Stöd & Strid 


DJURGÅRDSBRUNN, MAJ 2021
 
   Förmiddagspromenad runt Djurgårdsbrunnsviken. Redaktionsjobb på Södermalm. Så är denna fredag, dagen före Champions League-finalen, planerad. Vi hinner bara till det första fästet av Djurgårdsbron innan allt det tänkta ändras på bara ett par hundra meter. Ett iscensatt mediedrev. Ett samtal från Danmark. Allt krossas i småbitar – och ändå blir helhetsbilden i samma stund komplett.
   ”Va´fan har de gjort!? Jag fattar ingenting”, säger en upprörd röst i luren inifrån Expressens redaktion. En källa inne på tidningen ringer bara några minuter efter att en artikel om mig har publicerats. Tydligen. Det är så här jag får veta. Jag har inte läst. Lotta, jag och vovven är ju på vårpromenad.
   ”Det är en liten grupp som har jobbat med det här under sekretess. De har hållit mig utanför”, fortsätter Expressenkällan.
   Tidningen slår på stort. Det presenteras som en omfattande granskning, ett gräv och ett avslöjande på en och samma gång. Suzanne Sjögren, min mångåriga kollega och – som jag trodde – kompis går i bräschen:

   ”STUNDTALS HAR HAN BETETT SIG FÖRKASTLIGT”, står det.

   Hennes citat är huvudrubriken. Expressenkällan läser vidare medan vi går. Jag lyssnar andfått. Marken gungar. Luren brinner. Snabbast av många är ett nummer som börjar med +45. Men jag pratar vidare med min Expressenkälla: 
   ”Det jag har fått veta är att allt kommer inifrån Nent – vilka jävla svin.” Det är orden jag hör och det är just så jag omedelbart känner. Källan fortsätter genom texten, den är lång:
   ”Samarbetssvårigheter”
   ”Hybris”
   ”Svårt för kvinnor”

   ”Om vi hade känt till omfattningen tidigare så hade vi troligen agerat men det är alltid lätt att vara efterklok”, säger sportchef Per Nunstedt.
   Plötsligt pratar alltså Nent. De pratar fortfarande inte med mig. Men nu pratar de om mig. Och efter en rad planterade lögner har de sett till att andra snackar också.

   Min Expressenkälla fortsätter att läsa högt för mig. Samtidigt plingar meddelanden på mobilen från reportrar som vill ha kommentarer, från andra tidningar. Samtal kommer från profiler i branschen – från andra kanaler. De får vänta. Lyssnar klart på hela artikeln och källans omedelbara reaktioner på den mängd av lösa trådar som branschkollegorna på Expressens redaktion har försökt knyta ihop och bestämt sig för att göra till sanning. Artikeln tar sin tid. Hela vägen runt halva Djurgårdsbrunnsviken närmare bestämt. Norrsidan bort, nya bron över till sydsidan, längs vattnet tillbaka mot Nordiska muséet. +45-numret ringer igen och igen.
   Kallsvettig och kräkfärdig. Det räckte inte med redaktionell utfrysning i fyra månader. Uppenbarligen. Det var inte så noga med sekretessen kring det där personalärendet. Ändå. Nu är det drev och smutskastning som gäller. Också.

   Korsar Strandvägen och lyssnar av mobilsvaret:
   ”Ola, this is Kim Mikkelsen. I´m trying to reach you about todays’ decision, that you will not host the Champions League final tomorrow, and that we´re sending out a short message on that very shortly. Please call me back.”
   Som vore det Nentchefernas snabbaste beslut genom tiderna. 46 minuter från Expressens publicering till det första samtalet med mig. Och ska jag alltså tro på att de under den korta tiden har uppfattat artikelns existens, läst den, talat med varandra, värderat situationen, kollat på ersättare, tagit beslut, ha ett nyskrivet pressmeddelande redo för publicering och nu ringer mig för att berätta? På volley? Utan förberedelser? Som om de inte kände till att artikeln skulle publiceras? Nentcheferna behövde alltså inte mer tid för hela sin reaktionskedja än det tog för min källa inne på Expressens redaktion att läsa upp texten.
   Sista sändningen och säsongsfinalen kunde jag inte bry mig mindre om. Det är att jag som person, öppet och inför alla, ska slås i spillror. Promenaden avlutas i ett töcken, ändå blir lägesbilden fullständig. Allt är riggat. Giljotinen slår till. Allmänheten ser på.

   Många ser ändå igenom. Kärleken från tittare, via sociala medier, är enorm. Översvallande, igen. Flera gånger under våren har jag suttit i ett par timmar åt gången och scrollat. Lajkat, svarat och scrollat. Kontrasterna är brutala, den mellan kylan inne på redaktionen och värmen från produktionspersonalen, den mellan frosten från företagsledningen och innerligheten från tittarna. Allt det där som var rätt omedelbart redan i januari, har blivit ännu tydligare och starkare och nu är den exceptionell. Det är galet – åt bägge håll. Och det är omöjligt att verkligen greppa kring någon av extremerna. Så mycket elakt inifrån, för vadå? Så mycket snällt utifrån, för att egentligen ”bara” ha gjort jobbet. Tittarreaktionerna är mitt syre. Tyvärr fungerar de också som bränsle för hatet och lögnerna.
   Ju mer stöd för mig, desto större tryck på Nent. Fler ifrågasättanden och grövre kommentarer kring deras beslut ger ett ökat behov för dem att försöka förklara och rättfärdiga. Artikeln i Expressen är företagets slutgiltiga drag att skaffa sig en orsak att säga upp samarbetet. På samma gång är det sättet för de två visselblåsta cheferna att försöka tvätta sitt eget anseende. Allt brakar och klarnar på en och samma gång.
   Den tjocka luften runt hockeygänget och kaffemaskinen i söndags. Den totala tystnaden inför Champions League-finalen. Den där oerhört märkliga träffen med Jennifer igår.

   Tar mig i tankarna tillbaka till gårdagen som jag ägnade åt att skaffa flyttkartonger, köpa bubbel och städa ur kostymskåpen. Det blev också ett par pratminuter med Jennifer Kücükaslan. Framför allt blev det återigen en stunds upplevelse av kompakt konstig stämning.
   Kommer till redaktionen för att flytta ut efter 13 år, dessutom för att prata programupplägg till finalen med inhoppande producenten Christian Eriksson. Vi har jobbat mycket och bra under de senaste handbollsmästerskapen, i sin roll en trygg och noggrann klippa. Nu dock tydligt stel och avvaktande. Känns inte igen. Han vill av någon anledning inte riktigt öppna samtalet om programmet. Efter det att bildfixaren Stefan vikit bort blicken och gått när jag sa hej, prövar jag i stället igen med Christian och några raka frågor om innehållet. Som vi alltid gör. Vill du ha några inputs från min sida? Vad gör vi på Chelsea? Vad har vi kring City? När startar vi i Premium och från vilken tid är vi i Sexan? Ungefär så. Sånt där brukar vi ju snacka rätt intensivt om. Men den här gången är det stramt och förteget. Som om han vet något och tycker det är underligt att inte jag vet. Som om mina tankar inte behövs. Som om jag inte ens ska vara med…
   Det är ännu nästan ett dygn till det att Expressen startar drevet och jag inser att de på redaktionen redan vet när jag är där och vill prata program. De vet betydligt mer än vad jag gör i alla fall. De vet något som jag inte vet.

   Stuvar in den nyss inköpta skumpan, ett dussin flaskor tänkt för produktionspersonalen. Fyller halva höger kylskåp i pentryt utanför studion. Baxar ut flyttkartongerna med tjocka buntar av gamla matchpapper och några famnar med hopknölade kostymer. På väg ut i entrén stöter jag ihop med Jennifer. Kolossalt obekväm. Inget tvivel om det. Vi har inget otalt, vad jag vet. Hon är inget socialt fenomen i vanliga fall, det har vi skojat om öppet och tillsammans vid flera tillfällen, men under våren har hon har agerat mer och mer avståndstagande. Med flyttkartongerna på tröskeln ut till Ringvägen uppstår tydligen en synnerligen besvärande situation. För henne. I min värld rullar det på, en sista sändning och sen ut härifrån. Men hennes blick flackar och samtalet svajar. Med ett av de stelare leendena pressar hon fram att vi kanske kan höras ”när allt lugnat ner sig”. Lugnat sig? Höras?
   ”Nja…allt är lugnt och har du inte haft lust att prata nämnvärt på fyra månader så…” svarar jag. Inte surt men rakt upp och ner. Som jag tycker, som jag känner.
   ”Jag vet att du tycker att vi borde stått upp bättre för dig, men jag är bara här för att göra jobbet. Om allt annat håller jag tyst…”, säger hon och kliver in i huset. På tröskeln till det här tv-huset som jag lämnar för sista gången definierar hon koncist en tystnadskultur och hon vet uppenbarligen också något som jag inte vet – ännu. Hon är redan utvald att utföra mitt sista uppdrag – trots att det fortfarande är 20 timmar kvar till tidningsartikeln och ledningsbeslutet. Det är nästan ett dygn till dess att Nent med hjälp av Expressen skaffar sig en anledning inför allmänheten att peta mig från det avslutande arbetspasset – ersättaren är redan där för att förbereda finalsändningen.
  Final mellan Chelsea och Manchester City i Champions League-studion; det smutsiga tv-spelet bakom matchen har jag fått bekräftat från källor inne på Nent. Den näst sista dagen blir den sista. Den sista sändningen blir inte ens av.

