Årets programledare”. Av fansen dessutom. Nås av den glada nyheten i bilen på väg söderut. Kul! Stolt! Från Nentcheferna är tystnaden som vanligt. Total. Så när som på en mer än två timmar lång utskällning av redaktionens personalansvarige.
   Sedan ett par år tillbaka utgår vi från Skåne snarare än Stockholm. Vi pendlar mellan varierande jobbsituationer, hemmakontor med sundsutsikt blandat med studiokällare utan dagsljus. Olika typer av uteliv, mest stränderna i Viken norr om Helsingborg, då och då restaurangerna i centrum av 08. Ungefär så. Från början tänkte vi att det skulle bli Skåne så ofta vi kan. Ganska snabbt blev det Stockholm bara när vi behöver. Temperaturen är på flera sätt snällare i söder och det var just klimatet som förde oss dit. Medieklimatet. Det kändes nästan som en nödvändig flytt för att överleva, eller åtminstone leva lite bättre. Viken är vår ventil, ett sätt att skapa distans. Den snabba och symboliska förklaringen är att vi helt enkelt mår väldigt mycket bättre av att så mycket som möjligt bara ha några få meter till havet i stället för att konstant befinna oss mitt i den mediala ankdammen. Det känns klart friskare och på många sätt ärligare att gå rakt ut i ovädren som väller in från Öresund och att åtminstone mentalt vara en bra bit ifrån stormarna på Twitter. Lite åt det hållet. Men det är ändå förbannat mycket att förhålla sig till.

   I det här fallet är det en chef i andra änden av luren. Från det ordinarie hamburgerstoppet i Jönköping till grinden hemma i Viken; i mina öron bevisar han med all tänkbar tydlighet i högt tonläge och total arrogans att han dels är en oresonabel idiot, dels att han är totalt okunnig för sin arbetsuppgift. Daniel Berglund är webbredaktionsmobbaren som sedan en tid getts personalansvar. Han som har gormat om att vi måste ha ”blondiner och guppande bröst” på förstasidorna har nu tydligen också något slags utvecklingsuppdrag när det gäller framtida sportstudior. En av de chefer, vars fasoner jag har larmat företagsledningen om för mer än tre år sedan, började dialogen ett par veckor tidigare med en helt neutral och fullt professionell undran:
   ”Ola, hur vill du utveckla studion framöver?”, löd den lika raka som efterlängtade frågan. Jag blev lika förvånad som glad när han ställde den. Äntligen någon i sportledningen som vill något mer, kände jag spontant. Så kul om vi kan ta allt ytterligare ett steg, hitta nya riktningar, en ny nivå. Men det är Daniel Berglund som frågar, alltså? Han som annars skryter med att han saknar såväl utbildning som tv-erfarenhet. Att han saknar gränser är inte heller någon merit eller tillgång i sammanhanget, kan jag tillägga.
   Som jag ser det är svenska sportstudior ungefär samma sak, överallt, oavsett kanal. Du kan ha dina personliga favoriter – och dina kanalbytartyper. Det är en programledare och ett par tidigare spelare, eller andra aktiva beroende på idrott. Svensk sport-tv är generellt sett förbaskat välproducerat, men rätt ointressant. Oftast. Och allt plattare blir det. I allt större omfattning handlar det om att ha rätt profil snarare än att ha särskilt mycket att berätta. Det är åsiktstombola utan överraskningar och snudd på konstant koncensus. Vi är ju i Sverige. Det är väl Niklas Wikegård som rasar på beställning, alternativt Bojan Djordjic som försöker – bara för att ganska snart inse att han är arg på något som vi alla redan är överens om. Eller som han redan har varit irriterad på förut.
   Min uppfattning är att svenska sportstudior behöver komma vidare, ta sig till mycket mer än bara vad som händer på vänsterkanten, att ge ett större djup och en bättre förklaring till vad som styr den globala hyperbusiness och storpolitik som finns till exempel runt toppfotbollen idag. Men Daniel Berglund har, tydligen, redan ringt ytterligare en före detta spelare för att fylla på studion med samma sak och han frågar utan att vilja ha något svar. Det visste jag dock inte när jag skickade mejlet för ett par dagar sen med min innerliga önskan om att leda en studio som vill mer, allt under rubriken ”Framåt!”. Här är de grundläggande delarna i det mejlet, i det framtidsresonemanget:



