Långt bord och gemensam middag. Starten på ett stort mästerskap. Sista måltiden innan det blir matcher och sändningar dagligen i ett par veckor. Gott och trevligt – till en början. Men så plötsligt. En hand på mitt lår, en kind på min axel och en kamera i luften, redo för ett klick. Jag rycker till. Helt ställd. Vad gör hon? Säger ”NEJ!” Allt på impuls, en kvick reflex. Hon bredvid är gammal i gamet men ny i gänget. Känd och etablerad redan men tydligen ändå i behov av något mer än så. Men av vad egentligen? Särskilt av mig? Chans till extra uppmärksamhet? Jag känner mig hursomhelst chockad och oerhört obekväm med hela situationen. Och upprörd.
  ”Det är ju inte klokt alltså”, tänker jag. Det händer igen. En tafsande kollega som tar för sig och går över gränser. Det är så jag känner och det här är långt ifrån första gången. Det blir lite tyst och stelt. Men antar att man som man också har rätt att säga nej? Försöker trycka undan olusten. Lite mer fattar jag några veckor senare när jag träffar en av direktörerna. Middagen får fortsätta, även om situationen nu smakar jäkligt illa. En av personerna i produktionsgänget som känner mig bra, mitt emot vid bordet, uppfattar situationen. Märker att något just har hänt. Ser att jag är obekväm. Vi utbyter några tysta blickar. Pratar senare om saken på vägen hem till hotellet. Känns oerhört märkligt, vi ska ju alla jobba ihop under mästerskapet.

  En hand på mitt lår. En kind på min axel. Har nätt och jämnt landat, har alldeles nyss publicerat ett inlägg på mina egna sociala medier, skrivet på planet ner till Kroatien. Jag formulerar mina tankar och känslor om det jag oerhört mycket hellre ska nå ut till publiken. Det jag – det VI – vill att fler där ute ska förstå:
  ”Lyfter mot Split, Kroatien och handbolls-EM. Mot ännu ett mästerskap, ytterligare några veckor en bit bort från hemmaplan och den bästa spelpartner någon kan ha. Under snart tre decenniers liv som sportjournalist och ihop har hon alltid stöttat, parerat och agerat för mig och för oss. För vårt gemensamma lag. Vårt teams MVP, oavsett position.
Hon är såväl grovjobbaren som passningssnillet - och coachen. Hon ör den vassaste tv-analytikern som övriga branschen missade. Ibland med kameran i egen hand, alltid med fingret på detaljerna som gör skillnad i rutan. Hon är helt enkelt både en anledning och en förutsättning för att jag har möjlighet och förmåga att fronta några av de största och mest avancerade sportproduktionerna som sänds. När jag står i programledarljuset finns alltid min Lotta just intill. Imorgon kväll kör vi igen.
Det här med tv är verkligen långt ifrån allt, ändå mycket mer än det som syns.”
  Några få timmar senare har jag alltså en kollegas hand på mitt lår, hennes kind på min axel och mobilkamera i luften. Det är inte så jag vill ha det varken i stunden eller i cyber. Det är inte så jag visar respekt, uppskattning och kärlek mot min livs- och lagkamrat.



    Tillbaka på hotellrummet ringer jag hem till Lotta och vi snackar länge.
   Jag: Upprörd i en slags hopplöshet om att inte bara kunna få vara där och göra jobbet.
   Hon: Förbannad på att ännu en tv-kollega gör närmanden och vill synas tätt intill hennes man. I detta fall ha sin kind på hans axel och handen på hans lår, under en middag, under ett mästerskap för att få lägga upp det på sina egna sociala medier.
   Men Lotta är cool. Vi kan branschen båda två. Hon har också jobbat i den under flera år och med egna ögon sett vad vissa går för. På personalfester, på Instagram, på riktigt. Vi känner igen beteendet från flera gånger förr. Suckar tillsammans över disrespekten mot oss som par, och familj. Vi är extremt klara med kommentatorssvansen som ofta uppstår:
   ”Skilj dig och gift dig med henne i stället!”
   ”Åhhh…vad fina ni är ihop…ni är det perfekta paret”
   ”Ni ser sååå nykära ut!!!”
   Det här är bara några få digitala reaktioner av en massa på samma tema, många gånger under flera år. Vissa bryr sig inte. Vi känner oss däremot väldigt färdiga med det här och har bestämt oss för att försöka göra något åt det. Det handlar, i det här fallet, om att både avstyra det fysiska närmandet och ett försök att stävja omgivningens elaka kommentarer.
   Vi resonerar och argumenterar, det är ju som sagt inte första gången. Förkastligt, känner jag och vi. Andra kan tycka annat. Men nog måste man kunna få bestämma själv? Rapportera till redaktions- och företagsledning? Just det ter sig extra humoristiskt bara några veckor efter den nonchalerade metooutredningen. Vi bestämmer oss för en annan väg. Vår väg.
   Sverige tar sig till finalen i Zagreb. Två veckor efter det överraskande handbollssilvret är jag tillbaka i MTG-huset på Ringvägen. Jag har önskat ett möte och kliver in till en av direktörerna på plan sju. Vi återkommer dit.