   Tidigare i veckan har Expressens Karolina Skoglund hört av sig några gånger. Hon granskar och kartlägger ”tv-branschens baksida”. Säger hon. Hon ringer några gånger och frågar om ämnen som jag gärna är med och förbättrar, så jag berättar. Först handlar samtalen om arbetsförhållanden generellt, produktionsprocessen kring det uppmärksammade “Paradise hotel” då det blir mer specifikt. Mer och mer drar det mot min situation och förhållandet till Nent. Jag fortsätter att berätta: Erbjuden nytt avtal i december. Ett möte som omöjliggjorde fortsatt samarbete i januari. Visselblåsning om allvarliga missförhållanden under fyra års tid. Och så vidare.
   Expressenjournalisten får alla namn och detaljer för att kunna lägga sitt pussel och göra sitt jobb, mot löftet att hålla mig utanför. Jag kan inte citeras. Fortfarande har jag ett gällande kontrakt i ytterligare ett par veckor som jag måste förhålla mig till. Utöver att jag riskerar min innestående ersättning har jag lovat att fullfölja professionellt och korrekt. Nent däremot – tydligen – kan ringa runt till tv-chefer och sprida ut ett falskt och misskrediterande rykte om mig som en enskild person. Nent däremot kan distribuera lögner till personalen och från chefsnivå se till att mina personliga mejl blir publicerade i tidningen.
   Inte kan jag under den här kaosartade dagen ens ana att Nent några månader senare, långt efter avslutat kontrakt, kommer att jobba intensivt för att hindra mig från att utöva mitt yrke också hos nästa uppdragsgivare. Nent kommer under hösten att försöka belägga mig med något som kan liknas vid ett näringsförbud. Än så länge handlar det ”bara” om offentlig smutskastning, en rejäl ansats till ett karaktärsmord. Och de får god hjälp av landets ledande nyhetsförmedlare.
  Karolina Skoglund på Expressen får ändå ett initierat vittnesmål om en del av branschens baksida av mig. Tänker att snart är tiden inne att gå från interna protester till externa berättelser, det som jag länge har jobbat emot men ändå personligen kunnat ha på någon armlängds avstånd till. Att vara mitt i något är inte nödvändigtvis samma sak som att vara en del av det.

   Senare samma vecka, klockan 9.07 fredag morgon, visar det sig att Karolina Skoglund har en annan agenda än att som journalist verkligen beskriva sunkiga strukturer och grava missförhållanden i svensk tv-bransch. Att på riktigt gå på djupet och rapportera om hur mellanchefer sedan flera år tillbaka mobbar och svinar, trakasserande och sexistiskt, med högsta företagsledningens fulla vetskap – det intresserar tydligen inte den här reportern eller redaktionen. Det är klart omständligare och det är inte lika omedelbart sensationellt. Det är så mycket enklare och rakare story med en tv-stjärna som har ”BETETT SIG FÖRKASTLIGT”. Karolina Skoglund och Expressen bestämmer sig för att det är jag som är tv-branschens baksida.
   I artikeln är Suzanne Sjögren den enda kollegan som träder fram med namn och bild för att uttrycka sig negativt om mig. Ingenstans i texten ombeds hon att precisera sig, inte på något sätt testas hennes uttalande med någon form av motfråga. Tämligen fundamentala publicistiska grepp, alltså. Ytterligare ett par anonyma, före detta kollegor, förstärker de negativa citaten om mig.
   ”Svår att samarbeta med. Framför allt med kvinnor.”, är den bild som målas upp. Men den är suddig och storyn mer än lovligt luddig. Strikt journalistiskt sett. Noll konkreta exempel. Inte en rad om den mängd av exakta beskrivningar kring det ledarskap som jag faktiskt har protesterat mot och berättat om för Karolina Skoglund. Uppgiftslämnare talar om min och Per Nunstedts relation:
   ”Per och Ola har hållit varandra om ryggen sedan dag ett. Det har varit lite som en vargflock med två alfahanar som nu inte verkar komma överens längre”, berättar en.
   ”När han blev sportchef fick Ola också fritt fram, vilket jag inte riktigt tyckte att han hade innan”, säger en tidigare medarbetare. Båda (eller samma person?) bevisar därmed att hen inte har fattat ett enda dugg om hur det faktiskt ligger till, att den kamratskapen ligger ganska precis åtta år tillbaka i tiden. Sedan dess har allt oss emellan varit personligt iskallt, endast strikt professionellt. Artikelförfattaren bryr sig uppenbarligen lika lite om sanningen, trots att jag har berättat och bevisat.
   Just från den dagen då Per Nunstedt blev sportchef sprack egentligen vår vänskap; på rak fråga inför chefsutnämningen från dåvarande företagsledning svarade jag att Per är absolut en bra journalist, men att han saknar helt kompetens för att ha hand om budget och personal. Omedelbart och sen dess har jag både direkt till honom, inför andra på redaktionen och uppåt i organisationen tagit avstånd från hans trakasserande ledarstil.
   Jag gör ett enda uttalande i artikeln, godkänner på förhand ett citat som faktiskt säger allt om det som egentligen inte är någonting:
   ”Min ledstjärna i livet och även i yrket är att absolut inte göra någon som helst skillnad på män och kvinnor, olika hudfärg och ursprung, sexuell läggning eller religiös tillhörighet. Just detta, att behandla alla lika och schyst, har jag stått upp för under mina 13 år inom det här företaget. Allt mitt fokus har varit att göra jobbet i offentligheten så bra som möjligt och samtidigt värnat om min familj, fru och två vuxna döttrar”.
   Det är fram till nu egentligen mitt enda uttalande kring vad fan som hände.

   Utdrag ur mejl som ett par år tidigare har skickats till fyra personer i ledande ställning används emot mig som någon slags beskrivning av att jag har en nedlåtande kvinnosyn. Det är fullständigt ofattbara ord. Omöjliga att värja sig emot. Framför allt är de så oändligt långt ifrån min syn på saken. Det är ju för helvete min livsnerv att inte göra skillnad. Och hur försvarar man sig mot det motsatta? Vem lyssnar på en stämplad som ”sexist”?
   Mejlen till de fyra i chefspositioner på Nent skrevs i ett läge då jag och vi behövde ta initiativet till en större integritet i offentligheten. Jag skrev dem i största förtroende till sportchefen, kommunikationsdirektören och till två pressansvariga – efter noggranna och svåra ställningstaganden, känsliga och personliga. Vi hade upplevt ett mordhot i trädgården, jag hade haft flera tafsande kollegor som gjort närmanden, nakenbilder med skamliga förslag och oönskade inviter i ett par år på Messenger och frekventa trakasserande kommentarer mot oss som familj öppet på Facebook med mera, med mera. Det enda jag önskade var att få säga ok – eller inte – till bilder och marknadsföring med mig och mitt namn. Inget annat. Man behöver inte vara kvinna för att se och uppleva det sunkiga och sexistiska. Man kan faktiskt vara man. Jag har egentligen inte gjort annat än önskat en dialog i ämnet, att komma överens på ett sätt så att det blir bra för företaget utan att det känns obekvämt för mig. Ska det alltså behövas en agent för, åtminstone i mina ögon, fullt rimliga och ganska beskedliga önskemål? Men jag har alltid både förhandlat och försökt förklara mig för egen del. I de här frågorna öppnade jag mig bara delvis för cheferna. Tyvärr, kanske.
   Men. Det var inte Olga som fick dickpics och annan skit skickat till sig, det var Ola och hans familj som fick bröst och kränkningar i diverse inkorgar. Hur ska vi ha det med likavärdet?
   Utifrån allt detta bad jag bara om att få ha ett sistasäg kring hur jag framställs i det offentliga. Inte mer än så. Cheferna fattade ingenting, tror jag. Det kändes så. Ingen av de berörda har själva poserat inför allmänheten i någon större omfattning. Ingen fattar vad det kan innebära. Vissa i branschen bryr sig inte, men jag och vi har tyckt att det har varit helt avgörande för existensen i yrket. Om det inte går att få bestämma över sitt eget namn och face, ja då är inte jag med i alla fall. Då avstår jag hellre. Och när det gäller kommunikation handlar det ju om hur mottagaren uppfattar budskapet och bilderna. Egentligen handlar det inte om vad jag som avsändare tycker, utan reaktionerna och kommentarerna. Jag och vi har upplevt tillräckligt och det här var det enda sättet att avstyra fortsatta trakasserier.
   Cheferna fattade inte, även om de sa att de gjorde det. De gav mig rätten att få godkänna diverse lanseringar som jag var en del av. Någon enstaka synpunkt på något, inte mycket mer. Så gott som inget har jag sagt nej till under 13 år. Kommunikationsdirektörens förslag att lansera mig som ”ett tajt sportpar” tillsammans med personen som vid ett tillfälle rent fysiskt klivit långt över gränsen, kände jag mig dock inte bekväm med. Det var mitt sätt att diskret ta avstånd från ett jäkligt obehagligt oanständigt övertramp.
   De Nentchefer som fick mina mejl och privat blottande förklaringar sa att de förstod – men någon eller flera av dem såg till att de hamnade i Expressen. Det är inte bara enstaka profiler, det är en hel bransch som är i behov av integritet.

   Tillbaka till artikeln och effekterna av den. Det är löpsedel, ett par uppslag och största tänkbara typsnitt. Med en extremt ensidig vinkel. Trots allt annat som är berättat, sådant som ansvariga chefer ägnat sig åt under flera år inom Nent. Ett par veckor senare nås jag av att ännu fler skildringar på samma tema, chefernas fasoner, också har funnits hos Expressen inför den här publiceringen. Men graverande uppgifter om Nentcheferna, från flera olika källor, har helt utelämnats i artikeln. Inifrån Expressens redaktion får jag bekräftelsen på att publiceringens inriktning grundas i en kompisuppgörelse; gamla arbetspolare emellan, nu på två olika mediejättar. Det är skrämmande men större är tydligen inte den journalistiska integriteten i det här fallet. Det här är ett verifierat beställningsjobb och det är svart ironi att jag anklagas för precis det som jag har stått upp emot.