   ”Mors igen!…angående val av studiopersonal och innehåll: Min uppfattning här, och överallt annars i livet, är att lämpligast person på respektive position ska gälla. Oavsett bakgrund och ursprung. Man eller kvinna, gammal eller ung, muslim eller ateist, värmlänning eller skåning osv osv. Det. Får. Inte. Spela. Någon. Roll.
  Med det sagt: Det är oerhört viktigt att utveckla och att ta steg. När du nu ber om inputs: Jag känner att vi snarare ska ta steg mot experter som har en annan grund än att bara ha spelat eller tränat. För att verkligen gå framåt när det gäller innehåll tycker jag att vi snarare ska rikta oss mot andra områden som är betydelsefulla. Om jag får chans att påverka kontaktar vi experter på ekonomi, politik, psykologi, fysik och beteendevetenskap. Det behövs inte en fd spelare till för att berätta om löpningar och passningsvägar. Nästa nivå på fotbollsstudio (om vi nu håller oss till den) kan initierat berätta om ägare som tar marknadsandelar via fotbollsklubbar, sätta den politiska kartan i förhållande till fotbollsplanerna, ge bokföringsdetaljerna som förklarar varför Barcelona har hamnat i en ekonomisk knipa medan Chelsea kan värva fritt, ge tittarna förståelse i hur gruppdynamiken faktiskt påverkar en individuell prestation. Med mera, med mera.
   Avslutningsvis: Som du hörde för en vecka sedan och läser nu brinner jag verkligen för det här. Jag är konstant besatt av att utföra arbetet så jäkla bra som jag överhuvudtaget kan. Just på det sättet var jag med och satte formaten för Viasat-programmen från 2008. Just så tror jag att vi kan bli bättre framöver.
   De som är med i studion ska få chans att vara sitt allra bästa jag - men det är därför lika viktigt att vi där hela tiden jobbar för att ha just de bästa.
   Förhoppningen: Att detta tas in i diskussionen om hur vi gör bäst tv-sport också framöver!.../Ola”

   Detta mejl gör nu Daniel Berglund väldigt upprörd. Han är verkligen skitarg i högtalartelefonen. Lotta intill i bilen häpnar. Chefen är svinförbannad, allt egentligen bara utifrån det faktum att han redan har bestämt sig – oss – för att anlita ännu en före detta spelare till studion. Och för att man här bara ska göra jobbet och sen hålla käften. Antingen är man med eller emot, honom personligen eller hela Nent. För egen del beskriver han sin nya arbetsuppgift, att också ha personalansvar som att han ”tar hand om allt mög”. Personal är alltså “mög”, i den ansvariges ögon. 
   I det här fallet ber han om mina synpunkter sent i processen. För sent för Berglund, i alla fall. I hans ögon är jobbet redan gjort, han har löst ”problemet”, fixat åläggandet. Att jag tycker att han återigen har gjort det lite väl enkelt för sig i stället för att anstränga sig lite till, vilja en aning mer, visa ytterligare ambition, passar sig inte. Det ses som att jag inte är en ”lagspelare”. Jag förklarar att han får ta vilka beslut han vill och som han har mandat för. Men jag förbehåller mig rätten att ha en åsikt – inte minst eftersom han frågade efter den. Även om den är annorlunda. Jag utvecklar mina tankar men bekräftar att jag såklart kommer att lösa min uppgift lika proffsigt som alltid annars. Trots känslan av att vi inte kommer framåt i ambitionen att tillföra dimensioner i programmen.
   ”Du får väl anpassa frågeställningarna, ställa enklare frågor”, är den raka uppmaningen från Daniel Berglund.
   ”Är det så vi utvecklar framtidens fotbollsstudio?”, undrar jag. Också i upprört tillstånd.
   ”Sorry, men jag har inte investerat 30 år av kvällar och helger för att ställa låtsasfrågor”, fräser jag vidare. Och så där håller det på. Mil efter mil. Det där oändliga motorvägsbygget kring Ljungby svischar förbi. För en gångs skull.
   Det är alldeles uppenbart att han har fått en order uppifrån. Som han utför. Det ska jag ändå ge honom. Daniel Berglund får saker gjorda. Han genomför. Har han fått ett uppdrag fullföljer han. Det får kanske kosta men eventuella kommandon från överordnade ska utföras. Kyrkledningen i Knutby hittade sitt sätt att genomföra “det nödvändiga”. I Berglund har Nent sitt verkställande verktyg. I sekten Nent går det nämligen inte att ifrågasätta. Och även här kommer budskapen från ovan. Den som säger emot, eller bara tycker något annat, kan plötsligt bli stämplad som ”fel”. Och det ordet sprids bland övriga i församlingen.
   Flera annars vettiga och normalkritiska medarbetare (vänner?) blir tysta och följer utan omsvep ”den enda vägen” och vågar av någon anledning inte säga ifrån eller åtminstone undra. Anders Jensen sätter tonen som vd, sportchefen Per Nunstedt och hans polare Daniel Berglund är de perfekta medhjälparna till en toxisk arbetsmiljö. Alla ska följa, ingen tillåts tvivla. Allt är fantastiskt!
   ”Du är en marionett som bara går ledningens ärenden, i stället för tittarnas bästa”, säger jag till Berglund. Kanske i höjd med Åstorp eller så. Det är som att hälla bensin på en glöd. Det sprakar i bilens högtalare och sprickan med en av de som bestämmer och som har fått ett slags ”carte blanche” från företagstoppen är nu total. Bortom möjlighet att reparera ska det visa sig.
   Samtalet avslutas abrupt och just det använder just den här chefen för att tillverka bilden av mig som en egoistisk typ med samarbetssvårigheter. Lögner om vad jag har sagt och gjort börjar spridas på redaktionen. Några får jag nys om, de flesta får fäste utan min aning. Så småningom hjälper några av Berglunds Expressenkompisar till att göra direkta falsarier till offentliga ”sanningar”.

