Punkt & Slut
VIKEN-DOMSTEN, OKTOBER 2021
Det regnar, blåser och Nents vd Anders Jensen vill bara gå därifrån. Men Lotta tvingar honom verbalt att stå kvar:
”Du får ursäkta men jag fryser”, säger han och gör ett ryck för att fortsätta norrut.
”Nej, jag vill att du stannar och lyssnar på mig”, svarar Lotta bestämt och nitar fast honom både med tonen och blicken.
Det här är ett av få tillfällen då Lotta och jag inte tar promenaden längs kusten tillsammans. Plötsligt uppstår det möte som vi båda har längtat efter, ett ögonblick som vi har förstått skulle dyka upp. Mellan vårt hus i Viken och Jensens hem i Domsten är det ganska precis en halvmil och det är klart att vi har funderat och spekulerat kring hur det skulle vara att stöta ihop med personen som är ansvarig för hela skiten, att vi båda har haft månader av sömnlösa nätter, att jag baktalades i branschen, att Nent och Expressen drog igång ett drev mot mig. Så här långt har Anders Jensen duckat allt och det är såklart en anledning i sig att gå och önska en spontan konfrontation. Men, exakt vad skulle vi passa på att säga? Hur skulle han reagera? Hittills har det bara varit ett hypotetiskt snackämne på alla våra vandringar söderut.
Det är förresten en alldeles underbar promenadtur genom ett naturreservat och ett hägn med getter. Sälar som hänger helt ostört ute på Grollegrund några få hundra meter ut i Öresund, inte särskilt mycket längre bort på andra sidan siluetten av slottet i Helsingör. Det är alltid storslaget. Kargt, orört och total stillhet i kombination med en känsla av att vara mitt i pulsen; att hålla koll på lastfartygen ute i farleden, på väg ut eller in genom Sundet där det är som smalast – just där vi har som närmast till resten av Europa – är som att titta på en barometer av bruttonationalprodukten i realtid. Det är alltid olika från dag till dag, det är alltid vackert. Den här dagen och den här promenaden blir annorlunda på ett speciellt sätt.
Lotta kommer hem genomblåst och blöt men hinner inte ens ta av sig jackan:
”Vet du vem jag träffade?”, frågar hon exalterat andfådd.
Jag behöver varken fundera eller svara. Fattar direkt och hon börjar berätta, varenda ord och minsta detalj om det efterlängtade mötet där ute i höstrusket:
”Det var precis när jag kommit in där getterna brukar vara, såg på långt håll att det där är nog Anders. Han var på väg norrut, jag fortfarande neråt mot Domsten…tänkte att det här är chansen, han vet ju vem jag är, har följt mig på Instagram även om han inte gör det längre…så jag bara stannade honom när vi möttes:
”Hej, Anders…känner du igen mig?”, frågade jag först.
”Näää…” sa han, men det kändes som att han fattade direkt.
”Jag heter Lotta. Och är gift med Ola. Wenström.”
”Aha…”
”Jag känner att jag skulle behöva säga några ord till dig.”
”Du får ursäkta men jag är ute på en springtur och vill inte stå här och bli blöt.”
”Fast jag vill att du stannar och lyssnar på mig…”
Han ville verkligen bara iväg, kändes otroligt obekväm, men jag fortsatte och han kunde liksom inte gå.
”Det här är viktigt. Jag vill att du ser på mitt ansikte, tittar mig i ögonen…jag vill att du ska veta hur Nents agerande har påverkat hela vår familj. Jag vill berätta för dig hur illa jag tycker att ni har behandlat Ola, hur ni har hängt ut honom i pressen med en massa saker som inte stämmer, hur ni som ett stort företag kan ge er på en enda individ som har jobbat för er i 13 år…”
”Ja, men det var dags för Ola att sluta.”
”Det har jag inga åsikter om. Det är hur ni har behandlat honom…”
”Nej, det har inte skötts snyggt av Nent, det håller jag med om…men nu får du ursäkta mig, nu vill jag springa vidare…”
”….och jag vill att du stannar kvar och lyssnar på vad jag har att säga, för du är ansvarig för allt det som har skett…och det här gäller också mig och, som sagt, hela vår familj. Även våra döttrar har jobbat på Nent i flera år och blivit illa behandlade av chefer och det har Ola sagt ifrån mot…du har ju fått veta det…och dessutom har de sen fått läsa i tidningarna om deras pappa som nån slags sexist, att han behandlar kvinnor illa…hur skulle du själv reagera, du har väl också döttrar?…”
”Jag har en.”