   Tidningen drar stort på Suzanne Sjögrens citat. Några få anonyma som tydligen tidigare har varit kollegor fyller på. Utan att någon av dem är specifik. Beskrivningen av mig är i stora delar mörk trots att det faktiskt finns ännu fler röster som är positiva. Handbollsexperten Johanna Ahlm får ge sin syn i en passus i mitten medan brevet från de 35 närmaste medarbetarna – 24 män och elva kvinnor – som jobbar med mig kontinuerligt och har gjort så år ut och år in, det brevet stuvas undan och ges nästintill ingen bäring eller substans. Ett par anonyma som har jobbat med mig förr – jämfört med 35 medarbetare som arbetar ihop med mig nu…
   Ingen klocka ringer heller hos Karolina Skoglund, att vissa individer i rutan har rätt mycket att vinna på att bli av med mig. Ett par chefer och en vd likaså. Fasen, Karolina, du hade ju en mening som var den egentliga vinkeln, i texten:
   ”Ytterligare en tidigare medarbetare säger att Nent Group troligen använder det här tillfället för att kasta Ola Wenström under bussen och på så sätt rentvå sig själva”.
   Det hade såklart krävts lite mer jobb och hade inte gett en lika fläskig rubrik, inte heller rimmat med önskemålen från artikelbeställarna, de visselblåsta cheferna på Nent. Det är en ”granskning” som är en bra bit ifrån anständig objektivitet dessutom. Min källa på Expressens redaktion bekräftar under fredagsmorgonen återigen, precis som vid skriverierna i slutet av januari och i samband med den misskrediterande tv-krönikan om mig i mars:
   ”Du vet ju vilka på Nent som fortfarande kan styra grejerna här inne.”
   Karolina Skoglund utvecklar egentligen en del av just den här detaljen i sin egen text, hon stryker under den publicistiska nepotismen som finns i just det här sammanhanget:
   ”Daniel Berglund, tidigare på Expressen, kom till MTG Sport 2016 som digitalchef och blev sedan redaktionschef. Enligt uppgifter ska han efter en mängd medarbetarsamtal ha bedömt att situationen inte längre var hållbar.”
 
   Expressens redaktionschef Magnus Alselind, mycket god vän till de två, av mig, visselblåsta Nent-cheferna, styr över publiceringen. I artikeln finns av någon anledning ingenting om att Karolina Skoglund har fått berättat för sig, att just Daniel Berglund gormat om sina krav på ”blondiner och guppande bröst” från sin chefsposition. Bland mycket annat. Inte ett ord heller om det mångåriga mobbandet från Per Nunstedt som har fått en efter en efter en, inte minst tjejer, att fly den här redaktionen. Inget heller om att jag under lång tid har protesterat och stått upp emot just detta och att vd har fått information om det redan 2017.
   Alltså: Artikeln kallas ett gräv men drar snarare mot ett pressetiskt moras.
  “Det är högst troligt att vi skulle agera mot tidninge, om det kom en anmälan”, säger en rutinerad person i granskningsnämnden direkt till mig senare under sommaren.
   En mängd graverande uppgifter om Nentcheferna utelämnas helt i artikeln. Jag är alltjämt ett “sekretessbelagt personalärende” internt. Ingen ansvarig har utvecklat något som helst konkret direkt till mig. Däremot uttalar sig de två cheferna i artikeln:
   ”Till Expressen säger Daniel Berglund att han varit delaktig i beslutet att inte förlänga Ola Wenströms kontrakt”, står det.
   ”Vid några tillfällen så har vi anpassat marknadsföringen efter diskussioner med Ola. Så här i efterhand är det något vi förmodligen inte borde ha gjort”, säger chefen Per Nunstedt om det han själv har varit ansvarig för och avtalat om. Här tycks vår överenskommelse snarare komma som en överraskning. Och här går det alldeles utmärkt att bryta den inför mig så rigida personalsekretessen.

   Sex månader senare går det alltså att läsa en intervju med Suzanne Sjögren i Expressen igen om mig:
   ”Det är inte jag själv som har mått dåligt”, säger hon när tidningen tar upp hennes uttalande igen. I den här artikeln vill hon vara ”tydlig med att hon inte talade för sin egen sak” och att hon har fått ”se och höra saker som var jobbiga för andra.”
   Suzanne Sjögren har alltså valt att, i stället för att ta upp ett eventuellt – åtminstone upplevt – problem direkt och internt, kasta en jobbarkompis rakt in i ett mediedrev på…hörsägen. Suzanne Sjögren har sedan dess belönats med uppgraderade arbetsuppgifter. Befordrad av – Daniel Berglund.

   Ungefär vid samma tidpunkt, i november 2021, kommer tidningen ETC med ett avslöjande som blir uppmärksammat under en längre tid. Den ursprungliga rubriken: ”Chef på Expressen har utretts för övergrepp”
  Och ni kanske undrar igen: Vad fan var det som hände?!
  Jo, ungefär samma sak igen. Det är som att allt går på repeat: Chefsfasoner. Sexuella trakasserier. Flera vittnen. Inledd utredning. Nedlagd utredning. Chef kvar.
   ”Den var riggad”, säger en källa till Aftonbladet om ”utredningen”.
   Journalisten Frida Sundkvist står upp mot och berättar om, enligt henne och flera andra, ett antal vidriga incidenter samt en omfattande tystnadskultur på tidningen. Hon agerar visselblåsare mot sina chefer men får såväl arbetsgivare som fack emot sig. Först har hon blivit omplacerad, i samband med skriverierna får hon sparken.
   Expressens redaktion var vid tidpunkten för händelserna vida ökänd i branschen för ett synnerligen brett spektrum av skitledarskap. Samma chefer, samma gamla polare, har sedan dess delats upp i toppen på två olika redaktioner: Expressen och Nent. Arbetsgivarna tystar de som protesterar, ansvariga blir kvar. Till och med befordrade eller rekryterade. Om nu någon undrar över varför strukturerna består? Det skrivs dock ingen indignerad krönika från vare sig Anna Friberg eller Maria Brander. Inget i Expressen, den här gången.

   För min del stannar jobbet med Champions League-studion vid 376 genomförda sändningar i rad. Fredagen som var vikt åt finalförberedelser ägnas i stället åt att väja för blickar ute på stan, huka inför folk och att läsa, lajka och scrolla. Igen. Det som Expressen har satt igång för Aftonbladet och alla andra vidare. Den fastslagna ”sanningen” hamras in hårt. Narrativet är satt och jag har stämplats.
   De allra flesta som läser fastnar väl på rubrikerna. Men de som ägnar lite mer tid åt storyn och sätter sig in kan rätt lätt se mellan raderna. Några få anonyma röster från förr mot 35 nuvarande medarbetare. Är det verkligen ett gräv? Ett avslöjande? Eller ett gigantiskt klickbete?
   Reaktionerna flödar. De socialmediala dammluckorna är vidöppna. Riktiga kompisar och nära kollegor och insatta tittare fattar och hör av sig. De är många men rädda. Flera kommer med ungefär samma förklaring till fortsatt tystnad utåt:
   “Jag vet vem du är och vad du står för, den här skiten de skriver om dig stämmer inte. Men det går ju inte att säga nåt utåt. Då blir jag också stämplad som nån jävla sexist”, skriver en tidigare studiokompis i ett sms.
   “Fuck them, fuck them all!! Tänker på er.”, textar en av tidernas största svenska sportprofiler.
  Samtidigt accelererar mängden av spekulationer och ytterligare ”sanningar” slås fast. Skitstormen tilltar. Och det är journalister och krönikörer som under mer än en veckas tid blåser på. Expressens historiebeskrivning tas vidare av Aftonbladet, andra tidningar rewritar, poddar och bloggar fyller på. Mina Twitter-, Instagram-, och Facebookprofiler fylls. Jag läser, lajkar och scrollar i ett flöde där det är ungefär 90-10 av positivt stöd och varm omtanke. I de reguljära medierna är det dock precis tvärtom. Där beskrivs jag alltmer som en slemmig typ med svåra samarbetsproblem. På redaktionerna sitter krönikörer och höjer tonläget, rubrik för rubrik och textrad för textrad, till ett veritabelt hat. Det är ett antal auktoriserade nättroll bakom tangentborden, mobbande och utan konsekvenstänk. De skriver, trycker på publiceringsknappen och går hem. För mig är det starten på några fullständigt vidriga veckor i vaket tillstånd och månader av sömnlösa nätter. Ilska och orättvishet i mig. Blickar och kommentarer från andra. Det är alltså så här det är att vara mitt i ett mediedrev.
 
   Aftonbladet kliver in och driver på under finallördagen. Enligt deras uppgifter har jag fått kicken för att jag har lajkat en tweet. För mer än en vecka sedan. Absolut, jag har lajkat tweets. I timtal. Bland tusentals satte jag ett hjärta för detta:
   ”Så tragiskt att Viasat gör sig av med Sveriges bästa programledare som vill utveckla kanalen.”
   Det är en Liverpoolsupporter som svarar på ett inlägg från mig. Jag tackar för hälsningen med ett hjärta. Två tomma rader längre ner fortsätter han:
   ”Och då istället inkvotera in personer med noll karisma, personlighet eller humor. Var ju bara senast geniet i studion hävdade att Nat Phillips var inlånad från Stuttgart.”
   Jag missar den här andra delen av hans tweet. Scrollar lite för fort. Läser inte allt. Enligt Aftonbladet handlar den om Jennifer Kücükaslan. Tidningen skriver att detta ska vara den avgörande punkten, att detta hjärta fått redaktionen och företaget att vända sig emot mig och gett mig sparken i förtid. En enda lajkad tweet, alltså. Efter 13 år.
   I mer än en vecka ska Nentfolket ha gått och irriterat sig på mig och den lajkade tweeten. Utan att säga något. Inte en fråga, inte ett påpekande. Bara avsky och cancellera. Hur mår det företaget? Hur är den arbetsplatsen? Det här är alltså gänget som accepterar åratal av trakasserande ledarskap – men inte tål en enda fellajkad tweet?
   Det går åtta dagar utan att jag har en aning om effekten av den lajkade tweeten. Eftersom ingen chef eller kollega hör av sig blir jag varse om mitt misstag via artikeln i Aftonbladet. Där står det att tidningen har sökt mig för en kommentar, vilket inte stämmer. Med Aftonbladets tweetartikel startar det verkliga drevet. Jag tar bort hjärtat omedelbart och skickar senare ett sms till Jennifer, även om hon ju faktiskt inte ens nämns i den aktuella tweeten. Jag förklarar hur det har gått till och ber om ursäkt för eventuellt obehag.

