Orsak & Premiss


VIKEN, JULI 2022

   Vad fan hände?! Egentligen. Jag har fått frågan från vänner, tittare och tidningar i ett års tid. Nu är det dags att svara.
  Den sista sändningen blev aldrig av. Plötsligt efter 13 år som frontfigur i ett och samma tv-hus hade jag blivit ett problem. Inför min sista arbetsdag var jag varken välkommen, lämplig eller tillförlitlig. En chef meddelade på telefonsvararen att jag var avstängd från arbetet. En kollega kallade mig “förkastlig” i tidningen. Två medieföretag gjorde gemensam sak, bestämde sig för offentlig smutskastning och misskrediterande ryktesspridning, bland annat för att rädda sitt eget anseende och för att försöka vända en opinion. Hastigt och väldigt olustigt blev jag föremål för ett omfattande drev utan att någon berättade varför. Fortfarande har ingen kommit med någon förklaring. De flesta av de jag trodde var mina vänner tystnade och tog avstånd. Många som gav sitt stöd gjorde det bara när ingen annan hörde. Jag har också hållit tyst. Tills nu.

   Det här är min berättelse. Den bygger till största delen på egna upplevelser och erfarenheter men även på andras vittnesmål. Ansvariga chefer namnges när så behövs. Kollegor låter jag i många situationer vara anonyma. Målet är rättvisa med bibehållen respekt. Förståelsen för branschens strukturer är långt viktigare än enskilda personer. Syftet är inte att misskreditera, bara att förtydliga och förklara. Den korta versionen: två chefer, vars mobbande och sexistiska ledarskap, som jag och flera andra kritiserade och larmade om för bolagets ledningsgrupp redan 2017, använde sina kvällstidningskontakter och slog tillbaka. Två chefers lögner spreds i branschen för att cancellera mig därifrån. Två chefers falska berättelser användes internt för att vända toppbossarna och jobbarkompisarna emot mig. Den något längre skildringen har landat i denna text. Den kommer öppet och gratis, inte som en bok. Jag känner helt enkelt varken behov eller lust att sälja min story. Bara att få berätta den. I stället för att svara i affekt mitt i ett drev och under ett gällande och begränsande kontrakt har jag under ett års tid utfört ett personligt och journalistiskt projekt: Vad fan hände?!
   Svaret baseras på mängder av intervjuer och samtal med olika källor, inspelningar från möten, kopior av mejl, skärmdumpar på dialoger, information via branschkollegor och krönikor från tidningar. Allt är faktakollat och genomanalyserat. Däremot har ingen av berörda personer getts chansen att bemöta uppgifterna. Det här är mitt svar på deras tidigare agerande. Det de gjorde – eller inte gjorde.
   Det är långt ifrån säkert att det här dokumentet räcker för att ge total förståelse. Men jag försöker och hoppas. Förhoppningsvis är det här en personlig slutpunkt på en extremt obehaglig upplevelse och en mycket speciell period av ett liv i offentligheten. Kanske kan det också bli ett startskott för fler att, trots den uppenbara risken för ett orimligt högt personligt pris, våga säga ifrån och stå upp emot olika former av oegentligheter. I mitt fall var det ett mediebolag genomsyrat av mobbande, trakasserande och sexistiskt ledarskap som jag protesterade emot. Det är egentligen inte min karriär eller situation som är det viktigaste i den här skildringen. Vardagliga företeelser, mediala krafter och folks beteenden står i faktiskt fokus. Exakt samma sorts sunkiga strukturer går säkert att hitta i alla former av organisationer och företag. Precis likadant kan andra visselblåsare och sanningssägare behandlas när och var som helst. Den här historien utspelar sig dock under stor uppmärksamhet i en liten bransch. Mycket rädsla, minimal transparens; det ska mycket till innan en redaktion granskar en annan. Det kan kosta att höja rösten för någon annans skull. Om alla bara kunde vara snäppet ärligare och säga som det är så…men efter tre decennier mitt i svensk mediebransch kan jag konstatera att där är det inte så många som det borde vara.

