https://vadfanhande.se Vad Fan Hände Sat, 07 May 2022 14:40:57 +0000 https://vadfanhande.se en https://vadfanhande.se/Hem-1 Fri, 06 May 2022 09:20:11 +0000 Vad Fan Hände https://vadfanhande.se/Hem-1 VAD&nbsp;FAN HÄNDE?! OM 30 ÅR OCH ETT MEDIEDREV I SVENSK RADIO OCH TV, AVSLÖJANDEN ―&nbsp;BETRAKTELSERETT DOKUMENT INIFRÅN I ÅTTA KAPITEL. AV OLA WENSTRÖM &nbsp;LÄS DEN DIGITALA BOKEN HÄR&nbsp; https://vadfanhande.se/Forord Fri, 06 May 2022 14:06:41 +0000 Vad Fan Hände https://vadfanhande.se/Forord Till alla tittare. Med min familj. För det sanna och sunda. Mot de falska och fega. Den som inte ser strukturerna är förmodligen en del av dem. ︎︎︎ FÖREGÅENDE NÄSTA ︎︎︎ https://vadfanhande.se/Orsak-Premiss Fri, 06 May 2022 14:43:04 +0000 Vad Fan Hände https://vadfanhande.se/Orsak-Premiss Orsak &amp; Premiss VIKEN, JULI 2022&nbsp; &nbsp;Vad fan hände?! Egentligen. Jag har fått frågan från vänner, tittare och tidningar i ett års tid. Nu är det dags att svara. &nbsp; Den sista sändningen blev aldrig av. Plötsligt efter 13 år som frontfigur i ett och samma tv-hus hade jag blivit ett problem. Inför min sista arbetsdag var jag varken välkommen, lämplig eller tillförlitlig. En chef meddelade på telefonsvararen att jag var avstängd från arbetet. En kollega kallade mig “förkastlig” i tidningen. Två medieföretag gjorde gemensam sak, bestämde sig för offentlig smutskastning och misskrediterande ryktesspridning, bland annat för att rädda sitt eget anseende och för att försöka vända en opinion. Hastigt och väldigt olustigt blev jag föremål för ett omfattande drev utan att någon berättade varför. Fortfarande har ingen kommit med någon förklaring. De flesta av de jag trodde var mina vänner tystnade och tog avstånd. Många som gav sitt stöd gjorde det bara när ingen annan hörde. Jag har också hållit tyst. Tills nu. &nbsp; &nbsp;Det här är min berättelse. Den bygger till största delen på egna upplevelser och erfarenheter men även på andras vittnesmål. Ansvariga chefer namnges när så behövs. Kollegor låter jag i många situationer vara anonyma. Målet är rättvisa med bibehållen respekt. Förståelsen för branschens strukturer är långt viktigare än enskilda personer. Syftet är inte att misskreditera, bara att förtydliga och förklara. Den korta versionen: två chefer, vars mobbande och sexistiska ledarskap, som jag och flera andra kritiserade och larmade om för bolagets ledningsgrupp redan 2017, använde sina kvällstidningskontakter och slog tillbaka. Två chefers lögner spreds i branschen för att cancellera mig därifrån. Två chefers falska berättelser användes internt för att vända toppbossarna och jobbarkompisarna emot mig. Den något längre skildringen har landat i denna text. Den kommer öppet och gratis, inte som en bok. Jag känner helt enkelt varken behov eller lust att sälja min story. Bara att få berätta den. I stället för att svara i affekt mitt i ett drev och under ett gällande och begränsande kontrakt har jag under ett års tid utfört ett personligt och journalistiskt projekt: Vad fan hände?! &nbsp; &nbsp;Svaret baseras på mängder av intervjuer och samtal med olika källor, inspelningar från möten, kopior av mejl, skärmdumpar på dialoger, information via branschkollegor och krönikor från tidningar. Allt är faktakollat och genomanalyserat. Däremot har ingen av berörda personer getts chansen att bemöta uppgifterna. Det här är mitt svar på deras tidigare agerande. Det de gjorde – eller inte gjorde. &nbsp; &nbsp;Det är långt ifrån säkert att det här dokumentet räcker för att ge total förståelse. Men jag försöker och hoppas. Förhoppningsvis är det här en personlig slutpunkt på en extremt obehaglig upplevelse och en mycket speciell period av ett liv i offentligheten. Kanske kan det också bli ett startskott för fler att, trots den uppenbara risken för ett orimligt högt personligt pris, våga säga ifrån och stå upp emot olika former av oegentligheter. I mitt fall var det ett mediebolag genomsyrat av mobbande, trakasserande och sexistiskt ledarskap som jag protesterade emot. Det är egentligen inte min karriär eller situation som är det viktigaste i den här skildringen. Vardagliga företeelser, mediala krafter och folks beteenden står i faktiskt fokus. Exakt samma sorts sunkiga strukturer går säkert att hitta i alla former av organisationer och företag. Precis likadant kan andra visselblåsare och sanningssägare behandlas när och var som helst. Den här historien utspelar sig dock under stor uppmärksamhet i en liten bransch. Mycket rädsla, minimal transparens; det ska mycket till innan en redaktion granskar en annan. Det kan kosta att höja rösten för någon annans skull. Om alla bara kunde vara snäppet ärligare och säga som det är så…men efter tre decennier mitt i svensk mediebransch kan jag konstatera att där är det inte så många som det borde vara. &nbsp; Den här berättelsen är tänkt att ge ytterligare inblick i stunder och situationer från en karriär där mycket har synts och hörts i direktsänd tv och radio – men inte allt. Mest handlar det om sånt du varken sett, hört eller ens anat. Väldigt mycket mer har såklart hänt bredvid kameralinsen, en bra bit ifrån mikrofonen och mellan programmen. Och det är långt ifrån lika välpolerat som det kan låta eller verka vara i rutan. Den kommersiella tv-branschen kan också vara en sminkad gris; här finns gott om fula trynen bakom falska smil, den översvämmas av cynism och är fylld av dubbla agendor. Att bara göra jobbet så bra som möjligt och att samtidigt försöka behålla sin integritet och att dessutom värna om sin familj går stick i stäv med de sexistiska strukturer som framför allt manliga chefer men också hela redaktioner upprätthåller – trots att de både tror och säger annat. Fina värdeord om jämlikhet betyder på flera håll ingenting, inte om det påverkar aktiekurs, kvartalsrapport eller ger negativa tidningsrubriker. Låtsasfeminsim råder ofta i såväl programverksamheten som på redaktionsgolvet. På det här bolaget har mellanchefer tillåtits rangordna kvinnliga anställda som ”knullbara” eller inte – med företagsledningens vetskap. Jag hade synpunkter på fasonerna och hyckleriet i flera år men jag blev till slut ett sekretessbelagt personalärende och kastades framför bussen i ett orkestrerat drev. Jag har långt ifrån agerat perfekt i varje situation. Vem gör det? Visst har jag både sagt och fräst ifrån utifrån kraven på en roll som sista länk till publiken, och nog har jag avstått från att ställa upp på det som i mina ögon är förljuget eller i vissa fall det som är förnedrande. Jag har alldeles säkert sagt och gjort en massa saker som kan kritiseras. Men. Jag är inte den personen som jag har målats upp som och anklagats för att vara. Snarare tvärtom. Jag är den som sa ifrån och därför blev obekväm. Just det är till stor del drivkraften i att ändå, trots uppenbara risker för fortsatt och förnyad smutskastning, publicera den här berättelsen. Ett företag som redan har valt den metoden mot en enskild person kan naturligtvis göra det igen. Men inför de som står mig nära, eller som bara följer mig på distans: Sanningen är alltid värd att fajtas för. Vad annars? &nbsp; &nbsp;30 år i svenskt mediebrus har till största delen varit en fantastisk resa men biljetten att åka med på den kostade oväntat mycket. Därför kan jag också nu njuta stort av en något tystare tillvaro. I branschens struktur ingår också osäkra anställningsförhållanden, att ställa krav eller att inte gå med på att låtsas passar sig inte. Den som säger något annat får inte vara med. I kommersiell svensk tv kan till och med sanningen vara sminkad. &nbsp; &nbsp;Den här dokumentationen är viktig för mig och för oss alla fyra i min familj, dels för att vårt gemensamma liv i stor utsträckning har styrts från just min karriär, dels som en upprättelse för en ofantlig massa skit och svek från såväl företag som personer. Kanske kan den betyda något för dig som på något sätt eventuellt befinner dig i en ohälsosam tystnadskultur. Möjligen kan den göra en liten skillnad också för en något ärligare tillvaro i arbetslivet och förhoppningsvis i förlängningen till fler sanningar i det offentliga rummet. &nbsp; &nbsp;Eller så kan du bara titta på tv och veta lite mer än bara det du ser. &nbsp; &nbsp;STOCKHOLM, NOVEMBER 2017 &nbsp; &nbsp;Vi har pratat länge. Ändå är jag fortfarande osäker på om jag ska våga säga någonting alls.&nbsp; &nbsp; &nbsp;”Jag sätter min tillvaro på spel, egentligen inte för nånting annat än för andras skull.” &nbsp; &nbsp;Så här i efterhand, när jag lyssnar på inspelningen, kan jag både känna och höra att jag befinner mig någonstans mellan väldigt beslutsam och tydligt nervös. Bestämd. Men rädd. &nbsp; &nbsp;Det är sista torsdagen i november. Metoohöstens vindar ökar i styrka och tar nya riktningar. Jag är kallad till en advokatbyrå i Stockholm för att vittna, för att berätta om min syn på den chef som sedan en tid är under utredning. De vill ha mer information om den chef som under flera år har ägnat sig åt ett sexistiskt och grovt kränkande ledarskap samt använt sig av förtäckta hot, detta enlig flera tidigare och nuvarande anställda. Kan det kosta att berätta?&nbsp; &nbsp;Slutet rum tillsammans med två jurister just intill Norrmalmstorg. Är det ett möte? Är det en intervju? Ett förhör? De vill hursomhelst veta mer än vad jag redan har skrivit i ett utförligt mejl och tidigare berättat personligen för tre av sju personer i sittande ledningsgrupp. Efter en halvtimme är jag fortfarande osäker på om jag ska berätta om alla missförhållanden, till och med i det här rummet. Om jag säger allt jag vet om den här chefens ledarstil, och företagsledningens undfallenhet kring den, kan det i stället komma att drabba mig. Så är känslan. &nbsp; &nbsp;Flera tidigare anställda, några modigt och öppet med namn, ännu flera anonymt, har i pressen under flera dagar också berättat om omfattande mobbing och sexuella trakasserier. Framför allt är det fokus på en hög chef på MTG (det som senare har blivit Nent och nu Viaplay Group). Chefen ska internutredas, har vd Anders Jensen bestämt. Men inte för att jag berättade om det för honom och två andra i ledningsgruppen redan för mer än ett halvår sedan. Inte för att flera andra har larmat både direkt till honom och till HR-avdelningen. Utan för att det stod i tidningen. I mitt inre, i mitt eget inre emotionella Norrmalmstorgsdrama, försöker jag reda ut om MTG verkligen vill veta sanningen eller om de bara vill lägga locket på. Igen. &nbsp; &nbsp;”Vem är beställaren av undersökningen?”, frågar jag. Gång på gång. Juristernas svar visar att de inte har ingen aning om hur det verkligen står till, varken hur det här ärendet skötts hittills eller hur det här företaget är uppbyggt och på det sätt det styrs. Bilden utåt är allt. Till skillnad från verkligheten där inne. &nbsp; &nbsp;”Varför startades en andra utredning bara för att det stod något i tidningen?” &nbsp; &nbsp;”Varför räckte inte fyra olika berättelser om allvarliga övertramp från en och samma chef –&nbsp;om företaget säger sig ha ´nolltolerans´ mot just detta?” &nbsp; &nbsp;Jag fortsätter att fråga för att känna mig åtminstone någotsånär trygg. Men. De två juristerna har få och svävande svar. Som om de bara har fått allt i knät, alldeles nyss. &nbsp; &nbsp;”Det är Anders som har beställt undersökningen”, kommer de fram till och enas om, så småningom. Han som på Facebook uppmanade alla i bolaget att träda fram och berätta om något inte stod rätt till. Bara för att några timmar senare stänga ”granskningen” och meddela att allt var ”utrett”. Men efter några tidningsrubriker kände han sig tydligen tvingad att öppna en ny. &nbsp; &nbsp;”Varför stängdes den första utredningen mindre än ett dygn efter att den blev offentlig, känner ni till det?”, frågar jag efter en kvart. Det känner inte de två juristerna till. Jag vet ju att de danska cheferna i vårt mediebolag tycker att det här med metoo mest är tjafs och att chefen som nu utreds för mångåriga, konstanta och grova övertramp basar över den affärsgren som är koncernens viktigaste och den avdelning som levererar kvalité som ingen annan. &nbsp; &nbsp;I en halvtimme är det jag som frågar och de som svarar. Försöker svara. Det borde ju vara tvärtom. På en advokatbyrå hos två jurister med arbetsrätt som expertområde borde jag känna fullt förtroende. Men det känns svajigt. Nästan läskigt. Har ingen erfarenhet av sånt här. Hur kommer mina uppgifter att behandlas? Hur oberoende är en utredning gjord av en advokatbyrå som arbetar på ett direkt uppdrag av den företagsledning som möjligen kan komma att behöva underkänna sig själv? Tankarna slåss och jag delar med mig av dem till juristerna: &nbsp; &nbsp;”Utifrån det här kanske jag inte har något jobb framöver”, säger jag. &nbsp; &nbsp;Till slut bestämmer jag mig ändå för att sanningen är viktigast och att göra som jag alltid har gjort – att säga som det är och vad jag tycker. Jag börjar att berätta. VAD FAN HÄNDE · Utdrag. Intervju och vittnesmål hos advokatbyrå. november 2017.&nbsp;&nbsp; &nbsp;Inspelningen är en timme, 26 minuter och 26 sekunder. Någon vecka senare kastas utredningen i papperskorgen. Tre år senare gjorde de likadant med mig. &nbsp; &nbsp;Jag sa som det var. Det kostade mig jobbet. VAD FAN HÄNDE · Intervju och vittnesmål, november 2017. ︎︎︎ FÖREGÅENDE NÄSTA ︎︎︎ https://vadfanhande.se/Grunden-Avgrunden Sat, 07 May 2022 14:36:15 +0000 Vad Fan Hände https://vadfanhande.se/Grunden-Avgrunden Grunden &amp; Avgrunden &nbsp;MASSMEDIA, MAJ 2021 &nbsp; &nbsp;&nbsp; &nbsp;Egentligen ställs allt på sin spets under en och samma månad. Det brister både för företaget och för mig. Mitt emellan oss finns fullkomligt olika sätt att se på ärlighet och uppriktighet. Det handlar i grunden om stora kontraster mellan vad som sägs och vad som faktiskt görs, både vad gäller det som syns i tv och det som händer inne i lokalerna på Ringvägen 52 i Stockholm. Under flera år har jag ställt frågor till cheferna, från de på redaktionen till de högst upp i toppen, med en önskan om att ha en diskussion och en självrannsakan om delar av programutbudet och arbetsmiljön. Egentligen har allt bara utgått från att en del av det som sänds i rutan och det som av vissa chefer sägs på jobbet kanske inte riktigt rimmar med de värderingar som företaget beskriver och befäster som så fundamentala. I början och i slutet av den här månaden blir det tydligt att Nent hellre hukar inför sina mångåriga och allvarliga problem än att erkänna dem och faktiskt göra något åt dem. När företaget nu blir pressat på två fronter slår de tillbaka i stället för att reda ut – och allt utgår från ledarskapet. Först gäller det ett program, därefter mig. Det blir stora svarta rubriker i båda fallen. &nbsp; &nbsp;Under den första majveckan är bolaget i brännpunkten. Det stormar kring Paradise Hotel; anmälningar om misstänkta våldtäkter i programmet leder så småningom till inställd säsong och polisutredning. Men det tar tid innan Nent och dess ledning agerar. Motvilligt dessutom. &nbsp; &nbsp;Nent (numera Viaplay Group) är företaget som enligt egen utsago och sina stolta ledord står för alla former av fullständigt självklara mänskliga värderingar, inget sägs vara viktigare än jämlikhet. Mod, uppskattning och tillit är ytterligare termer som ska genomsyra verksamheten. Men MTG/Nent/Viaplay är alltjämt bolaget där Tutti-frutti-tv sitter i väggarna, vilket speglar av sig både i tonen hos vissa i ledande befattningar och i en del av programmen som visas. Den här månaden spricker både bubblan och fasaden. &nbsp; &nbsp;Tidningsartiklar och inslag i alla övriga medier beskriver sanningen kring Nents produktioner och arbetsförhållanden. Redan 2017, under den där metoohösten, gjordes det tydligt för allmänheten att detta är ett tv-hus som accepterar grovt mobbande fasoner på redaktioner – och att sittande ledning inte alls hade den ”nolltolerans” mot just detta som den sa sig ha. Med avslöjandena om Paradise Hotel visar det sig att det här också är mediebolaget som spelar in, sänder ut och tjänar pengar på olika nyanser av sexuella trakasserier, till och med misstänkta våldtäkter och diverse ofredanden. Vackra värdeord men moraliskt moras. Jag får inte ihop det. Och det här är grunden till avgrunden mellan mig och det här företaget. Nent/Viaplay Group är i mina ögon och utifrån mina erfarenheter ett hycklarhus.&nbsp; &nbsp;Det mesta av den här problematiken stannar dock utanför rutan och sträcker sig långt mycket längre än en enstaka programtitel. Det finns ett cyniskt synsätt på människor, det råder en utbredd förlegad inställning till jämlikhet och det är på flera håll ett osunt ledarskap som tillåts av de överordnade. Jag har ställt frågor, flera andra har påtalat. Mängder av historier med just Nent och deras chefer och den arbetsmiljö som de är ansvariga för har kommit till mig under det senaste året. Allt pekar tydligt på en tydlig fokusförändring från 2014 och framåt. Anders Jensen tog över som vd, Per Nunstedt blev sportchef.&nbsp; &nbsp;När MTG blev Nent förvandlades det i mina ögon mer till ett säljbolag, snarare än en tv-kanal. Att verkligen ge en betalande publik det bästa sattes inte längre i första rummet, snarare nästan enbart resultatet som står på sista raden. Kommersiell tv handlar givetvis om att skapa vinst, nog fattar jag det. Men jag har också sett hur andra mediehus och andra chefer handskats med den balansen. Här har det, som jag ser det, blivit ohållbart rått; affären har blivit långt mer prioriterad än produkten och tittaren. För att väga upp det krassa och känslokalla har värdeorden skrivits ner och vikten av att förmedla dem skruvats upp. Att göra bra tv – på riktigt – har blivit mindre och mindre viktigt. För mig har det känts mer och mer som att ställa upp på en lögn. Differensen mellan det jag upplever som äkta i tillvaron och det företaget gör i vardagen skaver och kliar. Det känns förbaskat obekvämt, helt enkelt. Och tycker man det är ett problem är man snart själv problemet, ska det visa sig.&nbsp; &nbsp;För min del har det dessutom varit en kamp för min egen integritet och en fajt mot branschens strukturer i allmänhet och det här företagets förlegade syn på jämlikhet i synnerhet. För mig är äkta jämlikhet att inte göra någon skillnad, att bara se personer. Oavsett. Förbehållslöst. I det här fallet handlar det om människor i en yrkesroll och min orubbliga ståndpunkt är att alla är skickliga – alternativt inte tillräckligt kompetenta – utifrån sina förmågor. Inte varifrån de kommer eller vilket kön de har. Men under den här arbetsledningen är det där en provocerande åsikt. Att inte, på order, vilja vara med och upprätthålla en unken och objektifierad kvinnosyn leder i det här företaget i stället för diskussion till ett drev. I Nent- och Viaplayförsamlingen finns bara ett rättesnöre och en profet; det är helt enkelt ohälsosamt lågt i tak där inne. Här predikas en sak men det ageras diametralt annorlunda. Grunden till avgrunden oss emellan. &nbsp; &nbsp; Som ett skarpt exempel blir just detta extremt tydligt och in absurdum när misstänkta sexuella övergrepp visas i Paradise Hotel. Nents stora kassako tvingas till slakt men beslutet är långt ifrån självklart för ledningen. Det tar tid och det passar inte, varken den utmejslade kommunikationsplanen eller det beräknade intäktsflödet. Vd:n i företaget vill mycket hellre prata om den lyckade kvartalsrapporten och den ökade abonnenttillströmningen. Två tjejers upplevelser av sexuella övergrepp framför kameran – filmade, redigerade och publicerade – stör företagsprofilen och chefsagendan. Paradise Hotel pausas, till en början. Nent vill ändå försöka att fortsätta visa serien, trots de anmälda övergreppen. Vd vill prata Q1, trots den misstänkta våldtäkten. &nbsp; &nbsp;Mannen som är ansvarig för att visa eventuella sexuella övergrepp i tv är mer intresserad av att berätta om hur mycket pengar han har tjänat på dem – än att faktiskt göra något åt dem. Eller att åtminstone ge sken av att bry sig. Två unga tjejer beskriver hur de har varit med och betalat med sina kroppar – men högsta bossen strålar ändå av vd-lycka: &nbsp; &nbsp;”25 procent fler betalande Viaplay-kunder, 145 miljoner kronor i vinst och en framgångsrikt genomförd nyemission om 4,35 miljarder för att finansiera framtida expansion.”, får vi veta. &nbsp; &nbsp;&nbsp; &nbsp;Men berättelserna blir fler och fler. Vittnen talar om återkommande misstänkta övergrepp i programmet. Alla har negligerats och mörkats säsong efter säsong. De som har varit kritiska mot händelser i produktionen, såväl framför som bakom kameran, av Paradise Hotel har bemötts med tystnad eller hot om att tvingas sluta. P3 Nyheter presenterar en granskning där elva av 20 tidigare deltagare uppger att de sett eller varit med om någon typ av sexuellt ofredande under sin tid på hotellet. Paradise Hotel 2021 stoppas och den högst ansvarige byter taktik. &nbsp; &nbsp;Produktionsbolaget får nu skulden. Personen som möjligen har begått brott i programmet polisanmäls. Nent uppmanar deltagare att polisanmäla för att ”få sin sak utredd”. Från total tystnad till en plötslig önskan om att – åtminstone utåt sett – vilja ställa allt tillrätta. Men allt är bara en PR-maskin som företagsledningen, utan att rodna det minsta, trycker igång när det nu behövs. På högvarv dessutom. Här gäller det att rädda anseende men framför allt abonnenter och aktiekurs. Skulle denna vd och bolagsledning helt plötsligt bry sig om PH-deltagarnas väl och ve? Var har den omtanken i så fall gömts undan under alla inspelningsår? Hur är det med det egna ansvaret för schysta produktioner? Det är alltså polisens sak att utreda. &nbsp; &nbsp;Under flera år har jag i olika sammanhang internt petat på de högsta cheferna; jag har frågat för att försöka få svar. Har inte uttryckt någon egen eventuell åsikt. Har bara undrat hur de tycker att företagets fina värdeord rimmar med den typen av innehåll som finns i program som Paradise Hotel? Jag twittrar nu om det jag tidigare bara har försökt initiera en diskussion om internt: &nbsp; &nbsp;”Äntligen. Juridisk genomlysning av Paradise Hotel. En internt känslig moralisk fråga som jag har ställt många gånger till flera ansvariga i huset. Jämlikt? Feministiskt? Kvinnosynen? Det kostade. Som pappa till två döttrar var det ändå helt nödvändigt och värt att ställa dem.” &nbsp; &nbsp;Fram till denna mikroblogg har jag egentligen inte tyckt något. Bara frågat om vd och programdirektör tycker att värderingarna i årsberättelsen och tv-tablån lirar. Det har inte varit helt problemfritt för dem att försöka svara. &nbsp; &nbsp;”Du har hakat upp dig på det där, va!?”, sa programdirektören Filippa Wallestam med en hånfull fnysning när jag hade frågestund med några av direktörerna på scenen inför personalen hösten 2019. Vid några tillfällen har jag på internträffar med chefer agerat moderator och utfrågare, anställda har suttit i publiken. Och det har varit så tydligt att de som bestämmer är rädda för sanningen, att varken värdegrunder eller självförtroende är på topp. Just till den här aktuella dagen får jag ett sms där jag ombeds att inte fråga för mycket: &nbsp; &nbsp;”Trion som ska utfrågas på onsdag är en smula byxis (lite gulligt nästan). Nunstedt har lovat dem ´en trevlig upplevelse´….”, får jag som instruktion inför samtalet med tre ansvariga på en scen nere i en av studiolokalerna. &nbsp; &nbsp;Att fråga bara efter lite mer än de inövade svaren ger omedelbart problem – för de utfrågade. I det här fallet undrade jag bara nyfiket om det eventuellt fanns några personliga betänkligheter kring att måla vackra värdeord om respekt och jämlikhet och samtidigt skicka ut tv-program som alldeles uppenbart inte tagit något som helst intryck av metoouppropet ett par år tidigare? Fanns det någon sådan tanke som programdirektör? Det var hånfull fnysning och onda ögat följt av ungefär samma memorerade ursäktande utläggning som vd:n gett vid ett liknande sammanhang något år tidigare. &nbsp; &nbsp;”Det är ett program fyllt med en massa starka individer som bjuder på intressant socialt spel”, sa Anders Jensen då. &nbsp; &nbsp;De har skruvat på sig obekvämt men likväl upprepat sina intränade mantran. Det har varit några smått humoristiska situationer. Som om de trodde på förklaringarna själva. Som om de låtsats vara övertygade om att vi tror på dem. Som om de mer än gärna skulle låta sina egna barn checka in på paradishotellet. Att överhuvudtaget ta upp en eventuell problematik kring detta – programform vs värdeord – är att svära i Nent- och Viaplaykyrkan. Nåt så in i helvete. &nbsp; &nbsp;Andra, så högt upp som i ledningsgruppen, har tidigare väckt den här eventuella värdeproblematiken och bara av den anledningen jagats iväg från företaget. Under sittande vd:s styre finns det inte ens utrymme att ta en diskussion i ämnet, frågan skulle då inte upp på agendan eller in i chefsrummet. Helst inte nu heller. Att jobba med fina företagsvärderingar och samtidigt pyssla med övergreppstelevision är en utmärkt kombination tycker tydligen denna vd. Det går inte att tolka på annat sätt. Detta utgår alltså inte från mina åsikter utan till exempel vad elva av 20 tidigare deltagare själva har upplevt. Fram till den här våren har varje väckt fråga i det här ämnet kvävts internt, på alla nivåer. Frågorna kräver svar först när det blir aktuellt med skriverierna om två misstänkta sexuella övergrepp. Artiklarna öppnar för åtgärder, inte de faktiska händelserna. Det är de svarta rubrikerna och de ekonomiska effekterna av dem som får högsta chefen att åtminstone fundera över saken. &nbsp; &nbsp;Det är som att metoo kommer till Nent och stör med tre och ett halvt års fördröjning – trots mängder av möjligheter att reagera långt tidigare. &nbsp; &nbsp;Catia Hultquist synar och summerar i en pricksäker krönika, Dagens Nyheter 10 maj: &nbsp; &nbsp;”Rapporterna från tidigare tv-anställda i till exempel DN, P3 och Vecko Revyn, är extremt nedslående. De berättar om hur misstänkta övergrepp negligerats och mörkats i säsong efter säsong av ”Paradise hotel”. Att de som deltagit regelmässigt kallats för ”horor” och ”apor” av produktionens överordnade. Och att de som uppmärksammar övergreppen bemöts med tystnad eller riskerar att inte få förnyade kontrakt. Beskrivningarna leder onekligen tankarna till ett mentalt ”Hunger games”, ett gladiatorspel där unga män och kvinnor offras för att roa publiken. Man kan tycka att något borde ha hänt redan under metoouppropet 2017. Men det sträckte sig uppenbarligen inte så långt som till dokusåpavärlden – kanske för att cheferna satt kvar i orubbat bo?... …årets säsong, där två kvinnliga deltagare misstänks ha blivit utsatta för övergrepp, (våldtäkt respektive sexuellt ofredande) spelades in för flera månader sedan. Men det var först i förra veckan som Nent och produktionsbolaget kom till insikt om att man inte bara borde polisanmäla de misstänkta övergreppen utan också stoppa hela säsongen. Nu ska ”Paradise hotel”-produktionen utvärderas av Nents vd Anders Jensen ”för att se om den kan återkomma i uppdaterad form”. Men när han påstår att det inte finns något i själva konceptet som utgör en grogrund för sexuella ofredanden, undrar jag om han verkligen sett programmet. &nbsp; &nbsp;”Har vi ställt rätt krav? Tills dess att jag är säker på att vi kan göra det så kommer vi inte att fortsätta med den här typen av produktioner. Nu ska vi säkerställa att vi kan göra det här på bästa sätt”, säger han i TV4. &nbsp; &nbsp;Jag ser framför mig&nbsp;hur Nent nu tar in svindyra hipsterkonsulter för att processa fram detta ”säkerställande”. Men jag ska ge Anders Jensen några tips alldeles gratis: 1). Hyr in en riktig organisationskonsult som går till botten med tystnadskulturen på din arbetsplats. 2). Låt någon föreläsa för produktionen om samtycke. 3). Ta in intimitetskoordinatorn Malin B Erikson (som bland annat arbetat med sexscenerna i ”Snabba cash”) till nästa säsong. 4). Servera endast alkoholfria drinkar. &nbsp; &nbsp;Ovanstående skulle garanterat leda till en moderniserad, ”hållbar”, variant av ”Paradise hotel”. Jag kan dock inte säkerställa att det leder till det ni i branschen brukar kalla för ”bra tv”.” &nbsp; &nbsp;Nu vet vi. Två tjejer har känt att de har blivit utsatta för sexuella ofredanden. Möjligen våldtäkt. I tv. Ett år senare läggs även denna utredning ner. Det är ett polisiärt arbete och en åklagares ställningstagande och vi får bara utgå från att de fick tillgång till allt önskat filmat material… &nbsp; &nbsp; Egentligen är det inte själva programmet utan processen runt omkring det och hanteringen av krisen som är extra intressant. De här veckorna är det som att ridån går upp för en dålig teater. Här avslöjas hyckleriet. Anders Jensen är ytterst ansvarig – åtminstone när Paradise Hotel genererar streams och intäkter. Men när problemen hopar sig vill han få det till att produktionsbolaget Mastiff har kört och styrt allt på egen hand. Så är det inte. Nent har beställt produktionen som utan jämförelse är den mest prioriterade av alla. Allt är filmat i Mexiko under hösten, ett halvår före publiceringen. Mycket och noggrant efterarbete har lagts ner på vägen fram till slutprodukten i rutan. Allt med Nents omsorgsfulla inblick och kontroll. Att skylla på produktionsbolaget Mastiff är inget annat än ett lumpet försök att rädda eget skinn. &nbsp; &nbsp;Nent har haft skarpa ögon på plats redan under inspelningen. En Nentanställd person var exekutiv producent redan på det mexikanska hotellet, för att övervaka hela produktionen och för att säkerställa resultatet. Tillbaka i Sverige arbetade samma exekutiva producent parallellt med oss på Wenström Television i arbetet med dokumentären runt Amadeus Sögaard. När det gäller den aktuella Paradise Hotel-säsongen har Nent haft bildmaterialet i månader för all typ av efterbearbetning, ”post production”. Och det är inte något som bara passerar ansvariga Nentchefers ögon och åsikter. Version efter version skickas runt till den exekutiva producentens överordnade. &nbsp; &nbsp;”Du vet hur det är, först ska chefen titta och sen chefens chef. Och kanske också chefens chefs chef”, berättar den exekutiva producenten på Nent för mig i samband med produktionsprocessen runt ”Amadeus. Mer än en son”. Paradise Hotel är långt mycket större och viktigare än vår enda episod. &nbsp; Chefen och chefens chef? Ja, i den här fasen spelar programdirektören Filippa Wallestam och innehållsansvarige Joakim Franke de avgörande rollerna. Allt filmat i Paradise Hotel granskas, värderas och klipps noggrant med Nents tyngsta chefer som återkommande kontrollstationer. Det är allt från innehållet i stort till bildruta för bildruta, de ”långa bågarna” i berättelsen, vinklarna i varje scen, bildval, klipptempo, profilering av karaktärerna. Det är ”frame by frame” i redigeringen och cheferna ska se, höra och godkänna allt. ”PH” skulle aldrig släppas med mindre än total kontroll och optimerat resultat. Här ska banne mig tillverkas ”bra tv”. Och ändå, alltså. När det bränner till står Nent liksom alltid utan någon som helst skuld. Och den fördröjt påkomna omtanken gäller knappast och plötsligt de två tjejerna eller de tidigare årens drabbade, hänsynen sträcker sig till att rädda eget anseende och framtida kvartalsrapporter. Chefens chefs chef summerar sin vecka, den härliga Q1-rapporten och de distraherande PH-ofredandena på sitt Instagramkonto (som kort senare ändras från öppet till låst): &nbsp; ”What a rollercoaster week…”, skriver Anders Jensen till bilden på sig själv och fredagsdrinken hemma i Domsten. Som vore det ett jävla tivoli att två unga tjejer upplever att de har råkat ut för varianter av övergrepp och ofredanden i välredigerad tv. En drink som smakar? En situation som stinker. Ett hyckleri som luktar. Känner jag. TV3-historien har verkligen inte alltid varit väldoftande – men då har man heller inte hymlat om det. &nbsp; &nbsp;Nent- och Viaplayfolket numera är däremot konstant och generellt väldigt nöjt. Programdirektören Filippa Wallestam brukar stoltsera med att ”vi ligger i framkant”. Och varje gång undrar jag i mitt inre: säger man så om man verkligen gör det? Förmodligen tänks det ”utanför boxen” också. Vd Anders Jensen trycker återkommande och hårt på sina laddade värdeord. Och jag tänker: behöver man verkligen sådana om det inte är självklart att bara vara så? Ju större behov personer och organisationer – eller nationer – har att gapa om det givna, desto mer tyder det på bekymmer att det verkligen efterlevs. Så är min känsla, i alla fall. Nordkorea heter officiellt ”Demokratiska Folkrepubliken Korea” som ett extremt exempel… &nbsp; &nbsp; En del av verkligheten bakom kameran och i några av programmen på en av Sveriges ledande medieaktörer är sexuella trakasserier, rå jargong, grova tillmälen mot människor framför kameran och bakom. Osäkra arbetsvillkor och osköna chefer. Gränsförflyttningar som ständigt ursäktas med huvudmålet – att ”göra bra tv”. &nbsp; &nbsp;Den uttalade och synnerligen sockrade värdegrunden i samma företag är däremot denna: &nbsp; &nbsp;”Det handlar i grunden om vilka vi är – vad vi gör – och varför det är viktigt. Det är bortom att tjäna pengar. Det är vår sak och vår tro. &nbsp; &nbsp;Vi är ett företag som prioriterar människor framför allt annat — från varje enskild anställd till varenda en av våra miljontals kunder.” &nbsp; &nbsp;Parollen ”Be the BEAT” har av vd:n trumpetats ut och hamrats in under fyra olika seminariedagar. Utifrån ”Bravery, Equality, Appreciation, Trust” förväntas alla skrida till sitt uppdrag i Nents (numera Viaplay Group) tv-fabrik. ”Mod, jämlikhet, uppskattning och tillit” ska genomsyra alla produktioner. Samtidigt är alltså detta ett tv-hus som spelar in, sänder ut och tjänar pengar på att visa misstänkta sexuella ofredanden, ja möjliga våldtäkter, i tv. Utanför rutan är det en bolagsledning som ändå accepterar olika nyanser av trakasserande ledarskap och underblåser en unken kvinnosyn. Jag. Får. Inte. Ihop. Det. Om sant är värt lika mycket som strunt har åtminstone inte jag lust att vara med. Om det inte går att vara ärlig inför sina egna värderingar är det bara en växande frustration som återstår. Om det handlar om att representera det jag ser som förljuget vill jag hellre något annat. &nbsp; &nbsp;Ett par veckor senare blir det extremt tydligt att den önskan är ytterst ömsesidig. ︎︎︎ FÖREGÅENDE NÄSTA ︎︎︎ https://vadfanhande.se/Jag-Vi Sat, 07 May 2022 14:37:46 +0000 Vad Fan Hände https://vadfanhande.se/Jag-Vi Jag &amp; Vi VIMMERBY, DECEMBER 1966 &nbsp;&nbsp; &nbsp;Egentligen är jag ett olycksfall. I alla fall ett barn som inte var planerat. Välkommet och älskat absolut, men jag ingick varken i några planer eller var särskilt lämplig. Två 20-åringar från samma lilla stad blev plötsligt föräldrar. De passade ju inte ens ihop. Ett faktum i och med skilsmässan ungefär 15 år senare. De borde inte ens vara ihop, bankdirektörens son och lantbrukarens dotter. Slitningar därefter. Och jag ett ensambarn någonstans mittemellan. &nbsp; Mamma födde medan pappa var på hockey. Hennes bitterhet och hans egoism blev på sätt och vis både starten och slutet på deras äktenskap och i olika varianter präglar det fortfarande våra relationer. &nbsp; &nbsp;Morgonen efter min födelse är också dagen efter gammelfarfar Wilhelms död. Farfar Per och farmor Ingrid står med flaggan i handen i en alltmer hätsk diskussion: &nbsp; &nbsp;”Jag kan inte hissa flaggan i topp när pappa gått bort”, menar farfar. &nbsp; &nbsp;”Aldrig i livet, att det blir halv stång när vi har fått vårt första barnbarn”, spjärnar farmor emot. &nbsp; &nbsp;Utan att ha kommit överens börjar flaggan ändå hissas. Hel eller halv? Upp ska den! Antagligen med hjälp av en extra dos adrenalin. Snöret går av. &nbsp; &nbsp;Vår lilla familj landar i Lund för fem studentår. Jag pratar rejäl skånska när flytten går till Stockholm i början av 70-talet. Ett eget litet trähus för 175&nbsp;000 kronor, i Bromma. Det var långt innan det blev mediecoolt men låg ändå redan då på ”fel sida skitdiket”, det då och då stinkande reningsverket intill Drottningholmsvägen. Det låg nära men det var ändå på flera sätt långt ifrån höjderna och höjdarna uppe kring Nockeby, Ålsten och Äppelviken. &nbsp; &nbsp;”Kom hem medan vi känner igen dig.” Det var hålltiden för mig. Nyckel och busskort, stort förtroende och eget ansvar. En bra grund ändå att växa från. Fritt fram för att cykla runt, klappa kungens får borta på ängen, åka skridskor på Judarns is, spela landhockey med elskåpet på trottoaren som mål, krypa in under stängslet och gangsterspela på Åkeshovs gräsplan –&nbsp;och sen fly kvickt samma väg därifrån undan arga vaktmästare. Det fanns ofta några spelkompisar på gatan men mest var jag ändå ensam. Oftast och mest var det jag och bollen efter skolan.