   Avslöjanden och berättelser. Dag efter dag. Kvinnor träder fram världen över. Nyhetsflödet är till bredden fyllt med historier som uppstått ur decennier, ja århundranden, av skitstrukturer. Det är nyanser av grått, ja ofta mycket mörkare än så. Känner igen en hel del av det som beskrivs, fast från mitt och vårt perspektiv. Har så ofta lyssnat på Lotta, Nina och Cajsa. Vi har resonerat och diskuterat. Vi har tillsammans fräst ifrån mot grabbar i lågstadiet och båda döttrarna har tvingats värja sig rent fysiskt mot tafsande snubbar på tunnelbanan. Som man är det inte läge att störa uppmärksamheten från de som behöver den ännu mer. Men jag gör det ändå. För vi enas i våra samtal om att det är strukturerna, på alla nivåer och i alla skikt, som måste rubbas och förstöras. Och förbättras.

   En månad efter vittnesmålet på advokatbyrån i Stockholm och en månad före närmandet i Split sätter jag ord på en del av de sexuella trakasserier som jag har råkat ut för, som jag har låtit passera och som jag har försökt parera. Det är en global rörelse på ett helt annat plan, jag inser det. På ett sätt befinner jag mig också mitt i – men står ändå en bit bredvid. Här är krönikan i Svenska Dagbladet publicerad den 2 december 2017:


”Man behöver inte vara kvinna för att uppfatta sunkiga värderingar

   Man behöver inte vara kvinna. Man måste inte vara man. Här är ytterligare några #metoo-reflekterande rader från en som både är drabbad och priviligierad.
   Sätter mig i helgen för ännu ett pass på en av de mest attraktiva positionerna i svensk sport-tv, programledarstolen i Premier League-studion. 50 år och man, småländsk i passet, hemadress Stockholms innerstad, etablerad i en omskakad bransch, prioriterad i ett mediehus som delvis är under lupp i en av alla trakasseriutredningar. Jag är en känd tv-profil som skulle kunna vara urtypen för den som sitter på toppen av den, med all rätt, kritiserade strukturen. Men jag är inte schablonen.
   Man behöver inte vara kvinna för att uppfatta sunkiga värderingar och dåliga beteenden i grupp på en arbetsplats, eller som i sportens värld, i ett lag. Man behöver inte vara kvinna för att reagera, känna, tycka illa om fasoner, mobbing och olika grad av trakasserier. Vilken vettig människa, oavsett kön, med en någotsånär kalibrerad social kompass reagerar inte på respektlöshet och brist på ödmjukhet? Man måste heller inte vara man för att slippa bli drabbad.
   Utan att på minsta lilla sätt förringa en endaste av de senaste veckornas plågande upprop vill jag ändå ge ytterligare ett par sidor av saken, ännu några bilder av mönster och manér. De foton på inzoomade könsdelar som kommer i diverse inkorgar till exempel. De öppet oanständiga och ovälkomna förslagen, de något mer försiktiga men ändå tydligt lumpet trevande texterna som skickas. De stunder då folk i branschen roffar åt sig socialmediala ögonblick utan att fråga eller ta hänsyn. Nej, jag känner mig inte som ett offer men vill ändå beskriva att det finns ännu mer att förhålla sig till och att göra någonting åt – tillsammans.
   Tack vare ett liv ihop med tre extremt starka kvinnor och dagliga diskussioner om hur vi alla ska vara och göra känns varje stinkande story bekant. Respektlösheten från andra kvinnor som drabbar ens älskade fru. Vidrigheten hos främmande mäns händer innanför linningen på två nu vuxna döttrar. Jag är förvisso en av alla kostymer i tv men jag vet verkligen vad allt det där innebär; agerar ofta snarare som en kärring mot strömmen och känner starkt både för det globala vrålet och de enskilda berättelserna från min bransch, i veckan alldeles brutalt bra beskrivet av Jennifer Wegerup i Resumé. Tyvärr finns det ännu mer och det är inte så enkelt polariserat som en kamp mellan kön.
   Det här är en mycket tuffare match än mellan män och kvinnor. Vi i vår yrkeskår har bara börjat en lång och hård fight mot dåliga beteenden. Och den måste vara gemensam. Man behöver ju faktiskt bara vara människa.”