   Däremot tror jag inte på kvotering. Inte i några sammanhang. Jag respekterar att många tycker att det behövs och att det skulle vara den mest effektiva – eller till och med den enda – vägen att nå en mer rättvis och könsbalanserad tillvaro. Jag tycker annorlunda. Men att inte tro på kvotering som jämlikhetsverktyg är dock en nästintill förbjuden åsikt. Men. Här gäller det att hålla ordning på begreppen. Att vara emot kvotering är inte att vara emot jämlikhet. I det här fallet är kvotering medlet och jämlikhet målet. Under ett oändligt antal samtal har vi diskuterat det här hemmavid. Lotta, Nina, Cajsa och jag. Min egen uppfattning har bara stärkts av dem och deras upplevelser. Alla är de skarpa och skickliga kvinnor med samma hållning; att kunniga och kompetenta kvinnor är fullt kapabla att uppnå vilket jobb som helst. De varken vill eller behöver lyftas. Och de vill verkligen inte ha ett jobb eller få en position för att de är kvinnor. Endast utifrån deras kompetens och erfarenhet. Kan det vara mer förminskande, att få ett jobb utifrån sitt kön och inte för sin kompetens? Eller ens riskera att någon ska tro det? Att bli en siffra som ska rätta till statistiken, ett alibi som får de manliga cheferna att fortsätta klättra. Så ser de på saken och jag har den största respekten för den inställningen. I livet och på jobbet har jag därför alltid haft åsikten, lika enkel som rak, som jag underströk i mejlet till den personalansvarige chefen:
   ”Man eller kvinna, gammal eller ung, muslim eller ateist, värmlänning eller skåning. Det. Får. Inte. Spela. Någon. Roll.”
   Den dagen det inte spelar roll, är den verkliga jämställdhetdagen. Ihop med Lotta, Nina och Cajsa ser jag fram emot den dag då vi inte överhuvudtaget räknar kön eller ursprung, utan att vi bara ser människor.

   Jämställdhet och mångfald då? Än är vi långt ifrån där vi ska vara. Men det råder delade meningar om snabbaste och bästa vägen dit. Mediala mellanchefer tar sig framåt – tror de – genom att kvickfixjaga ett hittepåideal. Det är som om allt gott uppnås genom att raskt och lätt sortera människor efter någon slags grupptillhörighet – kön, hudfärg, sexuell läggning, klass – och därefter rita kurvor, uppfylla kvoter och därmed skapa den perfekt balanserade tillvaron. På pappret, ja. I genomsnitt, visst. Jag tror på en annan väg, både för mediabranschen och alla andra.

   Om vi håller oss strikt till media – som ju onekligen har sina problem med ett allmänt förtroende och en hållbar livslängd – ser jag det som helt avgörande att hitta människor i alla roller som tillsammans ger en blandning av olika typer av bakgrund, erfarenhet och kunskap. Olika sätt att framföra dem, dessutom. Likriktning är i sig döden för det som då per automatik blir ”gammelmedia”. Moderna, och i längden bärkraftiga medier, måste självklart vara en spegel av samhället. Alla måste kunna identifiera sig och se sin chans, alla måste kunna lyssna på sin avsändare. Men. Här krävs det att hålla fler än två tankar i huvudet samtidigt. Och det krävs en aning mer jobb från de som är ansvariga, de som gör research och de som rekryterar. Det duger liksom inte bara att schablonmässigt dela in folk i stereotypa fack, välja en av varje sort och därmed tro eller låtsas som att saken är löst. Det är personerna, deras värderingar och deras vetande som ger, låt säga en tv-studio, mångfald. På riktigt.

   Simplifierade klichéer är att göra det alldeles för enkelt för sig, menar jag. Inte sällan och rätt ironiskt är det alltjämt manliga beslutsfattare i bästa padelåldern som lever och klättrar på just de här förenklade mallarna. På de chefsstolarna tycks dock varken jämställdheten eller mångfalden vara lika viktig. Inte ens utifrån den där generiska etiketteringen, den egentligen ofattbart dammiga indelningen som fortfarande förbluffande nog tycks råda. Eller går det verkligen med full kraft slå fast att samtliga göteborgare faktiskt är roliga och att alla tyskar nitiskt håller tiden? Modernt och människovärdigt? Snarare föråldrat och förenklat. Men tv-branschen är sannerligen bättre på att prata om samtida värderingar än att på riktigt göra något åt dem.
   Identitetspolitikens väg har blivit den enda. Så hur når vi längre? Jag är övertygad om, och har därför fajtats år efter år, för en utveckling av programmen. Det är motorvägen till mångfald. Bredda innehållet, öka fördjupningen – och med all säkerhet kommer mixen av människotyper och varianter av erfarenheter per automatik att bli en annan. Och programmen oändligt mycket mer intressanta på köpet. Se och värdera personliga meriter och egenskaper och resultatet kommer att bli bättre – alldeles oavsett vad vi mäter. Såväl kvalité som mångfald som jämställdhet.

   Alla sammanhang har sina speciella förhållanden, när det gäller just sport-tv tror jag på att öka och variera ämnesvalen. På frågan om hur vi utvecklar studion har jag återkommande mantrat om att vi måste ge mer, betydligt mycket mer, än bara det som händer på planen under 90 minuter. Före detta fotbollsspelare är inte nödvändigtvis bäst lämpade när det gäller att ta ställning till Cristiano Ronaldos fasoner och aktioner i Las Vegas, alternativt brittiska landslagsspelares svinerier på Island. Bara för att ta ett par av flera fullständiga haverier till studiosamtal då ämnesvalet gått en bit utanför de kritade linjerna. En bit bortom expertområdet hos de i studion vid respektive tillfälle. Som jag försökte beskriva för chefen som frågade:
   ”Nästa nivå på fotbollsstudio (om vi nu håller oss till den) kan initierat berätta om ägare som tar marknadsandelar via fotbollsklubbar, sätta den politiska kartan i förhållande till fotbollsplanerna, ge bokföringsdetaljerna som förklarar varför Barcelona har hamnat i en ekonomisk knipa medan Chelsea kan värva fritt, ge tittarna förståelse i hur gruppdynamiken faktiskt påverkar en individuell prestation. Med mera, med mera.”
   Det var en del av ett mejl hösten 2020, alltså. Redan då hade jag som programledare många gånger upplevt begränsningen, att inte alltid kunna få svar på de rätta frågorna – just med anledning av bristen på mångfald. Läget i världen har inte gjort behovet av allt det där mindre sen dess. Allt Ryssland i idrottsvärlden och oligarkägda klubbar, ekonomiska sanktioner mot ägare, olympiska spel i Kina, Black Lives Matter-aktioner, VM i Qatar är några ämnen som kunde ha behövt några något mer insatta röster – än ett par som lyckats nå Sveriges U21- eller till och med A-landslag i fotboll. Insatta finansexperter, politiskt kunniga, pålästa beteendevetare, nördiga fysiologer – ge mig en panel som i ”Fråga Lund”. Olika ämnesområden ger varierande personligheter. Jämställdheten och mångfalden kommer i samma takt – och den kommer att vara på riktigt. Långt bortom varje stereotypisk parameter.
   Märkligt nog har det här varit en hopplös och fruktlös kamp. Inte bara för mig. Från båda de andra kommersiella tv-husen med just sport som det viktigaste innehållet, hör jag samma sak. En framstående kollega delar med sig, per sms, av sin frustration i ämnet att beslutande chefer har nöjt sig med för lite:
   ”Jag är lika frustrerad som du på branschens redaktionella passivitet, utvecklingsovilja och less i more-stil.”
   ”Och cheferna, cheferna, cheferna….i alla etablerade hus handlar det om sådana som inte höll för hands-on-redaktionellt och måste leta sig åt annat håll och nu dessutom leker affärsmän. Häpnadsväckande nivå!”
   ”Driver man hårt kvalitetsdelarna så blir man ´obekväm´, ´jobbig´och ´kontroversiell´. Så man gör bäst i att hålla käften…jag som alltid trott att kvalitetsmänniskorna skulle vinna i slutänden!”
   Låt en sportstudio ge mera, låt den lära, låt den intressera. Utgå från meriter, kunskap och expertis; det var min enda och innerliga önskan som avsändare.
   Som tittare är jag än mer övertygad i vad jag vill att en fotbollsstudio ska ge mig, och det är inte ännu ett utfall mot en tveksam straff eller ett personligt utbrott på Manchester United.


FOTBOLLSSTUDIO PÅ RÅSUNDA MED BO PETERSSON

   Tillbaka till finaldagen, till kvällen och ett tilltagande drev. Champions League-studion börjar. Och jag missar faktiskt första kvarten. Stor humor ändå i sammanhanget; inte en frånvaro på 13 år tidigare. Mitt namn är samtidigt högst upp på listan över Twittertrender i Sverige och Expressen har inte fått nog. Här finns mycket mer att krama ur. Skit samma om det är på goda grunder eller inte. Tidningen vrider på ytterligare i samband med finalsändningen. Anna Friberg har inget emot att göra situationen till ett könskrig, utan att kontrollera någon uppgift eller att försöka sig på en kontakt med mig. Hon har numret sedan tidigare. Vi har haft digital dialog förr. Ja, vi har setts på riktigt också i samband med en längre intervju. Anna Friberg borde veta någotsånär vem jag är och vad jag står för. Om inte vet Anna Friberg definitivt hur och var hon når mig. Men det blir bättre, det är enklare och det passar narrativet att bara skriva – utan att på riktigt vilja veta mer. ”Kolla aldrig en bra story”, är ett välanvänt skämt i branschen. Anna Friberg följer uttrycket på fullaste allvar.
   Hennes krönika utgår från det faktum att tittare rasar mot Nents beslut att peta mig, att folk sett igenom Expressens undermåliga ”granskning” och att tittarna i massor tar parti för mig – och att de därmed vänder sig emot ersättaren i programledarrollen. Återigen: ju större stöd, desto mer emot. Tidningarna gör nu precis som Nent har gjort under vintern och våren. Anna Friberg tar täten, flera följer sedan efter. Här är ett utdrag ur hennes attack:
   ”De många vittnesmål och prekära uppgifter som kommit fram de senaste dagarna, inte minst i Expressens granskning, målas bilden av en medarbetare med stora samarbetssvårigheter och sexism upp.
   Att i det läget öppet gå ut och trycka till sin ersättare och agera drevkarl, är både uppseendeväckande och osmakligt.”