   Just detta är helt centralt för den som på riktigt är intresserad av svaret på frågan: “Vad fan hände?!” En av mig och många andra under flera år kraftigt ifrågasatt chef, som högt och hotfullt har uttryckt sig rasistiskt, sexistiskt och agerat trakasserande mot sin personal blir kvar och befordrad. De som stod upp och sa ifrån flydde eller jagades därifrån. Förhoppningsvis är jag den sista. En utbredd och mångårig tystnadskultur är en perfekt grogrund för den med en lömsk agenda. Pandemisituationen med hemmakontor, minskad insyn och färre informella kontakter på jobbet är som gödsel för den som vill få skit att växa.
   Daniel Berglund blir vid det här tillfället en marionett med giljotin – med företagsledningens fulla stöd.

   Lite mer än ett år tidigare skrev jag om just det här ämnet, att det spelar roll vem som sitter i en studio och varför. Krönika i SvD, 16 augusti 2019:


“Allas åsikter är inte lika mycket värda

  Manchester Citys B-lag är ett av fyra som kan vinna Premier League”. ”Ett lag måste vara kompakt”. ”De grundläggande principerna är viktigast”. José Mourinho debuterade som tv-tyckare i Sky Sports i söndags. Resultat? Dunderhyllad efter en dag fylld av självklarheter. Förklaring? Det spelar roll vem som pratar.
   Fotbollssäsongen i Europa är igång, allsvenskan på hemmaplan tar fart mot upploppet och båda våra landslag har kvalmatcher runt hörnet. Och tyckarna tycker om allt och alla, överallt och hela tiden. Tycker om. Tycker inte. Tyck ger tryck. Trafik ger klick och liten men nödvändig intäkt. När svenska mediehus skakar på en allt mer bräcklig grund, en nätbetalningsmodell som i första hand belönar kvantitet i stället för kvalitét, spelar det mindre roll vem som säger vad. Huvudsaken någon säger något. Allra helst en profil som passar in. 50 000 följare snarare än 50 år av erfarenhet.
   Alla kan snacka och visst är det fantastiskt. Nätet är lika öppet som West Hams premiärförsvar, men du behöver inte vara Raheem Sterling för att ta dig fram. Du måste inte viga ett arbetsliv för att så småningom få chansen att tycka till; fältet är fritt för bloggar och chattar, cyber fyllt av poddar med snubbar och studior med sanningar. Alla får, kan och bör tycka. Men alla kan inte räknas som experter över en natt eller en vinjett. Det tog José Mourinho 56 år, 40 inom fotbollen, och 20 pokaler att skaffa sig mandat för att leverera självklarheter som om det vore raketforskning. Allas åsikter är helt enkelt inte lika mycket värda.
   Det är väl som att svära vid altaret i tyckarkyrkan, mitt i ett smått liberaltalibanistiskt medie-Sverige, men det spelar faktiskt roll vem som levererar en åsikt. Det är såklart långt ifrån säkert att den som har vunnit mest pratar bäst. Men budskapet har en större chans till maxad relevans. Inom retoriken heter det att ha ”ethos”, det är definitionen av en talares trovärdighet.