   Tillbaka i MTG-borgen. Begärt möte på den sjunde våningen. Här tas de stora besluten, på flera sätt en bra bit ovanför huvudet på oss andra. Kommunikationsdirektören berättar om sin och företagets senaste plan:
   ”Tanken som vi hade var att ni två skulle lanseras som ett sportpar.” Samtalet med Mia Eriksson finns bevarat. Det är 26 minuter och 15 sekunder långt.
   Direktören undrar till en början varför jag har bett om mötet. Hon ser inga bekymmer. Hon tycker att det rullar på. Men efter händelsen i Split känner jag ett akut behov av att snacka ihop oss. Det tar inte lång tid förrän den känslan förstärks ytterligare.
   Redan efter tre och en halv minuters samtal bekräftar kommunikationsdirektören det jag har hört på omvägar i huset. Företaget vill marknadsföra mig tillsammans med en kvinnlig profil som ett ”tajt par”, trots att vi egentligen jobbar var och en för sig, och i samma produktioner bara vid något enstaka tillfälle per år. Men “ett par säljer”, menar direktören för kommunikation och hennes avdelning:
   ”När vi har sport på TV3 vill vi att det ska vara stort och folkligt och gärna visa upp att vi är i framkant, att vi har en tjej med. Det är liksom inkluderande, att det inte bara är för den supersportintresserade publiken”, förklarar direktören.
   Jag lyssnar, nickar – och baxnar. I mina ögon är det ett helt skruvat resonemang. Allra mest är det ett slentrianmässigt synsätt på tjejer i yrket. Som om de bara skulle vara där för att visas upp? ”En tjej” i marknadsföringen är hos den här kommunikationsavdelningen alltså reducerad till ett alibi, ett sätt för företaget att signalera ”att vi är i framkant”. Som om det inte skulle finnas tjejer, i den här branschen och på den här redaktionen, som kan utföra ett fullgott sportjournalistiskt arbete för den ”supersportintresserade publiken”? Som om de ska fortsätta att förminskas till att bara stå bredvid? En symbol för värderingar i stället för faktisk skicklighet. Det är alltså inte längre än så som det här företaget har kommit i sina kvinnliga medarbetares status. Och nog är det en aning svårsmält, tycker jag, att den här kommunikationsdirektören per automatik ser ”en tjej” som representant för just de i publiken som inte är ”supersportintresserade”. Ofta känns det som att kvinnor i branschen är så mycket mer respekterade av sina kollegor än några av deras chefer.

   Hellre avstår jag helt än att vara med och bidra till det jag tycker är ett osmakligt kommersiellt kommunikationsmönster som borde ha varit raderat för länge sen. Jag vill inte vara med och upprätthålla en unken struktur, sexistisk och ojämlik. Men i det här företaget kan tydligen inte en kvinna stå ensam och anses vara tillräckligt skicklig. Den här kommunikationsavdelningen känner uppenbarligen ett behov av att komplettera en kompetent medarbetare, bara för att det är en kvinna. Hon ska dessutom stå där, helst som ett par med en man. “Det säljer”. Och alla förväntas ställa upp.
   I branschen generellt, och i det här företaget specifikt, är det konstigt att ens – eventuellt – ha en åsikt. Känns det här rätt? Är du bekväm med det här? Det är frågor som aldrig ställs. Namn och bild ska kunna användas överallt och photoshoppas fritt. Syns du i rutan ska du gilla och tåla precis allt. Oavsett. Svensk tv-bransch har, på ett sätt som skulle vara en utopi i USA till exempel, roffat åt sig rätten till den personliga integriteten – även om många av mina kompisar i burken inte bryr sig. Flera älskar uppmärksamheten fullt ut i alla former. Jag gör det i vissa fall inte; jag vill åtminstone ha rätten att på förhand säga ok till hur jag används i marknadsföringen. Allt utgår från egna erfarenheter.