&nbsp; &nbsp; Allra bäst var att hänga med Catrin, granne i huset snett emot. Vi passade Cilla, en golden retriever, tillsammans och vi gjorde en tidning ihop. Veckans Nyheter hade i premiärnumret en artikel om gräsandparet som korsar Rånövägen. Rätt begränsad story. Inget modernt klickmonster. Men den var både lokal, aktuell och presenterad med bild och allt. Hur kul det än var att lira och tävla med killarna trivdes jag ändå som mest med min tjejkompis. Det gav mig helt enkelt mer under de här åren och grabbgäng har aldrig blivit min grej senare heller. &nbsp; &nbsp;Dessutom fick den journalistiska karriären, om inte en flygande start, så hade den i alla fall vingar. &nbsp; BROMMA-PITEÅ, CIRKA 1980 &nbsp; &nbsp;Vi bestämmer oss på varsitt håll. Vi ska aldrig skiljas. Och då har vi ändå inte träffat varandra än. &nbsp; &nbsp;Två 14–15-åringar med nästan 100 mil emellan sig tar var och en för sig ett par orubbliga beslut. Två skilsmässobarn med samma känslor och inställning till det här med vad en familj betyder. Och vad det innebär att spräcka den. I vårt vuxna liv, så småningom, kommer vi att göra allt för att bilda en egen – och ännu mer för att vårda, värna och hålla ihop den. Först ett tiotal år efter våra beslut blir vi på det klara att det är just vår gemensamma familj som är vår vision. &nbsp; &nbsp;När vi ses går det fort. Det är som att alla stjärnor står rätt. Samtidigt för oss båda. Det är blixt och dunder. Bakgrund och behov, värderingar och drömmar. Vi delar allt direkt och gör så sen dess. Båda går in med full kraft, total respekt och noll förbehåll. Det är vigsel inom ett år, barn efter ytterligare två och parallellt gör vi allt för varandras respektive jobb. Vi är ett lag. Allt mellan oss är öppet, inget är hemligt. Min mejl är hennes mejl och vi är båda varandras likvärdiga förutsättningar. Vårt liv ihop är ett gemensamt projekt byggt på outtömlig kärlek och oändlig omtanke om varandra. Och vi tänker fortsätta så. Både för att vi vill och för att vi båda bestämde oss redan runt 1980. &nbsp; &nbsp;Vi gör två barn, mängder av resor, några husaffärer och en massa annat. Vi gör också mediekarriärer ihop. Lotta gör ett antal år på TV4 och är sedan millennieskiftet i olika roller kvar i branschen; för mig är hon konstant delaktig och en absolut utgångspunkt. Vi delar precis allt och hon är min bästa coach och hårdaste kritiker. Vi är ett oskiljaktigt team. Hon är min wingwoman. Och jag kommer aldrig att svika henne. Vi är så tajta att vissa till och med tycks reta sig på det. I ett allmänt samhällsklimat kan det gärna fnysas åt en klassisk kärnfamilj. Ofta behöver vi både svara och försvara inför omgivningens förundran, att några är så nära varandra att de till och med jobbar ihop. Tänka sig, med sin partner! För oss är det en självklarhet, för några nästan provocerande. Tillsammans har vi behövt utmana en hel bransch. Men att just vara tillsammans har varit oerhört mycket viktigare än att till varje pris vara en del av just denna bransch. &nbsp; &nbsp;Utan någon empirisk undersökning, sportjournalistyrket är gissningsvis ett av de mer skilsmässofrekventa som finns där ute. Det är ett jobb att leva med och det är en omgivning som lätt bäddar för slitningar. TV-husen, dess chefer och en hel del kollegor spär på just de krafterna, än mer efter de socialmediala plattformarnas intåg. Inte sällan är det mer eller mindre direkt styrt från toppen dessutom. Ett par egenupplevda exempel under Nentåren finns. Vid två tillfällen, av två olika chefer, har jag direkt blivit tydligt ombedd att inte lägga upp så många bilder på mig och min fru. Det vore ”önskvärt om du kunde pusha några av dina kvinnliga kollegor i stället”. Så löd direktiven. Minst sagt överraskande uppmaningar och för mig smått chockerande i stunden på respektive chefsrum. Men ett faktum. Eller två, rättare sagt. För att kort stanna upp och kvickt förtydliga: Jag har alltså av min uppdragsgivare fått instruktioner om att i min privata kommunikation i det offentliga öka avståndet till min egen fru. Apropå grunden till avgrunden mellan mig och det här företaget. På sätt och vis gäller det stora delar av hela branschen där mycket i kommunikationen runt programmen bygger på en del av den kommersiella televisionens strukturer. &nbsp; &nbsp;”Ett tajt par säljer”, berättar kommunikationsdirektören på Nent för mig vid ett möte om hur vi ska få ihop marknadsföringen runt programmen på ett bra sätt. Vi kommer till det mötet och till det resonemanget också. Så även till återkommande trakasserier, flera tafsande kollegor och ett mordhot. &nbsp; &nbsp;Det kan vara knepigt att prioritera sitt privata och sin familj där det brusar som mest i medierna. Många är de förhållanden som har spruckit av kraven och krafterna, inte minst från uppdragsgivarna. Otal är de äktenskap som har kraschat för personer i precis den här typen av yrke. Jag känner flera av dem. Jag bestämde mig för att se till att det inte ska hända oss. Men att vara lojal till sin partner i första hand, snarare än branschen, har varit en kamp och ses alltjämt som kontroversiellt. Tydligen. Mina ställningstaganden och önskemål har helt och hållet byggt på egna erfarenheter. I en tid med växande, stundtals på sätt och vis skenande, nätkultur har det flera gånger direkt drabbat mig och min familj. I den här delen av det offentliga har det blivit nödvändigt att tänka efter före, i alla fall för att jag och vi ska kunna känna oss trygga och bekväma. Men ibland har det varit för mycket begärt. För vissa på Nent under de senaste åren, vid ett tillfälle för TV4: &nbsp; &nbsp;”Bettskena i tills det faktiskt händer”, skriver programdirektören Åsa Sjöberg i ett sms den 7 september 2015. Vi är, efter ungefär tre månaders diskussion och förhandling, till slut överens om att jag ett år senare ska ta över som programledare för “Nyhetsmorgon lördag” och parallellt leda de stora sportsändningarna med start fotbolls-EM sommaren 2016. Men det gäller såklart att hålla tyst om det där ett bra tag. Därav ”bettskena i”. Men det blir ingen återflytt till Fyran. Jag såg verkligen fram emot mycket med planerna, framför allt att jobba ännu mer allmänjournalistiskt. Jag känner, inte minst efter mängder av inhopp i just morgonsoffan tidigare, att jag har klart mer i mig än ”strax andra halvlek”. Villkoren i dealen var alldeles utmärkta och det skulle vara rätt mycket som att komma hem igen efter mina tidigare 13 år på TV4. Men så kommer avtalet och det finstilta: &nbsp; &nbsp;”§ 3.7 Uppdraget omfattar även att på webb/sociala medier konton berätta om sig själv och programmet som TV4 och C More anvisar. &nbsp; § 9.3 TV4 och C More har även rätt att fritt nyttja Ola Wenströms namn och bild.” &nbsp; &nbsp;Kontraktet upphäver alltså i praktiken rätten till mig själv. Så långt har det tydligen gått när det gäller att lämna bort behörigheten till sin egen integritet. Så lite finns uppenbarligen kvar av medbestämmande rätt i fråga om sin egen person. I ett internationellt perspektiv har svenska tv-kanaler tillåtits kliva över alla anständiga gränser när det gäller att fritt fram använda sina profiler. Tycker jag. Det är i alla fall en situation som jag inte känner mig bekväm med. Jag är inte en programledare, jag jobbar som en. &nbsp; &nbsp; I det här fallet reagerar och meddelar jag TV4. Vi förhandlar. En hel del förtydligas och förbättras men jag väljer till slut ändå att tacka nej. I samma veva diskuterar jag samma typ av detaljer med Viasat, att ändå få ha ett ”final say” när det gäller kommunikation och marknadsföring med mig inblandad. Till det får jag grönt ljus. &nbsp;&nbsp; Vid exakt två tillfällen tänds en röd lampa då jag känner mig obekväm. En gång 2018 vill Nents chefskommunikatör att jag bildar just “ett tajt par” med en kollega som nyligen gjort faktiska fysiska närmanden. Jag avstyr. En gång 2020 vill ledningen på sportavdelningen förminska mig utåt och samtidigt att jag frontar marknadsföringen till höststarten ihop med en person som i mina ögon har mobbat andra i personalen och utifrån sin ledningsroll sett till att kompetenta medarbetare blivit av med studiojobbet. Jag avvärjer. De här besluten har varit enkla för mig men ändå tuffa att ta inför cheferna. Allt utgår egentligen bara utifrån en grundläggande egen känsla och personlig inställning – vem jag vill vara och vad jag vill stå för? För mig känns det helt enkelt falskt och fel att ge legitimitet åt den där typen av beteenden, inte minst för att nära vänner och även jag själv har varit bland de drabbade. Jag och vi har helt enkelt av en rad anledningar, som jag ska försöka att beskriva och förklara i det här dokumentet, haft starka skäl till att behöva bygga en mur mellan det offentliga och det privata.&nbsp; &nbsp;Två chefer har haft personliga motiv, som jag också kommer att återkomma till, att inte vilja försöka förstå, utan i stället medvetet misstolka och att använda det utåt, att i det offentliga kalla det för “samarbetsproblem”. För min del handlar det egentligen bara om hur jag vill uppfattas och vad jag vill förstärka – eller inte. Avstår då hellre helt än att vara med, i så fall. Så är min känsla och det är precis det jag meddelar respektive ansvarig chef vid de här två specifika tillfällena. &nbsp; &nbsp;Sex år efter löftet om att internt få ha en åsikt om hur jag används i marknadsföringen är det plötsligt ett problem. Dagen före det som skulle ha blivit min sista sändning för det som utvecklats från MTG till Nent och från Viasat till Viaplay hamnar vår gemensamma överenskommelse i Expressen som något mystiskt, märkligt och orimligt. Att säga okej eller inte. För mig är det bara en enkel princip. Om det är att ha en alltför stor dos av integritetsönskan låter jag hellre bli att vara med, snarare än att klamra mig fast. &nbsp; &nbsp;Om kravet ändå är att omfamna olika nyanser av falska värderingar på beställning, väljer jag hellre att hålla hårt i det äkta och min fru alldeles frivilligt. ︎︎︎ FÖREGÅENDE NÄSTA ︎︎︎ https://vadfanhande.se/Kanon-Giljotin Sat, 07 May 2022 14:38:14 +0000 Vad Fan Hände https://vadfanhande.se/Kanon-Giljotin Kanon &amp; Giljotin &nbsp; KUNGSHOLMEN, SEPTEMBER 1989 &nbsp; &nbsp;Tonen skärptes tydligt, lagom till slutklämmen: &nbsp; &nbsp;”Å hörni…se till att inte slå några ´spikar i kistor´, lägg inga ´skridskor på hyllan´ och i radioreferat ska det absolut inte ´ställas några skåp´!” &nbsp; &nbsp;Vi sitter inför en karriär som varken har börjat eller kanske inte ens blir av. Vi får instruktioner, tips och förmaningar. Det känns stort. Högtidligt. Det är inte bara ett eventuellt jobb, det handlar snarare om att förvalta ett arv. Sven Jerring och Lennart Hyland pekade ut riktningen. Nu och här, i Radio Stockholms lokaler intill Karlbergskanalen, är det Tommy Engstrand som är läromästare och klyschutplånare. Vi är ett gäng som har nappat på annonsen om att Radiosporten och Lokalradions reportagebyrå gemensamt söker frilansreportrar. För mig som sportgalen närradiokille med stort intresse för journalistik är det öppet mål. &nbsp; &nbsp;Till en början, för några veckor sedan, var vi bra många flera. Ett par skarpa test och gallringar har sållat. Förra helgen ett försök till ett dugligt referat från Grimsta IP och en match med Brommapojkarna. Helgen dessförinnan en segerintervju i Väsby efter ytterligare en vinst för Motala AIF med en av bröderna Eriksson. Minns inte om det var Stefan eller Mikael men slutklämmen kommer jag ihåg som habilt rapp: &nbsp; &nbsp;”Om jag säger allsvenskan, vad säger du då?” &nbsp; &nbsp;Det blev inte allsvenskan för Motala eller någon av bröderna Eriksson men det blev frilansjobb för mig. Utbildning av Thomas Sturesson, brandtal av Tommy Engstrand. Tommy skickade med oss ord, uttryck och förhållningssätt som även många etablerade i branschen idag hade mått bra av. &nbsp; &nbsp;”Man förlorar med 1-0 – aldrig med 0-1…förresten säger man aldrig&nbsp;´man´…ett lag kan inte ta ledningen med 2-0, då utökas ledningen…ett lag leder serien eller toppar tabellen, inte tvärtom…och glöm inte: pumpen ska vara med!”, säger Tommy lika eldigt och engagerat som han alltid själv var framför mikrofonen. Hans ord hösten 1989 och hans tips flera gånger senare genom åren har betytt mycket, gett mig och några andra i branschen en tydlig känsla av att det här med att vara sportjournalist faktiskt är en yrkestradition att ta hand om och att ta vidare. &nbsp; &nbsp;Jag tog allt jag fick. Satt mitt i publiken och rapporterade från Björkängshallen och Huddinges hockeylag, stod avigt och trångt i Ekilla sporthall och direktrefererade Skånelas handbollsdamer. 175, 350 eller till och med 500 kronor för en hel söndag. Pluggade journalistik parallellt. Det var omedelbart kvällar och helger. Det var min dröm och framtid. &nbsp; &nbsp;Bakochfram på en mc under Stockholm maraton, plötsligt utan batterier i bandspelaren framför division 1-norra-tränaren Erik Hamrén, så småningom blev det allmän nyhetsrapportering: livedopp i Djurgårdskanalen på lucia, intervju med Göran Persson som skolminister, direktrapporter från Carl-Gustaf Lindstedts begravning vid Kungsholms kyrka. Jag lärde mig och gjorde jobbet på en och samma gång. &nbsp; &nbsp;Allt börjar den första söndagen i oktober med att Brynäs leder borta mot Södertälje efter den första perioden. Ett par korta direktrapporter i Radio Stockholm och Gävleborg är avklarade. Fortfarande nervös. Känner att jag inte tid för mycket annat än matchen och mig själv. Och tekniken. Men han från hytten bredvid tittar in och pratar. Han hälsar mig välkommen som ny på jobbet, fixar kaffe, visar mig till mazarinerna med SSK-emblemet, vill diskutera ”första perren”, sladdar, väder, allsvenskan…jäklar vad han pratar. Och är schyst. Men jag har liksom annat, inte riktigt lugnet och tiden. Livestressen och direktsändningsruset från första ligger fortfarande kvar. Och snart börjar ju andra. Lasse Granqvist är precis lika hygglig som han är skicklig och vi fick åtminstone fem roliga och lärorika år tillsammans på Radiosporten. När vi pratar numera pratar jag också. Inte lika mycket, inte lika fort. Men också. &nbsp; &nbsp;När Jens Tolgraven ringer sig sjuk en höstlördag ges jag chansen att med kort varsel hoppa in i Riksradion. Volleyboll, Lidingö mot Kungälv. En ljudtekniker från Sveriges Radio och en med mastodontbil från Televerket riggar i timmar för två minutkorta inhopp från Gångsätrahallen. Jag jobbar och pluggar och passar telefonsvararen och det fina med direktsänd radio är att det hörs. Till sommaren får jag ett längre sommarvikariat på Radiosporten. &nbsp; &nbsp;Många av de etablerade var generösa mot oss ambitiösa. Hårda och sylvasst uppriktiga, men schysta. Det var en skola med yrkesstolthet som grund. Tommy var länge en härligt petig mentor. Åke Strömmer smattrade både åsikter och insikter kring programledarskapet i Sportextra, från startvissla till ”slutklack” i Mucho Gusto-vinjetten; det var feedback live under varenda program. Lyssna och ta till sig – men inte ta åt sig. Lars-Gunnar Björklund var mer berömmande än bedömmande. ”De tre vise männen” (Engstrand-Strömmer-Björklund) satt i den interna redaktionsjuryn och prisade mig som ”Årets Radiosportare” 1994. ”Förberedd och berättarvänlig” var ett par av de fina orden i motiveringen. &nbsp; &nbsp;&nbsp;Göran Zachrisson, hans språk och konstnärliga berättande, har varit stor inspiration. Ann-Britt Ryd Pettersson har alltid kommit med varma uppmuntringar och givande inspel ute på fältet. Fredrik Belfrage har då och då skickat iväg några hyggligt påpekande rader i form av en smula uppfostrande sms. Till exempel det här efter en av alla Premier League-lördagar: &nbsp; &nbsp;”När jag var så positiv senast kan jag hacka lite på dig idag. Du sa att ett mål var bortdömt. Var det inte underkänt?”/Belfrage, lite gnällig idag.” &nbsp; &nbsp;Essensen av allt det här? Att de som har format en stor del av sportjournalistiken i Sverige har gjort det med ett sjujäkla engagemang, de har tyckt att små detaljer kan göra stor skillnad och de har lagt vikt vid att det här eterarvet förs vidare. De har investerat i flera av oss som förvaltare och förädlare, som kulturbärare. Men i en expansionsbransch som få riskeras de här värdena att tappas bort, inte minst på chefsstolarna. Det handlar om att kunna grunderna i yrkesrollen. &nbsp; &nbsp;Meriter, förberedelser, journalistik, språk, tonalitet, tajming, distans, glimt, värdering…det är ett oändligt antal parametrar som ska finnas och klaffa för ett väloljat jobb i direktsändning. Sportjournalistik är inte världens viktigaste uppdrag – men utförandet är bland det mest utmanande som finns. Ämnet idrott engagerar som nästan inget annat, likaså sättet att beskriva den. Det handlar om att handskas med folks känslor, att förmedla egentliga kvasihändelser som i stunden kan uppfattas som världsomvälvande begivenheter; det gäller att sätta ord på det som händer just där och då. Att berätta om sport i direktsändning är sekundjournalistik som knappast finns någon annanstans. Lennart Hyland var först, vi andra har på ett eller annat sätt försökt följt efter. Att ta ytterligare steg, att ta jobbet och den där stolta yrkesrollen vidare, kräver en större ambition än att bara följa bollen och pucken. Eller att snacka passningsskuggor, offsidelinjer och handsituationer. Var är politiken, ekonomin och psykologin? För att nämna några nästan helt förbisedda ämnen som såklart påverkar elitidrotten. Var är mixen av olika typer av bakgrund, erfarenhet och kunskap? I stället för att bara addera ännu en före detta spelare intill de som redan sitter där. Eller förminska allt till att vara “sportsnackisar”. Hoppas att de som både kan och vill mer också får det: &nbsp; &nbsp;”Det handlar om att vara på plats. Det är det som är journalistik. Då vill man inte vika ner sig bara för att det är trubbel”,&nbsp;säger en frustrerat bakbunden Tommy Åström till Dagens Nyheter när hans Discovery väljer att inte åka till OS i Peking. &nbsp; &nbsp;Jag fattar invändningarna åt båda hållen i det här fallet, men det var ett uttryck för önskan att göra jobbet också mitt under en pandemi. Men principen är ändå viktig. Rätt var det är så smäller en bomb runt Dortmunds spelarbuss, Greenpeace invaderar en matcharena med fallskärmsdemonstranter eller så är ett akut hjärtstopp i en EM-match ett faktum. Mängder av oväntat och yrkeskrävande hade kunnat dyka upp då Walter Wallberg tog sig an den där olympiska puckelpisten, liksom runt vilken som helst damallsvensk match framöver. Den journalistiska grunden kan komma att behövas var och när som helst. Då krävs det erfarenhet och förmåga i rollen för att rätt kunna parera, värdera och rapportera. Kunskap och kvalité går helt enkelt inte att bortse från till förmån för andra variabler. Inte om slutprodukten är viktigast. &nbsp; &nbsp; Att vara sista länk mellan match och publik, mellan slutminutsmål och hemma-i-soffan-vrål, är ett ansvar och en lyx. Det är att handskas med andras förtroende, inte någon personlig egotripp. Att inte känna ödmjukheten inför det uppdraget, att inte ge sitt yttersta för att ta yrket och rollen vidare så långt det bara är möjligt är inget annat än att svika både det som har varit och det som kommer. Framför allt är det att överge tittarna – de som allt oftare betalar och gör det allt mer. Om det så är en mittenperiod i november eller ett straffavgörande i ett mästerskap, det är helt enkelt en ynnest och ett värv att få chansen att förmedla såväl vardagssport som finalfest. Det är livsviktig nonsens. Det är direktsänd sportjournalistik. MONTPELLIER, JANUARI 2001 &nbsp; &nbsp;Sveriges handbollsherrar är klara för nästa nivå i VM och jag känner mig som Göran Persson. &nbsp; &nbsp;”Nej.” &nbsp; &nbsp;”Kan du inte tänka dig att…” &nbsp; &nbsp;”Nej.” &nbsp; &nbsp;”Finns det inte någon chans att…” &nbsp; &nbsp;”Nej.” &nbsp; &nbsp;Sportledningen på TV4, Mats Pettersson och Artur Ringart, försöker övertala mig att stanna kvar i VM-turneringen, att fortsätta till Paris och slutspelet. Och därefter bli huvudkommentator för all landslagshandboll framöver. Göran Persson ändrade sig och blev partiledare men jag tackar alltså verkligen nej. &nbsp; &nbsp;I övermorgon ska jag ju vara hemma hos Nina och Cajsa för vårt första pass med Sportklubben. Lovat är lovat. Och planerad gympa och lekar ihop med pappor och fem- och sjuåriga döttrar trumfar lätt det som senare landar i en dramatisk finalförlust efter förlängning en vecka senare. &nbsp; &nbsp;De är några tjejer i Ninas klass som har det lite jobbigt. Det är första året med skolgymnastiken och i deras etta i Ålstensskolan är det fullt med killar som på mer än ett sätt driver upp tempot på lektionerna. Det är svårt att få låna bollen, om man säger så. Eller rättare sagt, det är en miljö där grabbarna får härja fritt på tjejernas bekostnad. Utanför skoltid bildar killarna lag tillsammans sen något år tillbaka, de spelar basket i Alvik och fotboll i Brommapojkarna. Och de tar all plats på idrottslektionerna. På ett lite irriterat föräldramöte är ett par pojkpappor rätt trötta på att tjejerna är där och förstör, det finns de som lobbar hårt för uppdelad gympa. Så att killarna kan köra fritt. Men de åker på en kontring i stället. &nbsp; &nbsp;Jag drar igång en satsning ihop med några andra farsor och deras små tjejer, hyr min lilla skolsal från lågstadiet, skaffar klubbor och ett gäng olika bollar. En söndagstimme varje vecka, bara pappor och döttrar. Tillsammans spelar vi innebandy och basket, leker lekar, lirar spökboll och en massa annat. Det blir vårt eget lilla träningsläger under flera år framöver. Pappor och döttrar närmare varandra, tjejer med både bättre boll- och självkänsla på lektionerna. Nina börjar med basket och fäktning, Cajsa vinner Gothia cup och grabbpapporna tystnar.&nbsp; &nbsp; &nbsp;Handbollsmästerskapet i Frankrike är fyllt med redaktionsdramatik. Det börjar med en sjukskrivning och slutar med en uppsägning. Jag är i mitten någonstans där emellan. &nbsp; &nbsp;Min flytt gick från Radiosporten till TV4 under våren 1995. Jag hade förresten hunnit tacka nej redan då. Artur då också. Han byggde Fyrans första sportredaktion och ringde mig mitt under en av hockeymatcherna i Lillehammer-OS. Nysatsning. Dagliga sportsändningar. Utmana SVT. Bra lön. Han hade mycket att komma med men jag ville absolut inte missa VM-sommaren senare samma år. Inte kunde jag ens gissa eller drömma om att det var en klassisk bronssommar jag skulle få rapportera om och följa på plats; Rose Bowl, Silverdome, Cotton Bowl ger oförglömliga minnen. Ni vet vad som hände och hur häftigt det var. Och jodå, Artur Ringart ringde tillbaka. Ett år senare och det blev 13 svårslagna år på TV4. Roliga, utvecklande, banbrytande. Allt handlade om att göra nytt och annat, tänja gränser och utmana. Vi hoppade och föll titt som tätt men vi hade chefer som gav trygghet och förutsättningar. Vi fick hoppa igen och inte sällan landade vi efter en piruett. Vi var galna men gjorde också både gedigen och nyskapande tv. Vi både sågade och älskade varandra på redaktionen; den redaktionsmiljön var oerhört kreativ, om än inget för snöflingor. Mitt påhitt ”Kanon &amp; Kalkon” beskriver ganska väl vad vi åstadkom tillsammans. Men i Frankrike spricker laget. &nbsp; &nbsp;VM slutar med att en säger upp sig. Mästerskapet börjar med en saknad kommentator. Och jag får rycka ut. &nbsp; &nbsp;Samtal söndag kväll, flyg måndag morgon och Magnus Wislanders tusende landslagsmål måndag kväll. Under veckan kommenterar jag Sveriges gruppspelsmatcher ihop med Claes Hellgren. Det finns för övrigt inget lättare än att göra just det; handboll går i ett alldeles perfekt kommentatorstempo och efter mål eller räddning är det bara att tystna ett litet tag så förklarar Claes vad som egentligen hänt. Att däremot göra handbollsjobbet till en upphöjd konstart som Claes och Robert Perlskog har gjort år ut och år in är en äkta yrkesbedrift. &nbsp; &nbsp;Jag är glad att jag tackade nej. Det blev bättre för allas skull. För tittarna – och inte minst för tjejerna i Ålstensskolans klass 1. &nbsp; &nbsp;20 år senare väljer Nent och Viaplay att tysta en av Sveriges bästa och mest rutinerade kommentatorsröster som finns. Än en gång ges samma mellanchef utrymme att fortsätta sin okunniga utrensning av de som vill en aning mer och som möjligen inte alltid håller med. Det är inte heller en vacker historia men om den kommer det säkert gå att läsa på annat håll så småningom… MANCHESTER, JUNI 2005 &nbsp; &nbsp;Ljust och ljummet. Mitt i ett mästerskap. Middag mellan matcher. Sitta ute och äta i Manchester, bara en sån sak. Lugn och ro –&nbsp;men bara för en stund. &nbsp; &nbsp;Vi pustar efter den första EM-veckan; Sveriges damlandslag har inför storpublik i Blackburn slagit England och vunnit gruppen efter två ganska trötta kryss mot Danmark och Finland. Förra gången, hösten 2003, kom vi hem från Los Angeles med ett VM-silver i bagaget och några JAS-plan utanför flygplansfönstret. Det var en resa det. Att kommentera Malin Anderssons frisparkskanon mot Brasilien i Boston, Josefine Öqvists sena vinstmål i vändningen mot Kanada i Portland och den dramatiska förlängningsförlusten i finalen mot Tyskland i LA inför 3,8 miljoner tittare framför tv-apparaterna är högt upp på jobblistans absoluta höjdpunkter. Sverige var världsmästare i 20 minuter och blev för ett par veckor en välbehövlig nationell lägereld att samlas kring. Det var en annan sak runt Atlanta-OS 1996, om man säger så. Då var det fnys och fniss från håll och kanter. Inte minst på Fyrans sportredaktion, minsann. Att resa iväg som ”damkommentator” var då något av ett förnedringsuppdrag och värt öppna hånfulla passningar. Så tyckte i alla fall några av de kollegor som numera försöker ge en diametralt motsatt illusion genom att ställa sig högt upp på feminismens socialmediala barrikader. För den som har sett och hört båda sidor är det sannerligen stor humor. Skenheligheten bedrar många – men inte alla. &nbsp; &nbsp;Också det här landslaget befinner sig i en brytningstid. Umeåstommen med Hanna Ljungberg, Hanna Marklund, Malin Moström och Anna Sjöström är på väg att checka ut. En ny verbalt kaxigare generation är på väg in. Med Caroline Seger, som här är med för första gången, kommer en annan attityd. Framför allt får taktiken sällskap av politiken på ett annat sätt. Kampen blir större än att bara handla om fotboll. &nbsp; &nbsp;Vi pustar efter den första EM-veckan; starten var oerhört dramatisk. Min kommentatorskompis Pontus Kåmark är en cool katt på många sätt i sin person, det är inte mycket som skaver eller stressar där inte. Men den där söndagen erbjöd åtminstone en liten pulshöjning. Med flyg bokat för att ansluta direkt till premiären i Blackpool började allt med en försovning i Göteborg. Ändrade planer, andra plan: Birmingham via Amsterdam i stället för direkt till Manchester. Klart senare landning och betydligt längre ifrån matcharenan Bloomfield Road. En biltjuvsliknande färd längs M6an norrut och täta mobilkontakter. Vi ska vara i bild en kvart före avspark. Tidsschemat pekar på en sekundstrid. Jag utövar muntlig mutning av vakten; han fixar parkering just utanför och lovar att släppa in min expertkompis. Det var tämligen enkelt eftersom vakten visar sig vara inbiten Celtic-supporter och bara vetskapen om att det är en god vän och tidigare lagkamrat till Henrik Larsson som är på väg in räcker för att ge både öppen famn och fri lejd, utan ackreditering. Jag lotsar Kåmark den sista biten på mobilen likt en live-gps med diverse tivolihjul och andra krusidullartade landmärken som stöd. Celtic-vakten morsar hastigt på sin nya bästis och pekar ut riktningen för den sista ruschen och jag bidrar med en färdigknuten slips. 