  Den här berättelsen är tänkt att ge ytterligare inblick i stunder och situationer från en karriär där mycket har synts och hörts i direktsänd tv och radio – men inte allt. Mest handlar det om sånt du varken sett, hört eller ens anat. Väldigt mycket mer har såklart hänt bredvid kameralinsen, en bra bit ifrån mikrofonen och mellan programmen. Och det är långt ifrån lika välpolerat som det kan låta eller verka vara i rutan. Den kommersiella tv-branschen kan också vara en sminkad gris; här finns gott om fula trynen bakom falska smil, den översvämmas av cynism och är fylld av dubbla agendor. Att bara göra jobbet så bra som möjligt och att samtidigt försöka behålla sin integritet och att dessutom värna om sin familj går stick i stäv med de sexistiska strukturer som framför allt manliga chefer men också hela redaktioner upprätthåller – trots att de både tror och säger annat. Fina värdeord om jämlikhet betyder på flera håll ingenting, inte om det påverkar aktiekurs, kvartalsrapport eller ger negativa tidningsrubriker. Låtsasfeminsim råder ofta i såväl programverksamheten som på redaktionsgolvet. På det här bolaget har mellanchefer tillåtits rangordna kvinnliga anställda som ”knullbara” eller inte – med företagsledningens vetskap. Jag hade synpunkter på fasonerna och hyckleriet i flera år men jag blev till slut ett sekretessbelagt personalärende och kastades framför bussen i ett orkestrerat drev. Jag har långt ifrån agerat perfekt i varje situation. Vem gör det? Visst har jag både sagt och fräst ifrån utifrån kraven på en roll som sista länk till publiken, och nog har jag avstått från att ställa upp på det som i mina ögon är förljuget eller i vissa fall det som är förnedrande. Jag har alldeles säkert sagt och gjort en massa saker som kan kritiseras. Men. Jag är inte den personen som jag har målats upp som och anklagats för att vara. Snarare tvärtom. Jag är den som sa ifrån och därför blev obekväm. Just det är till stor del drivkraften i att ändå, trots uppenbara risker för fortsatt och förnyad smutskastning, publicera den här berättelsen. Ett företag som redan har valt den metoden mot en enskild person kan naturligtvis göra det igen. Men inför de som står mig nära, eller som bara följer mig på distans: Sanningen är alltid värd att fajtas för. Vad annars?
   30 år i svenskt mediebrus har till största delen varit en fantastisk resa men biljetten att åka med på den kostade oväntat mycket. Därför kan jag också nu njuta stort av en något tystare tillvaro. I branschens struktur ingår också osäkra anställningsförhållanden, att ställa krav eller att inte gå med på att låtsas passar sig inte. Den som säger något annat får inte vara med. I kommersiell svensk tv kan till och med sanningen vara sminkad.

   Den här dokumentationen är viktig för mig och för oss alla fyra i min familj, dels för att vårt gemensamma liv i stor utsträckning har styrts från just min karriär, dels som en upprättelse för en ofantlig massa skit och svek från såväl företag som personer. Kanske kan den betyda något för dig som på något sätt eventuellt befinner dig i en ohälsosam tystnadskultur. Möjligen kan den göra en liten skillnad också för en något ärligare tillvaro i arbetslivet och förhoppningsvis i förlängningen till fler sanningar i det offentliga rummet.
   Eller så kan du bara titta på tv och veta lite mer än bara det du ser.