   Anna Friberg bemödar sig inte att kolla historien om den lajkade tweeten. Hon fortsätter att helt blunda för alla de som har en diametralt motsatt beskrivning av mig som person. Trots att de är betydligt fler till antalet i Expressens egen ”granskning”. Några anonyma som inte jobbar med mig och Suzanne Sjögren, som inte kan precisera vad hon anser skulle ha hänt, ges ytterligare redaktionellt utrymme och en än högre röst. Anna Friberg piskar på, helt och hållet från ett håll. Andra sidan? Inte den här gången. Trots att elva kvinnor och 24 män (om könet nu spelar roll) som arbetar sida vid sida med mig har en helt annan syn på hur jag är (hur det nu kan vara så viktigt). Anna Friberg skriver något som tycks vara blint hat och sedan övergår i någon slags maximerad affekt mot slutet av sin krönika. Avslutningen är det fegaste, falskaste och elakaste jag har läst om mig själv:
   ”Så om du läser det här Ola; du verkar ha mycket att säga och tycka i frågan, och jag gör gärna en intervju med dig där du kan utveckla din kvinnosyn och berätta mer om hur du ser på kvinnor i vår gemensamma mediesfär.
   Om det inte duger med mig, så kan säkert en manlig kollega ställa upp.”

   Expressen ger alltså fritt fram för mer på samma linje. En och samma linje. Anna Friberg öser på, hånar och mobbar – utan att kontrollera vad som är sant. Jag lajkade av misstag en tweet. Hon skriver en uppviglande krönika på en av Sveriges mest besökta medieplattformar. Vem är det egentligen som går längst fram i drevet?
   Aftonbladets Patrik Brenning fyller på med fler tasksparkar i sin krönika under kvällen och är i allra högsta grad med och spär på en publicistisk trend; att tycka i stället för att rapportera, att klickjaga i stället för faktakolla. Expressen släpper lös Maria Brander också i ämnet. Det tycks inte finnas något stopp. Alla tycker sig veta och slå fast – utan att kolla. För mig är situationen så Kafka som den kan bli.
   Jag är killen som hellre lekte med tjejer, som aldrig kände mig bekväm varken i grabbflabbandet eller i omklädningsrumsbabblet.  Jag är mannen som har rusat och rest hem direkt på slutsignalen, blivit häcklad som ”Guds son” för att jag inte hängde på mer, oftare, längre och tackat nej till mängder av oskönt flåsiga sammanhang. Jag är medarbetaren som har jobbat ihop med en mängd av branschens skickligaste och mest profilerade tv-kvinnor i rutan, och ännu fler med dem som är mer anonyma. Jag är framför allt – i det här fallet – Nentkonsulten som i fyra år har visselblåst om ett sexistisk, mobbande och trakasserande ledarskap. Och nu vänds det emot mig. Ett helt företag, med just de två kritiserade cheferna i spetsen, går här öppet och kraftigt emot en enskild individ, för att försöka rädda sig själva. Men ett antal skribenter springer Nents ärenden och är med och skriver om historien och verkligheten på ett par dagar, i några spalter. Möjligen aningslöst. Likafullt effektfullt.
   Plötsligt är jag, en dedikerad man till Lotta under 30 års tid, med ett lika självklart som fullständigt inbyggt jämlikhetspatos, någon form av sexist. Utan motfrågor beskrivs Nina och Cajsas pappa som en typ med klandervärd kvinnosyn.
   Under våren 2022 blir jag inbjuden till stjärnkocken Markus Aujalay till ett lättsamt matlagningsprogram; bland många positiva socialmediala kommentarer undrar någon ändå om det inte är dags för Anders Breivik snart – om till och med jag kan vara gäst. Jämförd med en massmördare, alltså. Allt detta och mycket mer endast utifrån hörsägen enligt Suzanne Sjögren och efter det att par tidigare kollegor har känt sig ”osedda” och fått ”en klump i magen”. Är det rimligt och rätt?
   Berörda krönikörer, om ni läser det här; ni hade chansen att vara med och riva strukturer och på riktigt stå upp emot en del av lorten som fortfarande finns i det manliga ledarskapet. Men ni valde att lyssna på falska rykten i stället för att ägna åtminstone lite tid att ta reda på fakta. De som alltjämt står för lögnen skrivs som vinnare. Sanningen – och faktiskt –jämställdheten står i det här fallet som förlorare. Ni är ansvariga på grund av lättja och effektsökeri.

   Tyvärr är det här ett mönster, en stor del av den moderna journalistiken. Chefer och reportrar på landets redaktioner bedyrar förvisso frekvent att ”klickjakten” inte ger pengar. Inte längre. Det är inte de snabba, många klicken som ger intäkter. Det är abonnemangen och den djupare journalistiken, säger de. Ändå fortsätter de i sitt arbetssätt, framför allt från  Expressen och Aftonbladets sida, som om det vore just så. Snabb sensation är det alltjämt som gäller. Tiden, orken, lusten att ta reda på mer finns i alla fall inte. När Bianca Kronlöf förklarar processen efter sina inlägg om manliga skitstrukturer i komikerbranschen blir hon nedringd. Expressen och Aftonbladet tjatar för att få henne att berätta om exakt vem som har sagt och gjort vad. Bianca Kronlöf sätter så oerhört modigt sitt namn och position på spel för något mycket större än så. Men tidningarna pallar inte. Klickverkstäderna vill ha namn att sänka. Inte strukturer att förklara. En ensam ”stjärnas” snabba fall är så oerhört mycket lättare att hantera på en sajt än en långsammare beskrivning av ett helt företags snåriga struktur, för att återvända till min egen situation.
   Och du, Anna. Om du läser det här...vad fick dig att avstå från att kontrollera och fråga? Vilken var anledningen till att du kände behovet av att ansluta dig till förtryckarna? Hur kommer det sig att du och flera av dina redaktionskollegor reflexmässigt är med och upprätthåller sunkiga strukturer i stället för att vara med och verkligen arbeta emot dem? Och i så fall, är du en journalist eller ett tidningstroll?
   Om du inte orkar göra det journalistiska jobbet den här gången heller kan du säkert skriva en mobbande text till.

   Dagarna och nätterna går. Som sirap, ungefär. Hur det är att vara en visselblåsare och ställningstagare där chefer baktalar i månader, till övriga branschen och till resten av personalen? Nödvändigt men otrevligt, kan jag säga. Hur man mår efter knivar i ryggen, falska anklagelser från vissa kollegor och total tystnad från de flesta andra som man trodde var ens vänner? Inte skitbra, kan jag meddela. Och vad gör man när opinionen fortsätter att stötta men många i medierna går all in för att störta? Håller käften, tillsvidare.
   Det blir mycket att bearbeta och sortera. Egna känslor och andras frågor. Att börja svara och försvara känns helt meningslöst för stunden. Bättre att bita ihop, samla ihop fler historier och berätta i en annan sinnesstämning. Affekt är ingen bra plats att kommunicera från. Dessutom alltjämt ett gällande kontrakt som hindrar yttrandefriheten samt mycket pengar i potten för kvarstående betalningar. Om Nent kan ringa runt till andra tv-chefer för att förstöra min karriär, sprida lögner till mina (före detta) redaktions- och studiokompisar och kroka arm med en av landets största tidningar för en gemensam smutskastningskampanj – ja då kan de förmodligen också skita fullständigt i att ersätta mig för det arbete jag ändå har gjort.
   Den nordiska sportchefen Kim Mikkelsen var snabbt ute, i samband med pressmeddelandet om petningen av mig, och talade om att ”vi river kontraktet med omedelbar verkan”. Så sa han och så skrev tidningarna, återigen utan att kolla. Men kontrakt fullföljdes och betalningar genomfördes. Och jag väljer nu den mer journalistiska och analytiska vägen för att berätta om detaljerna bakom va´ fan som hände. En stor anledning till det är, dels att jag är övertygad om att det är bra att låta känslorna lägga sig (en aning, i alla fall), dels att det under de första sommarveckorna ramlar in mängder av berättelser från andra som också har fått känna på det lortiga ledarskapet på Nent. Personer som tidigare har varit i den där arbetsmiljön men antingen jagats eller flytt därifrån. Tidigare anställda både på sportredaktionen och högst upp i ledningsgruppen. Fler vittnesmål om sådant jag har berättat om och protesterat emot. Ytterligare, tidigare okända, skildringar som visar att värdegrunden är långt ifrån så solid som det sägs. Gäller från botten till toppen. Inte minst det senare.
   Jag nås av andras erfarenheter som får mig att baxna. Sittande vd är mest och oftast i fokus; det handlar om kraftiga och återkommande vredesutbrott för bagateller, hot om sparken för struntsaker och toppchefer som tvingats gå på studs utan att få ta farväl av sina medarbetare. Med mycket mera.
   Fler hör av sig. Via telefon, mejl och sms. För att travestera Nentsportchefen själv:
  “Om jag hade känt till omfattningen tidigare så...”
   Några av dem som berättar för mig har redan haft kontakt med Karolina Skoglund på Expressen, också de i tron om att det var ”tv-branschens baksida” som skulle kartläggas och beskrivas. De känner sig lurade. Expressen fick ännu fler historier skickade till sig om tydliga missförhållanden på Nent – men dessa blir inte heller publicerade. Några unga tjejer kommer med berättelser och övertramp från den där sport- och webbredaktionen till exempel, med bevis på skiten, men de blir totalt nonchalerade. Mejlkonversationer, skärmdumpar, sms från 2016 och framåt talar tydligt om Per Nunstedt, Daniel Berglunds trakasserande ledarskap. Vissa kämpade och slog larm på redaktionen de flesta valde i stället att knipa och sticka därifrån. Tänka sig. En hel del osynliggjorda kvinnor, alltså. Först av Nent och sedan av Expressen.