”Så hur skulle du känna om hon fick läsa i tidningen om att du skulle vara en sexist?”
”Nä, det skulle ju inte kännas bra.”
”Vet du vad, Anders. Ett företag hänger inte ut en person på det sätt som ni har gjort, dessutom på falska grunder, man gör inte så. Om ett företag tycker att det finns något slags problem löser man det internt. Ingen på Nent har ju ens sagt till Ola vad han har gjort. Men ni har sagt saker till tidningarna som inte ens stämmer.”
Det kändes att han blev mer och mer irriterad på mig. Visst, han frös. Men det var så tydligt att det inte var därför han ville därifrån.”
Situationen på heden intill havet är laddad. Ena parten är tydligt stressad och pressad. Den andra kräver svar. Samtalet utvecklas nästan till ett slags förhör. Det är som att varje replikskifte gör att den avgörande och avslöjande punkten oundvikligt och kontinuerligt kommer allt närmare. Hon argumenterar och ifrågasätter, han är störd över att både behöva frysa och stå till svars. Men jag vet hennes kapacitet här, en gång hade Lotta tanken på att bli advokat. Och när jag lyssnar på återberättelsen ser jag också en allt tydligare filmisk parallell framför mig.
För 30 år sen var det rättssalsmötet i ”På heder och samvete” (”A Few Good Men”) mellan Tom Cruise och Jack Nicholson. Då var det fiktion med maktmissbruk och mörkläggning inom den amerikanska militären, i centrum en narcissistisk överste vars ego tyckte sig stå över gällande reglementen; Nathan R. Jessup (Nicholson) lutar sig långt in i slutpläderingen mot en hederskodex men trängs till slut in i ett hörn av ettrige åklagaren och löjtnanten Daniel Kaffee (Cruise) som sätter sin karriär på spel för det äkta och riktiga. Lag, etik och moral hinner till slut ikapp den despotiska militärchefen, hög på sin roll och position och med övertygelsen om att vara oantastlig. När frågan väl ställs och får sitt svar avslöjar han sig själv och sin ledarstil – utan att ens förstå sitt egentliga maktmissbruk. Här är den definitiva, juridiska återvändsgränden i det fallet:
Cruise: ”Colonel Jessup, did you order the Code Red?”
Domaren: ”You don't have to answer that question!”
Nicholson: ”I'll answer the question!"
[vänder sig till Cruise]
Nicholson: ”You want answers?”
Cruise: ”I think I'm entitled to.”
Nicholson: ”You want answers?”
Cruise: ”I WANT THE TRUTH!”
Nicholson: ”YOU CAN'T HANDLE THE TRUTH!”
[lite senare I dialogen]
Cruise: “Did you order the code red?”
Nicholson: ”I did the job I...”
Cruise: [avbryter] “Did you order the Code Red?”
Nicholson: ”You're God damn right I did!”
Nu, i naturreservatet, i regnet och rusket är scenen en annan. Men den är på riktigt. Här är det en självupptagen företagsledare som systematiskt mörklägger sin organisations brister och försöker upprätthålla sin egen och bolagets förträfflighet genom att tysta varje internt ifrågasättande. Här är det Lotta i rollen som utfrågare, Nents vd Anders Jensen som svarande, också han är in i det sista motvillig till sanningen men även här kommer till slut en kort och rapp bekräftelse på vad allt egentligen handlade om, vad fan det var som hände:
Lotta: ”Du är ansvarig för det här, hur kan ett helt företag göra så här mot en enda person?
Jensen: ”Ola kritiserade Nent. Och det gör man inte.”
”Du får ursäkta men jag fryser”, säger han och gör ett ryck för att fortsätta norrut.
”Nej, jag vill att du stannar och lyssnar på mig”, svarar Lotta bestämt och nitar fast honom både med tonen och blicken.