   Tiden före sociala medier var en annan; nu kan varenda en sitta hemma och vara sitt eget lilla troll. Men det går alldeles utmärkt att bespara sig det allra värsta genom att vara noggrann i sin kommunikation. Hur vill man uppfattas? Medieföretagen, inklusive detta, tänker alldeles för lite, inte alls eller till och med fel. Tycker jag. Det är ofta tramsigt, kladdigt och förstärkande av förlegade normer. Jag har sett det, jag har upplevt det. Och här presenteras nu ännu ett sådant färdigt förslag – utan att jag ens har blivit tillfrågad. Det är ju faktiskt jag som har önskat mötet.
   Men tv-företagen har efterhand tagit för sig mer och mer i den här frågan. Från deras perspektiv har folk i rutan fått för mycket makt, programprofiler har ett större inflytande på publiken än kanalerna själva. Att publicera utan att fråga är ett sätt för dem att ta tillbaka kontrollen. Att jobba ihop som två programledare är en sak. Att utifrån det kommuniceras som ett ”tajt par” är en annan. Men den här kommunikationsavdelningen vill just det.
   Den här frågan var annars aldrig något bekymmer under åren i Tipslördag med Jessica Almenäs. Inte var det något som helst märkligt att ta in personliga synpunkter i samband med Nyhetsmorgon ihop med Tilde de Paula (numera Eby också). Att jobba intill, och marknadsföras med, Renée Nyberg kring Superstars och Landskampen eller Carolina Klüft runt OS var inga som helst konstigheter. I de fallen jobbade vi verkligen ihop, lanserades som kollegor – men inte som par. Dessutom kollade ansvariga alltid så att allt kändes ok inför varje kampanj. Rätt enkelt, egentligen. Men avdelningsdirektören på Nent och hennes stab vill ha full tillgänglighet, inga avstämningar – utan åsikt ska man ställa upp på deras passerade stereotyper. Att “sälja grej med tjej” är alltjämt reklammodellen här.


PRESSKONFERENS, INFÖR OS I RIO 2016.

   Elva minuter in i samtalet med kommunikationsdirektören pratar vi om följderna av att synas och att fronta. Det ingår ju såklart i jobbet och ger definitivt en hel del stärkande adrenalin och självförtroende. Men den motsatta kraften utifrån kan också vara oerhörd.  Försöker förklara offentlighetens effekter och att vi – jag och min familj under 30 års mediearbete – har upplevt flera, starka och negativa sådana:
    ”Vi behöver inte gå in på exakt vad som har hänt. Jag vill bara inte försätta mig eller mina närmaste i den situationen igen”, förklarar jag och väljer att hålla mig allmän för att inte hänga ut enstaka personer. I just det här aktuella fallet är det ju en nuvarande kollega som är aktuell, vi jobbar på samma redaktion. Försöker förklara. Få förståelse och acceptans. Så att det funkar både för firman, mig och familjen:
   ”Det går inte att kontrollera allt, styra hur andra uppfattar vad som kommuniceras, eller hur folk reagerar på sociala medier. Men man kan, om man tänker till, försöka undvika att få olika varianter av trakasserier emot sig. Det här är en viktig bit för mig, utifrån de här erfarenheterna, både digitalt och rent fysiskt, att åtminstone få ha ett säg om hur jag framställs. Det är inte mer än så.”
   ”Jag fattar”, säger direktören utan att låta som att hon faktiskt gör det.
   Hur ska hon förstå? På riktigt. Vem på marknadspositionerna i branschen har egentligen egen erfarenhet av att ha uppmärksamhetens ljus på sig? Att ta emot en massa hyllningar och skit om vartannat är speciellt och kräver lite hud och attityd. Hat i den privata inkorgen, attacker på ens äktenskap i öppna forum, sågningar med personliga påhopp i tidningarnas tv-krönikor – och för all del mängder av hejarop och ryggdunkningar i den verkliga vardagen. Men, som Ingemar Stenmark så riktigt sa: det går inte att förklara för någon som inte begriper.