   Albert Einstein hade helt enkelt och fullt förståeligt bättre förutsättningar att få gehör för vad han kunde om fysiken än om frisyrer, till exempel. Stefan Löven har, trots sina initierade Tottenham-sympatier, troligen en större kredibilitet kring nationella budgetfrågor än Spurs eventuella Christian Eriksen-försäljning. Åtminstone hos runt var fjärde svensk. Antikens snicksnackformler borde tas på allvar också mitt i instaålderns publiceringshets, ett par år senare. Men i vår lika ihärdiga som intensiva, viktiga som nödvändiga, strävan efter allas lika värde tycks vi inte våga att gradera, att vissas åsikter minsann väger tyngre än andras.
   Ethos vs PK. Det är en av alla aktuella och högintressanta mediala matcher just nu. Resultatet avgörs unikt nog av dig i publiken. Titta, lyssna och värdera – hälsar en av alla tyckare där ute.”



STOCKHOLM-MIAMI, NOVEMBER 2017

   Wi-Fi över Atlanten. Uppkoppling behövs. Dagens Nyheter har just publicerat avslöjandet om att en hög MTG-chef internutreds för att ha skapat och ansvara för en sexistisk, kvinnofientlig och kränkande företagskultur. Ja, just det. Det var ju precis det jag berättade redan i april. Vd Anders Jensen, program- och innehållsansvariga Filippa Wallestam och Karolina Stallwood, tre av då sju personer i bolagets topp, fick just denna information för över sex månader sedan. Tyckte att det varit konstigt reaktionsfritt. Men okej då. Bra att det kommer ut, att det inte bara blir en tyst kamp inne i huset på Ringvägen.
    ”Det här är mycket allvarligt. Finns det problem ska det hanteras omgående. Vi måste samtidigt skilja på dåligt ledarskap och trakasserier. Det första går att hantera, men trakasserier har vi nolltolerans emot.”, säger Anders Jensen till DN och upprepar med ungefär samma citat och tydliga budskap i flera andra tidningar. Utåt. Även internt kommer uppmaningen till anställda att berätta.
   ”Vet ni något? Säg det. Vi har nolltolerans.”, är uppmaningen och mantrat. Så bra, tänker jag. Att han är så rak och tydlig. Men jag blir också omedelbart fundersam. Han vet ju redan. Jag har larmat, redan för mer än ett halvår sedan. Andra har berättat, det vet jag. Om det är så betydelsefullt nu, varför var det inte det i april? Vid det här laget har jag inte till fullo läst av personen högst upp i toppen. Tror fortfarande gott om honom, att han vill väl på riktigt. Inte långt senare klarnar dock bilden mer. Anders Jensen är ytterligare en i raden av bolagsbossar där fasaden utåt är åtskilligt viktigare att putsa än att verkligen fixa de faktiska förhållandena inåt. Egen bonus, aktiekurs, riskkapital, kvartalsrapport och arbetet med att bygga en fräck, personlig image. Sådan är prioritetsordningen. Och jag som fortfarande trodde att vi skulle göra de bästa tänkbara tv-programmen. Fattar alltmer att den ambitionen försvann någonstans i backhoppningsdimman i Sotji.