   De som kontaktar mig och berättar är generellt sett obekväma, ja till och med rädda. Hur långt sträcker sig egentligen Nents beslutsamhet att rädda sitt eget anseende och att tysta initierade kritiker? Folk är skraja. Och utifrån egen erfarenhet nu förstår jag dem. Men de som tar steget och visar modet berättar först för Expressen och senare även för Aftonbladet. Men strukturen är för jobbig att beskriva. Chefer och händelser på ett mediebolag är inte något givet rubrikstoff. Tydligen.

   ”Det är så uppenbart att rapporteringen varit galen, men det är sorgligt nog inte riktgit lika självklart vad som går att göra åt den”, får jag i ett sms från en reporter på Aftonbladet som åtminstone vänder och vrider på storyn. Fler spontanreaktioner från samma reporter efter att tagit del av ytterligare material:
   ”Herregud”
   ”Helt sjukt”
   ”Något måste kunna skrivas”

   Journalisten på Aftonbladet reagerar både på mitt och på andras material och berättelser. Men sanningarna om strukturer är för svårsmält i snabbmatsjournalistiken. Det blir ingen uppföljning på ”granskningen”, av den här publicistiska anledningen:
   ”Hela grundproblemet är att vi inte bevakar vad som sker på andra redaktioner. Inte vanligen. Får SVT-sporten en ny chef skriver inte vi det. Men så slutade du, den störste inom fotboll, vilket följdes av massa påhopp. Då öppnades tydligen en dörr.”

   Expressen visste mycket mer än de berättade när de publicerade. Aftonbladet samma och ännu mer en vecka senare. Mina berättelser och andras vittnesmål. Ljudupptagningar, mejl, skärmdumpar, sms från år av överträdelser; om inte allt det intresserar tillräckligt så vet inte jag vad. Det blir alltså krigsrubriker och veckodrev när ett par anonyma ex-kollegor har känt sig ”osedda” eller fått ”en klump i magen” av min närvaro. Det blir däremot inte en rad om att ett av Sveriges ledande mediehus – inklusive sittande vd – under många år och alltjämt har en mobbande, trakasserande och sexistisk företagskultur, vilket har fått mängder av nuvarande och tidigare medarbetare att sluta och – på riktigt – känna sig kränkta och må dåligt. Ungefär här slutar mitt förtroende för en hel del av kollegorna i den bransch som jag har varit en del av och ideal som jag har stått upp för under tre decennier. Bittert och tragiskt? Ja. Och precis likadan är känslan inför alla de som tidigare var vänner och kollegor men som ändå har valt just tystnaden. Den som resonerar ”jag har inte varit med om något själv men…” eller den som tänker ”men jag har inte gjort något…”. Liksom personerna på de berörda tidningsredaktionerna, ni är alla själva förutsättningen för en tystnadskultur. Du som höll tyst i det här fallet – eller på något annat ställe – är medskyldig. Det är ett val att upprätthålla strukturerna eller att försöka att göra något åt dem. Och den som väljer det förstnämnda får svårt med sitt mandat att yttra minsta lilla sympati för någon med mental ohälsa. Såväl enskilda individer som hela tidningsredaktioner kan agera troll – eller vara reko. Alla har ett ansvar, var och en har ett val.

    Ett par tidigare nära vänner och jobbarkompisar väljer att inte bara att vara tysta. Dagarna efter publiceringen struntar de i såväl vänskap som i journalistiskt grundläggande arbete, som att slå en signal och kolla. Inga “tuffa frågor” här inte. De vågar inte, säkrare då att bara“podda på” utifrån temat “vi-vet-ju-inte-vad-som-ligger-bakom-allt-det-här”. Men som sagt. Många visade här prov också på det motsatta, direkt till mig eller rakt upp och ner till omgivningen. Här är ett sådant från en kvinnlig, nära kollega under många år, och hennes brev till kvällstidningarna:


MEJL FRÅN KOLLEGA TILL KVÄLLSTIDNINGARNA, JUNI 2021

”Ni har blivit vilseledda.
Den senaste tidens artiklar i media har varit så otroligt ensidiga och tydliga med sin avsikt att karaktärsmörda Ola Wenström och alla hans år på NENT.
Det är tydligt att den andra sidan, de kollegor som stöttat och stått vid Olas sida, vars åsikter och erfarenheter inte alls rimmar med senaste dagarnas artiklar inte fått samma utrymme. Det kom tex. fram att 35 frilansade medarbetares skrivit ett internt protestbrev riktad till cheferna. Varför lyfts det inte fram mer? Att medarbetare i rädsla för chefernas reaktioner och med risken att förlora sitt levebröd ändå valde att stå upp för en person som företaget gjort tydligt inte längre är önskad. Att ingen av de 35 frilansande medarbetarna kunnat göra sin röst hörd är beklagligt men fullt förståligt.
Att gå emot NENT’s tydliga ställningstagande i frågan som frilans är lika med självmord. Förövrigt, när högsta danska chefen på företaget nåddes av protestbrevet avfärdade han det genom att säga att ”That’s only makeup people”, som att 35 medarbetare inte är värda mer än sminköserna på företaget.
Härlig människosyn.
Härlig kvinnosyn (vi återkommer till det).
Problemet i allt det här är att NENT från start tydligt signalerat vad som gäller internt. Ola Wenström ska petas. Punkt. Och i alla dessa artiklar så har det överväldigande varit personer från företaget som uttalat sig, i synnerligast chefer. Varav en tidigare Expressen-medarbetare. Från vår sida har ni blivit utnyttjade av chefer som vill distrahera från sina egna tillkortakommanden och rikta strålkastaren mot en syndabock som nu får bära alla andras synder och samtidigt tystas. Om vi ska prata kvinnosyn får ni gärna gräva i en chefs nära avskedning i vidderna av #metoo men som förskonades tack vare nepotism och manliga chefer som håller varandra om ryggen. Att Ola är den som får anklagelser om misogyna beteenden är skrattretande för de kvinnor som faktiskt jobbar nära honom och samtidigt vet vad som föregått högre upp. Och att nu istället lyfta fram Kücükaslan som hjälte i den här soppan är absurt. Denna ”programledarhjälte" skulle absolut inte röstas fram som årets medarbetare. Och att lyfta fram henne enbart för att hon är just en kvinna är bara en distraktion och allt annat än korrekt.
Men ingen säger något. Varför? Jo för det finns gott om exempel på tidigare kollegor som vid minsta kritik åkt ut med huvudet före. Det vet medarbetarna och det är cheferna väl medvetna om. Skulle det göras en medarbetarundersökning på NENT skulle resultatet bli allt annat än en välfungerande arbetsplats. De problemen som finns inom företaget ligger djupt rotade och trots att man likt ett offerlamm nu försöker bunta ihop Ola med alla sunkiga värderingar och synder företaget begått så kan man inte rentvå sig från sitt ansvar.
Sammanfattningsvis. Det finns en story här. En story om strukturella misogyna beteenden och tystnadskulturer på NENT, från Paradise Hotel ända till sportcheferna. Ola är inte den storyn, ni har bara blivit utnyttjade till att tro det för att dra uppmärksamheten bort från de riktiga problemen och för att utföra någon annans smutsjobb i syfte av att bli av med Ola.
Väljer ni att väl gräva, kommer ni att hitta.

Mvh
/en fd. kvinnlig kollega på företaget”


   Så hur är tillvaron i en tystnadskultur och livet efter ett drev? Jäkligt speciellt. Intressant som socialt fenomen men verkligen inget att rekommendera, även om det sägs att en rak ryggrad ska ge en god nattsömn. Det kanske bara tar ytterligare lite tid.



GAMLA STAN, AUGUSTI 2021
  
   Vi kramas och skrattar. Vi svär och gråter. Kvällen vid ett långbord på Skeppsbron är lite grann som sommaren i koncentrat – känslosam. Ett stort gäng ur ”de 35” har trummat ihop en träff, en nästan tre månader försenad avslutningsfest. Det blev ju aldrig någon skumpa ihop i samband med Champions League-finalen. Den sista sändningen tillsammans blev ju aldrig av. Men den här kvällen kan inte Nent göra något åt.
   Vi summerar en sommar, vi tittar tillbaka på 13 år tillsammans och vi undrar hur det blir nu. Det kommer att bli annorlunda. Ungefär som den här sommaren var.
   Det här är arbetskamraterna som stod upp när de andra tittade bort. De valde att höja rösten internt för att säga sitt och sanningen, i stället för att låta tystnaden sprida tvivlen och lögnen. Det här är Sveriges anonyma tv-elit som jobbar åt alla kanaler utan någon som helst anställningstrygghet. De har ingen annan ambition än att varje gång göra produktionsjobbet bakom kamerorna så bra som det överhuvudtaget är möjligt, de har ingen annan agenda vid sidan av än att bara vara hyggliga och ärliga. För Nents ansvariga buntas de ihop med en fnysning som ”make-up-people”. Det här är personerna som verkligen gör programmen, de är de som fixar bilden och ljudet. Men också för många av profilerna i rutan är de luft och namnlösa; någon som petar på något reglage, pillar med en manick eller just…ger lite smink. Alla är en länk i den där sändningskedjan som blir precis så stark som den svagaste är. Att göra tv är ganska svårt, för den som inte kan det. Och den som står längst fram vid kameralinsen måste kunna vara trygg, veta att allt kommer att funka. I rollen som programledare ingår det att ta ansvar för hela produktionen, att kunna stå för att kvalitén håller hela vägen. Det kan snabbt bli ohållbart om det är någon eller något som felar, i såväl studio som kontrollrum. Och det går inte, som en hel del tv-chefer ändå tror, att träna inför tittarna. Om det så är program inför tre tusen eller tre miljoner är det ett jobb som ska göras.
   ”De 35” är spetskompetensen i branschen personifierad. Och precis lika bra som de är på att utföra sitt arbete är de som kamrater. Arbetskamrater. Jag får ett par ballonger och ett obeskrivligt vackert tackkort. De får en tapperhetsmedalj för sitt stöd – ”Great Make Up People”. Det är på alla sätt en varm och vacker kväll.