   När humorprogrammet Partaj gör parodi på Premier League-studion 2012 görs jag till en form av kåtbock. Den enda manustråden, förutom lite dialektalt trams runt Lars Lagerbäck och Erik Niva, är att jag framställs som kåt på den kvinnliga reportern. Och allt känns så tröttsamt, schablon och kliché som det bara kan. Som jag inte vill.
   Scenen kan egentligen fungera som en enda prototyp av förlegad, men alldeles uppenbart fortfarande rådande, branschstruktur. En manlig sportprogramledare som adrenalindreglar, en tjej som kuttersmyckar. Som jag vägrar att vara en del av. Som jag jobbar emot.
    Det är allt vad jag inte är som person. Det går rakt emot det jag står för i yrket. Att fult och felaktigt bli stämplad med just det motsatta träffar åtminstone mig väldigt hårt. Det är helt enkelt viktigt för mig att tydligt vara långt ifrån den där skitigt sexistiska beskrivningen. På samma sätt känns det helt avgörande att hålla mig ren i yrkesrollen. Det handlar om att vara så fri och obunden som möjligt i ett journalistiskt arbete. Ja, även sportjournalistjobbet görs bäst utan en massa tingeltangel runtomkring, tror jag. Och det går faktiskt att vilja göra jobbet utan att söka en massa extra uppmärksamhet.
   Jag har känt att det har varit viktigt att värna både om integritet och seriositet. Jag tackade nej till Let´s dance, hade ingen lust att vara en profil runt grytorna i Halvåtta hos mig, inte heller att varken programleda eller vara deltagare i Kändishoppet, för att ta några exempel. Produktionsbolaget för Fångarna på fortet erbjöd 75 000 kronor och snabbresa för hela familjen till och från Frankrike. Det var en självklarhet ändå att avstå både det svenska arvodet och de tigerövervakade guldpengarna.
   Andra resonerar annorlunda och det vimlar ju av branschkollegor som trycker ut kommersiella samarbeten i alla möjliga olika former. Men att inte vilja vara med, önskan om att hellre stå bredvid, anses ofta nästan konstigt. Att säga ”nej tack” till ett Instagramfoto som backas upp av ett betalt samarbete, ja då är man kinkig i överkant. För mig är det ett sätt att hålla mig ren i yrkesrollen; en massa enkla och tydliga personliga ställningstagande – bland annat för att minimera risken av att bli hånad och förlöjligad som i Partaj.

   Så, har jag ingen humor? Jag tror nog att de som känner mig vet svaret på den frågan. Hur som helst jag har en bra mycket större dos av lust, att inte behöva se skiten. Att inte ha det hemma i vår tv-soffa. Ännu mer önskar jag att göra något åt värdegrunden till varför sketchen uppstår och försöker därför att förbättra den. 
   Kommunikationsavdelningens synsätt på kvinnor i tv-sportbranschen är som att be om andra akten i en sådan pjäs.
   Möjligen gör jag i mötet med direktören ett misstag som inte förklarar mer, inte ger fler detaljer om mer exakt vad som har hänt. Förmodligen borde jag mer ingående ha berättat om nakenbilderna och trakasserierna från publikt håll. Antagligen skulle jag ha återgett upplevelserna och känslorna runt de tillfällena då kvinnliga kollegor gjort direkta, fysiska närmanden. Senast i förra månaden. Just den personen vill direktören och hennes avdelning, att jag nu ställer mig tätt intill och lanseras ut i det offentliga som ett ”tajt sportpar”. Det kan inte vara speciellt konstigt att det kanske inte känns helt självklart. Men. Jag hade nog behövt stryka under allvaret och än tydligare låtit direktören förstå det extremt obekväma med just den här idén. Men i den här situationen, i det här samtalet håller jag kollegan, av hänsyn till hennes familj, ändå utanför berättelsen. Tänker att det borde ändå räcka med att skaffa sig en viss nivå av förståelse och rätten till någon slags grundläggande medbestämmanderätt när det gäller den marknadsföring som jag ska vara en del av.
   ”Inte mer än så”, konkluderar jag.
   ”Jag fattar”, säger kommunikationsdirektören återigen. Hon är en av fyra personer i chefsposition som har fått ta del av mina innersta tankar och min genuina omtanke om fru och familj i det offentliga. Någon eller några av dem lämnar dessa uppgifter vidare.

   Drygt tre år senare publicerar Expressen en liten lösryckt del av allt det jag har öppnat mig om, bara för att söka tillräcklig förståelse och en ömsesidig acceptans. Tillsammans med läckande Nentchefer, på intensiv jakt för att rädda sig själva, tillverkar tidningen och ett antal krönikörer ett drev genom att stämpla mig som någon form av sexist med en slemmig kvinnosyn. Förtroliga och personliga samtal med ansvariga chefer – på Nent kan sådant hamna i tidningen.
   Kanske får svärfar Bertil den enkla och raka förklaringen när han ringer till Lotta och undrar över alla rubriker:
   ”Jag tror att Ola älskar mig lite för mycket för att passa in i den här branschen.”