   Det är snart ett år sedan mina två döttrar och resten av webben fick ta en del av skiten och då också jag verkligen fick nog. Och inget har hänt internt. Tidigare anställda bestämmer sig för att berätta om alla missförhållanden. I ilska över att den första utredningen stängs utan åtgärd går Isabel Boltenstern och Sladjan Osmanagic samt en handfull ytterligare personer ut publikt. Både män och kvinnor bryter isen utåt.
   "’Du är helt jävla värdelös’, brukade MTG-chefen skrika i öronsnäckan när jag pratade i CL-studion”, skriver Sladjan på Twitter. Han fortsätter om sina upplevelser av den chef som nu utreds – igen. Sladjan utvecklar:
   "Ingen på redaktionen vill jobba med dig", var något MTG-chefen som utreds på nytt, brukade säga till mig när jag kallades in på möten stup i kvarten. Det finns ingen större mobbare i sport-tv-Sverige. Alla vet om det i branschen.”
   Isabel Boltenstern skriver på sin blogg:
   ”Jag har länge varit rädd för honom och hur han med några enkla telefonsamtal skulle kunna förstöra min karriär. Nu har jag nått någon form av gräns där jag högaktningsfullt skiter i om jag blir portad från den här branschen – jag kan inte vara tyst om det här.”
   De öppnar sig när det står klart att MTG har inlett en utredning mot den aktuella chefen men sedan kvickt lagt ner den – utan åtgärd. “Nolltolerans”? Berättelserna blir fler och ännu grövre. Här är några av citaten när ett antal tidigare anställda vittnar om ledarskapet och situationen på den aktuella avdelningen, ur Dagens Nyheter 7 november 2017:
   ”Hon har så schysta tuttar så henne skulle jag sätta på framifrån”. ”Aldrig. Bakifrån!”
  “Varenda kvinna som kommer in på redaktionen blev bedömd och kommenterad utifrån hur hon såg ut, hur hennes bröst och rumpa såg ut. Det gällde inte bara de anställda utan även kvinnor utifrån som bara råkade gå förbi de här männen.”
   Flera personer vittnar om mobbning, personpåhopp och en utbredd tystnadskultur. Beteendet från en hög chef står i centrum för kritiken, enligt DN:
   ”Han har ingen spärr och öser på. Det kommer så mycket grodor och kränkningar ur hans mun. Vuxna människor trycks ned tills de gråter”, säger en kvinna.”
   En kvinna berättar om en händelse när hon ska sluta, med samma chef som utpekad:
   ”Han satte sig ner, väldigt bredbent, visade upp ett hårstrå som inte var hans och sa: jag var ute med en modell igår, hade en jävligt skön natt. Trist att du ska sluta.
Sedan ska han ha tagit hennes mobiltelefon ur hennes hand, tagit en bild på sig själv, innan han lämnade tillbaka telefonen med orden: ”Så att du aldrig glömmer vem som bestämmer”.

   Interna berättelser blir offenliga vittnesmål. Först då reagerar de MTG-ansvariga. Inte när personerna i bolagsledningen fick det berättat av mig för sju månader sedan. Inte när fyra kvinnor larmade om sexism, kränkningar och förtäckta hot den 23 oktober. Mångåriga allvarliga övertramp från en person i hög chefsposition viftas bort och tystas ner fram till DN-artikeln den 7 november. Först därefter signaleras det om eventuella åtgärder:
   “Jag har inte känt till det här innan jag fick uppgifterna från fyra kvinnor”, säger vd – mer än ett halvår efter att jag berättade om oegentligheterna för honom.
   “Om det här som DN skriver har förekommit så är det både sexistiskt och grovt kränkande och en chef måste förstå vilka konsekvenser det får.”, säger Anders Jensen i Aftonbladets uppföljande artikel.
   Han säger och säger men avstår från att göra. Trots ännu fler berättelser, ytterligare vittnesmål och en tillsatt utredning. 



                                                         MAIL, ADVOKATBYRÅ/VD, 2017.

   Den 27 november 2017 kl 22.27 skickar jag ett långt mejl till Anders Jensen med min utförliga beskrivning om läget kring den aktuella chefen och det rådande arbetsklimatet på avdelningen. I grunden är det samma sak som jag berättade för honom och ytterligare två personer i ledningsgruppen redan i april. Tre dagar senare sitter jag som vittne hos advokatbyrån i Stockholm i ett samtal och en berättelse som varar i en timme, 26 minuter och 26 sekunder. Inspelningen finns kvar.
   Därefter händer ingenting. ”Utredningen” kastas i papperskorgen. Chefen blir kvar. Och Nents alldeles egen variant av ”nolltolerans” består.