45 sekunder senare är vi i bild och mästerskapet igång för vår del. Men när vi nu pustar med en middag i Manchester blir vi abrupt avbrutna. &nbsp; &nbsp;”Ola, det är nog bäst att du kommer hem. Din familj har blivit attackerad.” Det är sportchefen på TV4, Hans Pekkari, i telefon från hemmaplan. &nbsp; &nbsp;Ringer omedelbart hem. Lotta är chockad och darrig men hel. Nina och Cajsa är vakna och rädda men oskadda. De har sällskap av två poliser som har kommit för att ställa frågor men framför allt för att lugna. En utredning, som på det här stadiet bara är en knapp timme gammal, innehåller såväl mordhot som skadegörelse. En man är gripen och bortförd från vår tomt. &nbsp; &nbsp;En påtänd och tvärförbannad typ, vid gripandet senare omedelbart känd av polisen som extrem och farlig huligan med koppling till en av 08-klubbarna i allsvenskan, har nyss gått bärsärk. Vårt nya egenbyggda staket vandaliseras, delar av det används som tillhygge när han tar sig in mot glasdörrarna mellan altan och vardagsrum. Där inne kollar Lotta på tv. Nina, 12 år, sitter bredvid, Cajsa, 10, har somnat i soffan. Huliganen går till attack och börjar slå mot väggar, dörrar och fönster. &nbsp; &nbsp;”Jag ska döda dig, din jävla hora!”, skriker huliganen och slår ivrigt och våldsamt och högljutt. Lotta och Nina flyr reflexmässigt längre in i huset. Cajsa är kvar i soffan. Lotta slår 112. Nina görs beredd att springa över till grannarna mittemot. Om det går. Huliganen slår och skriker. &nbsp; &nbsp;”Du ska dö! Du ska dö din hora!”, upprepar han. Det är så pass högt att grannarna hör ändå. Ärendet prioriteras av polisen i den grad att det inom några få – men i den kaotiska stunden givetvis känslomässigt oändliga – minuter kommer en bil med två civilpoliser som kan övermanna, gripa och föra bort. Efter en snabb koll av identiteten på huliganen och några kvicka polisiära tankar kring mitt arbete som sportjournalist, vid den här tiden i en allt mer hätsk och hatisk allsvensk fotbollsmiljö, kontaktas TV4 och telefonen i Manchester ringer. Mästerskapet avbryts för ett par dagar på hemmaplan. &nbsp; &nbsp;Det blir nödvändig tid tillsammans, några viktiga stunder för eftertanke och frågor. För oss alla sinsemellan i familjen: Hur mycket får det här jobbet egentligen ta? Vad gör vi med våra kvällar och helger? Hur är det med vår integritet, ja till och med vår säkerhet? Utredning tillsammans med polisen som undrar: Hur har hotbilden sett ut? Vad har du rapporterat? Hur har reaktionerna varit? Diskussion ihop med TV4 som stöttar: Kan vi hjälpa med psykolog? Vill ni ha extra bevakning hemma? Vill du verkligen fortsätta EM? &nbsp; &nbsp;Det blir EM igen för min del och svensk semifinal. Så småningom blir det också rättegång, vittnesmål per telefon och en fällande dom. Framför allt blir det ett uppvaknande: Vi måste jobba på vår integritet, på alla sätt, i alla former. Inte hade vi då en aning om att hotet mot just denna framöver snarare skulle komma från chefer i stället för huliganer. STOCKHOLM, OKTOBER 2014 &nbsp; &nbsp;Tårta på chefsvåningen. Så många som har serverats , så få som jag har fått smaka. Det brukar annars vara förbehållet just cheferna och de administrativa runtomkring. Men nu minsann! Sporten har tydligen akuträddat firmans fri-teve-avdelning. Och det ska firas. Eller rättare sagt: Malmö FF har sett till att MTG inte blir skyldigt att betala tillbaka reklampengar till annonsörerna. Siffrorna i Q3 ser ut att kunna klaras. Det är därför det ska mumsas grädde och marsipan. &nbsp; &nbsp;”Di blåe” har överraskat och på ett alldeles formidabelt sätt trixat sig igenom kvalet till Champions League. Igår vann de första hemmamatchen mot Olympiakos. ”Bra titt” och tårta, alltså. För egen del är jag fortfarande mest underbart upplevelsehög efter en rakt igenom otroligt omtumlande kväll på stadion i Malmö &nbsp; &nbsp;”Hoppa om ni älskar Malmö, hej-hej!” rullade runt arenan så pass att till och med betongen fick liv. Det var inget mindre än total eufori och maximerad läktarfeeling när Markus Rosenberg skickade in sitt och lagets andra. Högt i höger kryss. Utan nät hade den landat i vår studio. Vi var så nära. Så närvarande. Den avgörande play-off-matchen mot Salzburg och hemmasegern mot Olympiakos är två kvällar som är givna highlights i jobblivet. Kommer aldrig att glömma. Värt så mycket strössel och garnityr som går att finna. &nbsp; &nbsp;Tårta äts. Under tystnad. Det är så skruvat och så konstigt. Vi har en ny chef såväl över fri-tv som över sporten. Och det är en dag att fira, en stund att bygga lag. Men ingen säger något. Anders Jensen, nytillträdd chef för alla reklamfinansierade kanaler, är ungefär lika färsk på sin post som grädden på sockerkaksbottnarna och tycks inte ha förmågan att berätta varför vi är där. Folk äter och gissar. Per Nunstedt, lika ovan i sin sportchefsroll som marsipanen är grön, utstrålar precis motsatsen till allt vad svenska och skånska fotbollsrepresentanter lyckades med igår. Det är noll och intet. Det är papptallrikar, tårtbitar och allmän förvirring. Det är troligt att vi och Malmö FF antagligen har gjort något bra. Det är ännu tydligare att firman har fått två personer i ledande ställning totalt oförmögna att visa ledarskap, engagera och entusiasmera. Tårtstunden blir som en försmak på mycket kommande i det här mediehuset. På ytan: snyggt och sockrat. På riktigt: ledarlöst och obehagligt. <img width="1688" height="2532" width_o="1688" height_o="2532" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/f515e6330022b6efd6329246b7372216a13015d96640136533a822ceefb7f9c7/Per-Nunstedt--sportchef-Nent-2014-2021.jpg" data-mid="141973356" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/f515e6330022b6efd6329246b7372216a13015d96640136533a822ceefb7f9c7/Per-Nunstedt--sportchef-Nent-2014-2021.jpg" /> PER NUNSTEDT, SPORTCHEF VIASAT/NENT 2014-2021 SOTJI, FEBRUARI 2014 &nbsp; &nbsp;Det är förmodligen min allra roligaste stund i kommersiell television. Det yttersta beviset på att vi baxade dem ända dit – även om några i ledningen säkert tyckte att det verkligen var skit. Primetime i TV3 och lördag kväll. Kanalen bär trots ny logga och olympiska ringar i ett av skärmhörnen ett konstant ”Tutti frutti-skimmer” runt sig. Men nu är det backhoppning. I dimma. Tävlingarna är fördröjda, inte en svensk deltagare är ens i närheten av arenan i Russkie Gorki och det är en medaljuppgörelse som knappt går att skymta i det fuktiga diset. Janne Blomqvist gör som alltid ett superproffsigt kommentatorsjobb och med god vilja och överdrivet engagemang går det såklart att leva sig in i guldstriden mellan polacken Kamil Stoch och japanen Noriaki Kasai. Eller ska Peter Prevc från Slovenien ändå kunna störa och blanda sig i? Det gäller att lyssna på Janne och det väsande ljudet när skidorna tar fart i den den stora backen – det är ändå den stora(!) backen – och försöka skapa sig en egen bild av hur lång tid det är mellan själva uthoppet….tystnaden under luftfärden…och sen nerslaget någonstans i närheten av någon eventuell form av kritisk eller kalkyleringspunkt, i det här sammanhanget ”k-punkt”. Det hoppas och hoppas. Utan avbrott för reklam. Vi har lovat varandra, tittarna och alla andra att OS kommer att tas på största allvar. Ingen ska missa något av det bästa. Bara Prevc, Kasai och Stoch kvar. Men backen ska prepareras, dimman tätnar och avgörandet dröjer ytterligare. Och TV3-tablån upptas av något som är så långt ifrån det kommersiellt gångbara som överhuvudtaget är möjligt. Till och med starten på långfilmen måste skjutas upp. Som programledare är det såklart min uppgift att informera tittarna: &nbsp; &nbsp;”Med anledning av den fördröjda backhoppningen blir starten på kvällens långfilm något försenad. Vi ber om ursäkt för detta och hoppas att ni har överseende, filmen ´Snygg, sexig och singel´ kommer så fort backhoppningen är avslutad och avgjord.” &nbsp; &nbsp;Som sagt, det är antagligen den mest komiska passus som jag någonsin har tryckt ut i etern. Det var samtidigt ett bevis på hur långt vi på sportavdelningen lyckats pressa detta mediehus när det gäller att ta tävlingar och matcher på allvar. Och att bryta traditionerna. När Z-TV visade Champions League platsade bara andra halvlek. När hockey-VM skulle analyseras flögs Victoria Silvstedt in med privatjet. Men när backhoppningen i dimma skulle avgöras i Sotji var det viktigt på riktigt att, åtminstone försöka, följa vem som vann. Kamil Stoch hoppar längst och bäst den här lördagskvällen och blir en av de sista prioriterade i det här tv-huset. Några månader efter vinter-OS 2014 tar två chefer med andra agendor över. En ny k-punkt är nådd och det blir snart mer åt hållet ”Snygg, sexig och singel” igen. Backhoppning i dimma ger ju varken någon stigande aktiekurs på börsen eller fler ryggdunkspolare runt Stureplan. <img width="4712" height="3136" width_o="4712" height_o="3136" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/9de9c4c56c77d73d904281724fbf9a24f620b2a912a658627ebeee2c55aeb574/OS-studion-i-Sotji-2014..jpg" data-mid="141973578" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/9de9c4c56c77d73d904281724fbf9a24f620b2a912a658627ebeee2c55aeb574/OS-studion-i-Sotji-2014..jpg" /> OS-STUDION I SOTJI 2014. STOCKHOLM, DECEMBER 2016 &nbsp; &nbsp;Det kokar på Hovet och i tv-rutan. De svenska handbollsdamerna springer rakt igenom den och in i åskådarhjärtan när de hämtar upp ett svårt underläge mot Serbien i EM-turneringen. Det är den där klassiska galna hela-havet-stormar-dramatiken som bara handboll i ett stort mästerskap kan ge. Tre bollar ner i paus, än värre under andra, men ändå – 30-30. Tidigare har det här landslaget burits av Bella Gulldéns briljans och Nathalie Hagmans skärpa. Men det här är Louise Sands stora kväll. Hon kontrar hej vilt, flyger fram över golvet och skickar in åtta mål. Hon strålar som den i särklass största stjärnan. Det här är hennes stora stund i rubrikerna. Men inte på webbsporten på Ringvägen. &nbsp; &nbsp;”Jag vill ha blondiner och guppande bröst – ingen jävla Louise Sand”, skriker en högröd chef till de som redigerar klipp och skriver artiklar om matchen. Fem personer i redaktionen får den ilskna uppmaningen. Två av dem är mina döttrar som jobbar som redigerare. Cajsa, 21 år, har varit där i något år. Nina, 23, har jobbat sen sommar-OS några månader tidigare. &nbsp; &nbsp;Viasatsport.se har sedan ett par månader tillbaka en ny chef. Daniel Berglund har efter 15 år på Expressen, den senare delen i arbetsledande befattning, brottats med en rad personliga problem. Sportchefen Per Nunstedt vill ge sin kvällstidningskompis en ny chans och skriver om sin rekrytering på sitt personliga Instagramkonto: &nbsp; &nbsp;”Välkomnar Expressens gamle blodhund Berglund till Sporten! –&nbsp;för att mecka, fixa och styra vårt digitala gig.” &nbsp; &nbsp;”Be personalen spänna fast säkerhetsbältena”,&nbsp;skriver Olof Lundh i en av kommentarerna. &nbsp; &nbsp;Många är historierna om Daniel Berglund i branschen. Och de är inte till hans eller yrkets fördel, om jag säger så. Andra säger till exempel så här i ett öppet diskussionsforum, våren 2015:&nbsp;&nbsp; “Den där jävla idioten som håller i Expressens webb-tv...Daniel Berglund. Sprang runt och gasta som en jävla hockeytränare efter fem sex starköl över hela redaktionen – dagarna i ända.”&nbsp; &nbsp;På den nya arbetsplatsen tar han för sig direkt. Det är tydligt från första dagen att Daniel verkligen vill ta sin chans och revansch på sig själv. Han kommer till en webbsport som är i kris. Företaget har pekat på sajten som extremt viktig, att den digitala omställningen måste gå fortare och ge effekt. Besökssiffrorna måste upp. Daniel Berglund ser sin chans att göra skillnad. Han ser till att förvandla sajten från en fullt duglig publicistisk plattform till en veritabel och alltmer effektiv klickfabrik. Klipp med rubriker publiceras i massor. Berglund skruvar på nyheter, skarvar historier, saltar rubriker och piskar personalen. Verbalt men hårt. &nbsp; &nbsp;Mycket av hans gravt plumpa ledarstil hör och upplever jag på egen hand. En hel del av den påhittade sensationsjournalistiken ifrågasätter jag både personligen och öppet på veckomöten. Ibland sätter jag till och med stopp för den. Det här är året då jag, i vårt produktionsbolag, parallellt med studiojobbet i Stockholm deltidsbor och producerar fotbollsprogram från London. Det är ett motarbetat projekt. Framför allt Per Nunstedt motsätter sig att jag och vi gör mer och eget. På ett antal olika sätt stoppar han oss i min ambition att ta mig närmare den engelska fotbollen. Tricket, att få viss acceptans, blir att ge webben allt material gratis. Ganska snabbt tvingas jag dock belägga Daniel Berglund med ett förbud. Som webbchef handskas han flera gånger ovarsamt med sanningen och bränner därmed några intervjuade personer. Noll känsla och ingen respekt. Berglunds webb får publicera vårt material men inte utan att jag godkänt text och rubrik. Fram till den här tidpunkten har sporten alltid varit i centrum för allt innehåll i det här mediehuset. Med Daniel Berglund sker ett lappkast. Allt för en story – om det är så på bekostnad av sanningen i berättelsen eller respekten för de medverkande. Eller de egna medarbetarna. Jag ser ett förfall både utåt och internt och jag kan inte bara se på. Men allt får pågå med sportchefens insyn och vetskap. Så småningom också med vd:s godkännande och gillande. &nbsp; &nbsp;Dagen efter kvällen då Louise Sand har gjort åtta mål är det upprört och förbannat på webbredaktionen. Vi som får ta del av hur det lät och på vilka grunder det togs publicistiska beslut är ändå, sjukt nog, inte helt förvånade. Det är så han är, deras chef. Sådana är hans värderingar. De har kontakt med de andra på redaktionen som var med. Flödet av reaktioner på det som hände igår och mer som har sagts och gjorts är intensivt. Det finns gott om skärmdumpar (skickade till Expressen, Aftonbladet och mig under sommaren 2021) på flera av de digitala snacktrådarna som beskriver arbetsklimatet under Daniel Berglund och Per Nunstedt: <img width="1280" height="1197" width_o="1280" height_o="1197" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/6f195962c1ce041033d709aad8f1ea324ebde1e12e0df082cf4fa2406fa90bc7/thumbnail_Mail-Konversation-3.png" data-mid="142775162" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/6f195962c1ce041033d709aad8f1ea324ebde1e12e0df082cf4fa2406fa90bc7/thumbnail_Mail-Konversation-3.png" /> <img width="1280" height="1171" width_o="1280" height_o="1171" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/30efe424ea032f34ee3a4a1463b76cf4b6194efd222b588f6cfe89f192024acb/thumbnail_SMS-Konversation-1.png" data-mid="142775168" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/30efe424ea032f34ee3a4a1463b76cf4b6194efd222b588f6cfe89f192024acb/thumbnail_SMS-Konversation-1.png" /> <img width="983" height="2110" width_o="983" height_o="2110" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/5edc713a1bc2e3dc6b18ce4c9e6a90ec55d694531dfc39b146cf5e72d3f807ba/SMS2_.png" data-mid="148125888" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/983/i/5edc713a1bc2e3dc6b18ce4c9e6a90ec55d694531dfc39b146cf5e72d3f807ba/SMS2_.png" /> <img width="996" height="2160" width_o="996" height_o="2160" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/bedee3c6ef751d6dbdbfb4d09139ece04779c14ba3b38e3dfe01a80e09e10ecb/SMS3_.png" data-mid="148125889" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/996/i/bedee3c6ef751d6dbdbfb4d09139ece04779c14ba3b38e3dfe01a80e09e10ecb/SMS3_.png" /> <img width="983" height="2085" width_o="983" height_o="2085" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/f73c3b79d17e5908152ee4616c80ee622ccf150512e70a9e366eed9a9732e58a/SMS1_NR1.png" data-mid="148125890" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/983/i/f73c3b79d17e5908152ee4616c80ee622ccf150512e70a9e366eed9a9732e58a/SMS1_NR1.png" /> SMS-KONVERSATIONER MELLAN ANSTÄLLDA, NENT 2016 &nbsp; &nbsp;Daniel Berglund fortsätter att jaga klick på nätet, att ta plats på jobbet – och att gå över gränser. Han till och med svingar öppet inför mina döttrar och andra anställda mot kompisen, Per Nunstedt, som rätt nyligen anställde honom: &nbsp; &nbsp;”Per är en jävla mobbare som bara slår nedåt i hierarkin”, fräser han över webbdesken. &nbsp; &nbsp;Daniel Berglund kommer över inloggningsuppgifter till en av medarbetarnas Facebook och delar gärna med sig av sin exklusiva access. Ur den privata Messengerdialogen berättar han om ett pågående bråk mellan medarbetaren och hans pappa. Från sin chefsstol har han hånfull högläsning ur en personlig konversation inför hela webbredaktionen. De som lyssnar häpnar men ingen vågar säga ifrån. &nbsp; &nbsp;Nina får, tillsammans med ett par andra, en öppen fråga vid samma arbetsplats, från samma chef. Berglund undrar och bullrar: &nbsp; &nbsp;”Jag ska börja med Snapchat. Vem vill man inte ha där, vem är dummast på redaktionen? Det måste vara Bojan som är mest korkad av våra anställda.” Nina som har känt Bojan Djordjic sen hon var sex-sjuårig flicka och följde med till TV4-studion kan inte hålla sig. Hon säger ifrån – och de som hör det förstår genast att hon kommer att drabbas av ett sämre schema framöver, Berglunds bestraffningar för den som säger emot. Rädslan inför chef och konsekvenser uttrycks i digitala samtalstrådar, inte minst dagarna efter handbollskvällen: <img width="1154" height="508" width_o="1154" height_o="508" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/cba24b6a00e0a4ef07fc187d45315255b043230baa6f0fd8fd5d713be38cb1c1/MEJL2.png" data-mid="148126926" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/cba24b6a00e0a4ef07fc187d45315255b043230baa6f0fd8fd5d713be38cb1c1/MEJL2.png" /> <img width="1105" height="891" width_o="1105" height_o="891" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/6ba551ff2fdd7fbc525f31fabb7565f4876cf5c7f7282ab7bbe815887b15e2bb/MEJL.png" data-mid="148126947" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/6ba551ff2fdd7fbc525f31fabb7565f4876cf5c7f7282ab7bbe815887b15e2bb/MEJL.png" /> <img width="1131" height="715" width_o="1131" height_o="715" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/1b692236bebac4503ad4590f83cd146ec89ab3bed327dbdc3d1d8d49640d1360/C2826297-24FB-4BB6-BE76-E464C278A8E4.jpeg" data-mid="148126865" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/1b692236bebac4503ad4590f83cd146ec89ab3bed327dbdc3d1d8d49640d1360/C2826297-24FB-4BB6-BE76-E464C278A8E4.jpeg" /> &nbsp;&nbsp; “Hur ärlig ska man vara?” En på webbredaktionen frågar en annan inför ett utvärderingsmöte som deras chef ska hålla i. &nbsp;&nbsp; “Brutalt. Brutalt ärlig”, är svaret och de bollar ett par förslag på händelser som skulle kunna vara värda en och annan eftertanke: &nbsp;&nbsp; “När vi hindrades från att rubriksätta Louise Sand för att hon var mörkhyad...” <img width="770" height="84" width_o="770" height_o="84" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/deca338814b99049e3738abce7f69dda34fa5b4a764deaa18e9abc33ba340288/Louise.png" data-mid="148128391" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/770/i/deca338814b99049e3738abce7f69dda34fa5b4a764deaa18e9abc33ba340288/Louise.png" /> &nbsp;&nbsp; “Eller de skumpande brösten...läste Facebookmeddelanden...”&nbsp;&nbsp; “...hotade med att förfölja våra mobiler” &nbsp; &nbsp;Exemplen på varierande övertramp från en person i en chefsposition är många i de här konversationerna.&nbsp; Webbpersonal som rycker in för extrajobb med de ordinarie tv-programmen får vid den här tidpunkten, på vägen till arbetspass i Premier Leauge-studion med sig allmänna tips bortifrån chefshörnet: &nbsp; &nbsp;”Om du ska in i rutan måste du göra dig knullbar, det vet du va?” &nbsp; &nbsp;Det här är samtalstonen och uttryckssätten ett par chefer sinsemellan och inför vissa anställda. Vi är flera som känner att det inte längre går att bara låta dem hålla på. Än har vi inte hört talas om metoo men det unga webbgänget känner sig fast beslutet om att gå vidare med incidenterna och informera chefen med personalansvar. Två av de fem på webbredaktionen från handbollsmästerskapet går till Tommy Bark som lovar att ta saken vidare. &nbsp; &nbsp;Exakt 14 dagar efter kvällen då Louise Sand har gjort åtta mål men webbchefen krävt ”blondiner och guppande bröst” i rubrikerna och på bilderna presenterar MTG Sport sin nya ledningsgrupp: Per Nunstedt, Jonas Berg, Cecilia Gave, Tommy Bark och – Daniel Berglund. <img width="640" height="750" width_o="640" height_o="750" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/723684b2111f0094685709aa05d429bbf05a54ceee3ed565474fc6b6b34e795f/LEDNINGSGRUPPEN.png" data-mid="141930290" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/640/i/723684b2111f0094685709aa05d429bbf05a54ceee3ed565474fc6b6b34e795f/LEDNINGSGRUPPEN.png" /> MTG SPORTS LEDNINGSGRUPP, 2016 STOCKHOLM, AUGUSTI 2019 &nbsp; Det är som ett turborus igenom kroppen. Men också en nanostund av tvivel. Hörde vi rätt? Sa de verkligen: ”Champions League-studion”? På några enstaka tiondelar sker sen&nbsp; allt. &nbsp; Kramar och kysser Lotta just intill, studsar upp och skriker högt. Utan att det hörs. Publikvrålet och musikmattan är bra mycket starkare. Hjärtat bultar, det nästan flimrar framför ögonen. Omedelbara tårar gör det också ytterligare lite svårare att navigera fram emot det som åtminstone alldeles nyss var David Sundin i programledarpositionen. Tar vi oss ens framåt? Tillsammans med producenterna Tommy Bark och Jennifer Kücükaslan på något vingliga ben för att äntligen, äntligen ta emot Kristallen. Ja, man kan kalla det för ett kvasipris i en marginalbransch. Men för mig – för oss – är det här en så mycket större stund än så. Revansch. Erkännande. Och utan att jag har en aning om det, den kommande minuten gör förmodligen också att min återstående tid på Nent börjar ticka. &nbsp; David Sundin är närmast chockad över min innerliga segerlycka: &nbsp; ”Du är ju rörd på riktigt!”, är en liten passage i den korta men ändå förmodligen karriärdefinierande vinnarintervjun. I Nentchefernas ögon tackar jag fel personer. Rent objektivt sett kan det inte vara mer rätt än att ge just dessa allt beröm. &nbsp; Förutom att, helt självklart, nämna tittarna och kort reflektera över att vi är rätt många som har investerat helger och kvällar rätt länge för att leverera så bra sport-tv som möjligt hyllar jag personerna bakom kameran. Mina älskade och skickliga kollegor och kompisar. Det är ju de och vi som gör programmet, i stort sett samma tajta gäng med oerhörd kompetens men osäkra anställningsförhållanden under mer än ett decennium. Det är i studion, inte vid skrivborden, som det har blivit färg-tv av Champions League. &nbsp; ”Mikko, Härdan, Kamera-Mats, Åsa, Ljus-Larsson…” är några få av alla vardagshjältar som får sina namn nämnda med kristallkant direkt i Sveriges Television. Och det kommer att märkas på efterspelet. &nbsp; Slutvinjett och guldkonfetti. Och en fullständigt farsartad föreställning med sportchefen Per Nunstedt i huvudrollen. Som han jobbar för att få tag i glaspjäsen och ta sin bild. Han sliter och river och kämpar. Han vill så gärna göra priset till sitt, han som knappt tittar åt just den där sändningspersonalen eller än mindre kan ställa in en tacköl efter en avslutad final. Det privata Instagramkontot har betydligt högre prioritet och det är det som är centrum för hans kamp på scenen i konfettiröran. Någon bild blir det väl till slut, därefter släpper jag inte priset förrän jag tappar det just innanför tröskeln hemma, tvärs över fingrarna på höger hand. Det blir blod och blånagel för flera månader framöver. Men jag räddar glaset och vinner priset – tillsammans med de bästa. &nbsp; Efter en kort natt är det ny sändningsdag. Inte ett tack, inte ett grattis från en enda chef från någon avdelning inom Nent, varken då eller senare. Jag bär den limegröna pinnen tvärs igenom stan till tystnadens mediehus och ställer den i källaren där just Mikko, Härdan, Kamera-Mats, Åsa, Ljus-Larsson och alla andra i produktionen samlas någon timme senare. Skriver en lapp med texten ”VI VANN!” som välkomsthälsning. Det är det sista vi ser av Kristallen, för den som inte har haft vägarna förbi Per Nunstedts rum. Nents första sportkristall genom tiderna får en sisådärhedersam plats bakom skrivbordet bland begagnat snorpapper och tomma colaburkar. Men det är åtminstone fritt fram för Instagrambilder. &nbsp; &nbsp;Sportens plats i modern television i stort? Ja, den är också värd sin historia. Och den är värd så mycket mer än nu; en så oerhört viktig ingrediens när det gäller att vinna tittare ges inte i närheten av motsvarande uppmärksamhet och priser i just de här sammanhangen.&nbsp; &nbsp;Timmar före Kristallengalan 2019 skriver jag den här krönikan på just det ämnet i SvD, 30 augusti: Den stora matchen för tv-sporten &nbsp; Först Kalle Anka. Sedan Melodifestivalen. Därefter sport, sport och ännu mera sport. Tittartoppen i svensk television är den samma år efter år. Inget driver folk till gamla kanaler eller nya streamingtjänster som bra och direktsänd sport. En tv-bransch, någonstans mitt emellan skenande kris och spännande förvandling, firar och prisar sig själv under fredagskvällen med 21 spetsiga kristallpjäser. Antalet utmärkelser för landets samlade sportproduktioner: en. En av tjugoen. &nbsp; Tar bladet från munnen, gör mig till tals för alla oss som producerar livesport i alla möjliga digitala former och parafraserar Ove Sundberg i Solsidan: ”Utan oss hade det för fan inte blivit nån jävla fest”. &nbsp; Henrik Dorsins snåla grannen-under-skinnet-karaktär menade i ett avsnitt för några år sedan att hans medhavda, men sedvanligt synnerligen sparsamma, ranson av ”matjes, salt och salta pinnar” gjorde hela midsommarpartyt. Vi inom svensk tv-sport kan med mer fog och ändå betydligt mer nedtonat sturskt hävda samma sak. ”Vi har bidragit med mångmiljonpublik, förändrat tittarvanor och lanserat nya kanaler sedan 1958. Utan oss hade det för tusan inte blivit nån teve överhuvudtaget.” Ungefär så. &nbsp; Kristallen kan såklart utan större omsvep avfärdas som en kvasigala, en låtsasvärld som för en kväll ger sig själv en överdos av navelskådande och uppblåst allvar. Som om det till vardags inte räckte. Samtidigt kan jag inte förneka stoltheten i att ha programlett, format och frontat två av de fem nominerade bidragen, handbolls-VM och Champions League-studion. Och ska det nu prisas vore det ju ändå rimligt om branschen gav sporten, några av de mest avancerade och absolut bärande produktionerna, sitt rättmätiga utrymme. Men. Jaja. ”Vad vore en bal på slottet?” &nbsp; I det stora hela har vi dock på den här planhalvan av tv-spelet alldeles förträffliga förutsättningar ha det förbaskat bra. Vilken förskolelärare eller sjuksyster där ute får ens en liten applåd för sitt slit till vardags? Om vi nu snackar verklighet på riktigt. Och sportfolk i rutan har i alltför många fall betydligt viktigare saker att kämpa för än ytterligare någon eventuell glaspinne att försöka vinna. Integritet, förtroende och respekt till exempel. Snabba likes smäller högre än tålmodig trägen, även hos många av branschens bossar. Faktisk jämlikhet internt eller mest ett fint filter på #metoo-bilden utåt, vad är vad? Görs det sport-tv för tittare eller följare? Är kläderna eller matcherna i fokus? Är vi oberoende mediemänniskor att lita på eller bakbundna influencers som egentligen vill något annat eller mer? Agendorna och frågorna är många. Helst och bäst är att vara som den där speedade fågeln Kalle jagar inför miljoner på jularna. &nbsp; Inte sällan vill man sätta sig under sin korkek. &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp;&nbsp; LAHOLM, MARS 2020 &nbsp; &nbsp;Pandemin bryter ut. Det nya normala tar vid. För min del blir vändpunkten i allas vår vardag extremt tydlig på det nästan tomma SAS-planet från Stockholm till Ängelholm. Hemresan efter veckans två pass i Champions League-studion tar en U-sväng strax före landning. Kraftig storm, tillbaka till Arlanda och inget finns eller fungerar. Det är stängt och tomt. Affärer och restauranger har redan slagit igen. En ensam plastpåse fladdrar i vinden utanför terminalen, inte ens bussen bort till en eventuell hyrbil går. Inom något dygn stänger Danmark och Donald Trump gränser bland många panikartade åtgärder. Prövningens tid är här. Och samtidigt börjar en av mina mest inspirerande jobbperioder. &nbsp; &nbsp;”Åk! Kör!”, lyder den osjälviska uppmaningen från Lotta under lördagseftermiddagen. Bara att riva vår egen planering och satsning. Ett snabbinkallat internt telefonmöte med delar av redaktionen har precis avslutats. I övermorgon ska vi starta ett dagligt magasin om sporten under pandemin, coronakrisen och dess konsekvenser. Alla matcher är uppskjutna för oöverskådlig tid framöver. Inget ordinarie programutbud. Ett omedelbart strömavhopp av kunder är ett uppenbart och direkt hot. Viaplay Sport Live behöver lanseras för att rädda abonnenter. Lojalitetens stund är också här. &nbsp; &nbsp;Lotta och jag har slitit i tre månader med att bygga och renovera, tagit lån och satsat, till sommaren ska vi öppna vår restaurang hemma i Vikens hamn. Har vi tänkt. Vi har snickrat, målat, kaklat, byggt bardisk, bytt kök och är just klara med en liten eventscen och där placerat den förra OS-soffan från Rio de Janeiro. Vi har många arbetstimmar kvar till den tänkta premiären. Så har vi planerat i alla fall. Men ett litet virus får ju en osannolikt stor påverkan, som vi vet. Nu behövs jag för ett omfattande och akut räddningsuppdrag i Stockholm i stället. Mycket mer tv-jobb än planerat. Har verkligen inte tid för det. Men pandemier kommer sällan lägligt, antar jag. &nbsp; &nbsp;Pandemiperiodens första månader blir en provkarta på hur folk och företag fungerar i kris, regler och regering också för den delen. Det är som att alla egenskaper förstärks, såväl goda som sämre sidor. Vår tv-fabrik går igång på alla cylindrar likt ett välsmort och pålitligt maskineri. Företaget som helhet däremot brakar fullständigt, ett totalt haveri. &nbsp; &nbsp;Nent ser omedelbart sin chans att kapa kostnader. Priset för alla abonnenter sänks och det blir den tekniska, frilansande personalen som får betala med sin tid. Sändning varje vardag – men till halva ersättningen. Det är företagets enda och omedelbara besked. Jobba eller dra. Plötsligt är kvinnor och män bakom kameror och spakar inte värda så mycket som annars. Trots att det tydligen är viktigare än någonsin att få ut innehåll. Budskapet till det skickliga, tajta och lojala gäng som styr varje sändning är att den som inte ställer upp nu kommer heller inte att få jobb sen. Kommentatorer och experter lämnas i stort helt utan någon form av information, bara noll jobb och noll ersättning. Dagarna och veckorna går. All externt inhyrd personal jobbar antingen så det glöder för smulor eller går helt utan arbete och utan någon som helst kontakt från hemmajobbande chefer. För bara en månad sen presenterade vd Anders Jensen stolt årsrapporten för 2019 med 758 miljoner kronor i vinst, trots en massa uppsägningskostnader och nedskrivningar. &nbsp; &nbsp;För egen del jobbar jag 35 procent mer än avtalat i ett halvår, utan någon extra ersättning. Resorna genom det ödsliga pandemi-Sverige, Stockholm-Viken tur och retur, blir många och trixiga. Fixandet med restaurangen försenas och fördyras. På bara ett par månader kostar pandemieffekterna och merarbetet i tv mig och Lotta runt en kvarts miljon kronor. Men. Jag lyckas hålla mig frisk, jag har ett jobb – och det har sällan varit så spännande och spänstigt som just under den här perioden. &nbsp; &nbsp;Två dygn efter det där akutmötet på telefon trycker vi på startknappen till ett dagligt magasin. Erik Jansson, Jennifer Kücükaslan, Oskar Nyström och jag är kärntruppen på redaktionen. I vanliga fall knåpar vi ihop fotbollsprogrammen, vi tuggar i oss och spottar ut sändning för sändning, omgång för omgång, match för match runt Premier och Champions League. Det här är något annat. Med bara några få timmars varsel och ur ett minimum av resurser sätter vi ihop runt 90 minuter högaktuell och journalistisk direktsänd television. Varje dag. Makthavare frågas ut, smittskyddsexperter förklarar, förbundskaptener berättar om läget i en ny situation, aktiva som plötsligt blivit passiva ger sin story. En stor del av yrkesmänniskan i mig skriker ”äntligen!” – inte bara löpvägar och passningsskuggor, ändlösa handssituationer och mentalt urholkande VAR-diskussioner. Det här är aktualitet på riktigt. Något som faktiskt är viktigt. Det är programledarjobbet från Nyhetsmorgon, fast på en mycket bekvämare tid och kring den idrott som ändå så gott som alltid har varit min arbetsmässiga hemmaplan. Produktionspersonalen tar allt på volley med precis samma professionalism som vanligt, om så med halva ersättningen. Vi fyra i redaktionskärnan garvar åt eländet, skakar på huvudet åt den minutpåkomna kravställningen men knyter nävar och bildar ett perfekt team med allt på andra sidan vinjetten som gemensam drivkraft. Vi gör inget annat än ett smått heroiskt utryckningsuppdrag. Ja, jag är fullt medveten om bristen på objektivitet i just den beskrivningen – men jag kan också intyga den… &nbsp; &nbsp;Det är program efter program, kväll efter kväll. I ett par veckor, innan SVT ens kommit igång med Helgstudion, är vi absolut nyhetsledande dessutom. Stora delar av onsdagen den första veckan får jag hugg på information om att hockey-VM i maj kan komma att ställas in. Rykten och spekulationer kring matcher, turneringar och mästerskap är det gott om, generellt sett. Definitiva besked är alltjämt en bristvara. Idrottsvärlden är precis som resten av den, överrumplad och villrådig. Men här kanske vi har ett litet avslöjande. Förbundskapten Johan Garpenlöv är gäst under veckan dessutom. Parallellt med att förbereda kvällsprogrammet som helhet ringer jag källor i Schweiz. Det verkar stämma. Men det tar tid att reda ut detaljerna och få allt tillräckligt bekräftat. Till slut ändå: ja, vi har en nyhet och vi är först med den. Direkt efter ännu ett lyckat program toppat med ett scoop väntar – en rejäl utskällning. &nbsp; &nbsp;Vi fyra pustar och dunkar ryggar efter slutvinjetten. Extremt stolta och nöjda med allt. Inte minst den egna nyheten som omedelbart börjar att spridas också av övriga etablerade medier. “Hockey-VM inställt” – men det borde vi tydligen inte ha berättat om för våra tittare. Sportchefen suckar och kallar omedelbart in två av oss på sitt rum. Per Nunstedt är både förbannad och skakad. Har nog aldrig sett honom så tydligt tilltufsad. Det är som att det är en blöt och mjuk manet som försöker prata. Han har just lagt på luren efter ett långt samtal med vd Anders Jensen. Nyheten kan tydligen komma att påverka aktiekursen negativt. Och leda till ännu fler kundavhopp. &nbsp; &nbsp;Vi har just genomfört ett habilt journalistiskt hantverk och blir utskällda för det. Hockey-VM är en Nenträttighet och att rapportera om det kan få konsekvenser. Tydligen även för de som bara gör sitt jobb. Vi borde alltså ha hållit tyst om det. Vi skulle ha mörkat det vi visste. Det är än en gång skrämmande tydligt att det här företaget är ett säljbolag och inte en publicistisk avsändare. Men så blir det när krämare får tillgång till en publik megafon. &nbsp; &nbsp;Tio månader senare resonerar Anders Jensen öppet i Dagens Industri om att han var ifrågasatt när han kom till dåvarande MTG, utan erfarenhet från mediebranschen: &nbsp; &nbsp;”Hur ska man kunna komma in i mediabranschen utan mediebakgrund, ska man behöva vara född med det eller? Jag tror att det var en fördel att inte ha det”,&nbsp;lyder hans resonemang i artikeln. &nbsp; &nbsp;Min hållning är den rakt motsatta. Inte det där med att födas in i branschen såklart, någonstans måste man börja. Däremot är jag fast i min övertygelse, att en chef bör förstå vad chefen är chef över. Att som vd för en journalistisk verksamhet direkt och i detalj peta i innehållet utifrån att en aktiekurs kan påverkas är ett ytterst tydligt bevis på att nödvändig erfarenhet från just mediebranschen saknas i toppen av det här bolaget. Det här är en vd som antingen accepterar eller refuserar manus, poserar med nyanställda programledare i studion, skriver in sig själv som statist i produktioner och som dikterar innehållsvillkor i koncernens radiostationer. Då Rix FM och Star FM lite uppsluppet pratade om Game of Thrones inför avslutningsavsnittet blev de också uppringda och utskällda – av verkställande direktören. Fel medial plattform, tydligen. Det som inte är Nent ska inte nämnas. Om det så är en av världens mest uppmärksammade och populäraste serier. Nent är viktigare än sant, uppenbarligen. Och jag blir mer och mer övertygad om att jag inte klarar av att arbeta i lögnen. &nbsp; &nbsp;Att ha erfarenhet från media kan till exempel ha den fördelen att man har en publicistisk grund att utgå från, att ha förståelsen för den kraft och makt man har. Och vilket ansvar man har. Inte minst, just det.