    Producenten som ringer suckar högt i luren när vi hörs någonstans mitt i det evighetslånga motorvägsbygget i södra Småland.
   ”Alltså, den här studion…det går inte…” Han som är frustrerad och besviken är mitt emellan matcher i en produktion som han men inte jag jobbar med. Annars är han min absolut bästa programbyggarkompis. Ett geni när det gäller att vara nyfiken på all typ av sport och att konstant försöka göra tv av idéerna. Tillsammans gör vi varandra och programmen ännu bättre. Han är fullständigt lysande i att vara ”hands-on” men tyvärr har han tagit på sig en chefsroll som han varken är gjord för eller verkar ha särskilt stor lust med. Ett par år senare kommer han att svika mig något djävulskt, på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.
   Den här gången gäller hans klagan det pågående mästerskapet. Udda tider och dåligt programledarskap, säger han. Igen. Det är varken första eller sista gången som han från sin producentstol klagar och uttrycker sin hopplöshet inför just den här sista länken ut till tittarna. Jag har inte kollat. Inte den här gången heller. Avstår väldigt gärna från att titta på alla andra typer av sportstudior. Känner mig ”renare” och ”friare” och tycker att det är enklare att göra jobbet om jag inte har sett hur andra gör. Kolla då och då, men inte för mycket. Den här gången är det tydligen svagt, tycker han. Ungefär som resultaten för landslaget. Det är definitivt svårare att handskas med ögonblicksjournalistik när Sverige är ena part och det är ytterligare en dimension av utmaning när ”vårt” lag går dåligt. Från producentplatsen våndas han dock mer över studioinsatsen än matchresultaten. Som tv-hantverkare är det såklart bara det som går att påverka. I det här fallet tycks han knappt tro på det ens.
   Att en producent och arbetsledare har synpunkter på hur vi i rutan sköter oss är en självklarhet. Det ingår i jobbet, att också diskutera och dissekera detaljer. Vi är en redaktion som under alla år har varit nästintill maniska på att försöka förbättra. Som vi har vänt och vridit på vilka programdetaljer som gör till eller från, tydlig grafik, mer statistik, rätt musik och för all del vilken studiopersonal som funkar, vilka experter som tillför eller inte, osv osv...konstant, öppet och hela tiden. Vi har kritiserat både andra och oss själva. I den utvärderingsmiljön finns det väldigt lite bomull. Kan inte se att det ska kunna gå till på något annat sätt. Alla synas grynhårt. Eller, rättare sagt, så har det varit. Något har hänt. Kvalité trumfas allt oftare av andra aspekter. Och då blir det lite som att leka charader, i stället.
  Ofta och mycket är vi många som helt förbehållslöst har jagat den optimala tv-upplevelsen. Allt har utgått från en självklar stolthet, ett innerligt driv, hela tiden med resultatet i rutan i fokus. Att utvärdera i evighet är en del av den konstanta processen. Men nog är det en lite underlig situation när en chef ringer till mig med sin frustration över en av de redaktionskollegor som utför samma arbetsuppgift som jag? Det känns lite skevt, även om det har hänt då och då. Märkligt är det ändå eftersom det otvivelaktigt är cheferna som tar beslut och tillsätter personal.
  Klart konstigt och extra speciellt är det med perspektiv på allt det jag beskriver i den här berättelsen, då just den här redaktionens chefer ett par år senare påstår att det är jag som har tyckt och trilskats. Och ingen annan.
   Men jag tänker inte hänga ut de studioansikten som just den här producenten har suckat över genom åren, inte känns det heller rätt att ta upp alla de profiler som har ringt för att få både tröst och stöd efter att ha blivit nedtryckta av sportchefen, jag väljer också att inte gå in på exakt vilka gäster som frekvent hånats av de två som varit Premier League-studiomakare de senaste åren, lika lite går jag in på de fotbollsexperter som har fått kicken av den producent som nu har blivit programledare och jag kan också låta bli att ta upp vem (och av vilken anledning) som senare har gjorts arbetslös av redaktionens personalansvarige, ej heller ska jag peka ut de övriga producenter och ytterligare i ledningsgruppen som antingen har agerat aktivt eller bara tyst hummat med. Men låt oss inte låtsas som att allt detta inte ens har hänt.
  Visst har jag haft synpunkter som har lyssnats på. Nog har jag tyckt att personer i studion har varit allt ifrån totalt lysande till att inte ha levererat en enstaka kväll, eller i vissa fall inte platsat alls. Allt har bara utgått från att ge betalande tittare det bästa tänkbara utbudet. Och så här har arbetssättet varit. Vi har alla tyckt. De ansvariga har bestämt. Det verkade inte riktigt så i det drev som gänget på olika sätt och i olika omfattning så småningom bidrog till. Det var inte heller så att mina mångåriga protester mot en del chefers skitbeteende riktigt räknades eller ens noterades.
  För min del har jakten på den bästa tänkbara slutprodukten varit allt. Det var uppgiften som jag fick i samband med flytten till Viasat 2008 direkt från högsta chefen då, Hans-Holger Albrecht:
  “Vi ska bli bäst och du ska se till det”, löd ordern.
   Jag har utifrån det ställt höga krav på alla runtomkring mig, inte minst för att jag ofta har varit ansiktet utåt för slutresultatet. Kraven på mig själv har också varit därefter. Minst. När chefer har frågat om innehåll, experter, matchval eller vad som helst har jag sagt vad jag tyckt, för programmens bästa. Cheferna har tagit besluten.