Det här är ett av få tillfällen då Lotta och jag inte tar promenaden längs kusten tillsammans. Plötsligt uppstår det möte som vi båda har längtat efter, ett ögonblick som vi har förstått skulle dyka upp. Mellan vårt hus i Viken och Jensens hem i Domsten är det ganska precis en halvmil och det är klart att vi har funderat och spekulerat kring hur det skulle vara att stöta ihop med personen som är ansvarig för hela skiten, att vi båda har haft månader av sömnlösa nätter, att jag baktalades i branschen, att Nent och Expressen drog igång ett drev mot mig. Så här långt har Anders Jensen duckat allt och det är såklart en anledning i sig att gå och önska en spontan konfrontation. Men, exakt vad skulle vi passa på att säga? Hur skulle han reagera? Hittills har det bara varit ett hypotetiskt snackämne på alla våra vandringar söderut.
Det är förresten en alldeles underbar promenadtur genom ett naturreservat och ett hägn med getter. Sälar som hänger helt ostört ute på Grollegrund några få hundra meter ut i Öresund, inte särskilt mycket längre bort på andra sidan siluetten av slottet i Helsingör. Det är alltid storslaget. Kargt, orört och total stillhet i kombination med en känsla av att vara mitt i pulsen; att hålla koll på lastfartygen ute i farleden, på väg ut eller in genom Sundet där det är som smalast – just där vi har som närmast till resten av Europa – är som att titta på en barometer av bruttonationalprodukten i realtid. Det är alltid olika från dag till dag, det är alltid vackert. Den här dagen och den här promenaden blir annorlunda på ett speciellt sätt.
Lotta kommer hem genomblåst och blöt men hinner inte ens ta av sig jackan:
”Vet du vem jag träffade?”, frågar hon exalterat andfådd.
Jag behöver varken fundera eller svara. Fattar direkt och hon börjar berätta, varenda ord och minsta detalj om det efterlängtade mötet där ute i höstrusket:
”Det var precis när jag kommit in där getterna brukar vara, såg på långt håll att det där är nog Anders. Han var på väg norrut, jag fortfarande neråt mot Domsten…tänkte att det här är chansen, han vet ju vem jag är, har följt mig på Instagram även om han inte gör det längre…så jag bara stannade honom när vi möttes:
”Hej, Anders…känner du igen mig?”, frågade jag först.
”Näää…” sa han, men det kändes som att han fattade direkt.
”Jag heter Lotta. Och är gift med Ola. Wenström.”
”Aha…”
”Jag känner att jag skulle behöva säga några ord till dig.”
”Du får ursäkta men jag är ute på en springtur och vill inte stå här och bli blöt.”
”Fast jag vill att du stannar och lyssnar på mig…”
Han ville verkligen bara iväg, kändes otroligt obekväm, men jag fortsatte och han kunde liksom inte gå.
”Det här är viktigt. Jag vill att du ser på mitt ansikte, tittar mig i ögonen…jag vill att du ska veta hur Nents agerande har påverkat hela vår familj. Jag vill berätta för dig hur illa jag tycker att ni har behandlat Ola, hur ni har hängt ut honom i pressen med en massa saker som inte stämmer, hur ni som ett stort företag kan ge er på en enda individ som har jobbat för er i 13 år…”
”Ja, men det var dags för Ola att sluta.”
”Det har jag inga åsikter om. Det är hur ni har behandlat honom…”
”Nej, det har inte skötts snyggt av Nent, det håller jag med om…men nu får du ursäkta mig, nu vill jag springa vidare…”
”….och jag vill att du stannar kvar och lyssnar på vad jag har att säga, för du är ansvarig för allt det som har skett…och det här gäller också mig och, som sagt, hela vår familj. Även våra döttrar har jobbat på Nent i flera år och blivit illa behandlade av chefer och det har Ola sagt ifrån mot…du har ju fått veta det…och dessutom har de sen fått läsa i tidningarna om deras pappa som nån slags sexist, att han behandlar kvinnor illa…hur skulle du själv reagera, du har väl också döttrar?…”
”Jag har en.”
”Så hur skulle du känna om hon fick läsa i tidningen om att du skulle vara en sexist?”