&nbsp; Jag har på nära håll fått se hur Jan Scherman vandrade från reporter till att vara vd på TV4. I alla roller styrde han utifrån sitt journalistiska perspektiv. Har även kunnat se vikten av att ha en tydlig gräns mellan ägarintressen och programinnehåll, hur Lars Weiss som nyhetschef och programdirektör var orubblig på den punkten och likadant med Sven Irving under hans år som ansvarig för TV4-nyheterna. Som svårast med allt detta hade de när Christer Forsström var vd mellan 1995 och 1998. Han kom från dammsugarbranschen, kallade personalen för “kostnadsmassa” – och hade ingen mediebakgrund. &nbsp; &nbsp;Reportaget med Anders Jensen i Dagens Industri den 29 januari 2021 innehåller en hel del reflektion med viss distans till den första akuta delen av pandemin. Där finns också några pikanta detaljer som kan vara intressant för den betalande tv-sportkonsumenten. Det lilla viruset får Jensen att se ännu större marginaler: &nbsp; &nbsp;”Män som tidigare tittat på sport började bland annat titta på gamla fina klassiker som Gudfadern-trilogin, eller filmer man skämdes för att kolla på när de kom, typ Dirty dancing eller chick flicks från 1980-talet. Där har gubbarna nördat ner sig. Det är härligt att se, jag känner igen mig.” &nbsp; &nbsp;Bristen på den sport som kunderna betalar för får Anders Jensen att se nästa steg och det beskrivs i artikeln på ett sätt som aldrig skulle kunna kommuniceras eller accepteras av den sportintresserade, och hårt betalningsbelastade, publiken. Men i Dagens Industri kommer han undan med det: &nbsp; &nbsp;”Planen är att börja locka kunder med sport”,&nbsp;står det. Och resonemanget är tydligt. Locka med sport, skala ner produktionerna successivt, köp in billigare sport, damma av några 80-talsserier och hoppas att så många kunder som möjligt blir kvar. Streama billigt, tjäna mer. Mycket mer. Vad sägs om den affärsmodellen alla ni som redan kämpar med dubbla eller trippla abonnemang för att kunna se ert favoritlag? Nent och Viaplay har nu landat i att det i stort sett räcker med Premier Leauge för att ha er kvar. Priset har höjts trots att sporten som sänds de facto är billigare. Tusentals trogna kunder som lovats ett fast Viaplaypris får plötsligt under våren 2021 beskedet om en nästan dubblerad månadsavgift. Allt är en strategi. Intäkterna har så mycket högre prioritet än produkten. Sport som har försvunnit under Anders Jensens tid som vd: olympiska spelen, Champions League, La Liga, Serie A, PGA-touren i golf samt Hockeyallsvenskan. Men ni kommer alltid att ha Miami Vice som gjorde ”starkt intryck” på han som bestämmer över det här medieutbudet. &nbsp; &nbsp;Jag sitter alltså väldigt stolt med mitt journalistiska arbete – men blir utskälld. Det är onsdagskväll i mars, pandemin accelererar, och vi räknar sirener utanför fönstret på redaktionen just intill Södersjukhuset i Stockholm. För egen del blir det ytterligare en larmsignal när det gäller arbetet här. Inspirerande och intressant men samtidigt ohållbart. Jag har alldeles uppenbart missförstått idén med vad som förväntas av mig här på Nent. Det handlar inte längre om att utföra ett så drivet journalistiskt arbete som möjligt till en betalande publik. Det handlar egentligen om att luras och tjäna pengar. Anders Jensens ideal har nu sipprat ner från toppen och trängt igenom hela vägen in i körschemat. Och Per Nunstedt har kapitulerat. Vd har vridit om armen på sportchefen och vi som gör jobbet blir utskällda och uppsträckta. &nbsp; &nbsp;Jag joggar hem i marsmörkret på pandemitomma gator med en växande känsla; det är ett fantastiskt jobb på en förlorad arbetsplats. <img width="595" height="841" width_o="595" height_o="841" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/988258e1c93ce66212498b77d73fd3772b9d6ac6019528c394ea5335f92b6353/Guldskolden_Programledare.JPEG" data-mid="141974081" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/595/i/988258e1c93ce66212498b77d73fd3772b9d6ac6019528c394ea5335f92b6353/Guldskolden_Programledare.JPEG" /> DIPLOM GULDSKÖLDEN, 2020. JÖNKÖPING-VIKEN, SEPTEMBER 2020 &nbsp; &nbsp;Guldskölden! För sjätte gången i rad framröstad som ”Årets programledare”. Av fansen dessutom. Nås av den glada nyheten i bilen på väg söderut. Kul! Stolt! Från Nentcheferna är tystnaden som vanligt. Total. Så när som på en mer än två timmar lång utskällning av redaktionens personalansvarige. &nbsp; &nbsp;Sedan ett par år tillbaka utgår vi från Skåne snarare än Stockholm. Vi pendlar mellan varierande jobbsituationer, hemmakontor med sundsutsikt blandat med studiokällare utan dagsljus. Olika typer av uteliv, mest stränderna i Viken norr om Helsingborg, då och då restaurangerna i centrum av 08. Ungefär så. Från början tänkte vi att det skulle bli Skåne så ofta vi kan. Ganska snabbt blev det Stockholm bara när vi behöver. Temperaturen är på flera sätt snällare i söder och det var just klimatet som förde oss dit. Medieklimatet. Det kändes nästan som en nödvändig flytt för att överleva, eller åtminstone leva lite bättre. Viken är vår ventil, ett sätt att skapa distans. Den snabba och symboliska förklaringen är att vi helt enkelt mår väldigt mycket bättre av att så mycket som möjligt bara ha några få meter till havet i stället för att konstant befinna oss mitt i den mediala ankdammen. Det känns klart friskare och på många sätt ärligare att gå rakt ut i ovädren som väller in från Öresund och att åtminstone mentalt vara en bra bit ifrån stormarna på Twitter. Lite åt det hållet. Men det är ändå förbannat mycket att förhålla sig till. &nbsp; &nbsp;I det här fallet är det en chef i andra änden av luren. Från det ordinarie hamburgerstoppet i Jönköping till grinden hemma i Viken; i mina öron bevisar han med all tänkbar tydlighet i högt tonläge och total arrogans att han dels är en oresonabel idiot, dels att han är totalt okunnig för sin arbetsuppgift. Daniel Berglund är webbredaktionsmobbaren som sedan en tid getts personalansvar. Han som har gormat om att vi måste ha ”blondiner och guppande bröst” på förstasidorna har nu tydligen också något slags utvecklingsuppdrag när det gäller framtida sportstudior. En av de chefer, vars fasoner jag har larmat företagsledningen om för mer än tre år sedan, började dialogen ett par veckor tidigare med en helt neutral och fullt professionell undran: &nbsp; &nbsp;”Ola, hur vill du utveckla studion framöver?”, löd den lika raka som efterlängtade frågan. Jag blev lika förvånad som glad när han ställde den. Äntligen någon i sportledningen som vill något mer, kände jag spontant. Så kul om vi kan ta allt ytterligare ett steg, hitta nya riktningar, en ny nivå. Men det är Daniel Berglund som frågar, alltså? Han som annars skryter med att han saknar såväl utbildning som tv-erfarenhet. Att han saknar gränser är inte heller någon merit eller tillgång i sammanhanget, kan jag tillägga. &nbsp; &nbsp;Som jag ser det är svenska sportstudior ungefär samma sak, överallt, oavsett kanal. Du kan ha dina personliga favoriter – och dina kanalbytartyper. Det är en programledare och ett par tidigare spelare, eller andra aktiva beroende på idrott. Svensk sport-tv är generellt sett förbaskat välproducerat, men rätt ointressant. Oftast. Och allt plattare blir det. I allt större omfattning handlar det om att ha rätt profil snarare än att ha särskilt mycket att berätta. Det är åsiktstombola utan överraskningar och snudd på konstant koncensus. Vi är ju i Sverige. Det är väl Niklas Wikegård som rasar på beställning, alternativt Bojan Djordjic som försöker – bara för att ganska snart inse att han är arg på något som vi alla redan är överens om. Eller som han redan har varit irriterad på förut. &nbsp; &nbsp;Min uppfattning är att svenska sportstudior behöver komma vidare, ta sig till mycket mer än bara vad som händer på vänsterkanten, att ge ett större djup och en bättre förklaring till vad som styr den globala hyperbusiness och storpolitik som finns till exempel runt toppfotbollen idag. Men Daniel Berglund har, tydligen, redan ringt ytterligare en före detta spelare för att fylla på studion med samma sak och han frågar utan att vilja ha något svar. Det visste jag dock inte när jag skickade mejlet för ett par dagar sen med min innerliga önskan om att leda en studio som vill mer, allt under rubriken ”Framåt!”. Här är de grundläggande delarna i det mejlet, i det framtidsresonemanget: <img width="1170" height="1320" width_o="1170" height_o="1320" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/3ca73ef8b199bed95e8a3f7514feceafa40f076c72aa5d1fe56ab2169b8c1a20/Mail_berglund.png" data-mid="148128626" border="0" data-scale="44" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/3ca73ef8b199bed95e8a3f7514feceafa40f076c72aa5d1fe56ab2169b8c1a20/Mail_berglund.png" /> &nbsp; &nbsp;”Mors igen!…angående val av studiopersonal och innehåll: Min uppfattning här, och överallt annars i livet, är att lämpligast person på respektive position ska gälla. Oavsett bakgrund och ursprung. Man eller kvinna, gammal eller ung, muslim eller ateist, värmlänning eller skåning osv osv. Det. Får. Inte. Spela. Någon. Roll.&nbsp; Med det sagt: Det är oerhört viktigt att utveckla och att ta steg. När du nu ber om inputs: Jag känner att vi snarare ska ta steg mot experter som har en annan grund än att bara ha spelat eller tränat. För att verkligen gå framåt när det gäller innehåll tycker jag att vi snarare ska rikta oss mot andra områden som är betydelsefulla. Om jag får chans att påverka kontaktar vi experter på ekonomi, politik, psykologi, fysik och beteendevetenskap. Det behövs inte en fd spelare till för att berätta om löpningar och passningsvägar. Nästa nivå på fotbollsstudio (om vi nu håller oss till den) kan initierat berätta om ägare som tar marknadsandelar via fotbollsklubbar, sätta den politiska kartan i förhållande till fotbollsplanerna, ge bokföringsdetaljerna som förklarar varför Barcelona har hamnat i en ekonomisk knipa medan Chelsea kan värva fritt, ge tittarna förståelse i hur gruppdynamiken faktiskt påverkar en individuell prestation. Med mera, med mera. &nbsp; &nbsp;Avslutningsvis: Som du hörde för en vecka sedan och läser nu brinner jag verkligen för det här. Jag är konstant besatt av att utföra arbetet så jäkla bra som jag överhuvudtaget kan. Just på det sättet var jag med och satte formaten för Viasat-programmen från 2008. Just så tror jag att vi kan bli bättre framöver.&nbsp; &nbsp;De som är med i studion ska få chans att vara sitt allra bästa jag - men det är därför lika viktigt att vi där hela tiden jobbar för att ha just de bästa. &nbsp; &nbsp;Förhoppningen: Att detta tas in i diskussionen om hur vi gör bäst tv-sport också framöver!.../Ola” &nbsp; &nbsp;Detta mejl gör nu Daniel Berglund väldigt upprörd. Han är verkligen skitarg i högtalartelefonen. Lotta intill i bilen häpnar. Chefen är svinförbannad, allt egentligen bara utifrån det faktum att han redan har bestämt sig – oss – för att anlita ännu en före detta spelare till studion. Och för att man här bara ska göra jobbet och sen hålla käften. Antingen är man med eller emot, honom personligen eller hela Nent. För egen del beskriver han sin nya arbetsuppgift, att också ha personalansvar som att han ”tar hand om allt mög”. Personal är alltså “mög”, i den ansvariges ögon.&nbsp; &nbsp; &nbsp;I det här fallet ber han om mina synpunkter sent i processen. För sent för Berglund, i alla fall. I hans ögon är jobbet redan gjort, han har löst ”problemet”, fixat åläggandet. Att jag tycker att han återigen har gjort det lite väl enkelt för sig i stället för att anstränga sig lite till, vilja en aning mer, visa ytterligare ambition, passar sig inte. Det ses som att jag inte är en ”lagspelare”. Jag förklarar att han får ta vilka beslut han vill och som han har mandat för. Men jag förbehåller mig rätten att ha en åsikt – inte minst eftersom han frågade efter den. Även om den är annorlunda. Jag utvecklar mina tankar men bekräftar att jag såklart kommer att lösa min uppgift lika proffsigt som alltid annars. Trots känslan av att vi inte kommer framåt i ambitionen att tillföra dimensioner i programmen. &nbsp; &nbsp;”Du får väl anpassa frågeställningarna, ställa enklare frågor”, är den raka uppmaningen från Daniel Berglund. &nbsp; &nbsp;”Är det så vi utvecklar framtidens fotbollsstudio?”, undrar jag. Också i upprört tillstånd.&nbsp; &nbsp;”Sorry, men jag har inte investerat 30 år av kvällar och helger för att ställa låtsasfrågor”, fräser jag vidare. Och så där håller det på. Mil efter mil. Det där oändliga motorvägsbygget kring Ljungby svischar förbi. För en gångs skull. &nbsp; &nbsp;Det är alldeles uppenbart att han har fått en order uppifrån. Som han utför. Det ska jag ändå ge honom. Daniel Berglund får saker gjorda. Han genomför. Har han fått ett uppdrag fullföljer han. Det får kanske kosta men eventuella kommandon från överordnade ska utföras. Kyrkledningen i Knutby hittade sitt sätt att genomföra “det nödvändiga”. I Berglund har Nent sitt verkställande verktyg. I sekten Nent går det nämligen inte att ifrågasätta. Och även här kommer budskapen från ovan. Den som säger emot, eller bara tycker något annat, kan plötsligt bli stämplad som ”fel”. Och det ordet sprids bland övriga i församlingen. &nbsp; &nbsp;Flera annars vettiga och normalkritiska medarbetare (vänner?) blir tysta och följer utan omsvep ”den enda vägen” och vågar av någon anledning inte säga ifrån eller åtminstone undra. Anders Jensen sätter tonen som vd, sportchefen Per Nunstedt och hans polare Daniel Berglund är de perfekta medhjälparna till en toxisk arbetsmiljö. Alla ska följa, ingen tillåts tvivla. Allt är fantastiskt! &nbsp; &nbsp;”Du är en marionett som bara går ledningens ärenden, i stället för tittarnas bästa”, säger jag till Berglund. Kanske i höjd med Åstorp eller så. Det är som att hälla bensin på en glöd. Det sprakar i bilens högtalare och sprickan med en av de som bestämmer och som har fått ett slags ”carte blanche” från företagstoppen är nu total. Bortom möjlighet att reparera ska det visa sig. &nbsp; &nbsp;Samtalet avslutas abrupt och just det använder just den här chefen för att tillverka bilden av mig som en egoistisk typ med samarbetssvårigheter. Lögner om vad jag har sagt och gjort börjar spridas på redaktionen. Några får jag nys om, de flesta får fäste utan min aning. Så småningom hjälper några av Berglunds Expressenkompisar till att göra direkta falsarier till offentliga ”sanningar”.&nbsp; &nbsp;Just detta är helt centralt för den som på riktigt är intresserad av svaret på frågan: “Vad fan hände?!” En av mig och många andra under flera år kraftigt ifrågasatt chef, som högt och hotfullt har uttryckt sig rasistiskt, sexistiskt och agerat trakasserande mot sin personal blir kvar och befordrad. De som stod upp och sa ifrån flydde eller jagades därifrån. Förhoppningsvis är jag den sista. En utbredd och mångårig tystnadskultur är en perfekt grogrund för den med en lömsk agenda. Pandemisituationen med hemmakontor, minskad insyn och färre informella kontakter på jobbet är som gödsel för den som vill få skit att växa.&nbsp; &nbsp;Daniel Berglund blir vid det här tillfället en marionett med giljotin – med företagsledningens fulla stöd.&nbsp; &nbsp;Lite mer än ett år tidigare skrev jag om just det här ämnet, att det spelar roll vem som sitter i en studio och varför. Krönika i SvD, 16 augusti 2019: <img width="1170" height="931" width_o="1170" height_o="931" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/9c2e8732257f091a93a41e69acbfbe22f29e27e4669184813dcf5a78ee16e564/IMG_4040.jpg" data-mid="141974652" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/9c2e8732257f091a93a41e69acbfbe22f29e27e4669184813dcf5a78ee16e564/IMG_4040.jpg" /> “Allas åsikter är inte lika mycket värda &nbsp; Manchester Citys B-lag är ett av fyra som kan vinna Premier League”. ”Ett lag måste vara kompakt”. ”De grundläggande principerna är viktigast”. José Mourinho debuterade som tv-tyckare i Sky Sports i söndags. Resultat? Dunderhyllad efter en dag fylld av självklarheter. Förklaring? Det spelar roll vem som pratar. &nbsp; &nbsp;Fotbollssäsongen i Europa är igång, allsvenskan på hemmaplan tar fart mot upploppet och båda våra landslag har kvalmatcher runt hörnet. Och tyckarna tycker om allt och alla, överallt och hela tiden. Tycker om. Tycker inte. Tyck ger tryck. Trafik ger klick och liten men nödvändig intäkt. När svenska mediehus skakar på en allt mer bräcklig grund, en nätbetalningsmodell som i första hand belönar kvantitet i stället för kvalitét, spelar det mindre roll vem som säger vad. Huvudsaken någon säger något. Allra helst en profil som passar in. 50&nbsp;000 följare snarare än 50 år av erfarenhet. &nbsp; &nbsp;Alla kan snacka och visst är det fantastiskt. Nätet är lika öppet som West Hams premiärförsvar, men du behöver inte vara Raheem Sterling för att ta dig fram. Du måste inte viga ett arbetsliv för att så småningom få chansen att tycka till; fältet är fritt för bloggar och chattar, cyber fyllt av poddar med snubbar och studior med sanningar. Alla får, kan och bör tycka. Men alla kan inte räknas som experter över en natt eller en vinjett. Det tog José Mourinho 56 år, 40 inom fotbollen, och 20 pokaler att skaffa sig mandat för att leverera självklarheter som om det vore raketforskning. Allas åsikter är helt enkelt inte lika mycket värda. &nbsp; &nbsp;Det är väl som att svära vid altaret i tyckarkyrkan, mitt i ett smått liberaltalibanistiskt medie-Sverige, men det spelar faktiskt roll vem som levererar en åsikt. Det är såklart långt ifrån säkert att den som har vunnit mest pratar bäst. Men budskapet har en större chans till maxad relevans. Inom retoriken heter det att ha ”ethos”, det är definitionen av en talares trovärdighet. &nbsp; &nbsp;Albert Einstein hade helt enkelt och fullt förståeligt bättre förutsättningar att få gehör för vad han kunde om fysiken än om frisyrer, till exempel. Stefan Löven har, trots sina initierade Tottenham-sympatier, troligen en större kredibilitet kring nationella budgetfrågor än Spurs eventuella Christian Eriksen-försäljning. Åtminstone hos runt var fjärde svensk. Antikens snicksnackformler borde tas på allvar också mitt i instaålderns publiceringshets, ett par år senare. Men i vår lika ihärdiga som intensiva, viktiga som nödvändiga, strävan efter allas lika värde tycks vi inte våga att gradera, att vissas åsikter minsann väger tyngre än andras. &nbsp; &nbsp;Ethos vs PK. Det är en av alla aktuella och högintressanta mediala matcher just nu. Resultatet avgörs unikt nog av dig i publiken. Titta, lyssna och värdera – hälsar en av alla tyckare där ute.” STOCKHOLM-MIAMI, NOVEMBER 2017 &nbsp; &nbsp;Wi-Fi över Atlanten. Uppkoppling behövs. Dagens Nyheter har just publicerat avslöjandet om att en hög MTG-chef internutreds för att ha skapat och ansvara för en sexistisk, kvinnofientlig och kränkande företagskultur. Ja, just det. Det var ju precis det jag berättade redan i april. Vd Anders Jensen, program- och innehållsansvariga Filippa Wallestam och Karolina Stallwood, tre av då sju personer i bolagets topp, fick just denna information för över sex månader sedan. Tyckte att det varit konstigt reaktionsfritt. Men okej då. Bra att det kommer ut, att det inte bara blir en tyst kamp inne i huset på Ringvägen. &nbsp; &nbsp;&nbsp;”Det här är mycket allvarligt. Finns det problem ska det hanteras omgående. Vi måste samtidigt skilja på dåligt ledarskap och trakasserier. Det första går att hantera, men trakasserier har vi nolltolerans emot.”,&nbsp;säger Anders Jensen till DN och upprepar med ungefär samma citat och tydliga budskap i flera andra tidningar. Utåt. Även internt kommer uppmaningen till anställda att berätta. &nbsp; &nbsp;”Vet ni något? Säg det. Vi har nolltolerans.”, är uppmaningen och mantrat. Så bra, tänker jag. Att han är så rak och tydlig. Men jag blir också omedelbart fundersam. Han vet ju redan. Jag har larmat, redan för mer än ett halvår sedan. Andra har berättat, det vet jag. Om det är så betydelsefullt nu, varför var det inte det i april? Vid det här laget har jag inte till fullo läst av personen högst upp i toppen. Tror fortfarande gott om honom, att han vill väl på riktigt. Inte långt senare klarnar dock bilden mer. Anders Jensen är ytterligare en i raden av bolagsbossar där fasaden utåt är åtskilligt viktigare att putsa än att verkligen fixa de faktiska förhållandena inåt. Egen bonus, aktiekurs, riskkapital, kvartalsrapport och arbetet med att bygga en fräck, personlig image. Sådan är prioritetsordningen. Och jag som fortfarande trodde att vi skulle göra de bästa tänkbara tv-programmen. Fattar alltmer att den ambitionen försvann någonstans i backhoppningsdimman i Sotji. &nbsp; &nbsp;Det är snart ett år sedan mina två döttrar och resten av webben fick ta en del av skiten och då också jag verkligen fick nog. Och inget har hänt internt. Tidigare anställda bestämmer sig för att berätta om alla missförhållanden. I ilska över att den första utredningen stängs utan åtgärd går Isabel Boltenstern och Sladjan Osmanagic samt en handfull ytterligare personer ut publikt. Både män och kvinnor bryter isen utåt. &nbsp; &nbsp;"’Du är helt jävla värdelös’, brukade MTG-chefen skrika i öronsnäckan när jag pratade i CL-studion”,&nbsp;skriver Sladjan på Twitter. Han fortsätter om sina upplevelser av den chef som nu utreds – igen. Sladjan utvecklar: &nbsp; &nbsp;"Ingen på redaktionen vill jobba med dig", var något MTG-chefen som utreds på nytt, brukade säga till mig när jag kallades in på möten stup i kvarten. Det finns ingen större mobbare i sport-tv-Sverige. Alla vet om det i branschen.” &nbsp; &nbsp;Isabel Boltenstern skriver på sin blogg: &nbsp; &nbsp;”Jag har länge varit rädd för honom och hur han med några enkla telefonsamtal skulle kunna förstöra min karriär. Nu har jag nått någon form av gräns där jag högaktningsfullt skiter i om jag blir portad från den här branschen – jag kan inte vara tyst om det här.” &nbsp; &nbsp;De öppnar sig när det står klart att MTG har inlett en utredning mot den aktuella chefen men sedan kvickt lagt ner den – utan åtgärd. “Nolltolerans”? Berättelserna blir fler och ännu grövre. Här är några av citaten när ett antal tidigare anställda vittnar om ledarskapet och situationen på den aktuella avdelningen, ur Dagens Nyheter 7 november 2017: &nbsp; &nbsp;”Hon har så schysta tuttar så henne skulle jag sätta på framifrån”. ”Aldrig. Bakifrån!” &nbsp; “Varenda kvinna som kommer in på redaktionen blev bedömd och kommenterad utifrån hur hon såg ut, hur hennes bröst och rumpa såg ut. Det gällde inte bara de anställda utan även kvinnor utifrån som bara råkade gå förbi de här männen.” &nbsp; &nbsp;Flera personer vittnar om mobbning, personpåhopp och en utbredd tystnadskultur. Beteendet från en hög chef står i centrum för kritiken, enligt DN: &nbsp; &nbsp;”Han har ingen spärr och öser på. Det kommer så mycket grodor och kränkningar ur hans mun. Vuxna människor trycks ned tills de gråter”, säger en kvinna.” &nbsp; &nbsp;En kvinna berättar om en händelse när hon ska sluta, med samma chef som utpekad: &nbsp; &nbsp;”Han satte sig ner, väldigt bredbent, visade upp ett hårstrå som inte var hans och sa: jag var ute med en modell igår, hade en jävligt skön natt. Trist att du ska sluta. Sedan ska han ha tagit hennes mobiltelefon ur hennes hand, tagit en bild på sig själv, innan han lämnade tillbaka telefonen med orden: ”Så att du aldrig glömmer vem som bestämmer”. &nbsp; &nbsp;Interna berättelser blir offenliga vittnesmål. Först då reagerar de MTG-ansvariga. Inte när personerna i bolagsledningen fick det berättat av mig för sju månader sedan. Inte när fyra kvinnor larmade om sexism, kränkningar och förtäckta hot den 23 oktober. Mångåriga allvarliga övertramp från en person i hög chefsposition viftas bort och tystas ner fram till DN-artikeln den 7 november. Först därefter signaleras det om eventuella åtgärder: &nbsp; &nbsp;“Jag har inte känt till det här innan jag fick uppgifterna från fyra kvinnor”, säger vd – mer än ett halvår efter att jag berättade om oegentligheterna för honom. &nbsp; &nbsp;“Om det här som DN skriver har förekommit så är det både sexistiskt och grovt kränkande och en chef måste förstå vilka konsekvenser det får.”, säger Anders Jensen i Aftonbladets uppföljande artikel. &nbsp; &nbsp;Han säger och säger men avstår från att göra. Trots ännu fler berättelser, ytterligare vittnesmål och en tillsatt utredning.&nbsp; <img width="1274" height="474" width_o="1274" height_o="474" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/88bc4143704b5f9a3ac0d2a2451b05dc30c84f61894237b46b98d6b460d8d644/MailtillMTG.png" data-mid="148128860" border="0" data-scale="74" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/88bc4143704b5f9a3ac0d2a2451b05dc30c84f61894237b46b98d6b460d8d644/MailtillMTG.png" /> &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp;&nbsp; MAIL, ADVOKATBYRÅ/VD, 2017. &nbsp; &nbsp;Den 27 november 2017 kl 22.27 skickar jag ett långt mejl till Anders Jensen med min utförliga beskrivning om läget kring den aktuella chefen och det rådande arbetsklimatet på avdelningen. I grunden är det samma sak som jag berättade för honom och ytterligare två personer i ledningsgruppen redan i april. Tre dagar senare sitter jag som vittne hos advokatbyrån i Stockholm i ett samtal och en berättelse som varar i en timme, 26 minuter och 26 sekunder. Inspelningen finns kvar. &nbsp; &nbsp;Därefter händer ingenting. ”Utredningen” kastas i papperskorgen. Chefen blir kvar. Och Nents alldeles egen variant av ”nolltolerans” består. ︎︎︎ FÖREGÅENDE NÄSTA ︎︎︎ https://vadfanhande.se/Socker-Strukturer Sat, 07 May 2022 14:38:59 +0000 Vad Fan Hände https://vadfanhande.se/Socker-Strukturer Socker &amp; Strukturer&nbsp; SPLIT, JANUARI 2018 &nbsp; Långt bord och gemensam middag. Starten på ett stort mästerskap. Sista måltiden innan det blir matcher och sändningar dagligen i ett par veckor. Gott och trevligt – till en början. Men så plötsligt. En hand på mitt lår, en kind på min axel och en kamera i luften, redo för ett klick. Jag rycker till. Helt ställd. Vad gör hon? Säger ”NEJ!” Allt på impuls, en kvick reflex. Hon bredvid är gammal i gamet men ny i gänget. Känd och etablerad redan men tydligen ändå i behov av något mer än så. Men av vad egentligen? Särskilt av mig? Chans till extra uppmärksamhet? Jag känner mig hursomhelst chockad och oerhört obekväm med hela situationen. Och upprörd. &nbsp; ”Det är ju inte klokt alltså”, tänker jag. Det händer igen. En tafsande kollega som tar för sig och går över gränser. Det är så jag känner och det här är långt ifrån första gången. Det blir lite tyst och stelt. Men antar att man som man också har rätt att säga nej? Försöker trycka undan olusten. Lite mer fattar jag några veckor senare när jag träffar en av direktörerna. Middagen får fortsätta, även om situationen nu smakar jäkligt illa. En av personerna i produktionsgänget som känner mig bra, mitt emot vid bordet, uppfattar situationen. Märker att något just har hänt. Ser att jag är obekväm. Vi utbyter några tysta blickar. Pratar senare om saken på vägen hem till hotellet. Känns oerhört märkligt, vi ska ju alla jobba ihop under mästerskapet. &nbsp; En hand på mitt lår. En kind på min axel. Har nätt och jämnt landat, har alldeles nyss publicerat ett inlägg på mina egna sociala medier, skrivet på planet ner till Kroatien. Jag formulerar mina tankar och känslor om det jag oerhört mycket hellre ska nå ut till publiken. Det jag – det VI – vill att fler där ute ska förstå: &nbsp; ”Lyfter mot Split, Kroatien och handbolls-EM. Mot ännu ett mästerskap, ytterligare några veckor en bit bort från hemmaplan och den bästa spelpartner någon kan ha. Under snart tre decenniers liv som sportjournalist och ihop har hon alltid stöttat, parerat och agerat för mig och för oss. För vårt gemensamma lag. Vårt teams MVP, oavsett position.Hon är såväl grovjobbaren som passningssnillet - och coachen. Hon ör den vassaste tv-analytikern som övriga branschen missade. Ibland med kameran i egen hand, alltid med fingret på detaljerna som gör skillnad i rutan. Hon är helt enkelt både en anledning och en förutsättning för att jag har möjlighet och förmåga att fronta några av de största och mest avancerade sportproduktionerna som sänds. När jag står i programledarljuset finns alltid min Lotta just intill. Imorgon kväll kör vi igen.Det här med tv är verkligen långt ifrån allt, ändå mycket mer än det som syns.” &nbsp; Några få timmar senare har jag alltså en kollegas hand på mitt lår, hennes kind på min axel och mobilkamera i luften. Det är inte så jag vill ha det varken i stunden eller i cyber. Det är inte så jag visar respekt, uppskattning och kärlek mot min livs- och lagkamrat. <img width="1170" height="1434" width_o="1170" height_o="1434" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/9ddeb0018bbbec1f5f0abc297b6cd9027a510828276eb1c5bf04c256e24ef245/10F54633-D568-492B-BD32-4DE2BF7CDF66.jpeg" data-mid="148689874" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/9ddeb0018bbbec1f5f0abc297b6cd9027a510828276eb1c5bf04c256e24ef245/10F54633-D568-492B-BD32-4DE2BF7CDF66.jpeg" /> &nbsp; &nbsp; Tillbaka på hotellrummet ringer jag hem till Lotta och vi snackar länge. &nbsp; &nbsp;Jag: Upprörd i en slags hopplöshet om att inte bara kunna få vara där och göra jobbet. &nbsp; &nbsp;Hon: Förbannad på att ännu en tv-kollega gör närmanden och vill synas tätt intill hennes man. I detta fall ha sin kind på hans axel och handen på hans lår, under en middag, under ett mästerskap för att få lägga upp det på sina egna sociala medier. &nbsp; &nbsp;Men Lotta är cool. Vi kan branschen båda två. Hon har också jobbat i den under flera år och med egna ögon sett vad vissa går för. På personalfester, på Instagram, på riktigt. Vi känner igen beteendet från flera gånger förr. Suckar tillsammans över disrespekten mot oss som par, och familj. Vi är extremt klara med kommentatorssvansen som ofta uppstår: &nbsp; &nbsp;”Skilj dig och gift dig med henne i stället!” &nbsp; &nbsp;”Åhhh…vad fina ni är ihop…ni är det perfekta paret” &nbsp; &nbsp;”Ni ser sååå nykära ut!!!” &nbsp; &nbsp;Det här är bara några få digitala reaktioner av en massa på samma tema, många gånger under flera år. Vissa bryr sig inte. Vi känner oss däremot väldigt färdiga med det här och har bestämt oss för att försöka göra något åt det. Det handlar, i det här fallet, om att både avstyra det fysiska närmandet och ett försök att stävja omgivningens elaka kommentarer. &nbsp; &nbsp;Vi resonerar och argumenterar, det är ju som sagt inte första gången. Förkastligt, känner jag och vi. Andra kan tycka annat. Men nog måste man kunna få bestämma själv? Rapportera till redaktions- och företagsledning? Just det ter sig extra humoristiskt bara några veckor efter den nonchalerade metooutredningen. Vi bestämmer oss för en annan väg. Vår väg. &nbsp; &nbsp;Sverige tar sig till finalen i Zagreb. Två veckor efter det överraskande handbollssilvret är jag tillbaka i MTG-huset på Ringvägen. Jag har önskat ett möte och kliver in till en av direktörerna på plan sju. Vi återkommer dit. STOCKHOLM, DECEMBER 2017 &nbsp; &nbsp;Avslöjanden och berättelser. Dag efter dag. Kvinnor träder fram världen över. Nyhetsflödet är till bredden fyllt med historier som uppstått ur decennier, ja århundranden, av skitstrukturer. Det är nyanser av grått, ja ofta mycket mörkare än så. Känner igen en hel del av det som beskrivs, fast från mitt och vårt perspektiv. Har så ofta lyssnat på Lotta, Nina och Cajsa. Vi har resonerat och diskuterat. Vi har tillsammans fräst ifrån mot grabbar i lågstadiet och båda döttrarna har tvingats värja sig rent fysiskt mot tafsande snubbar på tunnelbanan. Som man är det inte läge att störa uppmärksamheten från de som behöver den ännu mer. Men jag gör det ändå. För vi enas i våra samtal om att det är strukturerna, på alla nivåer och i alla skikt, som måste rubbas och förstöras. Och förbättras. &nbsp; &nbsp;En månad efter vittnesmålet på advokatbyrån i Stockholm och en månad före närmandet i Split sätter jag ord på en del av de sexuella trakasserier som jag har råkat ut för, som jag har låtit passera och som jag har försökt parera. Det är en global rörelse på ett helt annat plan, jag inser det. På ett sätt befinner jag mig också mitt i – men står ändå en bit bredvid. Här är krönikan i Svenska Dagbladet publicerad den 2 december 2017: <img width="1169" height="1046" width_o="1169" height_o="1046" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/7bea056767c0ed9555371fa011f0c2adfaf1ba8829d9d1bd077ac7ac7bc40c20/IMG_4041.jpg" data-mid="141926165" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/7bea056767c0ed9555371fa011f0c2adfaf1ba8829d9d1bd077ac7ac7bc40c20/IMG_4041.jpg" /> ”Man behöver inte vara kvinna för att uppfatta sunkiga värderingar &nbsp; &nbsp;Man behöver inte vara kvinna. Man måste inte vara man. Här är ytterligare några #metoo-reflekterande rader från en som både är drabbad och priviligierad. &nbsp; &nbsp;Sätter mig i helgen för ännu ett pass på en av de mest attraktiva positionerna i svensk sport-tv, programledarstolen i Premier League-studion. 