   Sommaren i övrigt, däremot. Fy fan. Frustrerat. Nedstämt. Illamående. Inte en hel natts sömn. Den som hade haft en sämre social situation eller lagt hela sin identitet i karriären hade kunnat avsluta sitt liv. Jag förstår det. Orättvist stämplad som någon slags sexist i rubrikerna; artiklar som i sin tur bidragit till att jag i mejl och på sociala medier har buntats som paria i det offentliga ihop med diverse sexförbrytare och misshandlare, ja till och med massmördare. Jag stod upp mot trakasserande ledarskap och gjorde mitt jobb, blev smutskastad, drevad – och därefter jämförd med Anders Breivik...

   Stort stöd absolut, men också gott om brännande blickar och andra typer av digitala kommentarer. Frågor från grannar och okända. Mångåriga kollegor – som jag trodde var mina kompisar – som antingen spädde på eller höll tyst. Rädda om sitt eget. En hel koncern – som jag aldrig gav mindre än hundra för – som använde sin kraft och makt för att smutskasta en enda person. Ett ensidigt elakt mediedrev därtill. Mitt svar hade aldrig hörts i den stormen, min replik hade aldrig räknats eller getts det utrymme som hade behövts. Det här är mitt genmäle i stället, skrivet med perspektiv. Mer analys än affekt. Det är en beskrivning av generella strukturer och den är underbyggd av andras berättelser. Det kom många till mig under den här sommaren.

   Inkorgarna fylldes med vittnesmål och bevis från såväl tidigare anställda på sporten som före detta toppar inom företaget. Med den gemensamma nämnaren att alla bekräftade nuvarande chefers olika nyanser av trakasserande ledarstil:
   ”Anders kastade ut mig med huvudet före…fick inte ens komma tillbaka dagen efter och säga hej då till alla”, skriver en tidigare hög chef om behandlingen från personen som fortfarande är vd, han som talar om värdeord och nolltolerans. Många är de som vittnar just om Anders Jensen och hans nolltolerans – dvs att han inte tolererar att någon tycker någonting annat än han själv.
   ”Per är en jävla mobbare som bara slår nedåt i hierarkin”, kommer i ett sms från en tidigare frilansare på sporten. Det är en skärmdump av en dialog på redaktionen, dåvarande webbchefen Daniel Berglund gapade hösten 2016 – högt, ljudligt och tydligt – om vad han tyckte om sportchefen Per Nunstedt. Men inför Per låtsades Daniel vara hans vän.
   Ett långt sms kommer från en annan del av tv-branschen, en profilerad kollega på en annan kanal. En av många som ser igenom, som känner mig väl och som utifrån beskriver det som sker:
   ”Tja Ola! Obehaglig utveckling av detta kan man lugnt säga. I metoo:s fotspår så är det så fruktansvärt fult att spela upp sexism-kortet som nu görs. Det leder till att alla tidningskrönikörer hänger på tåget och slår upp öppna dörrar ”ingen rök utan eld” osv. Jag vet inte vilka grejer ni tjafsat om därborta som lett till konflikten men det JAG VET är att du har 0,0% sexism i dig. Och det är det banne mig inte många som kan säga i någon bransch. Frukansvärt fult och orättvis att spela det kortet. Nästa problem blir att de som försvarar någon som orättvist anklagats för sexism, också blir anklagade för sexism. När det gäller det ämnet har det blivit en snurrig omvänd bevisbörda. Men hoppas och tror att allt lägger sig om ett tag och saker lugnar sig. Dock hoppas man ju att PN ska ryka med tanke på det reella bagaget han har. Tar gärna en fika vid tillfälle.”

   Det är stöd och strid om vartannat, sommaren igenom.

   Det är tre månader med en hel del mörk humor också. De kvällstidningar som först, på oerhört lösa publicistiska grunder, sänkte mig som person vill att jag talar ut. Trots att de hela tiden har haft den sanna historien hos sig. Först Expressen och därefter Aftonbladet har både av mig och från andra uppgiftslämnare fått höra om den humörslynnige vd:n, de trakasserande och sexistiska sportcheferna, den sunkiga kvinnosynen och de usla arbetsvillkoren. De har fått bevis från flera håll och de har fått kopior på såväl digitala dialoger, som interna mejl och ljudupptagningar från 2017 och framåt. De fick bevis på att jag protesterat mot allt detta internt under fyra års tid, de fick förklaringen till varför jag inte kunde gå ut externt. Expressen valde ändå att beskriva mig som sexist. Aftonbladet valde att inte trycka någon annan berättelse. Med allt detta material på redaktionerna valde de ändå att sänka mig som människa och journalist. Frågan kommer fortfarande frekvent från båda publicistfuskarna: ”Har du lust att ställa upp på en intervju?” Som sagt: mörk humor.
   Fortfarande kan vi också i samma tidningar, inte sällan från samma krönikörer, läsa om hur de förfasas över mental ohälsa i idrottsvärlden. Det här är pressgänget som ena dagen drevar hänsynslöst mot enskilda individer, bara för att nästa rycka ut i snyftande försvar. Rimligt?
   I det här sammanhanget: Expressen hade storyn om hur det stod till på Nent redan i maj. Aftonbladet hade den i början av juni. Båda valde den snabba klickvägen, att ge sig på en enda känd individ i stället för den lite krångligare berättelsen om en samling chefers väldokumenterade, omfattande och mångåriga trakasserier. Båda tidningarna valde detta i stället för att på riktigt göra något åt strukturerna. I alla fall inte annat än att bara förstärka dem.

   Den sista juli kom sista betalningen. Nent sa förvisso att de bröt kontraktet omedelbart, sista fredagen i maj. Det var såklart också en anledning för mig att tillsvidare hålla tyst utåt. Det var förvånande att de höll sig till den uppgjorda betalningsplanen – men så är det ju ett företag som förbryllar både ofta och mycket. En vecka efter Expressens stora ”granskning” av mig fick plötsligt också den av många starkt ifrågasatta sportchefen nya arbetsuppgifter:
   ”Jag ser fram emot att fortsätta att ta del av hans expertis i en bredare roll”, säger den nordiska sportchefen, Kim Mikkelsen, om ”utnämningen” av Per Nunstedt till något som ingen förstår vad det egentligen innebär. Ett fernissat pressmeddelande, däremot inget orkestrerat mediedrev i samband med nästa besked.
   Ytterligare några veckor senare slutar Per Nunstedt på Nent. Mångåriga protester mot ett mobbande ledarskap, från mängder av såväl nuvarande som tidigare medarbetare – inte minst av mig – gav åtminstone något resultat.

   För mig är det tvära känslokast. Mängder av kärlek från tittare – vi har starka band. Varma hälsningar från kollegor – från andra mediehus än Nent/Viaplay. Framför allt massor av backning från familj – vi är som en. Men det är också kompakt och isande tystnad från de som jag trodde var mina jobbarkompisar. Förutom ”de 35” är det knäpp tyst från i stort sett alla på Nent. Från de du ser och hör i rutan, från de på redaktionen som jag har jobbat tätt intill i åratal hörs ingenting. Det är noll och intet. Exakt två stycken rakryggade – verkliga vänner – utgör undantaget. Annars inte ett samtal, inte en fråga om hur jag mår. Inte ens en öppen, nyfiken och i sammanhanget högst relevant fråga: Vad fan hände?!

   Ett år senare är situationen oförändrad. Vänskap och omtanke kommer i mängd utifrån, från de som inte är kvävda av läget på Nent. Det är i stort sett noll, intet och tyst från de jag trodde på, tyckte om och delade (alldeles för mycket) tid i halvtannat decennium med. Ett par enstaka undantag. Resten lyssnade på lögnerna och har inte ens frågat efter sanningen. De vågar helt enkelt inte; jag blev det perfekta exemplet för Nentledningen att få rättning i ledet. Effekterna är ett extremt tydligt exempel på vad som händer (eller snarare inte händer) på en arbetsplats där rädslan är ett gift för det öppna, äkta och ärliga. Folk med korta kontrakt tänker på sitt eget och håller käften, beskrivet här i ett sms från en av de du ofta ser i studion:
   ”Jag kan inte lägga mig i eller ta ställning…det kanske är fel eller fegt, men samtidigt är där en balans mellan moral och egennytta…jag har ett upplägg som är helt unikt…och den prioriteringen kommer jag alltid att göra.”
   En annan av profilerna vid ett kort möte under hösten:
   ”Det jag har hört om dig kan absolut komma från en eller två chefer. Däremot vill jag inte riskera eller äventyra min egen position.”
   Jag stod upp för en bättre arbetsplats och jag kämpade för att tillsammans tillverka den bästa tänkbara produkten. Som sagt under det där advokatbyråbesöket redan 2017:
   ”Jag sätter min tillvaro på spel, egentligen inte för nånting annat än för andras skull.”
   Jag kämpade för de andra under flera år – tyvärr visste de inte ens om det. Och sorgligt nog tycks de inte vara särskilt intresserade av det så här i efterhand heller. Men Nent är inte miljön att ifrågasätta eller kritisera. Eller ens att vilja lite mera. ”Antingen är du med oss – annars är du emot.” Med mig fick cheferna ett skarpt fall att visa upp på temat ”Se vad som händer annars.”

   Från Nent- och Viaplaypersonerna som under det senaste året så ivrigt agerat i frågorna om tystnadskultur och övergrepp inom ishockeyn då? Inget. Den på alla sätt angelägna #ViStårBakomDig-kampanjen sa tydligt ”Stopp, det räcker nu!” om händelserna på 1990-talet i Luleås omklädningsrum. Det var vidriga upplevelser som Erik Granqvist berättade om. Det var ett fint stöd för honom och motstånd mot skitbeteende som Niklas Jihde och kompani visade upp

   ”JAG STÅR BAKOM DIG - INTE ENSAM, ALDRIG GLÖMD”

   Det var allt från t-shirts till tv-intervjuer om händelser en bra bit bort, både i tid och rum. Men kring den egna arbetsplatsen, här och nu, att ett helt företag lägger enorm kraft på att sänka en karriär och smutskasta en person är det….tyst. Förrförra gången vi sågs var det som under alla tidigare år: Stim och stoj, tjena och lycka till. Efter chefernas lögner och tidningarnas drev: Inte en fråga, inte en rad. Det kanske tar 25 år eller så men nu är det – tyst.