   STOCKHOLM, NOVEMBER 2017

   Vi har pratat länge. Ändå är jag fortfarande osäker på om jag ska våga säga någonting alls. 
   ”Jag sätter min tillvaro på spel, egentligen inte för nånting annat än för andras skull.”
   Så här i efterhand, när jag lyssnar på inspelningen, kan jag både känna och höra att jag befinner mig någonstans mellan väldigt beslutsam och tydligt nervös. Bestämd. Men rädd.
   Det är sista torsdagen i november. Metoohöstens vindar ökar i styrka och tar nya riktningar. Jag är kallad till en advokatbyrå i Stockholm för att vittna, för att berätta om min syn på den chef som sedan en tid är under utredning. De vill ha mer information om den chef som under flera år har ägnat sig åt ett sexistiskt och grovt kränkande ledarskap samt använt sig av förtäckta hot, detta enlig flera tidigare och nuvarande anställda. Kan det kosta att berätta?
   Slutet rum tillsammans med två jurister just intill Norrmalmstorg. Är det ett möte? Är det en intervju? Ett förhör? De vill hursomhelst veta mer än vad jag redan har skrivit i ett utförligt mejl och tidigare berättat personligen för tre av sju personer i sittande ledningsgrupp. Efter en halvtimme är jag fortfarande osäker på om jag ska berätta om alla missförhållanden, till och med i det här rummet. Om jag säger allt jag vet om den här chefens ledarstil, och företagsledningens undfallenhet kring den, kan det i stället komma att drabba mig. Så är känslan.
   Flera tidigare anställda, några modigt och öppet med namn, ännu flera anonymt, har i pressen under flera dagar också berättat om omfattande mobbing och sexuella trakasserier. Framför allt är det fokus på en hög chef på MTG (det som senare har blivit Nent och nu Viaplay Group). Chefen ska internutredas, har vd Anders Jensen bestämt. Men inte för att jag berättade om det för honom och två andra i ledningsgruppen redan för mer än ett halvår sedan. Inte för att flera andra har larmat både direkt till honom och till HR-avdelningen. Utan för att det stod i tidningen. I mitt inre, i mitt eget inre emotionella Norrmalmstorgsdrama, försöker jag reda ut om MTG verkligen vill veta sanningen eller om de bara vill lägga locket på. Igen.
   ”Vem är beställaren av undersökningen?”, frågar jag. Gång på gång. Juristernas svar visar att de inte har ingen aning om hur det verkligen står till, varken hur det här ärendet skötts hittills eller hur det här företaget är uppbyggt och på det sätt det styrs. Bilden utåt är allt. Till skillnad från verkligheten där inne.
   ”Varför startades en andra utredning bara för att det stod något i tidningen?”
   ”Varför räckte inte fyra olika berättelser om allvarliga övertramp från en och samma chef – om företaget säger sig ha ´nolltolerans´ mot just detta?”
   Jag fortsätter att fråga för att känna mig åtminstone någotsånär trygg. Men. De två juristerna har få och svävande svar. Som om de bara har fått allt i knät, alldeles nyss.
   ”Det är Anders som har beställt undersökningen”, kommer de fram till och enas om, så småningom. Han som på Facebook uppmanade alla i bolaget att träda fram och berätta om något inte stod rätt till. Bara för att några timmar senare stänga ”granskningen” och meddela att allt var ”utrett”. Men efter några tidningsrubriker kände han sig tydligen tvingad att öppna en ny.
   ”Varför stängdes den första utredningen mindre än ett dygn efter att den blev offentlig, känner ni till det?”, frågar jag efter en kvart. Det känner inte de två juristerna till. Jag vet ju att de danska cheferna i vårt mediebolag tycker att det här med metoo mest är tjafs och att chefen som nu utreds för mångåriga, konstanta och grova övertramp basar över den affärsgren som är koncernens viktigaste och den avdelning som levererar kvalité som ingen annan.

   I en halvtimme är det jag som frågar och de som svarar. Försöker svara. Det borde ju vara tvärtom. På en advokatbyrå hos två jurister med arbetsrätt som expertområde borde jag känna fullt förtroende. Men det känns svajigt. Nästan läskigt. Har ingen erfarenhet av sånt här. Hur kommer mina uppgifter att behandlas? Hur oberoende är en utredning gjord av en advokatbyrå som arbetar på ett direkt uppdrag av den företagsledning som möjligen kan komma att behöva underkänna sig själv? Tankarna slåss och jag delar med mig av dem till juristerna:
   ”Utifrån det här kanske jag inte har något jobb framöver”, säger jag.
   Till slut bestämmer jag mig ändå för att sanningen är viktigast och att göra som jag alltid har gjort – att säga som det är och vad jag tycker. Jag börjar att berätta.

 
   Inspelningen är en timme, 26 minuter och 26 sekunder. Någon vecka senare kastas utredningen i papperskorgen. Tre år senare gjorde de likadant med mig.
   Jag sa som det var. Det kostade mig jobbet.

VAD FAN HÄNDE · Intervju och vittnesmål, november 2017.