50 år och man, småländsk i passet, hemadress Stockholms innerstad, etablerad i en omskakad bransch, prioriterad i ett mediehus som delvis är under lupp i en av alla trakasseriutredningar. Jag är en känd tv-profil som skulle kunna vara urtypen för den som sitter på toppen av den, med all rätt, kritiserade strukturen. Men jag är inte schablonen. &nbsp; &nbsp;Man behöver inte vara kvinna för att uppfatta sunkiga värderingar och dåliga beteenden i grupp på en arbetsplats, eller som i sportens värld, i ett lag. Man behöver inte vara kvinna för att reagera, känna, tycka illa om fasoner, mobbing och olika grad av trakasserier. Vilken vettig människa, oavsett kön, med en någotsånär kalibrerad social kompass reagerar inte på respektlöshet och brist på ödmjukhet? Man måste heller inte vara man för att slippa bli drabbad. &nbsp; &nbsp;Utan att på minsta lilla sätt förringa en endaste av de senaste veckornas plågande upprop vill jag ändå ge ytterligare ett par sidor av saken, ännu några bilder av mönster och manér. De foton på inzoomade könsdelar som kommer i diverse inkorgar till exempel. De öppet oanständiga och ovälkomna förslagen, de något mer försiktiga men ändå tydligt lumpet trevande texterna som skickas. De stunder då folk i branschen roffar åt sig socialmediala ögonblick utan att fråga eller ta hänsyn. Nej, jag känner mig inte som ett offer men vill ändå beskriva att det finns ännu mer att förhålla sig till och att göra någonting åt – tillsammans. &nbsp; &nbsp;Tack vare ett liv ihop med tre extremt starka kvinnor och dagliga diskussioner om hur vi alla ska vara och göra känns varje stinkande story bekant. Respektlösheten från andra kvinnor som drabbar ens älskade fru. Vidrigheten hos främmande mäns händer innanför linningen på två nu vuxna döttrar. Jag är förvisso en av alla kostymer i tv men jag vet verkligen vad allt det där innebär; agerar ofta snarare som en kärring mot strömmen och känner starkt både för det globala vrålet och de enskilda berättelserna från min bransch, i veckan alldeles brutalt bra beskrivet av Jennifer Wegerup i Resumé. Tyvärr finns det ännu mer och det är inte så enkelt polariserat som en kamp mellan kön. &nbsp; &nbsp;Det här är en mycket tuffare match än mellan män och kvinnor. Vi i vår yrkeskår har bara börjat en lång och hård fight mot dåliga beteenden. Och den måste vara gemensam. Man behöver ju faktiskt bara vara människa.” STOCKHOLM, FEBRUARI 2018 &nbsp; &nbsp;Tillbaka i MTG-borgen. Begärt möte på den sjunde våningen. Här tas de stora besluten, på flera sätt en bra bit ovanför huvudet på oss andra. Kommunikationsdirektören berättar om sin och företagets senaste plan: &nbsp; &nbsp;”Tanken som vi hade var att ni två skulle lanseras som ett sportpar.” Samtalet med Mia Eriksson finns bevarat. Det är 26 minuter och 15 sekunder långt. &nbsp; &nbsp;Direktören undrar till en början varför jag har bett om mötet. Hon ser inga bekymmer. Hon tycker att det rullar på. Men efter händelsen i Split känner jag ett akut behov av att snacka ihop oss. Det tar inte lång tid förrän den känslan förstärks ytterligare. &nbsp; &nbsp;Redan efter tre och en halv minuters samtal bekräftar kommunikationsdirektören det jag har hört på omvägar i huset. Företaget vill marknadsföra mig tillsammans med en kvinnlig profil som ett ”tajt par”, trots att vi egentligen jobbar var och en för sig, och i samma produktioner bara vid något enstaka tillfälle per år. Men “ett par säljer”, menar direktören för kommunikation och hennes avdelning: &nbsp; &nbsp;”När vi har sport på TV3 vill vi att det ska vara stort och folkligt och gärna visa upp att vi är i framkant, att vi har en tjej med. Det är liksom inkluderande, att det inte bara är för den supersportintresserade publiken”, förklarar direktören. &nbsp; &nbsp;Jag lyssnar, nickar – och baxnar. I mina ögon är det ett helt skruvat resonemang. Allra mest är det ett slentrianmässigt synsätt på tjejer i yrket. Som om de bara skulle vara där för att visas upp? ”En tjej” i marknadsföringen är hos den här kommunikationsavdelningen alltså reducerad till ett alibi, ett sätt för företaget att signalera ”att vi är i framkant”. Som om det inte skulle finnas tjejer, i den här branschen och på den här redaktionen, som kan utföra ett fullgott sportjournalistiskt arbete för den ”supersportintresserade publiken”? Som om de ska fortsätta att förminskas till att bara stå bredvid? En symbol för värderingar i stället för faktisk skicklighet. Det är alltså inte längre än så som det här företaget har kommit i sina kvinnliga medarbetares status. Och nog är det en aning svårsmält, tycker jag, att den här kommunikationsdirektören per automatik ser ”en tjej” som representant för just de i publiken som inte är ”supersportintresserade”. Ofta känns det som att kvinnor i branschen är så mycket mer respekterade av sina kollegor än några av deras chefer. &nbsp; &nbsp;Hellre avstår jag helt än att vara med och bidra till det jag tycker är ett osmakligt kommersiellt kommunikationsmönster som borde ha varit raderat för länge sen. Jag vill inte vara med och upprätthålla en unken struktur, sexistisk och ojämlik. Men i det här företaget kan tydligen inte en kvinna stå ensam och anses vara tillräckligt skicklig. Den här kommunikationsavdelningen känner uppenbarligen ett behov av att komplettera en kompetent medarbetare, bara för att det är en kvinna. Hon ska dessutom stå där, helst som ett par med en man. “Det säljer”. Och alla förväntas ställa upp. &nbsp; &nbsp;I branschen generellt, och i det här företaget specifikt, är det konstigt att ens – eventuellt – ha en åsikt. Känns det här rätt? Är du bekväm med det här? Det är frågor som aldrig ställs. Namn och bild ska kunna användas överallt och photoshoppas fritt. Syns du i rutan ska du gilla och tåla precis allt. Oavsett. Svensk tv-bransch har, på ett sätt som skulle vara en utopi i USA till exempel, roffat åt sig rätten till den personliga integriteten –&nbsp;även om många av mina kompisar i burken inte bryr sig. Flera älskar uppmärksamheten fullt ut i alla former. Jag gör det i vissa fall inte; jag vill åtminstone ha rätten att på förhand säga ok till hur jag används i marknadsföringen. Allt utgår från egna erfarenheter. &nbsp; &nbsp;Tiden före sociala medier var en annan; nu kan varenda en sitta hemma och vara sitt eget lilla troll. Men det går alldeles utmärkt att bespara sig det allra värsta genom att vara noggrann i sin kommunikation. Hur vill man uppfattas? Medieföretagen, inklusive detta, tänker alldeles för lite, inte alls eller till och med fel. Tycker jag. Det är ofta tramsigt, kladdigt och förstärkande av förlegade normer. Jag har sett det, jag har upplevt det. Och här presenteras nu ännu ett sådant färdigt förslag – utan att jag ens har blivit tillfrågad. Det är ju faktiskt jag som har önskat mötet. &nbsp; &nbsp;Men tv-företagen har efterhand tagit för sig mer och mer i den här frågan. Från deras perspektiv har folk i rutan fått för mycket makt, programprofiler har ett större inflytande på publiken än kanalerna själva. Att publicera utan att fråga är ett sätt för dem att ta tillbaka kontrollen. Att jobba ihop som två programledare är en sak. Att utifrån det kommuniceras som ett ”tajt par” är en annan. Men den här kommunikationsavdelningen vill just det. &nbsp; &nbsp;Den här frågan var annars aldrig något bekymmer under åren i Tipslördag med Jessica Almenäs. Inte var det något som helst märkligt att ta in personliga synpunkter i samband med Nyhetsmorgon ihop med Tilde de Paula (numera Eby också). Att jobba intill, och marknadsföras med, Renée Nyberg kring Superstars och Landskampen eller Carolina Klüft runt OS var inga som helst konstigheter. I de fallen jobbade vi verkligen ihop, lanserades som kollegor – men inte som par. Dessutom kollade ansvariga alltid så att allt kändes ok inför varje kampanj. Rätt enkelt, egentligen. Men avdelningsdirektören på Nent och hennes stab vill ha full tillgänglighet, inga avstämningar – utan åsikt ska man ställa upp på deras passerade stereotyper. Att “sälja grej med tjej” är alltjämt reklammodellen här. <img width="5783" height="3969" width_o="5783" height_o="3969" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/f24ca0f6835a903f1187ac71c6dcc16a76eaa3f7caa6ad96c8c1d755e0eca581/Presskonferens--infor-OS-i-Rio-2016..jpg" data-mid="141929749" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/f24ca0f6835a903f1187ac71c6dcc16a76eaa3f7caa6ad96c8c1d755e0eca581/Presskonferens--infor-OS-i-Rio-2016..jpg" /> PRESSKONFERENS, INFÖR OS I RIO 2016. &nbsp; &nbsp;Elva minuter in i samtalet med kommunikationsdirektören pratar vi om följderna av att synas och att fronta. Det ingår ju såklart i jobbet och ger definitivt en hel del stärkande adrenalin och självförtroende. Men den motsatta kraften utifrån kan också vara oerhörd.&nbsp; Försöker förklara offentlighetens effekter och att vi – jag och min familj under 30 års mediearbete –&nbsp;har upplevt flera, starka och negativa sådana: &nbsp; &nbsp;&nbsp;”Vi behöver inte gå in på exakt vad som har hänt. Jag vill bara inte försätta mig eller mina närmaste i den situationen igen”,&nbsp;förklarar jag och väljer att hålla mig allmän för att inte hänga ut enstaka personer. I just det här aktuella fallet är det ju en nuvarande kollega som är aktuell, vi jobbar på samma redaktion. Försöker förklara. Få förståelse och acceptans. Så att det funkar både för firman, mig och familjen: &nbsp; &nbsp;”Det går inte att kontrollera allt, styra hur andra uppfattar vad som kommuniceras, eller hur folk reagerar på sociala medier. Men man kan, om man tänker till, försöka undvika att få olika varianter av trakasserier emot sig. Det här är en viktig bit för mig, utifrån de här erfarenheterna, både digitalt och rent fysiskt, att åtminstone få ha ett säg om hur jag framställs. Det är inte mer än så.” &nbsp; &nbsp;”Jag fattar”, säger direktören utan att låta som att hon faktiskt gör det. &nbsp; &nbsp;Hur ska hon förstå? På riktigt. Vem på marknadspositionerna i branschen har egentligen egen erfarenhet av att ha uppmärksamhetens ljus på sig? Att ta emot en massa hyllningar och skit om vartannat är speciellt och kräver lite hud och attityd. Hat i den privata inkorgen, attacker på ens äktenskap i öppna forum, sågningar med personliga påhopp i tidningarnas tv-krönikor – och för all del mängder av hejarop och ryggdunkningar i den verkliga vardagen. Men, som Ingemar Stenmark så riktigt sa: det går inte att förklara för någon som inte begriper. &nbsp; &nbsp;När humorprogrammet Partaj gör parodi på Premier League-studion 2012 görs jag till en form av kåtbock. Den enda manustråden, förutom lite dialektalt trams runt Lars Lagerbäck och Erik Niva, är att jag framställs som kåt på den kvinnliga reportern. Och allt känns så tröttsamt, schablon och kliché som det bara kan. Som jag inte vill. &nbsp; &nbsp;Scenen kan egentligen fungera som en enda prototyp av förlegad, men alldeles uppenbart fortfarande rådande, branschstruktur. En manlig sportprogramledare som adrenalindreglar, en tjej som kuttersmyckar. Som jag vägrar att vara en del av. Som jag jobbar emot. &nbsp; &nbsp;&nbsp;Det är allt vad jag inte är som person. Det går rakt emot det jag står för i yrket. Att fult och felaktigt bli stämplad med just det motsatta träffar åtminstone mig väldigt hårt. Det är helt enkelt viktigt för mig att tydligt vara långt ifrån den där skitigt sexistiska beskrivningen. På samma sätt känns det helt avgörande att hålla mig ren i yrkesrollen. Det handlar om att vara så fri och obunden som möjligt i ett journalistiskt arbete. Ja, även sportjournalistjobbet görs bäst utan en massa tingeltangel runtomkring, tror jag. Och det går faktiskt att vilja göra jobbet utan att söka en massa extra uppmärksamhet. &nbsp; &nbsp;Jag har känt att det har varit viktigt att värna både om integritet och seriositet. Jag tackade nej till Let´s dance, hade ingen lust att vara en profil runt grytorna i Halvåtta hos mig, inte heller att varken programleda eller vara deltagare i Kändishoppet, för att ta några exempel. Produktionsbolaget för Fångarna på fortet erbjöd 75 000 kronor och snabbresa för hela familjen till och från Frankrike. Det var en självklarhet ändå att avstå både det svenska arvodet och de tigerövervakade guldpengarna. &nbsp; &nbsp;Andra resonerar annorlunda och det vimlar ju av branschkollegor som trycker ut kommersiella samarbeten i alla möjliga olika former. Men att inte vilja vara med, önskan om att hellre stå bredvid, anses ofta nästan konstigt. Att säga ”nej tack” till ett Instagramfoto som backas upp av ett betalt samarbete, ja då är man kinkig i överkant. För mig är det ett sätt att hålla mig ren i yrkesrollen; en massa enkla och tydliga personliga ställningstagande – bland annat för att minimera risken av att bli hånad och förlöjligad som i Partaj. &nbsp; &nbsp;Så, har jag ingen humor? Jag tror nog att de som känner mig vet svaret på den frågan. Hur som helst jag har en bra mycket större dos av lust, att inte behöva se skiten. Att inte ha det hemma i vår tv-soffa. Ännu mer önskar jag att göra något åt värdegrunden till varför sketchen uppstår och försöker därför att förbättra den.&nbsp;&nbsp; &nbsp;Kommunikationsavdelningens synsätt på kvinnor i tv-sportbranschen är som att be om andra akten i en sådan pjäs. &nbsp; &nbsp;Möjligen gör jag i mötet med direktören ett misstag som inte förklarar mer, inte ger fler detaljer om mer exakt vad som har hänt. Förmodligen borde jag mer ingående ha berättat om nakenbilderna och trakasserierna från publikt håll. Antagligen skulle jag ha återgett upplevelserna och känslorna runt de tillfällena då kvinnliga kollegor gjort direkta, fysiska närmanden. Senast i förra månaden. Just den personen vill direktören och hennes avdelning, att jag nu ställer mig tätt intill och lanseras ut i det offentliga som ett ”tajt sportpar”. Det kan inte vara speciellt konstigt att det kanske inte känns helt självklart. Men. Jag hade nog behövt stryka under allvaret och än tydligare låtit direktören förstå det extremt obekväma med just den här idén. Men i den här situationen, i det här samtalet håller jag kollegan, av hänsyn till hennes familj, ändå utanför berättelsen. Tänker att det borde ändå räcka med att skaffa sig en viss nivå av förståelse och rätten till någon slags grundläggande medbestämmanderätt när det gäller den marknadsföring som jag ska vara en del av. &nbsp; &nbsp;”Inte mer än så”, konkluderar jag. &nbsp; &nbsp;”Jag fattar”,&nbsp;säger kommunikationsdirektören återigen. Hon är en av fyra personer i chefsposition som har fått ta del av mina innersta tankar och min genuina omtanke om fru och familj i det offentliga. Någon eller några av dem lämnar dessa uppgifter vidare. &nbsp; &nbsp;Drygt tre år senare publicerar Expressen en liten lösryckt del av allt det jag har öppnat mig om, bara för att söka tillräcklig förståelse och en ömsesidig acceptans. Tillsammans med läckande Nentchefer, på intensiv jakt för att rädda sig själva, tillverkar tidningen och ett antal krönikörer ett drev genom att stämpla mig som någon form av sexist med en slemmig kvinnosyn. Förtroliga och personliga samtal med ansvariga chefer – på Nent kan sådant hamna i tidningen. &nbsp; &nbsp;Kanske får svärfar Bertil den enkla och raka förklaringen när han ringer till Lotta och undrar över alla rubriker: &nbsp; &nbsp;”Jag tror att Ola älskar mig lite för mycket för att passa in i den här branschen.” LJUNGBY-VÄRNAMO, DECEMBER 2019 &nbsp; &nbsp; Producenten som ringer suckar högt i luren när vi hörs någonstans mitt i det evighetslånga motorvägsbygget i södra Småland. &nbsp; &nbsp;”Alltså, den här studion…det går inte…” Han som är frustrerad och besviken är mitt emellan matcher i en produktion som han men inte jag jobbar med. Annars är han min absolut bästa programbyggarkompis. Ett geni när det gäller att vara nyfiken på all typ av sport och att konstant försöka göra tv av idéerna. Tillsammans gör vi varandra och programmen ännu bättre. Han är fullständigt lysande i att vara ”hands-on” men tyvärr har han tagit på sig en chefsroll som han varken är gjord för eller verkar ha särskilt stor lust med. Ett par år senare kommer han att svika mig något djävulskt, på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. &nbsp; &nbsp;Den här gången gäller hans klagan det pågående mästerskapet. Udda tider och dåligt programledarskap, säger han. Igen. Det är varken första eller sista gången som han från sin producentstol klagar och uttrycker sin hopplöshet inför just den här sista länken ut till tittarna. Jag har inte kollat. Inte den här gången heller. Avstår väldigt gärna från att titta på alla andra typer av sportstudior. Känner mig ”renare” och ”friare” och tycker att det är enklare att göra jobbet om jag inte har sett hur andra gör. Kolla då och då, men inte för mycket. Den här gången är det tydligen svagt, tycker han. Ungefär som resultaten för landslaget. Det är definitivt svårare att handskas med ögonblicksjournalistik när Sverige är ena part och det är ytterligare en dimension av utmaning när ”vårt” lag går dåligt. Från producentplatsen våndas han dock mer över studioinsatsen än matchresultaten. Som tv-hantverkare är det såklart bara det som går att påverka. I det här fallet tycks han knappt tro på det ens. &nbsp; &nbsp;Att en producent och arbetsledare har synpunkter på hur vi i rutan sköter oss är en självklarhet. Det ingår i jobbet, att också diskutera och dissekera detaljer. Vi är en redaktion som under alla år har varit nästintill maniska på att försöka förbättra. Som vi har vänt och vridit på vilka programdetaljer som gör till eller från, tydlig grafik, mer statistik, rätt musik och för all del vilken studiopersonal som funkar, vilka experter som tillför eller inte, osv osv...konstant, öppet och hela tiden. Vi har kritiserat både andra och oss själva. I den utvärderingsmiljön finns det väldigt lite bomull. Kan inte se att det ska kunna gå till på något annat sätt. Alla synas grynhårt. Eller, rättare sagt, så har det varit. Något har hänt. Kvalité trumfas allt oftare av andra aspekter. Och då blir det lite som att leka charader, i stället.&nbsp; Ofta och mycket är vi många som helt förbehållslöst har jagat den optimala tv-upplevelsen. Allt har utgått från en självklar stolthet, ett innerligt driv, hela tiden med resultatet i rutan i fokus. Att utvärdera i evighet är en del av den konstanta processen. Men nog är det en lite underlig situation när en chef ringer till mig med sin frustration över en av de redaktionskollegor som utför samma arbetsuppgift som jag? Det känns lite skevt, även om det har hänt då och då. Märkligt är det ändå eftersom det otvivelaktigt är cheferna som tar beslut och tillsätter personal. &nbsp; Klart konstigt och extra speciellt är det med perspektiv på allt det jag beskriver i den här berättelsen, då just den här redaktionens chefer ett par år senare påstår att det är jag som har tyckt och trilskats. Och ingen annan.&nbsp; &nbsp;Men jag tänker inte hänga ut de studioansikten som just den här producenten har suckat över genom åren, inte känns det heller rätt att ta upp alla de profiler som har ringt för att få både tröst och stöd efter att ha blivit nedtryckta av sportchefen, jag väljer också att inte gå in på exakt vilka gäster som frekvent hånats av de två som varit Premier League-studiomakare de senaste åren, lika lite går jag in på de fotbollsexperter som har fått kicken av den producent som nu har blivit programledare och jag kan också låta bli att ta upp vem (och av vilken anledning) som senare har gjorts arbetslös av redaktionens personalansvarige, ej heller ska jag peka ut de övriga producenter och ytterligare i ledningsgruppen som antingen har agerat aktivt eller bara tyst hummat med. Men låt oss inte låtsas som att allt detta inte ens har hänt.&nbsp; Visst har jag haft synpunkter som har lyssnats på. Nog har jag tyckt att personer i studion har varit allt ifrån totalt lysande till att inte ha levererat en enstaka kväll, eller i vissa fall inte platsat alls. Allt har bara utgått från att ge betalande tittare det bästa tänkbara utbudet. Och så här har arbetssättet varit. Vi har alla tyckt. De ansvariga har bestämt. Det verkade inte riktigt så i det drev som gänget på olika sätt och i olika omfattning så småningom bidrog till. Det var inte heller så att mina mångåriga protester mot en del chefers skitbeteende riktigt räknades eller ens noterades.&nbsp; För min del har jakten på den bästa tänkbara slutprodukten varit allt. Det var uppgiften som jag fick i samband med flytten till Viasat 2008 direkt från högsta chefen då, Hans-Holger Albrecht: &nbsp; “Vi ska bli bäst och du ska se till det”, löd ordern.&nbsp; &nbsp;Jag har utifrån det ställt höga krav på alla runtomkring mig, inte minst för att jag ofta har varit ansiktet utåt för slutresultatet. Kraven på mig själv har också varit därefter. Minst. När chefer har frågat om innehåll, experter, matchval eller vad som helst har jag sagt vad jag tyckt, för programmens bästa. Cheferna har tagit besluten.&nbsp; &nbsp;Det här dokumentet är, bland mycket, en replik på det och dem som på olika sätt är med och skapar ett drev mot mig under försommaren 2021. Flera gör det omedvetet eller aningslöst. Jag är övertygad om det. En hel del gör det av ren feghet när det inte passar den egna agendan. Jag har sett det och fått det berättat för mig. Några få gör det för möjlig personlig vinning. Jag har fått tillräckliga bevis för det. En enda person väljer att kliva fram med namn och gå till rak och hård attack. Suzanne Sjögren har varken i tidningarna eller direkt till mig förklarat varför. Vi har jobbat relativt lite ihop men under ganska lång tid. Vid ett tillfälle har hon direkt mot mig agerat obehagligt och oprofessionellt, i övrigt kan jag inte minnas att vi ens tyckt särskilt olika om någonting i någon arbetssituation. Men hon bestämmer sig alltså för att fronta hela smutskastningsartikeln.&nbsp; &nbsp;Min syn på Suzanne Sjögren och vad som kan vara hennes incitament? Jag får gissa och pussla eftersom hon valt att prata med en tidning i stället för mig. För min del har jag alltid tyckt att hon har varit bra i rutan. Speciellt när det gäller att neutralt presentera sportnyheter som på TV4. Jag har plussat och pushat då jag har kunnat – eftersom jag har velat och tyckt att hon som person dessutom verkat vara rak och reko. På Fyran drog jag igång diskussionsprogrammet Sportklubben 2002 och bjöd in henne som gästexpert i pilotprogrammet, ett test före premiären. Det ledde till att hon kunde flytta året därpå, från Trean till Fyran, för en fast anställning. Vi jobbade bra ihop med damernas fotbollsmästerskap både 2003 och 2005 till exempel, men inte mycket mer. &nbsp; &nbsp;Hösten 2017 blev det klart att vi skulle hamna på samma redaktion igen. Innan nyheten var officiell skrev jag den 21 november ett välkomst-sms: <img width="1170" height="994" width_o="1170" height_o="994" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/23ad784656b14ea0887987c5100200f699aa70c9f1b01edc9891cdbac07b6e05/IMG_4042.jpg" data-mid="141926164" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/23ad784656b14ea0887987c5100200f699aa70c9f1b01edc9891cdbac07b6e05/IMG_4042.jpg" /> &nbsp; &nbsp;”Hej Suzanne! Stora och hemliga nyheter, hör jag. Kul! Verkligen. Tycker att du har förtjänat en betydligt bättre plats på Fyran. Det finns mycket roligt att göra här dessutom. Är helt övertygad om att du kommer att fixa det grymt. Grattis! Å välkommen så småningom…/Ola” &nbsp; &nbsp;Tre och ett halvt år senare rasar Suzanne Sjögren i Expressen och hävdar att jag stundtals har betett mig ”FÖRKASTLIGT”. Ärligt talat. Vad fan hände?! När? Vad? Varför?&nbsp; &nbsp;Hon är alltså den som Expressen i slutet av maj 2021 bygger sin omfattande ”granskning” på, den som egentligen är en av två chefer riggad smutskastning. Suzanne berättar dock inte i artikeln – och då finns det ändå gott om utrymme och rejält med trycksvärta – vad som eventuellt ska ha hänt. Hon talar inte om vad hon menar att jag ska ha gjort. Expressen frågar inte. Suzanne berättar inte. Hon pratar inte med mig. Men ”FÖRKASTLIGT”, det är tydligen så jag har betett mig. Hon säger inte det till mig, hon säger det i tidningen… &nbsp; &nbsp;Sex månader senare gör hon ett nytt uttalande i ämnet. Hon är då i den intervjutexten ”tydlig” med att det inte var mot henne som jag har betett mig ”FÖRKASTLIGT”. Ett halvår efter den första publiceringen fortsätter hon alltså att kasta skit och så tvivel – utan att komma med någon egentlig förklaring: &nbsp; &nbsp;”Det är inte jag själv som har mått dåligt. Det är mer att man mått dåligt å andras vägnar.”, säger hon. &nbsp; &nbsp;Hon säger att hon är ”tydlig”. Återigen är det Expressen som helt okritiskt tutar ut budskapet. Än en gång frågas inte vad som faktiskt möjligen skulle kunna eventuellt ha hänt? Inte heller den här gången utvecklar Suzanne Sjögren sitt påstående. Sitt påhopp. Hon har alltså inte upplevt någonting alls själv, däremot har hon “mått dåligt å andras vägnar.” &nbsp; &nbsp;Jag kan berätta för Suzanne och alla andra olika medlöpare i samma mediehus eller i andra delar av branschen, att om kollegor idkar utfrysning och utövar visklek bakom ryggen i fyra månader och sen springer med ogrundade påståenden till en av Sveriges största tidningar som vräker på för fullt i en vecka och resten hakar på, DÅ mår man jävligt dåligt. På riktigt. Det är inget annat än grov mobbing inför öppen ridå och stor publik. Och sociala medier på det. &nbsp; &nbsp;Det borde rimligen finnas ett läge någonstans emellan att vara bästisar på jobbet och att hänga ut varandra i tidningen, kan man tycka. Men här fanns det ingen som helst diskussion eller ens tal om eventuell problemlösning internt. Externt däremot. Vissa chefer läckte, några kollegor sipprade anonymt och en valde att öppet sänka mig som människa – i kvällspressen. Varför? I pusslet som jag har lagt det senaste året, de uppgifter som har kommit fram och den historik som finns passar några bitar osmakligt väl ihop. Suzanne Sjögren har, precis som övriga på Nentsporten, fått lögner berättade av sportchef Per Nunstedt och personalansvarige Daniel Berglund. Resten av redaktionen höll mest tyst, medan Suzanne pratade och fick sen fritt fram. Något hon hoppades på redan 2008: &nbsp; &nbsp;”Att Ola nu slutar är Suzannes stora chans!”, sa Suzanne Sjögrens dåvarande man Anders Jensen (nej, det är inte vd-Anders). Han berättade stolt och hoppfullt om sin fru och hennes chans i karriären. Lotta satt bredvid på kräftskivan i augusti och hörde, månaden mellan mina 13 år på TV4 och mitt debutpass på det som då hette Viasat. &nbsp; &nbsp;Att jag slutade där och då, på Fyran, skulle öppna för bättre programledarjobb för Suzanne. Det trodde både hon och hennes dåvarande man. Men det blev inte riktigt så. TV4 satsade på Anna Brolin efter mig. Suzanne Sjögren har senare själv berättat, bland annat i tidningen Topphälsa, hur hon tappade toppuppdragen och hamnade i ”frysboxen” på Fyran – och att det var en anledning till flytten till det som nu är Nent och Viaplay. Till slut fungerade ändå manövern fullt ut. Jag försvann igen och några av de tyngsta studiojobben är nu hennes. Vid Kristallenpriset 2021 tog hon till och med platsen som frontfigur för ett mästerskap som jag varit programledare för… &nbsp; &nbsp;Allt det där är egentligen bara småaktigt strunt. Viktigare är de större frågorna. Vad säger allt det här om människorna, kollegorna och arbetsmiljön? Lögnerna. Tystnaden. Smutskastningen. Vilket pris ska andra betala för egna syften? &nbsp; &nbsp;De två Nentchefer som jag visselblåste om i flera år kände sig till slut så trängda att de tog initiativet för att rädda sig själva och för att vända tittaropinionen. Övriga i ledande befattningar hjälpte till, antingen genom att aktivt sprida och underblåsa lögner om mig till övriga ex-kollegor eller genom att passivt inte våga säga ifrån. Eller åtminstone fråga. Mig eller någon annan. Vad är sant? Stämmer det här? Ola? Trodde att vi jobbade med journalistik...&nbsp; &nbsp;Under det här året har jag i hemlighet (för deras skull) ändå haft några snack och fikastunder med personer på den här redaktionen. Samstämmigt vittnar de om att alla berättelser om mig kommer från de två cheferna, Per Nunstedt och Daniel Berglund. De säger sig inte ha upplevt något dumt eller dåligt för egen del. Ändå väljer de tystnaden utåt, för sin egen skull. Ingen egen bedömning, inget eget ställningstagande. Här snackar vi om en tystnadskultur och dess yttersta konsekvenser. Rädsla och förtegenhet. Vi pratar om reaktionen hos människor som varit vardagskollegor under lång tid – flera av dem i 13 år.&nbsp; &nbsp;Att vara mitt i ett drev av lögner om ens person, att råka ut för grovt svek och total tystnad från flera i tron om att de var tämligen rätt nära vänner, sådant kan få bara en något bräckligare mentalt utrustad person eller någon med ett uns sämre skyddsnät att ta livet av sig. Så är det. Jag har känt det. Och till viss del är det samma Nent- och Viaplaypersoner som sedan har snackat högt och uppmärksammat vikten av att bryta tystnadskulturer. Gör det nu! I stället för att vänta i 25 år. &nbsp; &nbsp;Att just den här arbetsplatsen är helt förgiftad uppifrån och ner av hyckleri och trakasseri i olika former gör det visserligen svårare – men just därför ännu viktigare. Många har, också flera år före mig och under lång tid, mått dåligt av den struktur som de här kollegorna nu väljer att upprätthålla i stället för att förgöra.