   Sveket från nära kollegor är svidande brutalt; det är ett sår som smärtar varje dag. Ytligheten i branschen blir oerhört påtaglig så här en bit ifrån. Många är de som så gärna syntes tillsammans, ville ha hjälp att klättra, få några tips på vägen, stå strax bredvid – eller till och med alldeles för tätt intill. Rollen och positionen var tydligen den enda vänskapen. Jag förbannar mig själv för att jag trodde mer, för att ha gett så mycket av mig och min tid åt de som inte hade det minsta intresse av att ge något tillbaka. Om det inte gynnade dem själva.

   Flera av ”de 35” är sedan förra sommaren helt borta från allt vad Nent och Viaplay heter. Några i produktionsgänget fick på flera sätt nog och avstår på eget initiativ. De mår och har det bättre på andra håll, helt enkelt. En person får inte jobba för Nent. På sin tekniska position i kontrollrummet är det en av branschens absolut skickligaste, arbetet i skymundan har fått ett otal antal fotbolls- och hockeyexperter att glänsa utåt. Med rätt taktiska streck, pilar och ringar har de fått se ut som genier i program efter program, år efter år. Lasse Lagerbäck tänkte högt och funderade på att engagera personen i Islands analysteam.
   Från att jobba med i stort sett varje sändning till att plötsligt inte bli tillfrågad om ett enda uppdrag från Nent. Orsak? Uttalad vän med mig. Ett par foton tillsammans. Tummar upp på sociala medier. På Nents bokningsavdelning finns en röd markering till det här namnet, beskriven inför övriga i produktionsgänget som ”opålitlig”.
   Fotbolls- och hockeyexperterna har fått förklaringen. Inte heller för den här mångåriga arbetskollegan är det någon som ställer sig upp och ryter ifrån. Här trycks definitivt inga t-shirts. Ingen står bakom, här är en som både är glömd och förbisedd. Här ser alla till sitt eget bästa och håller…tyst.

   Plötsligt kommer ett avvikande sms. Viaplays nuvarande, nya svenska sportchef är intresserad av att värva mig. Mitt i den allra värsta rubrikstormen, i ett oändligt Twitterflöde, ett stim av intervjuförfrågningar och en våg av reaktioner, kommer ett sms:
   ”Skulle vara jäkligt kul att förutsättningslöst ses och snacka eventuella möjligheter till att jobba ihop. Vill testa några olika spår på dig.”
   Meddelandet kommer på kvällen samma dag som Expressens omfattande ”granskning” publicerats. Lotta Folcker är vid det här sms-ögonblicket på väg att tillträda som sportchef på Sportbladet. Vi känner varandra sedan Nyhetsmorgon på TV4. Tveklöst är hon en av de allra bästa redaktörerna/producenterna som jag har jobbat ihop med. Jag har förvisso redan klart med ett omfattande uppdrag som krönikör för ATG, sedan februari, och Jag har redan efterträtt Göran Zachrisson som kolumnist i Svensk Golf – men vi bestämmer oss för att ta ett Teamsmöte veckan därpå.
   ”Fattar att det stormar nu…tips: stäng av.”, blir hennes vänskapliga hälsning.
   När vi ses digitalt några dagar senare snackar vi om alla möjliga tv-format och eventuella jobbsamarbeten. Som tillträdande chef är hon i sitt resonemang befriande obunden från andra agendasättande variabler än att bara producera material som är på topp:
   ”Jag vill separera allt det på Nent från vårt andra spår. Jag vill bara ha de bästa.”
   I augusti, ungefär när det är dags att höras igen, presenteras Lotta Folcker som ny sportchef på Nent och jag skickar omedelbart ett sms tillbaka:
   ”…oväntat…stort lycka till med nya jobbet!”
   ”Ja det var oväntat…och absolut inte aktuellt när vi pratade. Jag har inte satt mig in i ngt av det som varit utan steg på med ett löfte att få bygga nytt”, svarar hon lika kvickt.
   Med Lotta Folcker har Viaplaysporten plötsligt och äntligen en lika skicklig och ambitiös som vettig och reko person på posten. En hel del hyckleri och en utbredd tystnadskultur därtill.



LONDON, OKTOBER 2021
  
   Intensiva dagar. Resor, inspelningar, lansering. Och så ännu en attack från Nent. Ny strid men också stort stöd:
   ”Alltså, vi gör bara det här om det är ok för dig, Ola. Vi fattar ju att du kommer att hamna i skottlinjen igen.”
   Det är ATGs vd Hans Lord Skarplöth i andra änden av Facetimesamtalet. Lotta och jag lånar varsin butiksfåtölj någonstans i Chelsea för det här digitala taktiksnacket, där även Patrik Brissman, kommunikationsboss hos min nya uppdragsgivare, deltar. De i Paris, vi i London. Ett par dagar till starten för den nya storsatsningen Big 9. Men nästan fem månader efter turbulensen och uppbrottet från Nent är dem på krigsstigen igen. Det är en vecka sen drygt som jag blev förvarnad första gången:
   ”Det har dykt upp en grej…”, sa Per Tellander som är vd för Kanal 75, ATGs produktionsbolag, och utvecklade läget:
   ”…Nent vägrar att visa reklamfilmerna där du är med”, var hans besked.
   Jag kan inte annat än att garva åt skiten. Ett helt bolag fortsätter sin vendetta mot en enda person. En före detta medarbetare. Likt en omogen femårings fasoner. Nä, förresten…det var nog elakt mot vilken femåring som helst. Nog för att jag visste att det här bolaget har dåligt självförtroende men finns det inga gränser?
   Konflikten med mig någonstans i mitten har nu pågått i det tysta men nu kan det alltså vara dags att ge den offentlighet. Men bara om det är ok för min del, är vd-Hasses hyggliga tillägg. Det blir under ett par dagar ett skarpt och intressant test där mycket tydliggörs, att det är påtagliga kontraster mellan olika typer av ledarskap och vitt skilda företagskulturer. Nent primitivt och känslostyrt. ATG moget och resonabelt. Plötsligt är jag inte ensam i kampen mot min gamla arbetsplats. ATG tar strid – för deras satsning såklart – men ger också stöd för min förbaskade rätt att få utöva ett yrke även efter 13 år på Nent.
   Under totalt tio dagar har de båda företagen sammanlagt fyra möten med varandra – för att diskutera min medverkan i några få sekunders reklamfilm. Nent vägrar. ATG insisterar. Nent är tydligen berett att avstå ett rejält antal miljoner kronor (vet inte hur många) under 2022 för att fortsätta med det som numera tycks vara en del av förtagets kärnverksamhet: att utplåna mig som journalist och att skada mig som människa. Först ringde de runt till andra chefer i branschen med falska rykten för att göra mig omöjlig att anställa. Sedan hängde de ut mig som sexistiskt förkastlig, för att skydda sig själva, tillsammans med chefspolarna på Expressen. Nu tar cancelleringen ny fart och form. Det blir rubriker igen. ATG mot Nent. Jag i skottlinjen:

”NENT STOPPAR REKLAMFILM MED OLA WENSTRÖM”

   I Resumé-artikeln uttalar sig ATG – inte Nent. Hans Lord Skarplöth talar om att beslutet att stoppa filmerna är som att belägga mig med näringsförbud:
   ”Nent hänvisar till att Ola Wenström förknippas med Viasat redaktionellt. Det känns lite märkligt med tanke på vilka uttalanden Nent och Anders Jensen (vd) gjorde i våras. Då sa mediehuset att det var ett medvetet att satsa på yngre talanger och förnya sig. Att de inte hade något behov av Ola. Nu är budskapet till oss att Ola är ”Mr Viasat”. I mina öron blir det väldigt konstigt, säger han till tidningen Resumé.”
   Nent håller tyst medan ATGs vd öser på:
     ” Ola Wenström är en av Sveriges vassaste och mest prisbelönta sportjournalister och programledare med stor erfarenhet och bred kunskap om sportvärlden i allmänhet och den europeiska fotbollen i synnerhet. Vi är glada att vi lyckats knyta honom till oss.”
   ”Vi har givetvis varit upprörda över beskedet. Vi gör vår största lansering under mina åtta år som vd. Vi vill få det här prövat. Vi tycker det är en principsak.”

   Från förhandlingar i det tysta till tvist inför allmänheten. Men den öppna reklamfilmskonflikten pågår i mindre än en timme. Nätartiklarna blir snabbt inaktuella. Några minuter i det offentliga, längre än så orkar inte Nent stå för sitt beslut inför publiken som de intensivt och principfast har klamrat sig fast kring i mer än en vecka. Det företaget trivs som tidigare beskrivet bäst i det dolda, så också i det här fallet. Men alltså: Plötslig tvärvändning. Nya rubriker. Annat besked:

”VÄNDER HELT: DE STOPPAR INTE FILM MED WENSTRÖM”

   ”Vi diskuterade detta internt under kvällen och kom fram till att det var ett felaktigt beslut att stoppa filmerna”, säger Roberta Alenius, head of corporate communications på Nent Group, till Resumé.
   Vad baserades det tidigare beslutet på?
   – Det kan inte jag svara på. Vi fattade ett felaktigt beslut.
  Varför var det ett felaktigt i beslutet?
  – Vi diskuterade det i kväll och det var dåligt.
  Varför var det dåligt?
  – Det viktiga nu är att ATG är välkomna att sända vilka reklamfilmer de vill med eller utan Ola Wenström.”


   Tack ATG för stödet. Tack Nent-Viaplay för tillåtelsen att få fortsätta att försörja mig. Än mer självständigt och lika journalistiskt som någon gång tidigare.