   Det här dokumentet är, bland mycket, en replik på det och dem som på olika sätt är med och skapar ett drev mot mig under försommaren 2021. Flera gör det omedvetet eller aningslöst. Jag är övertygad om det. En hel del gör det av ren feghet när det inte passar den egna agendan. Jag har sett det och fått det berättat för mig. Några få gör det för möjlig personlig vinning. Jag har fått tillräckliga bevis för det. En enda person väljer att kliva fram med namn och gå till rak och hård attack. Suzanne Sjögren har varken i tidningarna eller direkt till mig förklarat varför. Vi har jobbat relativt lite ihop men under ganska lång tid. Vid ett tillfälle har hon direkt mot mig agerat obehagligt och oprofessionellt, i övrigt kan jag inte minnas att vi ens tyckt särskilt olika om någonting i någon arbetssituation. Men hon bestämmer sig alltså för att fronta hela smutskastningsartikeln.
   Min syn på Suzanne Sjögren och vad som kan vara hennes incitament? Jag får gissa och pussla eftersom hon valt att prata med en tidning i stället för mig. För min del har jag alltid tyckt att hon har varit bra i rutan. Speciellt när det gäller att neutralt presentera sportnyheter som på TV4. Jag har plussat och pushat då jag har kunnat – eftersom jag har velat och tyckt att hon som person dessutom verkat vara rak och reko. På Fyran drog jag igång diskussionsprogrammet Sportklubben 2002 och bjöd in henne som gästexpert i pilotprogrammet, ett test före premiären. Det ledde till att hon kunde flytta året därpå, från Trean till Fyran, för en fast anställning. Vi jobbade bra ihop med damernas fotbollsmästerskap både 2003 och 2005 till exempel, men inte mycket mer.
   Hösten 2017 blev det klart att vi skulle hamna på samma redaktion igen. Innan nyheten var officiell skrev jag den 21 november ett välkomst-sms:


   ”Hej Suzanne! Stora och hemliga nyheter, hör jag. Kul! Verkligen. Tycker att du har förtjänat en betydligt bättre plats på Fyran. Det finns mycket roligt att göra här dessutom. Är helt övertygad om att du kommer att fixa det grymt. Grattis! Å välkommen så småningom…/Ola”

   Tre och ett halvt år senare rasar Suzanne Sjögren i Expressen och hävdar att jag stundtals har betett mig ”FÖRKASTLIGT”. Ärligt talat. Vad fan hände?! När? Vad? Varför?
   Hon är alltså den som Expressen i slutet av maj 2021 bygger sin omfattande ”granskning” på, den som egentligen är en av två chefer riggad smutskastning. Suzanne berättar dock inte i artikeln – och då finns det ändå gott om utrymme och rejält med trycksvärta – vad som eventuellt ska ha hänt. Hon talar inte om vad hon menar att jag ska ha gjort. Expressen frågar inte. Suzanne berättar inte. Hon pratar inte med mig. Men ”FÖRKASTLIGT”, det är tydligen så jag har betett mig. Hon säger inte det till mig, hon säger det i tidningen…
   Sex månader senare gör hon ett nytt uttalande i ämnet. Hon är då i den intervjutexten ”tydlig” med att det inte var mot henne som jag har betett mig ”FÖRKASTLIGT”. Ett halvår efter den första publiceringen fortsätter hon alltså att kasta skit och så tvivel – utan att komma med någon egentlig förklaring:
   ”Det är inte jag själv som har mått dåligt. Det är mer att man mått dåligt å andras vägnar.”, säger hon.
   Hon säger att hon är ”tydlig”. Återigen är det Expressen som helt okritiskt tutar ut budskapet. Än en gång frågas inte vad som faktiskt möjligen skulle kunna eventuellt ha hänt? Inte heller den här gången utvecklar Suzanne Sjögren sitt påstående. Sitt påhopp. Hon har alltså inte upplevt någonting alls själv, däremot har hon “mått dåligt å andras vägnar.”