&nbsp; &nbsp;Det, om något, är verkligen förkastligt. ︎︎︎ FÖREGÅENDE NÄSTA ︎︎︎ https://vadfanhande.se/Blunda-Ljuga Sat, 07 May 2022 14:39:28 +0000 Vad Fan Hände https://vadfanhande.se/Blunda-Ljuga Blunda &amp; Ljuga&nbsp;STOCKHOLM, JANUARI 2021 &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp;Det är tandläkarväder. I bokstavlig bemärkelse. Fem grader och ösregn när jag kliver ut från tidig och lyckad koll hos Marianne ute i Bromma. Depeche Mode ”So Much Love” i bilen. Högt. Från de kvarter som förr var hemma mot Söder för möte om framtid. Egentligen en formalitet. Jag har ju redan svarat ja. Frågan om jag ville fortsätta att jobba för Nent och Viaplay, även utan Champions League, kom i början av december. Ännu ett rättighetstapp, men det var inte det som fick mig att tvivla och fundera en vecka. &nbsp; &nbsp;13 år på samma ställe och nästan ständigt i studion ännu längre än så har fått mig att överväga. Att alltid först rita ner speldagar, stormatcher, rivalderbyn och landslagsuppehåll i kalendern – och först därefter rätta in resten av livet – har fått oss att värdera. Hur länge går det att hålla på? Men framför allt är det, och har under lång tid, mer och mer blivit en klimatfråga. Klimatet i branschen generellt. Klimatet på det här företaget specifikt. Ohälsosamt mycket av falskhet och cynism. Allt mindre av utveckling, ambition och journalistik, mer och mer på låtsas, tramsigare runt allt sämre sport. Ändå, jag älskar ju jobbet och trivs så bra med mina expertkompisar i studion och teknikvänner i kontrollrummet. Så många år, skratt och slit tillsammans. Trygghet, gemenskap. Kanske dumt att kliva av efter att ha investerat så många år? Och pengarna är bra. Vi diskuterade och dividerade, vände, vred och värderade. Till slut bestämde vi oss, Lotta och jag. &nbsp; &nbsp;”Klart att vi kör!”, skrev jag i ett mejl till sportchefen den 8 december. &nbsp; &nbsp;”Tack! Jag har bollen! Kör hårt ikväll”, var svaret kort därefter och strax före ännu en Champions League-kväll, just den gången med Messi mot Ronaldo. &nbsp; &nbsp;Jag tackar nej till en annan stor uppdragsgivare strax före jul. Vi har ju bestämt oss, Lotta och jag – och Nent. Muntlig överenskommelse finns om att fortsätta med Premier League, att fronta och utveckla Europa och nya Conference League. Det är ju ett rejält hack ner från Champions, Europafotbollens division 2, men va fasen. Det kan bli lite mer svensk fotboll och andra internationella klubbar jämfört med de vi brukar hålla på med. Nytt och annat att vara nyfiken på, helt enkelt. Mer journalistik in i rollen, tänker jag. Chansen att ställa allsvenska sportchefer till svars direkt i stället bara för att gissa och spekulera i hur de uppe i toppen ute på kontinenten resonerar. Allt det där lockar. Den kommande vintersatsningen? På den raka frågan från sportchefen var det nej tack från min sida. Sotji-OS var fantastiskt men min starka känsla kring skidhelgerna som betal-tv är att det är ett omöjligt uppdrag. Så länge SVT sänder Vinterstudion med skidskytte är det att börja på många minus med 15 kilometer bakhalt i Otepää – och tro att public service-publiken helt plötsligt skulle bli supernöjd med att betala extra för samma sak. Viaplay Vinter känns mest som ett tydligt tecken på vd-hybris, kastat i knät på sportredaktionen. Och det var ju inte direkt så att sportchefen Per Nunstedt och hans närmaste underhuggare Daniel Berglund, Jonas Berg och Tommy Bark jublade när de fick beskedet. Skidsatsningen är helt enkelt ett sätt från företagsledningens sida att försöka förlänga livet något år eller så på de reguljära kanalerna, att fylla TV6-tablåerna med åtminstone något annat än dubbelavsnitt av Scrubs, ännu en repris av Simpsons eller Family Guy på repeat...men fotbollen och handbollen, absolut. Där brinner jag. Tänker att jag får fortsätta att göra jobbet och samtidigt hålla nödvändig distans till företaget. &nbsp; &nbsp;Nent har alltså frågat om jag vill förlänga avtalet och jag har tackat ja. Handslag och kontrakt återstår. Men det där formalitetsmötet dröjer. Juldagarna passerar, nyåret startar och jag kastar mig in i handbollsbubblan. Nästan tre veckor med underbart nörderi ihop med två av de absolut skickligaste och mest ambitiösa som jag har jobbat med, Johanna Ahlm och Martin Frändesjö. Jag är väldigt mycket fotboll i grunden, har jobbat massor med hockey, är fullständigt tokig i golf och kan med glädje sätta mig in i vilken sport som helst; ingenting är dock så intressant som handboll tillsammans med Johanna och Martin. De lär mig, jag utmanar dem. Vi har roligt kväll efter kväll och Sverige gör succé i match efter match. Utan att det nederlagstippade laget ens har tränat ihop före första avkast. Egypten-VM är det första stora coronamästerskapet och det är såklart en dimension till för alla att hantera, inte minst spelarna. För oss innebär det hemmastudio, men med Johanna och Martin blir det ändå ett nära och tajt samarbete. Ständiga diskussioner med Martin på dagtid före match, utvärdering efteråt i bilen när jag skjutsar höggravida Johanna till hotellet om kvällarna. &nbsp; &nbsp;En vecka in i mästerskapet lyckas jag få till det där mötet. Ett par nya jobböppningar har dykt upp och jag vill såklart knyta ihop dealen, skriva under det kontrakt som vi redan är muntligt överens om. Eller känns det lite svajigt? Är det lite kärvt? Äh, spelar roll. Men jag behöver verkligen tvinga fram den här träffen med chefen, piska fram den. Ungefär som regnet när jag parkerar och Depeche tystnar tvärt. In i värmen på Ringvägen. Det blir väldigt fort kallt igen: &nbsp; &nbsp;”Det här är det svåraste samtal jag har haft”, säger Per Nunstedt. Han är sportchef sedan 2014. Vi byggde program tillsammans under många år på TV4 och när jag fick frågan om att flytta och förändra det som då hette Viasat 2008 tackade jag ja med ett krav. Jag ville ta med Nunstedt. Viasat sa nej. Jag tjatade och förklarade, att om vi ska göra om och göra bättre räcker det inte med att jag frontar programmen i rutan. Det behövs mer bakom. Med stor tvekan gick de till slut med på det som här och nu visar sig vara mitt livs sämsta önskan. Jag flyttade och Per Nunstedt fick följa med. &nbsp; &nbsp;Nu sitter vi där öga mot öga i ett av alla, fortfarande pandemitomma, mötesrum på bottenvåningen. Här brukar vi ju aldrig sitta, tänker jag. Det är kort över bordet men tämligen omedelbart blir det klart att vi aldrig har varit längre ifrån varandra. &nbsp; &nbsp;”Det finns några som inte vill jobba med dig”, säger han och flackar med blicken ut mot regnet och trottoaren på Ringvägen. &nbsp; &nbsp;”Va!? Vilka då? Varför?”, undrar jag. Helt paff, totalt oförberedd. Smått chockad inser jag snabbt att det här är en komplett annorlunda variant av formalitetsmöte mot vad jag hade trott. För bara några veckor sedan sa samma chef att han tyckte att jag gör jobbet som ingen annan och önskade att jag ville förnya kontraktet. Här sitter vi nu med kovändningarnas lappkast, alltså. &nbsp; &nbsp;”Jag kan inte säga mer än så. Det är Kim Mikkelsen [nordisk sportchef, min anmärkning] som har tagit beslutet…efter det han har hört”, berättar Nunstedt nu. &nbsp; &nbsp;”Vad har han hört? Vilka har sagt vad?”, är ett par av mitt smatterband av omedelbara frågor. Kalla kårar igenom hela kroppen. &nbsp; &nbsp;”Jag är ledsen. Kan inte säga mer än så. Det är ett sekretessbelagt personalärende”, är det enda helt känslokalla svar som jag får från Per Nunstedt. Han som jag under så många år har samarbetat med och personen som jag för snart 13 år sen tjatade på dåvarande MTG-ledningen för att få ta med mig från TV4 sitter och beter sig som ett ärkesvin bara någon meter framför mig. Han mår förvisso rejält dåligt, det är tydligt, men mot mig försöker han hålla sig iskall. Jag blixtrar och dundrar. Blodet pumpar, känslorna exploderar. Men bara inombords. Utåt agerar jag strikt, frågar stramt, förhåller mig formell till den lika plötsligt uppkomna som skruvade situationen. Jag antecknar och skriver ner citat, vilket stör honom oerhört. Känner omedelbart att det här behöver dokumenteras. &nbsp; &nbsp;Använder två A5-papper, baksidorna på klassiska konferenspapper, med Nents blåa falukorvslogga. Mitt på första sidan, dvs ungefär efter tio minuter står det: &nbsp; &nbsp;”Jag vill förlänga ditt kontrakt men Kim har bett mig kolla det som kommer från Berglund”, säger Per Nunstedt enligt mina noteringar. &nbsp; &nbsp;I mitt inre drar jag snabba streck. Aha. Daniel Berglund, alltså. Det är därifrån allt kommer. Han som nu har skaffat sig personalansvar. Han som nu har hand om all “mög”. Han ser sin uppenbara och efterlängtade chans att göra sig av med mig. Jag är den enda som är kvar av de som har ifrågasatt hans stenåldriga ledarstil. Åtminstone öppet och rakt. Utan någon som helst direkt insyn hur det faktiskt är på redaktionen, i och runt studion, i Stockholm lyssnar och agerar danskarna på distans. Gärna auktoritärt. &nbsp; &nbsp;Den danska ledningen har genom åren alltid haft en stark ställning inom det här företaget, inte minst när det gäller sport. Kim Mikkelsen har jag bara sagt hej till vid ett tillfälle då han besökte redaktionen för några år sen. Han hälsade inte tillbaka. Men tydligen har han nu av någon eller några fått en klar uppfattning om mig som person. Ändå. Så pass självklar och definitiv att det uppenbarligen bekymmersfritt går att knoppa av mig utan närmare förklaring. Egentligen blir ingenting sagt på det här mötet och ändå är det ett helt avgörande samtal på ganska precis en halvtimme. Efter 13 års lojalt jobb i frontlinjen utan en enda sjukdag får jag egentligen bara veta att jag inte är önskvärd längre. Inte varför. &nbsp; &nbsp;Per Nunstedt har fått en order, säger han. Kim Mikkelsen säger något annat några veckor senare. Då är det plötsligt ”Pers beslut”, enligt Kim. Allt är hursomhelst en personalpolitisk soppa. Och den smakar illa. &nbsp; &nbsp;Jag kliver ut från den personliga exekutionen med väldigt många fler frågor än svar. Varför har ingen kollat med mig? Borde det inte finnas möjlighet att bemöta eventuell kritik? Vilka chanser finns att – vid eventuellt behov – förändra sitt beteende? &nbsp; &nbsp;Det enda jag verkligen är säker på är att det här är ett företag jag absolut inte vill jobba för. Nent är otäckt och ohälsosamt. Viljan att bryta upp är högst ömsesidig om än på synnerligen olika grunder och från varierande utgångspunkter.&nbsp; &nbsp; &nbsp;Från och med tiotiden på förmiddagen den 22 januari 2021 är jag ett sekretessbelagt personalärende. Jag får inget veta. Fortfarande i skrivande stund har ingen ansvarig berättat. Jag vet inget annat än de felaktigheter, påståenden och lögner som först Expressen, därefter övriga medier, senare publicerar vid upprepade tillfällen. Fyra månader efter det interna mötet, dagen före det som skulle bli mitt sista arbetspass, är det dags för en ny avrättning. Allmän, omfattande och falsk. Expressen startar ett mer än veckolångt drev – på beställning av de visselblåsta cheferna på Nent. &nbsp; &nbsp;Först tandläkaren och kort därpå sparken. Det är fredag och på kvällen firar vi. Jo, faktiskt. Åtta timmar efter uppbrottsmötet och inför en oviss jobbframtid är vi ett gäng om sex personer som skålar på Brillo. Det är dagen efter premiären av ”Amadeus. Mer än en son”. Det höll hela vägen, vårt hemliga åttamånadersprojekt om och med Amadeus Sögaard. Dokumentären känns onekligen som en succé. Intresse och rubriker av stora mått. Programmet toppar sen listorna för flera veckor framåt, det som Viaplay tackade nej till tre gånger och sen prutade så hårt att det i stort sett bara räckte till foto och redigering. Men bra blev det. För Nents pressavdelning var det guldmaterial och för Amadeus hade både Lotta och jag gärna jobbat gratis ett halvår till. Senare under våren försöker Nent gå bakom ryggen på vårt produktionsbolag och producera en uppföljare på vår idé och vårt projekt – utan oss. Utan framgång. &nbsp; &nbsp;Dagen efter är dränkt i trycksvärta. Löpsedel, förstasida och uppslag. Toppartiklar på nätet, tusentals reaktioner på sms, Twitter, Insta och Facebook. Efter kallduschen på chefsmötet, kicken på falska grunder, vågar jag inte vänta. Jag släpper nyheten. Nent säger inget i artiklarna, vet inte om att de ska komma och är utifrån det givetvis inte heller förberedda för dem. Känner att det gäller att vara först ut med storyn. Kan Nent agera lögnaktigt direkt mot mig i ett slutet rum kan vad som helst dyka upp i en öppen artikel, tänker jag. Mitt budskap utåt i tidningarna är att jag slutar på Viaplay efter kontraktets slut, att jag kommer att jobba med annat och att en del är klart men mycket oskrivet. Sprickan mellan Nent och mig är såklart omöjlig att helt runda. På ett ställe utvecklar jag lite grann: &nbsp; &nbsp;”Sportchefen, som jag en gång gav jobbet, intog en position som gjorde att alla eventuella vägar framåt tillsammans var omöjliga”, förklarar jag. &nbsp; &nbsp;”Ville Nent behålla dig?”, frågar Aftonbladet. &nbsp; &nbsp;”Utifrån den hållning som sportchefen har valt blev den frågan snabbt inaktuell.” &nbsp; &nbsp;Det fick bli mitt sätt att åtminstone säga något, men långt ifrån allt. Men fotbollspubliken och tv-tittarna fattar. De rasar mot Nent och Viaplay från första dagen och i omgångar under hela våren. Då och då fortfarande. Jag är tårögt tacksam för uppskattningar och stöd. Den närmaste tiden blir den folkliga opinionen en stor anledning till att jag överhuvudtaget står och går. Samtidigt blir det den direkta orsaken till att det finns en stark anledning att fälla mig. Nent tappar anseende omedelbart, senare under våren också abonnenter. Efter helgen, på måndagen, kommer den första planterade försvarsartikeln: &nbsp; &nbsp;”Ansträngda relationer och dyr lön”, skriver Expressen som anledning till uppbrottet och citerar anonymt. Tidningen har ett antal felaktiga uppgifter om mitt avtal i texten dessutom. Och jag kan inte annat än att skratta. Det heter inte ”dyr lön”, det heter i så fall ”hög lön”. Den anonyma felsägningen gör det tydligt för mig vem som har läckt och försökt få branden släkt. Ett par dagar senare blir det mindre roligt. &nbsp; &nbsp;”Vet du vad de säger om dig?”, undrar Discoverys sportchef när vi når varandra på telefonen. Jag går min vanliga slinga från en malm till en annan i huvudstaden, på väg till sändning för en extrainsatt Premier League-studio mitt emellan två handbollskvällar. Jag är på Skeppsbron när Emir Osmanbegovic berättar: &nbsp; &nbsp;”De sprider ut rykten om dig i branschen så att du inte ska kunna få jobb igen”, säger han. &nbsp; &nbsp;Vi har jobbat tätt ihop på TV4 och han tar nu kontakt för att varna. En Nentchef har ringt några samtal, bland annat till Emir, för att smutskasta: &nbsp; &nbsp;”Det är så jävla elakt och fult. Och jag vet att det inte stämmer”, säger han till mig i höjd med Slussen. &nbsp; &nbsp;Han är en av de få chefer i rollen som finns. Det är en liten bransch. Det krävs inte många samtal för den som vill bedriva opinion under radarn. Och det har använts som hot mot andra förut. Här är ett utdrag ur Dagens Nyheter november 2017 när det här mediehuset och dess arbetsmiljö granskades: &nbsp; &nbsp;”Jag har länge varit rädd för honom och hur han med några enkla telefonsamtal skulle kunna förstöra min karriär”,&nbsp;berättar Isabel Boltenstern om chefen som fick henne att sluta 2015. Sedan dess har alltså MTG blivit Nent och hotet blivit verklighet. Nu rings de där samtalen. Nu är det min karriär som ska förstöras. Nu gäller det för redaktionen och för företaget att utåt sett skaffa sig en rimlig anledning att inte förlänga avtalet med mig, att plocka bort mig från rutan. Branschen får veta först. Personalen vartefter. Tittarna så småningom. &nbsp; &nbsp;Dagens Nyheter synade under metoohösten förhållandena på dåvarande MTG. Samma chefer då som nu. Bland samlade röster och berättelser fanns de som satte ord på det som nu upprepas: &nbsp; &nbsp;”Jag ville bara bort därifrån. Nästan en fjärdedel av avdelningen slutade på bara ett års tid, men de flesta var tysta. Två av mina kollegor som tog upp problemen fick ingen respons alls”, sa en man som hade slutat och fortsatte: &nbsp; &nbsp;”När avdelningen fick dåliga omdömen i en medarbetarundersökning ställde sig chefen upp och förklarade att detta var en rolig arbetsplats och att det var så vi skulle beskriva den i fortsättningen. Något som flera av de anställda uppfattade som ett sätt att säga att kritiken inte var välkommen.” &nbsp; &nbsp;Historierna går igen. Och jag vandrar vidare till jobbet som ett ”sekretessbelagt personalärende”. I fyra månader. &nbsp; &nbsp;Under pandemiåret har vi bara varit en handfull personer kontinuerligt på redaktionen. Där förbereds programmen. Producent, redaktör och programledare jobbar rätt tätt. Det senaste året har vi varit ännu mer självständiga än annars och på sätt och vis har vi i arbetet kommit närmare varandra. Vi har gemensamt löst en ganska tuff jobbperiod. Snabba utryckningar, mer och oftare. Chefer och personer i icke direkt producerande arbetsroller har stannat hemma. Vi är helt enkelt ett litet gäng som upprätthåller produktionen och rutinerna. &nbsp; &nbsp;Tre timmar före varje sändningsstart är det möte nere i studiokällaren med betydligt fler ur den frilansande teknikpersonalen. Det är ungefär samma tajta och skickliga gäng som för både fem, tio och 13 år sen. Men det är en skarp statusskillnad mellan de fast anställda där uppe och de kontinuerligt inhyrda där nere – tycker vissa i alla fall: &nbsp; &nbsp;”De är frilans, de ska bara göra som vi säger”, har en fast anställd producent/programledare fnyst och slagit fast vid ett flertal tillfällen uppe vid desken. &nbsp; &nbsp; När en av de tekniska killarna en gång ler ett frustrerat leende åt en frekvent underbemanning tvingas han snabbt dra ner smilbanden: &nbsp; &nbsp;”Vad skrattar du åt?”, säger samma producent. &nbsp; &nbsp;”Personalpolitiken”, svarar teknikkillen. &nbsp; &nbsp;”Då kan du gå ifrån bordet.” &nbsp; &nbsp;Man kritiserar inte någon eller något på Nent/Viaplay. Inte ostraffat. Den som inte är med på allt, har synpunkter på något, är antingen emot eller åtminstone förbannat jobbig. Så är det hos cheferna högst upp och även bland en hel del av arbetsledarna också längst ner i källaren. Miljön är förgiftad och medarbetare kuvade. &nbsp; &nbsp;De, fortfarande relativt få, som finns på redaktionen under dagarna efter uppbrottsmötet och rubrikerna skakar på huvudet. Det är en bomb att jag ska sluta. Förklaringen en än större sensation. Ingen har hört något, ingen förstår något. &nbsp; &nbsp;”Va!” och “Varför?” är de genuint förvånade reaktionerna. Samma rakt igenom bland de jag brukar arbeta med. Ingen känner igen sig. De närmaste programmakarna är genuint upprörda. De berättar att de blivit kallade till personliga medarbetarsamtal där personalansvarige Daniel Berglund ska ha ställt ett antal märkliga frågor specifikt om mig. Fiskande frågor. Jag fortsätter med ett antal ytterligare förtroliga samtal med fler personer på redaktionen och bilden klarnar än mer; frågeställningarna om mig söker tydligt hans önskade svar. Allt för att få ett, för honom, lämpligt resultat. Ingen insyn, ett syfte. &nbsp; &nbsp;En person har alltså på egen hand genomfört personalsamtalen, en chef har haft ansvaret för den enkät som senare ska ha skickats till Danmark och den nordiska sportledningen. Samma person, samma chef som jag har visselblåst internt uppåt om för sin trakasserande, mobbande och sexistiska ledarstil sedan 2017. De uppenbart manipulerade medarbetarsamtalen används som krokben. &nbsp; &nbsp;De fyra månaderna mellan sparken och slutet blir en lika intressant som otäck social studie. Eller rättare sagt: det blir en fullständigt vidrig vår. På jobbet och ute i verkligheten. De gravt misskrediterande artiklarna om mig startar redan följande måndag efter uppbrottsmötet med sportchefen. Senare i mars kommer en planterad krönika signerad Magnus Nyström. I slutet av maj startar det beställda och mer än veckolånga drevet. Allt i samma tidning. Alla omständigheter får jag berättat och bekräftat inifrån den aktuella redaktionen – Expressens. Där har Nentgrabbcheferna fortfarande ett par av sina bästisar, vid tangentborden och på beslutspositionerna. <img width="3716" height="2462" width_o="3716" height_o="2462" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/53b087d9d89266c630ef8cc71523e5761cb98460ddd3a68e34b9406bb55e8229/Champions-League-studion--hosten-2008.jpg" data-mid="148133680" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/53b087d9d89266c630ef8cc71523e5761cb98460ddd3a68e34b9406bb55e8229/Champions-League-studion--hosten-2008.jpg" /> CHAMPIONS LEAGUE-STUDION, SEPTEMBER 2008 STOCKHOLM, DECEMBER 2020 &nbsp;&nbsp; &nbsp;Matcherna är igång. Plötsligt börjar de som egentligen inte ska prata i studion att låta. Högljutt. Irriterat. Frustrerat. Det är Champions League-kväll men det är inte bara vi vid bordet, i sändning, som gör oss till tals. De bakom kamerorna brister ut, högt och upprört och samstämmigt: &nbsp; &nbsp;”Men va fan är det frågan om!” &nbsp; &nbsp;Röster uppifrån kontrollrummet talar om mycket annat än det som gäller programmet. Det händer aldrig annars. Superproffsen i den tekniska personalen är alltid dunderfokuserade på sin uppgift. Alla är sina egna företagare och då finns det inte utrymme för annat än att prestera konstant på topp. Det här gänget är Sveriges absoluta tv-elit och jobbar med alla möjliga program på alla kanaler. Ljudkillen eller scriptatjejen kan vandra i stort sett rakt från ett pass på Nyhetsmorgon på TV4 till Premier League-studion med Viaplay för att nästa dag sitta med en inspelning hos Kanal 5. De behöver jobben, tv-Sverige behöver de som gör jobbet. De behöver kunna jobba i alla mediehus. Alla mediehus behöver att de jobbar. Den här kvällen sätts ömsesidigheten på spel. Med ett mejl mitt under sändning. Det är inget annat än ett maffialiknande ”förslag”. Innebörden i raka ordalag: ”Hej! Snart gäller nya villkor för dig när det gäller att fakturera Nent. Vi kommer att dra ner din ersättning med 40 procent. Och vill du jobba för något annat tv-bolag måste du ha vårt skriftliga godkännande, annars blir du skyldig att betala minst en halv miljon kronor per gång. Dessutom: du kommer inte att kunna lägga på någon försenings- eller påminnelseavgift, om vi inte betalar i tid.” &nbsp; &nbsp;Medieföretaget som slår på stor trumma och trumpetar högt om allas lika värde utåt, så här är kommunikationen med –&nbsp;och synsättet på – några av de trognaste och viktigaste medarbetarna internt. Här är ett utdrag ur den mer strikta avtalstexten: &nbsp; &nbsp;”Beträffande uppdrag från andra aktörer som direkt konkurrerar med NENT, t ex genom att rikta sig mot NENTs målgrupp, har den Egenanställde en skyldighet att, innan den Egenanställde åtar sig sådant uppdrag inhämta NENTs skriftliga tillstånd. Skulle sådant tillstånd inte lämnas, äger den Egenanställde inte åta sig det konkurrerande uppdraget under detta Avtals giltighetstid. &nbsp; &nbsp;Skulle den Egenanställde bryta mot ovanstående konkurrensförbindelse ska NENT vara berättigat för varje överträdelse erhålla ett vite om 500&nbsp;000 kronor. NENT äger även rätt att kräva ytterligare ersättning för det fall den skada NENT lidit på grund av överträdelsen överstiger vitesbeloppet. &nbsp; &nbsp;Detta Avtal får inte överlåtas av den Egenanställde. NENT äger rätt att överlåta sina rättigheter och skyldigheter i detta Avtal utan samtycke från den Egenanställde. &nbsp; &nbsp;Eventuella påminnelseavgifter får inte påföras.” &nbsp; &nbsp;Sveriges tv-arbetare har inget fack. Men inte ens de skickligaste behandlas någotsånär. Det gäller flera bolag i branschen, Nent specifikt i det här fallet. Cynismen genomsyrar sättet att vara sinsemellan, framför allt uppifrån och ner. Okunskapen driver på. Många i tv-Sverige som har klättrat uppåt har gjort det genom att trampa på andra, och det sätter tonen. Har de armbågat sig fram ska väl andra kunna göra det också. Ungefär så. Och så finns det en mängd höga chefer som helt enkelt inte kan det här yrket. Här saknas insikt om vad som faktiskt krävs på båda sidor kameran. De kommer direkt från andra branscher, tycker att det är lite fräckt att ”jobba med media” men kan inte greppa vad det innebär med ansvaret att plötsligt också bli publicist. Fråga Mark Zuckerberg om just den utmaningen. De flesta som bossar över profiler i rutan har heller aldrig själva varit i offentligheten, aldrig varit föremål för en svart rubrik, känt draget av en twitterstorm eller hajat att maximerad uppmärksamhet inte alltid är detsamma som total harmoni. Långt ifrån. Och så finns det de som värdesätter sin bonus oerhört mycket högre än människorna som utgör själva kärnan och förutsättningen för den. De tycker till och med att deras produktionspersonal gott kan betala den. Den här Champions League-kvällen åkte de egenföretagande tv-arbetarna på ännu ett förminskande övertramp från en uppdragsgivare. &nbsp; &nbsp;De extremt osäkra anställningsförhållandena i branschen är dess absolut svagaste punkt. Det är en grogrund till tystnadskulturerna såväl i mediehusen som på produktionsbolagen. På Nent har namnkunniga och lojala fotbollsexperter år efter år gått från ett finaluppdrag i slutet på maj utan att veta om de är välkomna tillbaka till premiären i augusti. Ovissheten har blivit ett maktinstrument från bolagets sida. Den som är det minsta krånglig åker ut. &nbsp; &nbsp;”Det står hundratals i kö för ditt jobb här utanför, säg inte fel nu för fan”, har varit ett återkommande “peptalk” från sportchefen strax före programstart. &nbsp; &nbsp;Svensk tv-fabrik har rakt igenom samma typ, med olika nyanser, av cyniska synsätt på sina arbetare. Vilken ung tjej eller kille med ett färskt korttidskontrakt på ett produktionsbolag ringer i larmklockan för ett eventuellt sexövergrepp i Paradise Hotel? Om du vill in och vidare i branschen, alltså. Så är de oskrivna men tämligen uttalade spelreglerna och cheferna lirar vidare med dem. Frilansande tv-knegare i landet, förenen eder! &nbsp; &nbsp;Samma vecka som mejlet med ”erbjudandet” skickas ut har vi för första gången under pandemiperioden ett samlat redaktionsmöte med utrymme för någon annan än ledningsgruppen att uttala sig. Det är en parodi i sig att det som i så många delar är en modern digital verksamhet har agerat så analogt och tondövt som just i den här detaljen. Det är som att redaktionsregimen någon gång per vecka eller månad har talat och förkunnat allt fantastiskt som de har åstadkommit och vi små människor ska vara tacksamma att överhuvudtaget få ta del av budskapen. Tänk, allt har varit perfekt! Inga fel har begåtts. Kunderna strömmar in. Rättigheterna som någon annan kanal har köpt var alldeles för dyra. Aktiekursen och kvartalsresultatet slår nya rekord. Men tyvärr finns det inte pengar till programsatsningar, det nya grafikpaketet t ex – eller till annat än en sänkt ersättning för de som har jobbat lojalt i ett decennium och är bäst i landet på det de gör. &nbsp; &nbsp;Jag får ordet på det digitala mötet mitt bland några hyllningar och utvärderingar. Sportchefen frågar om hur Maradonaprogrammet kunde bli så bra som det blev? När nyheten om Diego Maradonas bortgång kom hade vi ungefär en och en halv timme till programstart. En vanlig Champions League-studio planeras och arbetas fram under någon veckas tid. På uppstuds fixade vi ändå ett trekvarts långt minnesprogram. Det var ett tv-hantverk utöver det vanliga. Ändå kändes det väldigt självklart för oss som gjorde jobbet. Men det blev anmärkningsvärt bra, enligt redaktionsledningen. Jag förklarade att den främsta orsaken till snabba omställningar med gott resultat är erfarenhet, skicklighet och trygghet. &nbsp; &nbsp;”När jag står där på golvet och hälsar välkommen så vet jag att allt kommer att fungera. Ljud och ljus kommer att vara på rätt sätt och ställe. Grafiken kommer att stötta. Inslagen kommer att spelas upp. Jag kommer inte att behöva stå där med något som hackar eller tjorvar. Allt är tack vare vår starka och skickliga tekniska kedja där varje länk är så bra som den behöver vara, det där är personer som vi ska vara rädda om. Vi måste värdera dem…det dem gör…det de kan…jag hoppas att…” &nbsp; &nbsp;Mitt ljud försvinner. Plötsligt hörs jag inte. Tydligen. Sportchefen tar över ordet. Än en gång berömmer jag fel personer i Nentsportledningens ögon. &nbsp; &nbsp;Mitt i handbollsmästerskapet, lite mer än en månad senare, brister rösten igen. Den bär inte, helt enkelt. Det har gått precis en vecka sen tasksparken, mötet då jag plötsligt blev ett “sekretessbelagt personalärende”. Det är lite mer än en timme kvar till sändningsstart för Sveriges match mot Slovenien. Och jag gråter. &nbsp; &nbsp;Efter det ordinarie programmötet med hela sändningsgänget tar fyra av dem mig åt sidan. De vill snacka. Vi går till sminkrummet som oftast står tomt och stänger dörren. &nbsp; &nbsp;”Vi har fattat att det inte har gått rätt till det här. Att göra sig av med dig på det här sättet, med de där anklagelserna mot dig tycker vi inte är ok. Vi vill inget hellre än att fortsätta jobba med dig och det tänker vi säga till företagsledningen”. &nbsp; &nbsp;Brevet är skrivet av de som har arbetat och samarbetat med mig i timmar och dagar, kvällar och helger, matcher och mästerskap. Under 13 års tid har vi tillsammans, nära och under press, gnuggat och jobbat. Vi känner varandra – och vi känner för varandra. Som jobbarkompisar på riktigt gör. Men i det här läget, efter den här veckan, känns det overkligt. Sagolikt. Är fortfarande mitt i en känslostorm och i samtalet med de fyra tar den ny fart, om än i en ny riktning. Efter mycket av genuin jävla orättvisa, öppen förnedring och äcklig falskhet är det här det första – och fortfarande egentligen det enda – hjärtliga och tydliga stödet från folk i det här mediehuset. 35 nära och schysta kollegor, elva kvinnor och 24 män, med mest av alla i branschen att förlora var de som var bäst på att verkligen stå upp när en kompis blev illa behandlad. Om någon någonstans har läst något om samarbetsproblem, här är deras brev till företagsledningen: <img width="3616" height="2018" width_o="3616" height_o="2018" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/cb9666a5fa6a51e53e4cd0aa613f1f7f8b72100f2239985ab462c91b4676c111/Skarmavbild-2022-07-18-kl.-17.16.56.png" data-mid="148130806" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/cb9666a5fa6a51e53e4cd0aa613f1f7f8b72100f2239985ab462c91b4676c111/Skarmavbild-2022-07-18-kl.-17.16.56.png" /> ”Brev till vederbörande parter, &nbsp; &nbsp;I slutet på förra veckan (v.3) fick vi tillsammans med resten av Sverige reda på att programledaren Ola Wenström skulle lämna Nent och därmed oss inom kort. Att nås av denna nyhet kom som den största chock och besvikelse för oss i produktionspersonalen. &nbsp; &nbsp;Ola är inte bara hjärtat i Nent, Ola är Nent. Inte bara för alla tittare utan även för oss som jobbar med honom, varje dag, kväll och helg. &nbsp; &nbsp;Han har en unik energi som gör oss motiverade och tacksamma över att jobba med just Nent. Hans engagemang inspirerar oss att alltid pusha extra hårt, att leverera vårt absolut bästa, men även till att ständigt förnya och förbättra. Han bidrar till en förhöjd arbetsmoral som sällan kan replikeras på andra arbetsplatser. Detta har gjort arbetet på Nent, och framförallt med Ola till ett nöje. &nbsp; &nbsp;Ola är för oss en person som bortom sin uppenbara skicklighet i rutan, har en förståelse för vad våra olika roller har för betydelse vilka våra svårigheter är och har därav en enorm empati som är oss till stor hjälp. Det leder i sin tur till att vi kan prestera på bästa möjliga nivå. &nbsp; &nbsp;Vi i produktionspersonalen vill respektfullt men ack så högljutt och tydligt skriva under på att det inte finns någon med mer professionalitet, ödmjukhet och hjärta än Ola Wenström. &nbsp; &nbsp;Ur vår synvinkel är beslutet att låta honom gå en enorm förlust. /SÄNDNINGSPERSONALEN, NENT” &nbsp; &nbsp;Brevet skickades som en bilaga till vd Anders Jensen, den nordiska sportchefen Kim Mikkelsen samt hela ledningsgruppen på Nentsporten i Stockholm med denna mejltext: &nbsp; &nbsp;”Hej! &nbsp; &nbsp;Bifogat finner ni ett brev som vi önskar att framföra och som merparten av den frilansande personalen på Nents sportsändningar valt att skriva under. &nbsp; &nbsp;Det ska dock tilläggas att flera kollegor trots vilja, valt att inte skriva med sitt namn då de är rädda för repressalier. &nbsp; &nbsp;Mvh &nbsp; &nbsp;/Frilansarna” &nbsp; &nbsp; &nbsp; &nbsp;Tacksamma tårar längs kinderna. Någon timme till handbollsvinjett. Ett par veckor till dess att den nordiska sportchefen fnyser åt brevet och kallar sin viktigaste, om än inhyrda, personalstyrka för en ovidkommande samling människor vars åsikter är ointressanta. Sveriges produktiva tv-elit är i Kim Mikkelsens ögon en totalt irrelevant hop ”make-up-people”. Apropå det där med allas lika värde. ÖRESUND, FEBRUARI 2021 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Kalla veckor. Flera i rad. På olika sätt. Några åker skridskor och spelar hockey en bra bit ut i Sundet. På andra sidan, på den danska sidan, är det betydligt varmare. Där råder ett hett hat – mot mig. &nbsp; &nbsp;Den nordiska sportchefen, Kim Mikkelsen, är omväxlande iskall och glödande förbannad under vårt Facetimesamtal. &nbsp; &nbsp;”Ola, you´re not a team player”, säger chefen som jag har hälsat på en gång, men som då aldrig hälsade tillbaka. Ändå vet han bestämt hur jag är. &nbsp; &nbsp;35 personer i produktionspersonalen har berättat om vad de tycker. Ändå har han en helt annan, fast uppfattning om hur det verkligen förhåller sig. Från andra sidan Sundet. &nbsp; &nbsp;Inspelningen är 18 minuter och 47 sekunder. Vårt samtal är hans respons på brevet där jag beskriver en del av alla problem och oegentligheter som finns och har funnits i flera år på den sportavdelning som han ytterst är ansvarig för. &nbsp; &nbsp;Kim Mikkelsen är verkligen upprörd. Jag ser det. Jag hör det. Han har tydligt svårt att tygla sitt humör. Han är skitförbannad. Men inte på att hans högsta chefer har betett sig som svin i stället för ledare. Inte för att det har pågått trakasserier, mobbing och sexism i flera år på den avdelning som han är chef över. Inte för att många genom åren har drabbats och slutat. Han är arg för att jag har berättat om det. Och för att jag tycker att det är viktigt att göra något åt det. &nbsp; &nbsp;”You´re coming with really harsh accusations!”, säger högste sportchefen mitt emot mig i Iphonerutan. &nbsp; &nbsp;”There are no accusations, only facts”, förklarar jag och förtydligar att jag redan för över fem år sen har larmat både för vd, andra i ledningsgruppen och dessutom vittnat om detta hos deras utvalda advokatbyrå. I en undersökning beställd av hans egen företagsledning. Jag tillägger att jag har mejl, inspelningar, skärmdumpar och andra bevis kring ett flertal av incidenterna. Jag påpekar att flera personer i etablerade medier, både anonymt och med egna namn, har berättat ingående om övertrampen – från cheferna som han är chef över. &nbsp; &nbsp;Fyra veckor har gått sedan jag plötsligt blev ett “sekretessbelagt personalärende”. Ett personalärende som ändå förväntas fortsätta att jobba vidare och vara programledare i ytterligare fyra månader. En vecka har förlupit sedan jag författade ett brev till just Kim Mikkelsen som jag – naivt nog – trodde skulle vara intresserad av att basa över en schyst och fungerande sportavdelning. Han fick en engelsk version av den svenska som också skickades till vd Anders Jensen som kopia. Här är delar ur texten över motsvarande tre A4-sidor skickad den 12 februari klockan 11.42: &nbsp; ”Hej Kim! &nbsp; &nbsp;Skriver till