”Nä, det skulle ju inte kännas bra.”
”Vet du vad, Anders. Ett företag hänger inte ut en person på det sätt som ni har gjort, dessutom på falska grunder, man gör inte så. Om ett företag tycker att det finns något slags problem löser man det internt. Ingen på Nent har ju ens sagt till Ola vad han har gjort. Men ni har sagt saker till tidningarna som inte ens stämmer.”
Det kändes att han blev mer och mer irriterad på mig. Visst, han frös. Men det var så tydligt att det inte var därför han ville därifrån.”
Situationen på heden intill havet är laddad. Ena parten är tydligt stressad och pressad. Den andra kräver svar. Samtalet utvecklas nästan till ett slags förhör. Det är som att varje replikskifte gör att den avgörande och avslöjande punkten oundvikligt och kontinuerligt kommer allt närmare. Hon argumenterar och ifrågasätter, han är störd över att både behöva frysa och stå till svars. Men jag vet hennes kapacitet här, en gång hade Lotta tanken på att bli advokat. Och när jag lyssnar på återberättelsen ser jag också en allt tydligare filmisk parallell framför mig.
För 30 år sen var det rättssalsmötet i ”På heder och samvete” (”A Few Good Men”) mellan Tom Cruise och Jack Nicholson. Då var det fiktion med maktmissbruk och mörkläggning inom den amerikanska militären, i centrum en narcissistisk överste vars ego tyckte sig stå över gällande reglementen; Nathan R. Jessup (Nicholson) lutar sig långt in i slutpläderingen mot en hederskodex men trängs till slut in i ett hörn av ettrige åklagaren och löjtnanten Daniel Kaffee (Cruise) som sätter sin karriär på spel för det äkta och riktiga. Lag, etik och moral hinner till slut ikapp den despotiska militärchefen, hög på sin roll och position och med övertygelsen om att vara oantastlig. När frågan väl ställs och får sitt svar avslöjar han sig själv och sin ledarstil – utan att ens förstå sitt egentliga maktmissbruk. Här är den definitiva, juridiska återvändsgränden i det fallet:
Cruise: ”Colonel Jessup, did you order the Code Red?”
Domaren: ”You don't have to answer that question!”
Nicholson: ”I'll answer the question!"
[vänder sig till Cruise]
Nicholson: ”You want answers?”
Cruise: ”I think I'm entitled to.”
Nicholson: ”You want answers?”
Cruise: ”I WANT THE TRUTH!”
Nicholson: ”YOU CAN'T HANDLE THE TRUTH!”
[lite senare I dialogen]
Cruise: “Did you order the code red?”
Nicholson: ”I did the job I...”
Cruise: [avbryter] “Did you order the Code Red?”
Nicholson: ”You're God damn right I did!”
Nu, i naturreservatet, i regnet och rusket är scenen en annan. Men den är på riktigt. Här är det en självupptagen företagsledare som systematiskt mörklägger sin organisations brister och försöker upprätthålla sin egen och bolagets förträfflighet genom att tysta varje internt ifrågasättande. Här är det Lotta i rollen som utfrågare, Nents vd Anders Jensen som svarande, också han är in i det sista motvillig till sanningen men även här kommer till slut en kort och rapp bekräftelse på vad allt egentligen handlade om, vad fan det var som hände:
Lotta: ”Du är ansvarig för det här, hur kan ett helt företag göra så här mot en enda person?
Jensen: ”Ola kritiserade Nent. Och det gör man inte.”
Till alla tittare. För att det kan vara bra att veta lite mer än det som bara syns i tv.
Med min familj. Eftersom vi gör allt tillsammans och inte mår bra av att hålla tyst.
För det sanna och sunda. Vad är alternativet?
Mot de falska och fega. De som sprider lögner. Ni som inte säger något alls.
Den som inte ser strukturerna är förmodligen en del av dem.
Med min familj. Eftersom vi gör allt tillsammans och inte mår bra av att hålla tyst.
För det sanna och sunda. Vad är alternativet?
Mot de falska och fega. De som sprider lögner. Ni som inte säger något alls.
Den som inte ser strukturerna är förmodligen en del av dem.