   Jag kan berätta för Suzanne och alla andra olika medlöpare i samma mediehus eller i andra delar av branschen, att om kollegor idkar utfrysning och utövar visklek bakom ryggen i fyra månader och sen springer med ogrundade påståenden till en av Sveriges största tidningar som vräker på för fullt i en vecka och resten hakar på, DÅ mår man jävligt dåligt. På riktigt. Det är inget annat än grov mobbing inför öppen ridå och stor publik. Och sociala medier på det.
   Det borde rimligen finnas ett läge någonstans emellan att vara bästisar på jobbet och att hänga ut varandra i tidningen, kan man tycka. Men här fanns det ingen som helst diskussion eller ens tal om eventuell problemlösning internt. Externt däremot. Vissa chefer läckte, några kollegor sipprade anonymt och en valde att öppet sänka mig som människa – i kvällspressen. Varför? I pusslet som jag har lagt det senaste året, de uppgifter som har kommit fram och den historik som finns passar några bitar osmakligt väl ihop. Suzanne Sjögren har, precis som övriga på Nentsporten, fått lögner berättade av sportchef Per Nunstedt och personalansvarige Daniel Berglund. Resten av redaktionen höll mest tyst, medan Suzanne pratade och fick sen fritt fram. Något hon hoppades på redan 2008:
   ”Att Ola nu slutar är Suzannes stora chans!”, sa Suzanne Sjögrens dåvarande man Anders Jensen (nej, det är inte vd-Anders). Han berättade stolt och hoppfullt om sin fru och hennes chans i karriären. Lotta satt bredvid på kräftskivan i augusti och hörde, månaden mellan mina 13 år på TV4 och mitt debutpass på det som då hette Viasat.
   Att jag slutade där och då, på Fyran, skulle öppna för bättre programledarjobb för Suzanne. Det trodde både hon och hennes dåvarande man. Men det blev inte riktigt så. TV4 satsade på Anna Brolin efter mig. Suzanne Sjögren har senare själv berättat, bland annat i tidningen Topphälsa, hur hon tappade toppuppdragen och hamnade i ”frysboxen” på Fyran – och att det var en anledning till flytten till det som nu är Nent och Viaplay. Till slut fungerade ändå manövern fullt ut. Jag försvann igen och några av de tyngsta studiojobben är nu hennes. Vid Kristallenpriset 2021 tog hon till och med platsen som frontfigur för ett mästerskap som jag varit programledare för…
   Allt det där är egentligen bara småaktigt strunt. Viktigare är de större frågorna. Vad säger allt det här om människorna, kollegorna och arbetsmiljön? Lögnerna. Tystnaden. Smutskastningen. Vilket pris ska andra betala för egna syften?

   De två Nentchefer som jag visselblåste om i flera år kände sig till slut så trängda att de tog initiativet för att rädda sig själva och för att vända tittaropinionen. Övriga i ledande befattningar hjälpte till, antingen genom att aktivt sprida och underblåsa lögner om mig till övriga ex-kollegor eller genom att passivt inte våga säga ifrån. Eller åtminstone fråga. Mig eller någon annan. Vad är sant? Stämmer det här? Ola? Trodde att vi jobbade med journalistik...
   Under det här året har jag i hemlighet (för deras skull) ändå haft några snack och fikastunder med personer på den här redaktionen. Samstämmigt vittnar de om att alla berättelser om mig kommer från de två cheferna, Per Nunstedt och Daniel Berglund. De säger sig inte ha upplevt något dumt eller dåligt för egen del. Ändå väljer de tystnaden utåt, för sin egen skull. Ingen egen bedömning, inget eget ställningstagande. Här snackar vi om en tystnadskultur och dess yttersta konsekvenser. Rädsla och förtegenhet. Vi pratar om reaktionen hos människor som varit vardagskollegor under lång tid – flera av dem i 13 år.
   Att vara mitt i ett drev av lögner om ens person, att råka ut för grovt svek och total tystnad från flera i tron om att de var tämligen rätt nära vänner, sådant kan få bara en något bräckligare mentalt utrustad person eller någon med ett uns sämre skyddsnät att ta livet av sig. Så är det. Jag har känt det. Och till viss del är det samma Nent- och Viaplaypersoner som sedan har snackat högt och uppmärksammat vikten av att bryta tystnadskulturer. Gör det nu! I stället för att vänta i 25 år.
   Att just den här arbetsplatsen är helt förgiftad uppifrån och ner av hyckleri och trakasseri i olika former gör det visserligen svårare – men just därför ännu viktigare. Många har, också flera år före mig och under lång tid, mått dåligt av den struktur som de här kollegorna nu väljer att upprätthålla i stället för att förgöra.
   Det, om något, är verkligen förkastligt.