dig efter nästan 13 år i firman och tre veckor i chock, förtvivlan och förnedring. Detta är inte ett mail som syftar till någon förändring för mig personligen. Det är ett mail som kanske kan ge mig någon slags inre ro. Framför allt är det mail för Sporten på Nent, dess framtid, och för den som är intresserad av sanningen. &nbsp; &nbsp;I början av december fick jag veta att Nent önskade förlänga kontraktet med mig. Den 22 januari kom i stället beskedet att företaget ville annat. Beslutet accepterar jag. Men inte tillvägagångssättet. &nbsp; &nbsp;Jag har sedan dess inte fått någon närmare förklaring. Jag får inte veta vem eller vad eller på vilket sätt. Det enda iskalla beskedet var att jag plötsligt tydligen gått från att vara välbehövd till att vara oönskad. Ingen förvarning. Ingen chans till förklaring. Ingen möjlighet till förändring. Inte ett enda samtal om hur jag (eller andra) ser på mig och min arbetssituation. Inte under flera års tid. Från ledningen på såväl redaktionen som i företaget har det under tre veckor nu varit helt tyst. Så gör man inte. Man gör inte så mot en lojal medarbetare efter 13 år. Man agerar inte så mot någon. &nbsp; &nbsp;Jag är som sagt inte intresserad av att ändra ert beslut. Däremot kräver jag upprättelse och ett omedelbart stopp för fortsatt ryktesspridning (den finns nu i branschen och kommer från delar av Sportens ledning). Det är inte ok. &nbsp; &nbsp;För den som är intresserad av sanningen om hur det är på Ringvägen 52 i Stockholm: Det är inte personalen – eller jag – som är problemet. Det är ledningen och ledarskapet. Så har det varit under många år och företagets vd har fått veta det. Utredningar har gjorts. Men cheferna och problemen är kvar. Arrogans, nonchalans och ett mentalt förtryck har nu till slut urholkat en hel organisation och skapat en arbetsmiljö där personalen är tyst och rädd. I den miljön vågar alltså folk inte ens skriva under ett brev som bara berättar om uppskattning kring en medarbetare, för att ge det senaste exemplet. Säger det inte något? &nbsp; &nbsp;Sporten på Nent har stora problem – och det är inte jag. Titta närmare, fråga flera så får du se och höra. Men tydligen är det bara samtal mellan chefer och fast anställd personal som räknas? Jag och ett 50-tal andra frilansande medarbetare har aldrig fått möjligheten att berätta. &nbsp; &nbsp;Jag är stolt över att under snart 13 år ha positionerat först Viasat och nu Viaplay till en förstaplats i svensk sportteve. Jag är stolt över att ha format Premier League-sändningarna, tagit Champions League-produktionerna till vinnare av Kristallen, räddat abonnemang under pandemin med Viaplay Sport Live och inte minst ha tagit ett helt tv-hus (som då skakade av tvivlen utifrån) genom OS-elden både 2014 och 2016. Framstående medarbetare har haft uttalade önskemål att få jobba med just mig, det var Fredrik Ljungberg som ringde mig och frågade om möjligheten att få jobba ihop till exempel. Jag kommer att fullfölja mitt uppdrag i mål, match för match och frame för frame, på samma sätt som hittills. Till kontraktets slut kommer jag att vara konstant lojal. &nbsp; &nbsp;Efter 13 år på TV4 och 13 år i detta mediahus har jag många vänner i branschen. Jag vet vad andra säger om Per Nunstedt och arbetsklimatet på Nent. Detta är ingen hemlighet. Nent är snart ensamt om att ”inte känna till”. Allra helst efter de senaste veckorna tror jag inte särskilt mycket på någon slags reaktion från Nent, även om jag alltid har haft en väldigt bra uppfattning av dig som en rak och reko person. Läget just nu handlar om falska anklagelser utan förklaring. Tre veckor utan ett enda ord från någon i ledande position. Är det företaget som har ”Brave” som första värdeord? &nbsp; &nbsp;Hoppas åtminstone att du kan ge mig en bekräftelse på att du har läst min berättelse. För min personliga upprättelse och Nent-sportens bästa! /Ola Wenström” &nbsp; &nbsp;Jag skrev. Förutom min egen situation gav jag en rad detaljerade exempel på vem av cheferna som gjort och sagt vad och när. Jag beskrev ingående en räcka trakasserande, mobbande och sexistiska aktioner med de ansvariga som ansvariga. Mot andra. Det var inte jag som egentligen hamnade direkt i kläm. &nbsp; &nbsp;”Jag sätter min tillvaro på spel, egentligen inte för något annat än för andras skull”, vittnade jag om under det där förhöret på advokatbyrån redan i november 2017. Det var egentligen samma sak med det här brevet. Den här gången fick jag åtminstone en reaktion. En arg och upprörd nordisk sportchef. Han var rasande. Inte på fasonerna, utan på mig. &nbsp; &nbsp;På ett sätt var det oerhört överraskande men samtidigt ändå logiskt. Kim Mikkelsen valde under den där metoohösten att investera all sin prestige i den ledning som fanns; han gick emot delar av den svenska företagsledningen. Sverige ville sparka. Danmark behålla. Kim Mikkelsen backade chefen som av flera personer anklagades för omfattande mobbing och sexuella trakasserier och som ett par gånger utreddes för just detta. Ända bortifrån Danmark kunde han ändå utan tvivel avgöra lämpligheten hos den aktuella chefen. Mängder av berättelser om grova kränkningar internt, i pressen och på advokatbyrån betydde ingenting.&nbsp; Samma sak nu. Från andra sidan Sundet kan han nu utan någon som helst osäkerhet slå fast hur jag är och hur jag fungerar med övriga på redaktionen och produktionen. 35 personers innerliga stöd till, och utförliga beskrivning av, en nära kollega räknas överhuvudtaget inte alls. &nbsp; &nbsp;”A handful of people tell me about you…”, säger Mikkelsen. &nbsp; &nbsp;“I have 35 that have told completely opposite things about me.”, kontrar jag. &nbsp; &nbsp;“Bahh…that was only make-up-people”, fnyser han hånfullt om de som är kärnan i verksamheten, de som gör själva jobbet och de som faktiskt är personerna som känner mig som yrkesmänniska allra bäst. &nbsp; &nbsp;Frostigare än någonsin lägger vi på. I samtalet tinade ingenting. Tvärtom. Den som påtalar problemen på Nent blir i stället själv problemet. Samtalet tänder en stubin. Lite mer än tre månader senare ser Kim Mikkelsen och hans chefskompisar till att det exploderar. &nbsp; &nbsp;”Not a team player”, förresten. Såväl den nordiska sportchefen som den svenska redaktionsledningen har redan bestämt sig. Det är skygglappar och öronvadd för en annan version. Det spelar ingen roll hur det faktiskt är och vad som verkligen har hänt. Att Lotta och jag under några år, som motvikt till obefintlig personalpolitik, hade årsavslutningar i vårt hem, till exempel. Experter och respektive med middag och prisutdelningar som ploj, för att alla skulle känna sig närmare varandra och ha lättare att öppna sig och vara sig själva också när det blev röd sändningslampa i studion. Jag tror att det är sånt som på HR-språk skulle kunna kallas för ”team building”. Den nordiska sportchefen vet inte detta. Ändå vet han allt. &nbsp; &nbsp;Veckorna går. Vinter blir vår. Fyra månader av en lika otäck som intressant social studie. Vad händer i skarpt läge på en tystad arbetsplats? Jag vet. Och jag ska försöka beskriva det. &nbsp; &nbsp;Först är det lite grann som att gå igenom tullen, utan att ha en gnutta av något förbjudet med sig. Nog kan man känna sig lite skyldig ändå? Helt utan anledning. Det är som att några granskande ögon räcker för att man ska skruva på sig. Fullständigt i onödan. För mig utvecklas min egen redaktion, min vardagliga arbetsplats med tiden till en form av allt skarpare tullgräns. Totalt utan anledning. &nbsp; &nbsp;Vi är några få som har jobbat nära ihop under det senaste året. Sju personer närmare bestämt, inklusive mig själv. Vi har jobbat extremt nära och fantastiskt bra tillsammans. Pandemiflexibelt och chefsfritt. Vi har gnuggat och garvat om vartannat. Inte ett enda gnissel egentligen. Ändå smyger en tvivlande känsla sig på. Är det någon som egentligen tycker något annat? Och i så fall vad? Vem? När? Varför? Nej, det kan inte stämma. Vi har ju jobbat i ur och skur, genom trötthet och hunger, med enstaka matcher och med hela mästerskap. Och verkligen sida vid sida genom hela pandemin. Men från den 22 januari och under fyra månader är jag alltså ett vandrande personalärende, både i mitt eget inre och i deras ögon. Mina kompisar. Eller? &nbsp; &nbsp;Jag bestämmer mig omedelbart för att förhålla mig totalt neutral. Inte tycka något om något. Jag biter ihop för att bara utföra jobbet. Producenterna får bestämma allt. Ett annat sätt än annars. Genom alla år har jag varit extremt aktiv när det gäller att utforma programmen. Som programledare har jag sett det som en förutsättning, att kunna stå för hela produktionen. Det ingick i uppdraget när jag flyttade från TV4 till dåvarande Viasat. ”Du är vår nummer 1 och vi vill att du ska sätta din prägel på programmen”, löd direktivet från ledningen då. Och det var just det som lockade 2008 och som har varit drivkraften hela tiden, att påverka och att utveckla. Koncernchef Hans Holger Albrecht, Sverige-vd Manfred Aronsson och sportchef Per Tellander pekade på mig för att se till att Viasat skulle bli synonymt med bäst. Allt skulle utgå från kvalité. Har aldrig känt mig så viktig i yrkeslivet och jag tog mig an rollen och programbyggandet med total hängivenhet och med extremt mycket personlig prestige. Under lång tid lite för mycket antagligen. Om ljudet hackade under en match var det jag som bad om ursäkt. En stomme, en modell och beståndsdelar för alla program, oavsett sport, mejslades fram. Den som analyserar dagens Viaplaysändningar kan se att alla följer exakt samma, finjusterade mönster. Men nu gäller inte det normala. Jag har inga synpunkter på något. Jag skriver mitt manus och finfixar programmen i detalj – men helt utifrån mina kollegors planer. Kompisar blir ganska snabbt kollegor. Och efter lite längre tid vet jag inte vad. &nbsp; &nbsp;Februari blir mars och det blir allt obehagligare att komma till jobbet. Från några av de riktiga vännerna hör jag att redaktionsledningen, som fortfarande jobbar hemifrån, sprider rykten. Falska uppgifter om mig. Vad jag ska ha sagt och vad jag ska ha gjort. De två chefer som bevisligen under flera år har ägnat sig åt olika varianter av olämpligt uppträdande på jobbet, berättat av en mängd tidigare anställda, de två som jag har larmat internt om sedan 2017. Det är de två som står för den interna informationen. De två cheferna sår tvivel om mig. Mina kompisar blir kollegor blir främlingar. Fiender? Det blir allt tystare. Jag kommer till jobbet, säger hej och får knappt eller inget svar. Det är tjo och tjim eller diskussioner och ändringar just intill mig; samma gamla skämt kring desken eller fundamentala ändringar till kvällens program. Jag är som luft. Ingen delar med sig av något. Ingen frågar något. Ingen tittar åt mitt håll. Det är helt sonika så att jag inte är med längre. Jag är bara där. Ryktesspridningen som jag bara inofficiellt tar del av – officiellt är jag ju bara ett “sekretessbelagt personalärende” – har slagit rot. Fröet av tvivel växer vecka för vecka. &nbsp; &nbsp;Mars blir april och det är stundtals outhärdligt. Framför allt förnedrande. Jag säger hej till tysta typer, låter mig informeras om kvällens innehåll, förvandlar körschema till ett program och går ut i vårsolen. Hittar fina platser i lä bakom Södersjukhuset, stirrar ut över Årstaviken, undrar och gråter av ilska. ”Vad fan har jag gjort för att hamna här och behandlas så här?”, är den eviga fråga som fortfarande kan plåga mig om nätterna. Som tur är har jag gänget i källaren. &nbsp; &nbsp;Tre timmar före varje sändning är det som att komma till en varm famn. Produktionsgänget ett par trappor ner är folk på riktigt. Äkta utan agendor. På några timmar med dem går det att ladda och varva upp. Tack vare den outtömliga energin och det konstanta stödet från dem går det att genomföra kvällen – och våren. &nbsp; &nbsp;Tystnaden utvecklas till mobbing. Ett rykte förvandlas till visklek. Några känner stark avsky mot cheferna och deras beslut – men vågar inte säga något. De visselblåsta cheferna fortsätter, både internt och i pressen, med företagsledningens stöd. Och egentligen är det den perfekta maktdemonstrationen med en tydlig passning till resten av personalen: rätta in er i ledet. Antingen är du med oss, annars är du emot. Kritisera inte. Ifrågasätt inget. De styrande skaffar sig ett referensobjekt: ”Se hur det gick med Wenström”. Och den som har följt Viaplayprofilerna på sociala medier efter den här processen kan tydligt notera den plötsligt smått hysteriska och sektliknande prilligheten över allt, alla och varandra. Ledningen har lyckats. Allt är fantastiskt. Inget är fel. &nbsp; &nbsp;Fyra fullständigt fruktansvärda månader ger mig ett fång, känslomässigt dyrköpta, erfarenheter. Det är som en lång vandring mitt bland effekterna av en tystnadskultur och det är onekligen en speciell situation att vara bannlyst tiden fram till vinjetten men ändå ha ett fortsatt krav att prestera på topp just därefter. Vi vill inte ha dig kvar på den här arbetsplatsen – men vi tänker inte berätta varför. Vi ser gärna att du jobbar klart kontraktet – men vi tänker frysa ut dig under tiden. Plötsligt genom ryktesspridning stämplad som ”fel”. Sann ”modern” personalpolitik? Tyvärr tror jag att jag är långt ifrån ensam, speciellt efter en tid då allt mer har styrts från hemmakontoren och enstaka digitala informationskanaler. Cheferna kan agera på avstånd i stället för att behöva se sina anställda i ögonen. Saknaden av de informella träffarna mellan medarbetare, snicksnacket vid kaffeapparaterna t ex, kan troligtvis komma att räknas som en av alla postcovideffekter. &nbsp; &nbsp;Det kan uppenbarligen räcka med lite (eller var det ens något?) för att kastas ut i kylan. Med omgivningens outtalade godkännande. I en allt mer ytpolerad tillvaro behövs inte något medlemskap i en suspekt rörelse, inte något våld eller kriminell handling. Det kan räcka med ett rykte från en ifrågasatt chef – eller två – för att bli både yrkesmässigt och personligt cancellerad. I en syrefattig arbetsmiljö kan det tydligen vara så. Att ifrågasätta manér och beslut räknas här som ett hot. Jag inser och lär, däremot är det något med det här jag fortfarande inte förstår: &nbsp; &nbsp;Att faktiskt och bevisat ägna sig åt trakasserier, mobbing och sexism som chef mot medarbetare är i allra högsta grad att inte sköta sitt jobb och bör rimligen leda till konsekvenser för den som är ansvarig. Det är en högst rimlig åtgärd kring en arbetsmiljöfråga i ett företag som säger sig vara ”i framkant” på alla fronter. Däremot att bara stå upp och ha synpunkter på något opassande är inte en handling – och det borde vara en avsevärd skillnad. Men på Nent får chefer rangordna kvinnor som ”knullbara” och beordra ”guppande bröst” på bilderna. Däremot får man som medarbetare inte säga någonting om det olämpliga i det. STOCKHOLMSMÄSSAN, AUGUSTI 2014 &nbsp;&nbsp;&nbsp; &nbsp;”När de ropar upp ditt namn…kyss mig och gör highfive med Lotta”, säger min närmaste chef, Per Nunstedt. Jag tror att han säger det för femte gången den här kvällen. Sluddrigt, tjatigt, nära mitt högra öra. Jag lutar mig än mer åt vänster i stället. Han på ena sidan, Lotta på den andra. Vi är alla fulla – av olika saker. Lotta och jag fulla av förväntan och hopp, att möjligen kunna vinna Kristallen som ”Årets sport-TV-profil” den här gången, ett halvår efter ett fantastiskt lyckat Sotji-OS. Min chef är full av dryck och önskan, att kanske få en stund i strålkastarljuset, han också. Därför har han sett till att han sitter bredvid mig den här kvällen. &nbsp; &nbsp;Bristen på uppmärksamhet är ett återkommande problem för den nyss tillträdda sportchefen. Och det blir allt tydligare under hans sju år på posten. Per Nunstedt är en av flera personer i branschen, på varierande nivåer av ledande sportchefsbefattningar, på ungefär samma tema: ”vi som ville men inte kunde”. I alla stora mediehus finns det ett antal personer som, av olika anledningar, helt enkelt inte höll för ”hands-on-redaktionellt” arbete och som därför har tvingats att söka andra vägar och befattningar. Alternativet till att vara en som syns och hörs i tv har i stället fått bli att bestämma över dem som gör det. Vissa är både bra och bekväma i sitt beslutsfattande men lite mer undanskymda roll – andra inte. &nbsp; &nbsp;Det finns verkligen exempel då det går att diskutera lämpligheten i det här med att tidigare redaktionspolare kliver upp och börjar bossa i stället för att utföra hantverket. Särskilt bekymmersamt är det för de som har tagit steget från en roll som de, inför den kvarvarande personalstyrkan, uppenbart inte har klarat av. Frustration finns inte sällan över att ha behövt välja en annan väg, revansch jagas rätt ofta för egna tidigare tillkortakommanden. För Per Nunstedt blir tiden som sportchef på Viasat/MTG/Nent en provkarta på just allt detta. Och det börjar direkt. &nbsp; &nbsp;Från just den här tiden, sommaren 2014, ser jag en tydlig personlighetsförändring hos min tidigare programbyggarkompis. Med den nya chefspositionen kommer ett nytt, ökat behov av att hävda sig och en yta att plötsligt och äntligen synas och märkas öppnar sig. Här börjar ett mångårigt maktmissbruk. Tyvärr inget mindre. Här börjar också en märkbar attitydförändring gentemot mig och min roll. Jag gav honom jobbet, vi flyttade från Fyran till Viasat, men här börjar han motarbeta mig. &nbsp; &nbsp;”Kyss mig och gör highfive med Lotta”, upprepar han alltså under den här galakvällen. Och situationen är symbolisk. Han vill inget hellre än att trycka bort henne och ha mer tillgång till mig – i alla fall i stunder och sammanhang som syns utåt. Exemplen genom åren är många då både hon och jag förminskats på olika sätt. Hon ska inte störa grabbgemenskapen. Jag ska inte tro att jag är något. Såvida han inte inför omgivningen (läs polarna på Riche och Brillo) kan visa att det faktiskt är han som styr och bestämmer över mig. &nbsp; &nbsp;- Per Nunstedts Instagramkonto blir en mobbkanal där han under flera år livetrakasserar sin personal. Efter ett par övertramp från hans sida, vägrar jag ställa upp. Att inte ha access till mig där irriterar honom oerhört. Ingen annan säger nej. På samma personliga plattform spräcker han företagsnyheter, om nya rättigheter och experter till exempel, i förtid. &nbsp; &nbsp;- Under vintern och våren 2015 skriver jag ett flertal mejl om idéer för att utveckla Premier League-studion. Jag skriver och skickar i månader utan att ens få något svar. När jag tröttnar på nonchalansen och ointresset och i stället, tillsammans med Lotta och vårt produktionsbolag, gör en egen satsning tar det hus i helvete på Ringvägen. Vi flyttar till London under ett år och gör egna program som vi ger gratis till Viasatwebben, allt varvas med de ordinarie studiojobben i Stockholm. Att jag eventuellt skulle kunna användas på något sätt som en redaktionell bonusresurs direkt från Premier League-land intresserar inte. Det bara irriterar. &nbsp; &nbsp;- Per Nunstedt har en tanke om att ”programledarmakt” är farligt och styr marknadsföringen utifrån den. Den förra ledningen, både i företaget och på sporten, pekade på mig. De gav mig krav och ansvar –&nbsp;och de profilerade mig därefter. Men efter Erik Westberg, som var en alldeles lysande sportchef runt Sotji-OS, kommer en helt ny inriktning i samband med spelen i Rio drygt två år senare. Jag ska fortsätta att göra huvudjobbet i studion men i all kommunikation, både internt och utåt, reduceras beskrivningen av min betydelse. &nbsp; &nbsp;- Till fotbolls-EM, sommaren 2016, drar vi till Nice med ”Mästerskapsfamiljen”. Vi packar taktiktavla och tv-teknik, åker ner till Nice och monterar medhavd parabol på balkongräcket till hyrt hus. Ryggtavlorna av Lotta och Cajsa finns med i ett par tiondelar i trailern. Vi ombeds att plocka bort dem, trots att de är hälften av produktionsteamet som för övrigt består till 75 procent av kvinnor. I det här fallet passar det inte firman med värdeorden. Wenström Television producerar ett dagligt 30-minutersmagasin och tre kvartslånga program runt varje match. Tillsammans med Ola Andersson, Bosse Petersson och Bojan Djordjic har jag dagliga intensiva fotbollsdiskussioner. Lotta bildproducerar live, Cajsa redigerar intensivt och Nina agerar dagligen tillsammans med sin kille William reporterteam. Vi gör program och reportage, har exklusiv och kontinuerlig kontakt med Lasse Lagerbäck och hans Island som gör stor succé. Allt sänds i nya TV3 Sport och på Viasats sajt. Husets programdirektör Karin Stjärne (numera Lindström) är underbart positiv och engagerad. Sportchefen däremot är aktivt motarbetande; på sina sociala medier skriver han och stryker under att Viasat minsann inte tv-sänder någonting från EM. Det blir ändå sammanlagt 176 program från Nice och det här Europamästerskapet. &nbsp; &nbsp;- OS i Rio blir ytterligare ett bevis på ett ledarskap som helt havererar. Flera av experterna mår riktigt illa av förtryckarfasonerna. Sprickan mellan cheferna och de som gör jobbet växer i Usain Bolt-hastighet under spelen. Det blir inte ens en tackskål efter nästan en månads dygnet-runt-arbete. ”Mitt livs sämsta beslut”, säger en mycket meriterad medarbetare om att ha tackat ja till att arbeta under Per Nunstedt. &nbsp; &nbsp;- En dag under Rio-OS firar Lotta och jag 30-årig bröllopsdag. Sånt gör vi inte på olika håll; hon flyger över från Stockholm. Tillfälliga redaktionsbesökare under spelen ges möjlighet att kolla någon match eller tävling; Per ser dock noggrant till att Lotta blir utan biljett. De två jobbade under en tid tillsammans på Nyhetsmorgon för TV4 men här är det som att han njuter stort av att berätta för Lotta, att ”du kan inte följa med” när damlandslaget ska spela OS-final på Maracana. &nbsp; &nbsp;- ”Så vidrigt vedervärdigt och – tror jag –&nbsp;våldsglorifierande samhällsfarligt.” Jag uttrycker på Twitter en känsla efter att ha sett en del av UFC-galan i Globen på försommaren 2017. Men galan är ett Viaplayevenemang och jag blir inkallad för en uppsträckning på Per Nunstedts rum. Mössan i handen. En bra kompis från TV4-tiden, Jonas Berg, är producent för galan och tar det personligt. Han tar ett avstånd från mig som står sig än idag. För en tweet. Som om jag skulle bli sårad för att någon tycker att Neymar filmar, alltså… &nbsp; &nbsp;- Jonas, förresten…det går ett par handbollsmästerskap som han står som ansvarig för. Åtminstone i eftertexterna. VM 2021 till exempel spelas och sänds under tre veckor utan att Jonas som exekutiv producent är närvarande runt programmen under en enda minut, inte heller en enda textrad per sms eller mejl till någon av oss som faktiskt sätter ord på turneringen och prestationen. Sverige tar ett överraskande silver mycket tack vare ett fantastiskt ledarskap från Glenn Solberg. Just hans sätt att leda laget på – en närvarande, modern, varm, inkluderande och resultatinriktad stil – hyllas sedan stort i vår interna VM-utvärdering – ledd av Jonas Berg. &nbsp; &nbsp;Just ledarskapet på denna sportavdelning är ett grundläggande problem; det är en förgiftad arbetsplats där medarbetare förminskas. Vi ska inte tycka så jäkla mycket, bara leverera i rutan, gång efter gång, sändning efter sändning. För min del, helg efter helg, matcher och mästerskap på rad, under 13 års tid.&nbsp; &nbsp; Det är en frustrerande jobbsituation där cheferna vill att jag ska fortsätta att forma, tycka och inte minst prestera, att se till att slutprodukten håller högsta kvalitet. Men ändå inte få fair cred för det. Nent- och Viaplaymönstret är detsamma, den skarpa kontrasten mellan bilderna av verkligheten: den som är på riktigt och den som visas upp. I längden blir det både ett prövande och provocerande arbetsklimat där petitesser lätt förvandlas till principer. Det där blir extra tydligt i en sms-diskussion inför en trailerinspelning i augusti 2020. I korthet handlar för min del om att, åtminstone på ett berättigat sätt, få stå som tydlig avsändare i reklamen för det fotbollsprogram som jag i så stor utsträckning och under så lång tid både har modererat och modellerat. Att det som syns i rutan och i kommunikationen lirar, kort och gott. En agent hade lätt kunnat hantera grejen. Men precis som alltid annars var det också här en direktkontakt mellan chef och mig. Med den skillnaden att bara en av oss höll diskussionen oss två emellan. &nbsp; &nbsp;Under mina år i branschen har jag haft mängder av möten med flertalet olika tv-chefer. Det har varit förtroligt, respektfullt och hemligt. Det är så det går till med riktiga tv-chefer. De förstår det viktiga med sekretessen kring offentligheten. Man diskuterar och oftast kommer man överens. Ibland inte. Men en ärlig ledning sprider inte uppgifter vidare till övriga på jobbet. Seriösa chefer springer inte till media efter interna och personliga möten och berättar vad man har pratat om. Det är både oproffsigt och skrämmande. Återigen: det här är mitt eget lilla gräv, ingen i företagsledningen har berättat. Jag är alltjämt ett ”sekretessbelagt personalärende”. Däremot har vissa ”lämpliga” hemligheter gjorts till både allmän och förvrängd sanning.&nbsp; &nbsp;Det som sägs till en chef på Nent kan alltså – om det inte passar – sätta igång både intern mobbing och offentlig smutskastning. Sådan är väl effekten av en omfattande tystnadskultur. I en bransch eller för en person som är mindre rubrikdragande når det här inte lika långt, slår inte lika hårt. Men strukturerna är desamma. &nbsp; &nbsp;Det var ett sms. En diskussion. Vi tyckte olika. Punkt. Det hade kunnat stanna där. Även från min sida. <img width="5064" height="3094" width_o="5064" height_o="3094" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/a11d9f1b22c703f8787573c0e3f54e25a23e1d14313ccd56e1bdd15bb0ae5878/Fotbollsstudio-i-Malmo.jpg" data-mid="148133791" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/a11d9f1b22c703f8787573c0e3f54e25a23e1d14313ccd56e1bdd15bb0ae5878/Fotbollsstudio-i-Malmo.jpg" /> EM-KVAL I MALMÖ,&nbsp;SEPTEMBER 2010 FOTBOLLSTUDION, MAJ 2021 &nbsp; &nbsp; &nbsp;Sista minuten av det jag tror är min näst sista sändning. Slutet av Premier League-säsongen är sportsligt odramatisk. Manchester City är redan överlägsna mästare, Fulham, West Bromwich och Sheffield United är lika klara lag under strecket. Däremot blir det rejält känslosamt i slutet av programmet och en hel del oväntad action utanför rutan. &nbsp; &nbsp;Det ligger något märkligt i luften redan under andra halvlek. Hämtar en kaffe i samlingsrummet utanför studioutrymmena. Hockeygänget, som ska in senare, tjoar och tjimmar som vanligt – men de blir tysta när jag kommer. Vi brukar ju alltid morsa och skoja ihop, kasta några uppmuntrande glosor till varandra. Inte sällan är det någon som vill låna en slips från mitt klädskåp. Men nu blir det plötsligt tyst och stelt. Som om de blev påkomna. Eller? Har jag fel? Nej. Det var tydligt kyligt. &nbsp; &nbsp;Just det, det är samma hockeygäng som senare högljutt har gått i bräschen, stått på barrikaden för den helt självklara saken – att stå upp och gå emot all typ av mobbing i ett lag. På en arbetsplats? Samma hockeygäng tystnar och tittar bort. För vadå? Nog vet jag vilka rykten som ett par chefer har spridit, både till övriga branschen och till den egna personalen, och fått fäste för. Valde ni att lyssna och tro på dem? Vad sägs om att helt enkelt fråga om de stämmer? Eller om det finns en annan förklaring? Och hur är det med tystnadskulturer? Ska vi kämpa emot dem i realtid, eller ska vi vänta och gråta ut om dem 25 år senare? Att först hålla käften för att sedan tala ut om tystnaden långt i efterhand tenderar snarare att vara ett tecken på önskan om att få personlig uppmärksamhet. Tystnadskultur då, uppmärksamhet nu… &nbsp; &nbsp;Jag höjde min röst mot skiten på det här bolaget internt redan 2014. Det finns dokumenterat och bevisat sedan 2017. Bara som en liten passus. &nbsp; &nbsp;Tillbaka till den här fotbollssöndagen. Jag passerar hockeygänget, och det är lika tryckt stämning i ny tappning bara några få meter senare, vid kaffeapparaten. Att gå den korta sträckan från fotbollstudion förbi hockeygänget till personalpentryt är som att promenera live mitt i en expo av lika aktuell som svårgenomtränglig tystnadskultur. Mina närmaste arbetskompisar har fått falsk information uppifrån om mig – från cheferna som jag har kritiserat, ja till och med visselblåst om i fyra år. Och ingen vågar ens ifrågasätta uppgifterna. &nbsp; &nbsp;Suzanne Sjögren har egentligen inte bråttom till sin Formel 1-sändning men hon vill högst ogärna vara kvar längre än en dubbel espresso. Max. Det är inte bara något märkligt i luften. Den är tjock. Som när andra vet något som man inte själv vet. &nbsp; &nbsp;En kaffekopp och ett säsongsavslutande studiosnack senare: 60-talet sekunder kvar på ett långt och intensivt jobbliv med den engelska fotbollen, i alla fall i den här formen. Orden stockar sig och tårkanalerna fylls en aning när jag ”tar min kamera” för att säga tack och hej till Premier League-tittarna – efter elva år tillsammans. &nbsp; &nbsp;Det är inte riktigt så vi brukar avsluta programmen men jag ber bildproducenten att göra en liten specialare. I svensk tv är det så gott som alltid en vid bild på hela studion när en programledare avslutar. Den här gången ber jag om en halvminut i närbild innan vi ”klipper stort” och lägger grafik och spelar slutvinjett. Det är en stund som betyder mycket för mig, att få sätta punkt på ett snyggt sätt. Elva år ihop med några av de kunnigaste och trognaste tittarna som finns spelar roll. Åtminstone för mig. Det är också ett ögonblick som varken jag eller mina studiokompisar trott eller förstått skulle inträffa. Premier League-producenterna har till den här majsöndagen satt ihop en slags allstarpanel som finaluppställning. Där sitter några av de jag har jobbat längst, närmast och oftast ihop med. &nbsp; &nbsp;Med Erik Niva har jag, såväl mellan matcher som mitt under brinnande slutminuter, haft oändliga livsfilosofiska diskussioner och ännu fler knasroliga stunder ihop. Tillsammans har vi ofta, ibland bara med några gester och blickar, skapat sekundjournalistik runt fotbollsmatcher i nästan halv annat decennium. Så gott som alltid har vi gjort det med en fascinerade samsyn, nästan jämt samma värdering och tonalitet kring en managers succé, ett lags fiasko eller plötsligt uppkommen och helt oplanerad händelse. Jobbet och livet om vartannat, journalistisk seriositet och vardagliga tokigheter från en tiondel till en annan. Skarpare och roligare typ, finns det? Och samtidigt så äkta. Under våren har vi vid sidan av studiopassen fikat och snackat ett par gånger. Mitt i allt är han en som nu bryr sig på riktigt. &nbsp; &nbsp;Från 2010 och framåt har jag haft en personlig relation med Jonas Olsson. Under Viasats första höst med Premier League hälsade jag på honom i West Bromwich för ett reportage. Han har alltid varit något mer, haft ett större djup än en genomsnittlig proffsspelare. Utifrån positionen mitt i ligan och personen han är frågade jag honom redan där och då om han inte kunde tänka sig att dela med sig av sina erfarenheter inifrån. Gav förslaget sen till redaktionsledningen, att Jonas skulle kunna bli vår ”spelande expert”. Vi var grannar i Marylebone när Lotta och jag bodde i London och producerade ”Småprogram från Storbritannien”. Han fick inredningshjälp av Lotta i sin lägenhet, ärvde lite möbler och en teve när vi flyttade hem. Han känner oss båda, mer än genom jobbet, och har kontinuerligt bett om feedback på sitt sätt att ta sig an studiorollen. &nbsp; &nbsp;Martin Åslund sitter också i finalsoffan. Hans entré i den här studion var mer flytande. Först några gästinhopp, efter ett tag mer frekvent och återkommande och så småningom en fast plats som expert. Med en aura av charmig arrogans omkring sig. En attityd och ett sätt som är både att skratta åt och tillsammans med. Med en underbart ambitiös inställning till arbetet med att försöka förklara fotboll på ett personligt sätt. Vi kramas och tjafsar huller om buller, så gott som alltid med mycket glimt och garv. &nbsp; &nbsp;Och så är Bojan där. Vår grabb. Nästan som en i familjen. När Bojan Djordjic var 17 år och skulle iväg till Manchester United tittade han förbi Tipslördagstudion. Från Grimsta till Old Trafford via TV4 på Tegeluddsvägen. Nina och Cajsa, då sex och fyra år unga, var med pappa på jobbet. Och sen dess är vi på flera sätt väldigt nära varandra. Allihop. Bojan har ställt upp, precis som alla vi andra fyra. Mina döttrar har på sätt och vis haft en storebror. Oftast lite på distans men ibland i rummet intill, inte minst i juni 2016 när vi under nästan en månad hyrde hus i bergen ovanför Nice och tillverkade EM-program. Ola Andersson och Bosse Petersson kom och gick med sina fruar Victoria och Anita, Bojan bodde där och var med oss hela tiden. Han sov längre än alla andra. Vek sina kläder mer noga än någon annan. Bojan var som en son i familjen. En brorsa till döttrarna. &nbsp; &nbsp;”Vem är mest korkad på redaktionen? Det är Bojan va?”, sa dåvarande webbchefen Daniel Berglund högt inför alla vid desken hösten 2016. Nina hörde, ogillade och fräste ifrån för Bojans skull. Det kostade henne framtid och utveckling på redaktionen – som hon senare, förvisso, med glädje lämnade av egen kraft. &nbsp; &nbsp;Bojan har ringt Lotta, likt till en mamma, och gråtit förtvivlat när det har tjorvat med redaktionsledningen. Det var under flera år då han mest fick stå som stand-by och användes som schemateknisk stuvbit om någon blev sjuk. När sportchef Nunstedt betett sig mot Bojan i Rio under OS – då ringde han Lotta. Han har bett om stöd och råd i förhandlingar, vi synade kontraktsförslaget från TV4 och gav honom ammunition inför samtalen med Viasat. Jag har stått upp när andra har kastat skit, senast på Twitter för bara några veckor sen: &nbsp; &nbsp;”Erkänn att det ska bli skönt att slippa behöva styra bort bojan från bojan i varenda fråga som tas upp…”, skriver signaturen FritzCalato den 28 april. &nbsp; &nbsp;”Har haft Bojan i studion sen han var 17 – och hans sällskap är alltid välkommet.”, svarar jag. &nbsp; &nbsp;Nog har jag haft synpunkter både direkt till Bojan och på fråga från chefer om saker som har sagts – eller inte har sagts – i studion genom åren. Men. Jag har alltid försvarat Bojan utåt. Det har varit en självklarhet. &nbsp; &nbsp;Det är de fyra som sitter snett till vänster om mig när tiden snart är över. &nbsp; &nbsp;”En minut…”, säger scriptan i örat och jag samlar kraft för att i närbild ta farväl. &nbsp; &nbsp;Det blir en liten men kärnfull och känslosam harang om de 13 åren på Viaplay, alla säsonger med Premier League. Jag berättar kort om min glädje runt arbetsuppgiften, att ha programlett det här under så lång tid, att det nu är över och skickar ett avslutande stort tack till alla som har tittat och så ofta visat ett så omfattande engagemang. &nbsp; ”Tack…” är antagligen mitt sista ord i närbild. 30 sekunder kvar, ungefär. Ytan är ledig. Tiden är fri. Bollen ligger så uppenbart som det är möjligt hos de fyra i soffan. &nbsp; &nbsp;”Tack själv” säger Erik rappt. &nbsp; &nbsp;Jag tittar på Jonas, Martin och Bojan. Lite svepande. Men där är det tyst. Någon sekund till. Sen fyller Bojan resten med några ord om att det var kul att Anthony Elanga gjorde mål. &nbsp; &nbsp;Vid bild. Grafik. Slut. &nbsp; &nbsp;Elva år med Premier League i det här tv-huset är över. Snart är fyra månader som ett “sekretessbelagt personalärende” till ända. Början på det definitiva slutet kommer kort efter sändning vid ombytet. &nbsp; &nbsp;Erik är snabbast iväg som alltid. Premier League-producenterna, som jag har jobbat nära ihop med i ungefär fem år nöjer sig med tack, hej och en snabb pandemiarmbåge. Kvar är Jonas, Martin, Bojan och jag. &nbsp; &nbsp;”Fan det blev lite känslosamt där på slutet”, säger Bojan. ”Kanske kan vi ta en öl efter Champions League-finalen?”, föreslår han. &nbsp; &nbsp;”Kunde ni inte ens ha sagt tack i sändning?”, undrar jag och fyller på med mina innersta tankar och min besvikelse över fyra månaders terrortillvaro på redaktionen. &nbsp; &nbsp;”Kunde ni inte en enda gång ha sagt något utåt om mig som person, ni känner ju mig?”, undrar jag, blottar mig och tar ner garden, egentligen för första gången. &nbsp; &nbsp;Sedan i slutet av januari har jag bitit ihop och gjort jobbet. Bitit hårt, jobbat idogt. Gråtit, i det tysta. Inget annat. Att avsluta oklanderligt har varit mitt mantra. I den här stunden blir väl pressen för hård under lite för lång tid. Jag uttrycker en viss besvikelse över uteblivet stöd. Jag vet ju varför, de vågar inte. Antingen är man med eller emot Nent. Men ändå. &nbsp; &nbsp;”Om ni inte ens kunde säga ett litet tack i sändning eller ett enda ord på Twitter där ni kan tycka väldigt mycket om minsta handsituation känner jag faktiskt inte för att gå ut och ta en öl”, förklarar jag. Rösten bär inte här heller. Det behövs inte. För när Jonas och Martin förblir tysta tar Bojan över högljutt och ilsket.&nbsp;&nbsp; Han är arg. Jag är ledsen. Det går inte att mötas. Inte där och då. Martin avviker. Jag hänger in mina kläder och åker med Jonas i bilen hemåt. Genuint jävla ledsen. Så fruktansvärt sviken. &nbsp; &nbsp;Sex dagar senare läser jag om ”Wenströms okända bråk med profilerna” på förstasidan. I Expressen givetvis. Tänk, att i sändning efter sändning talar tidigare spelare om vikten av att hålla ihop ett omklädningsrum, inte sällan skickas förmanande ord från studioborden om hur fundamentalt det är att stå upp för varandra, om behovet av att visa kärlek till sina nära och om värdet av att ha hjärtat på rätta stället. &nbsp; &nbsp;Kommande lördag skickar jag ett sms till de enda övriga tre personerna som var med vid det här tillfället: &nbsp; &nbsp;”Tre arbetskamrater pratar i ett rum –&nbsp;och så landar det med rubriker i Expressen…;)” &nbsp; &nbsp;En av de tre har ännu inte svarat. ︎︎︎ FÖREGÅENDE NÄSTA ︎︎︎ https://vadfanhande.se/Stod-Strid Sat, 07 May 2022 14:39:55 +0000 Vad Fan Hände https://vadfanhande.se/Stod-Strid Stöd &amp; Strid&nbsp; DJURGÅRDSBRUNN, MAJ 2021 &nbsp; &nbsp; &nbsp;Förmiddagspromenad runt Djurgårdsbrunnsviken. Redaktionsjobb på Södermalm. Så är denna fredag, dagen före Champions League-finalen, planerad. Vi hinner bara till det första fästet av Djurgårdsbron innan allt det tänkta ändras på bara ett par hundra meter. Ett iscensatt mediedrev. Ett samtal från Danmark. Allt krossas i småbitar – och ändå blir helhetsbilden i samma stund komplett. &nbsp; &nbsp;”Va´fan har de gjort!? Jag fattar ingenting”, säger en upprörd röst i luren inifrån Expressens redaktion. En källa inne på tidningen ringer bara några minuter efter att en artikel om mig har publicerats. Tydligen. Det är så här jag får veta. Jag har inte läst. Lotta, jag och vovven är ju på vårpromenad. &nbsp; &nbsp;”Det är en liten grupp som har jobbat med det här under sekretess. De har hållit mig utanför”, fortsätter Expressenkällan. &nbsp; &nbsp;Tidningen slår på stort. Det presenteras som en omfattande granskning, ett gräv och ett avslöjande på en och samma gång. Suzanne Sjögren, min mångåriga kollega och – som jag trodde – kompis går i bräschen: &nbsp; &nbsp;”STUNDTALS HAR HAN BETETT SIG FÖRKASTLIGT”, står det. &nbsp; &nbsp;Hennes citat är huvudrubriken. Expressenkällan läser vidare medan vi går. Jag lyssnar andfått. Marken gungar. Luren brinner. Snabbast av många är ett nummer som börjar med +45. Men jag pratar vidare med min Expressenkälla:&nbsp; &nbsp; &nbsp;”Det jag har fått veta är att allt kommer inifrån Nent – vilka jävla svin.” Det är orden jag hör och det är just så jag omedelbart känner. Källan fortsätter genom texten, den är lång: &nbsp; &nbsp;”Samarbetssvårigheter” &nbsp; &nbsp;”Hybris” &nbsp; &nbsp;”Svårt för kvinnor” &nbsp; &nbsp;”Om vi hade känt till omfattningen tidigare så hade vi troligen agerat men det är alltid lätt att vara efterklok”, säger sportchef Per Nunstedt. &nbsp; &nbsp;Plötsligt pratar alltså Nent. De pratar fortfarande inte med mig. Men nu pratar de om mig. Och efter en rad planterade lögner har de sett till att andra snackar också. &nbsp; &nbsp;Min Expressenkälla fortsätter att läsa högt för mig. Samtidigt plingar meddelanden på mobilen från reportrar som vill ha kommentarer, från andra tidningar. Samtal kommer från profiler i branschen – från andra kanaler. De får vänta. Lyssnar klart på hela artikeln och källans omedelbara reaktioner på den mängd av lösa trådar som branschkollegorna på Expressens redaktion har försökt knyta ihop och bestämt sig för att göra till sanning. Artikeln tar sin tid. Hela vägen runt halva Djurgårdsbrunnsviken närmare bestämt. Norrsidan bort, nya bron över till sydsidan, längs vattnet tillbaka mot Nordiska muséet. +45-numret ringer igen och igen. &nbsp; &nbsp;Kallsvettig och kräkfärdig. Det räckte inte med redaktionell utfrysning i fyra månader. Uppenbarligen. Det var inte så noga med sekretessen kring det där personalärendet. Ändå. Nu är det drev och smutskastning som gäller. Också. &nbsp; &nbsp;Korsar Strandvägen och lyssnar av mobilsvaret: &nbsp; &nbsp;”Ola, this is Kim Mikkelsen. I´m trying to reach you about todays’ decision, that you will not host the Champions League final tomorrow, and that we´re sending out a short message on that very shortly. Please call me back.” &nbsp; &nbsp;Som vore det Nentchefernas snabbaste beslut genom tiderna. 46 minuter från Expressens publicering till det första samtalet med mig. Och ska jag alltså tro på att de under den korta tiden har uppfattat artikelns existens, läst den, talat med varandra, värderat situationen, kollat på ersättare, tagit beslut, ha ett nyskrivet pressmeddelande redo för publicering och nu ringer mig för att berätta? På volley? Utan förberedelser? Som om de inte kände till att artikeln skulle publiceras? Nentcheferna behövde alltså inte mer tid för hela sin reaktionskedja än det tog för min källa inne på Expressens redaktion att läsa upp texten. &nbsp; &nbsp;Sista sändningen och säsongsfinalen kunde jag inte bry mig mindre om. Det är att jag som person, öppet och inför alla, ska slås i spillror. Promenaden avlutas i ett töcken, ändå blir lägesbilden fullständig. Allt är riggat. Giljotinen slår till. Allmänheten ser på. &nbsp; &nbsp;Många ser ändå igenom. Kärleken från tittare, via sociala medier, är enorm. Översvallande, igen. Flera gånger under våren har jag suttit i ett par timmar åt gången och scrollat. Lajkat, svarat och scrollat. Kontrasterna är brutala, den mellan kylan inne på redaktionen och värmen från produktionspersonalen, den mellan frosten från företagsledningen och innerligheten från tittarna. Allt det där som var rätt omedelbart redan i januari, har blivit ännu tydligare och starkare och nu är den exceptionell. Det är galet – åt bägge håll. Och det är omöjligt att verkligen greppa kring någon av extremerna. Så mycket elakt inifrån, för vadå? Så mycket snällt utifrån, för att egentligen ”bara” ha gjort jobbet. Tittarreaktionerna är mitt syre. Tyvärr fungerar de också som bränsle för hatet och lögnerna. &nbsp; &nbsp;Ju mer stöd för mig, desto större tryck på Nent. Fler ifrågasättanden och grövre kommentarer kring deras beslut ger ett ökat behov för dem att försöka förklara och rättfärdiga. Artikeln i Expressen är företagets slutgiltiga drag att skaffa sig en orsak att säga upp samarbetet. På samma gång är det sättet för de två visselblåsta cheferna att försöka tvätta sitt eget anseende. Allt brakar och klarnar på en och samma gång. &nbsp; &nbsp;Den tjocka luften runt hockeygänget och kaffemaskinen i söndags. Den totala tystnaden inför Champions League-finalen. Den där oerhört märkliga träffen med Jennifer igår. &nbsp; &nbsp;Tar mig i tankarna tillbaka till gårdagen som jag ägnade åt att skaffa flyttkartonger, köpa bubbel och städa ur kostymskåpen. Det blev också ett par pratminuter med Jennifer Kücükaslan. Framför allt blev det återigen en stunds upplevelse av kompakt konstig stämning. &nbsp; &nbsp;Kommer till redaktionen för att flytta ut efter 13 år, dessutom för att prata programupplägg till finalen med inhoppande producenten Christian Eriksson. Vi har jobbat mycket och bra under de senaste handbollsmästerskapen, i sin roll en trygg och noggrann klippa. Nu dock tydligt stel och avvaktande. Känns inte igen. Han vill av någon anledning inte riktigt öppna samtalet om programmet. Efter det att bildfixaren Stefan vikit bort blicken och gått när jag sa hej, prövar jag i stället igen med Christian och några raka frågor om innehållet. Som vi alltid gör. Vill du ha några inputs från min sida? Vad gör vi på Chelsea? Vad har vi kring City? När startar vi i Premium och från vilken tid är vi i Sexan? Ungefär så. Sånt där brukar vi ju snacka rätt intensivt om. Men den här gången är det stramt och förteget. Som om han vet något och tycker det är underligt att inte jag vet. Som om mina tankar inte behövs. Som om jag inte ens ska vara med… &nbsp; &nbsp;Det är ännu nästan ett dygn till det att Expressen startar drevet och jag inser att de på redaktionen redan vet när jag är där och vill prata program. De vet betydligt mer än vad jag gör i alla fall. De vet något som jag inte vet. &nbsp; &nbsp;Stuvar in den nyss inköpta skumpan, ett dussin flaskor tänkt för produktionspersonalen. Fyller halva höger kylskåp i pentryt utanför studion. Baxar ut flyttkartongerna med tjocka buntar av gamla matchpapper och några famnar med hopknölade kostymer. På väg ut i entrén stöter jag ihop med Jennifer. Kolossalt obekväm. Inget tvivel om det. Vi har inget otalt, vad jag vet. Hon är inget socialt fenomen i vanliga fall, det har vi skojat om öppet och tillsammans vid flera tillfällen, men under våren har hon har agerat mer och mer avståndstagande. Med flyttkartongerna på tröskeln ut till Ringvägen uppstår tydligen en synnerligen besvärande situation. För henne. I min värld rullar det på, en sista sändning och sen ut härifrån. Men hennes blick flackar och samtalet svajar. Med ett av de stelare leendena pressar hon fram att vi kanske kan höras ”när allt lugnat ner sig”. Lugnat sig? Höras? &nbsp; &nbsp;”Nja…allt är lugnt och har du inte haft lust att prata nämnvärt på fyra månader så…” svarar jag. Inte surt men rakt upp och ner. Som jag tycker, som jag känner. &nbsp; &nbsp;”Jag vet att du tycker att vi borde stått upp bättre för dig, men jag är bara här för att göra jobbet. Om allt annat håller jag tyst…”, säger hon och kliver in i huset. På tröskeln till det här tv-huset som jag lämnar för sista gången definierar hon koncist en tystnadskultur och hon vet uppenbarligen också något som jag inte vet – ännu. Hon är redan utvald att utföra mitt sista uppdrag – trots att det fortfarande är 20 timmar kvar till tidningsartikeln och ledningsbeslutet. Det är nästan ett dygn till dess att Nent med hjälp av Expressen skaffar sig en anledning inför allmänheten att peta mig från det avslutande arbetspasset – ersättaren är redan där för att förbereda finalsändningen. &nbsp; Final mellan Chelsea och Manchester City i Champions League-studion; det smutsiga tv-spelet bakom matchen har jag fått bekräftat från källor inne på Nent. Den näst sista dagen blir den sista. Den sista sändningen blir inte ens av. &nbsp; &nbsp;Tidigare i veckan har Expressens Karolina Skoglund hört av sig några gånger. Hon granskar och kartlägger ”tv-branschens baksida”. Säger hon. Hon ringer några gånger och frågar om ämnen som jag gärna är med och förbättrar, så jag berättar. Först handlar samtalen om arbetsförhållanden generellt, produktionsprocessen kring det uppmärksammade “Paradise hotel” då det blir mer specifikt. Mer och mer drar det mot min situation och förhållandet till Nent. Jag fortsätter att berätta: Erbjuden nytt avtal i december. Ett möte som omöjliggjorde fortsatt samarbete i januari. Visselblåsning om allvarliga missförhållanden under fyra års tid. Och så vidare. &nbsp; &nbsp;Expressenjournalisten får alla namn och detaljer för att kunna lägga sitt pussel och göra sitt jobb, mot löftet att hålla mig utanför. Jag kan inte citeras. Fortfarande har jag ett gällande kontrakt i ytterligare ett par veckor som jag måste förhålla mig till. Utöver att jag riskerar min innestående ersättning har jag lovat att fullfölja professionellt och korrekt. Nent däremot – tydligen – kan ringa runt till tv-chefer och sprida ut ett falskt och misskrediterande rykte om mig som en enskild person. Nent däremot kan distribuera lögner till personalen och från chefsnivå se till att mina personliga mejl blir publicerade i tidningen. &nbsp; &nbsp;Inte kan jag under den här kaosartade dagen ens ana att Nent några månader senare, långt efter avslutat kontrakt, kommer att jobba intensivt för att hindra mig från att utöva mitt yrke också hos nästa uppdragsgivare. Nent kommer under hösten att försöka belägga mig med något som kan liknas vid ett näringsförbud. Än så länge handlar det ”bara” om offentlig smutskastning, en rejäl ansats till ett karaktärsmord. Och de får god hjälp av landets ledande nyhetsförmedlare. &nbsp; Karolina Skoglund på Expressen får ändå ett initierat vittnesmål om en del av branschens baksida av mig. Tänker att snart är tiden inne att gå från interna protester till externa berättelser, det som jag länge har jobbat emot men ändå personligen kunnat ha på någon armlängds avstånd till. Att vara mitt i något är inte nödvändigtvis samma sak som att vara en del av det. &nbsp; &nbsp;Senare samma vecka, klockan 9.07 fredag morgon, visar det sig att Karolina Skoglund har en annan agenda än att som journalist verkligen beskriva sunkiga strukturer och grava missförhållanden i svensk tv-bransch. Att på riktigt gå på djupet och rapportera om hur mellanchefer sedan flera år tillbaka mobbar och svinar, trakasserande och sexistiskt, med högsta företagsledningens fulla vetskap – det intresserar tydligen inte den här reportern eller redaktionen. Det är klart omständligare och det är inte lika omedelbart sensationellt. Det är så mycket enklare och rakare story med en tv-stjärna som har ”BETETT SIG FÖRKASTLIGT”. Karolina Skoglund och Expressen bestämmer sig för att det är jag som är tv-branschens baksida. &nbsp; &nbsp;I artikeln är Suzanne Sjögren den enda kollegan som träder fram med namn och bild för att uttrycka sig negativt om mig. Ingenstans i texten ombeds hon att precisera sig, inte på något sätt testas hennes uttalande med någon form av motfråga. Tämligen fundamentala publicistiska grepp, alltså. Ytterligare ett par anonyma, före detta kollegor, förstärker de negativa citaten om mig. &nbsp; &nbsp;”Svår att samarbeta med. Framför allt med kvinnor.”, är den bild som målas upp. Men den är suddig och storyn mer än lovligt luddig. Strikt journalistiskt sett. Noll konkreta exempel. Inte en rad om den mängd av exakta beskrivningar kring det ledarskap som jag faktiskt har protesterat mot och berättat om för Karolina Skoglund. Uppgiftslämnare talar om min och Per Nunstedts relation: &nbsp; &nbsp;”Per och Ola har hållit varandra om ryggen sedan dag ett. Det har varit lite som en vargflock med två alfahanar som nu inte verkar komma överens längre”,&nbsp;berättar en. &nbsp; &nbsp;”När han blev sportchef fick Ola också fritt fram, vilket jag inte riktigt tyckte att han hade innan”, säger en tidigare medarbetare. Båda (eller samma person?) bevisar därmed att hen inte har fattat ett enda dugg om hur det faktiskt ligger till, att den kamratskapen ligger ganska precis åtta år tillbaka i tiden. Sedan dess har allt oss emellan varit personligt iskallt, endast strikt professionellt. Artikelförfattaren bryr sig uppenbarligen lika lite om sanningen, trots att jag har berättat och bevisat. &nbsp; &nbsp;Just från den dagen då Per Nunstedt blev sportchef sprack egentligen vår vänskap; på rak fråga inför chefsutnämningen från dåvarande företagsledning svarade jag att Per är absolut en bra journalist, men att han saknar helt kompetens för att ha hand om budget och personal. Omedelbart och sen dess har jag både direkt till honom, inför andra på redaktionen och uppåt i organisationen tagit avstånd från hans trakasserande ledarstil. &nbsp; &nbsp;Jag gör ett enda uttalande i artikeln, godkänner på förhand ett citat som faktiskt säger allt om det som egentligen inte är någonting: &nbsp; &nbsp;”Min ledstjärna i livet och även i yrket är att absolut inte göra någon som helst skillnad på män och kvinnor, olika hudfärg och ursprung, sexuell läggning eller religiös tillhörighet. Just detta, att behandla alla lika och schyst, har jag stått upp för under mina 13 år inom det här företaget. Allt mitt fokus har varit att göra jobbet i offentligheten så bra som möjligt och samtidigt värnat om min familj, fru och två vuxna döttrar”.&nbsp; &nbsp;Det är fram till nu egentligen mitt enda uttalande kring vad fan som hände. &nbsp; &nbsp;Utdrag ur mejl som ett par år tidigare har skickats till fyra personer i ledande ställning används emot mig som någon slags beskrivning av att jag har en nedlåtande kvinnosyn. Det är fullständigt ofattbara ord. Omöjliga att värja sig emot. Framför allt är de så oändligt långt ifrån min syn på saken. Det är ju för helvete min livsnerv att inte göra skillnad. Och hur försvarar man sig mot det motsatta? Vem lyssnar på en stämplad som ”sexist”? &nbsp; &nbsp;Mejlen till de fyra i chefspositioner på Nent skrevs i ett läge då jag och vi behövde ta initiativet till en större integritet i offentligheten. Jag skrev dem i största förtroende till sportchefen, kommunikationsdirektören och till två pressansvariga – efter noggranna och svåra ställningstaganden, känsliga och personliga. Vi hade upplevt ett mordhot i trädgården, jag hade haft flera tafsande kollegor som gjort närmanden, nakenbilder med skamliga förslag och oönskade inviter i ett par år på Messenger och frekventa trakasserande kommentarer mot oss som familj öppet på Facebook med mera, med mera. Det enda jag önskade var att få säga ok – eller inte – till bilder och marknadsföring med mig och mitt namn. Inget annat. Man behöver inte vara kvinna för att se och uppleva det sunkiga och sexistiska. Man kan faktiskt vara man. Jag har egentligen inte gjort annat än önskat en dialog i ämnet, att komma överens på ett sätt så att det blir bra för företaget utan att det känns obekvämt för mig. Ska det alltså behövas en agent för, åtminstone i mina ögon, fullt rimliga och ganska beskedliga önskemål? Men jag har alltid både förhandlat och försökt förklara mig för egen del. I de här frågorna öppnade jag mig bara delvis för cheferna. Tyvärr, kanske. &nbsp; &nbsp;Men. Det var inte Olga som fick dickpics och annan skit skickat till sig, det var Ola och hans familj som fick bröst och kränkningar i diverse inkorgar. Hur ska vi ha det med likavärdet? &nbsp; &nbsp;Utifrån allt detta bad jag bara om att få ha ett sistasäg kring hur jag framställs i det offentliga. Inte mer än så. Cheferna fattade ingenting, tror jag. Det kändes så. Ingen av de berörda har själva poserat inför allmänheten i någon större omfattning. Ingen fattar vad det kan innebära. Vissa i branschen bryr sig inte, men jag och vi har tyckt att det har varit helt avgörande för existensen i yrket. Om det inte går att få bestämma över sitt eget namn och face, ja då är inte jag med i alla fall. Då avstår jag hellre. Och när det gäller kommunikation handlar det ju om hur mottagaren uppfattar budskapet och bilderna. Egentligen handlar det inte om vad jag som avsändare tycker, utan reaktionerna och kommentarerna. Jag och vi har upplevt tillräckligt och det här var det enda sättet att avstyra fortsatta trakasserier. &nbsp; &nbsp;Cheferna fattade inte, även om de sa att de gjorde det. De gav mig rätten att få godkänna diverse lanseringar som jag var en del av. Någon enstaka synpunkt på något, inte mycket mer. Så gott som inget har jag sagt nej till under 13 år. Kommunikationsdirektörens förslag att lansera mig som ”ett tajt sportpar” tillsammans med personen som vid ett tillfälle rent fysiskt klivit långt över gränsen, kände jag mig dock inte bekväm med. Det var mitt sätt att diskret ta avstånd från ett jäkligt obehagligt oanständigt övertramp. &nbsp; &nbsp;De Nentchefer som fick mina mejl och privat blottande förklaringar sa att de förstod – men någon eller flera av dem såg till att de hamnade i Expressen. Det är inte bara enstaka profiler, det är en hel bransch som är i behov av integritet. &nbsp; &nbsp;Tillbaka till artikeln och effekterna av den. Det är löpsedel, ett par uppslag och största tänkbara typsnitt. Med en extremt ensidig vinkel. Trots allt annat som är berättat, sådant som ansvariga chefer ägnat sig åt under flera år inom Nent. Ett par veckor senare nås jag av att ännu fler skildringar på samma tema, chefernas fasoner, också har funnits hos Expressen inför den här publiceringen. Men graverande uppgifter om Nentcheferna, från flera olika källor, har helt utelämnats i artikeln. Inifrån Expressens redaktion får jag bekräftelsen på att publiceringens inriktning grundas i en kompisuppgörelse; gamla arbetspolare emellan, nu på två olika mediejättar. Det är skrämmande men större är tydligen inte den journalistiska integriteten i det här fallet. Det här är ett verifierat beställningsjobb och det är svart ironi att jag anklagas för precis det som jag har stått upp emot. &nbsp; &nbsp;Tidningen drar stort på Suzanne Sjögrens citat. Några få anonyma som tydligen tidigare har varit kollegor fyller på. Utan att någon av dem är specifik. Beskrivningen av mig är i stora delar mörk trots att det faktiskt finns ännu fler röster som är positiva. Handbollsexperten Johanna Ahlm får ge sin syn i en passus i mitten medan brevet från de 35 närmaste medarbetarna –&nbsp;24 män och elva kvinnor –&nbsp;som jobbar med mig kontinuerligt och har gjort så år ut och år in, det brevet stuvas undan och ges nästintill ingen bäring eller substans. Ett par anonyma som har jobbat med mig förr – jämfört med 35 medarbetare som arbetar ihop med mig nu… &nbsp; &nbsp;Ingen klocka ringer heller hos Karolina Skoglund, att vissa individer i rutan har rätt mycket att vinna på att bli av med mig. Ett par chefer och en vd likaså. Fasen, Karolina, du hade ju en mening som var den egentliga vinkeln, i texten: &nbsp; &nbsp;”Ytterligare en tidigare medarbetare säger att Nent Group troligen använder det här tillfället för att kasta Ola Wenström under bussen och på så sätt rentvå sig själva”. &nbsp; &nbsp;Det hade såklart krävts lite mer jobb och hade inte gett en lika fläskig rubrik, inte heller rimmat med önskemålen från artikelbeställarna, de visselblåsta cheferna på Nent. Det är en ”granskning” som är en bra bit ifrån anständig objektivitet dessutom. Min källa på Expressens redaktion bekräftar under fredagsmorgonen återigen, precis som vid skriverierna i slutet av januari och i samband med den misskrediterande tv-krönikan om mig i mars: &nbsp; &nbsp;”Du vet ju vilka på Nent som fortfarande kan styra grejerna här inne.” &nbsp; &nbsp;Karolina Skoglund utvecklar egentligen en del av just den här detaljen i sin egen text, hon stryker under den publicistiska nepotismen som finns i just det här sammanhanget: &nbsp; &nbsp;”Daniel Berglund, tidigare på Expressen, kom till MTG Sport 2016 som digitalchef och blev sedan redaktionschef. Enligt uppgifter ska han&nbsp;efter en mängd medarbetarsamtal ha bedömt att situationen inte längre var hållbar.” &nbsp; &nbsp; &nbsp;Expressens redaktionschef Magnus Alselind, mycket god vän till de två, av mig, visselblåsta Nent-cheferna, styr över publiceringen. I artikeln finns av någon anledning ingenting om att Karolina Skoglund har fått berättat för sig, att just Daniel Berglund gormat om sina krav på ”blondiner och guppande bröst” från sin chefsposition. Bland mycket annat. Inte ett ord heller om det mångåriga mobbandet från Per Nunstedt som har fått en efter en efter en, inte minst tjejer, att fly den här redaktionen. Inget heller om att jag under lång tid har protesterat och stått upp emot just detta och att vd har fått information om det redan 2017. &nbsp; &nbsp;Alltså: Artikeln kallas ett gräv men drar snarare mot ett pressetiskt moras. &nbsp; “Det är högst troligt att vi skulle agera mot tidninge, om det kom en anmälan”, säger en rutinerad person i granskningsnämnden direkt till mig senare under sommaren.&nbsp; &nbsp;En mängd graverande uppgifter om Nentcheferna utelämnas helt i artikeln. Jag är alltjämt ett “sekretessbelagt personalärende” internt. Ingen ansvarig har utvecklat något som helst konkret direkt till mig. Däremot uttalar sig de två cheferna i artikeln: &nbsp; &nbsp;”Till Expressen säger Daniel Berglund att han varit delaktig i beslutet att inte förlänga Ola Wenströms kontrakt”,&nbsp;står det. &nbsp; &nbsp;”Vid några tillfällen så har vi anpassat marknadsföringen efter diskussioner med Ola. Så här i efterhand är det något vi förmodligen inte borde ha gjort”, säger chefen Per Nunstedt om det han själv har varit ansvarig för och avtalat om. Här tycks vår överenskommelse snarare komma som en överraskning. Och här går det alldeles utmärkt att bryta den inför mig så rigida personalsekretessen. &nbsp; &nbsp;Sex månader senare går det alltså att läsa en intervju med Suzanne Sjögren i Expressen igen om mig: &nbsp; &nbsp;”Det är inte jag själv som har mått dåligt”, säger hon när tidningen tar upp hennes uttalande igen. I den här artikeln vill hon vara ”tydlig med att hon inte talade för sin egen sak” och att hon har fått ”se och höra saker som var jobbiga för andra.” &nbsp; &nbsp;Suzanne Sjögren har alltså valt att, i stället för att ta upp ett eventuellt – åtminstone upplevt – problem direkt och internt, kasta en jobbarkompis rakt in i ett mediedrev på…hörsägen. Suzanne Sjögren har sedan dess belönats med uppgraderade arbetsuppgifter. Befordrad av – Daniel Berglund. &nbsp; &nbsp;Ungefär vid samma tidpunkt, i november 2021, kommer tidningen ETC med ett avslöjande som blir uppmärksammat under en längre tid. Den ursprungliga rubriken: ”Chef på Expressen har utretts för övergrepp” &nbsp; Och ni kanske undrar igen: Vad fan var det som hände?! &nbsp; Jo, ungefär samma sak igen. Det är som att allt går på repeat: Chefsfasoner. Sexuella trakasserier. Flera vittnen. Inledd utredning. Nedlagd utredning. Chef kvar. &nbsp; &nbsp;”Den var riggad”,&nbsp;säger en källa till Aftonbladet om ”utredningen”. &nbsp; &nbsp;Journalisten Frida Sundkvist står upp mot och berättar om, enligt henne och flera andra, ett antal vidriga incidenter samt en omfattande tystnadskultur på tidningen. Hon agerar visselblåsare mot sina chefer men får såväl arbetsgivare som fack emot sig. Först har hon blivit omplacerad, i samband med skriverierna får hon sparken. &nbsp; &nbsp;Expressens redaktion var vid tidpunkten för händelserna vida ökänd i branschen för ett synnerligen brett spektrum av skitledarskap. Samma chefer, samma gamla polare, har sedan dess delats upp i toppen på två olika redaktioner: Expressen och Nent. Arbetsgivarna tystar de som protesterar, ansvariga blir kvar. Till och med befordrade eller rekryterade. Om nu någon undrar över varför strukturerna består? Det skrivs dock ingen indignerad krönika från vare sig Anna Friberg eller Maria Brander. Inget i Expressen, den här gången. &nbsp; &nbsp;För min del stannar jobbet med Champions League-studion vid 376 genomförda sändningar i rad. Fredagen som var vikt åt finalförberedelser ägnas i stället åt att väja för blickar ute på stan, huka inför folk och att läsa, lajka och scrolla. Igen. Det som Expressen har satt igång för Aftonbladet och alla andra vidare. Den fastslagna ”sanningen” hamras in hårt. Narrativet är satt och jag har stämplats. &nbsp; &nbsp;De allra flesta som läser fastnar väl på rubrikerna. Men de som ägnar lite mer tid åt storyn och sätter sig in kan rätt lätt se mellan raderna. Några få anonyma röster från förr mot 35 nuvarande medarbetare. Är det verkligen ett gräv? Ett avslöjande? Eller ett gigantiskt klickbete? &nbsp; &nbsp;Reaktionerna flödar. De socialmediala dammluckorna är vidöppna. Riktiga kompisar och nära kollegor och insatta tittare fattar och hör av sig. De är många men rädda. Flera kommer med ungefär samma förklaring till fortsatt tystnad utåt: &nbsp; &nbsp;“Jag vet vem du är och vad du står för, den här skiten de skriver om dig stämmer inte. Men det går ju inte att säga nåt utåt. Då blir jag också stämplad som nån jävla sexist”, skriver en tidigare studiokompis i ett sms. &nbsp;&nbsp; “Fuck them, fuck them all!! Tänker på er.”, textar en av tidernas största svenska sportprofiler. &nbsp; Samtidigt accelererar mängden av spekulationer och ytterligare ”sanningar” slås fast. Skitstormen tilltar. Och det är journalister och krönikörer som under mer än en veckas tid blåser på. Expressens historiebeskrivning tas vidare av Aftonbladet, andra tidningar rewritar, poddar och bloggar fyller på. Mina Twitter-, Instagram-, och Facebookprofiler fylls. Jag läser, lajkar och scrollar i ett flöde där det är ungefär 90-10 av positivt stöd och varm omtanke. I de reguljära medierna är det dock precis tvärtom. Där beskrivs jag alltmer som en slemmig typ med svåra samarbetsproblem. På redaktionerna sitter krönikörer och höjer tonläget, rubrik för rubrik och textrad för textrad, till ett veritabelt hat. Det är ett antal auktoriserade nättroll bakom tangentborden, mobbande och utan konsekvenstänk. De skriver, trycker på publiceringsknappen och går hem. För mig är det starten på några fullständigt vidriga veckor i vaket tillstånd och månader av sömnlösa nätter. Ilska och orättvishet i mig. Blickar och kommentarer från andra. Det är alltså så här det är att vara mitt i ett mediedrev. &nbsp; &nbsp; &nbsp;Aftonbladet kliver in och driver på under finallördagen. Enligt deras uppgifter har jag fått kicken för att jag har lajkat en tweet. För mer än en vecka sedan. Absolut, jag har lajkat tweets. I timtal. Bland tusentals satte jag ett hjärta för detta: &nbsp; &nbsp;”Så tragiskt att Viasat gör sig av med Sveriges bästa programledare som vill utveckla kanalen.” &nbsp; &nbsp;Det är en Liverpoolsupporter som svarar på ett inlägg från mig. Jag tackar för hälsningen med ett hjärta. Två tomma rader längre ner fortsätter han: &nbsp; &nbsp;”Och då istället inkvotera in personer med noll karisma, personlighet eller humor. Var ju bara senast geniet i studion hävdade att Nat Phillips var inlånad från Stuttgart.” &nbsp; &nbsp;Jag missar den här andra delen av hans tweet. Scrollar lite för fort. Läser inte allt. Enligt Aftonbladet handlar den om Jennifer Kücükaslan. Tidningen skriver att detta ska vara den avgörande punkten, att detta hjärta fått redaktionen och företaget att vända sig emot mig och gett mig sparken i förtid. En enda lajkad tweet, alltså. Efter 13 år. &nbsp; &nbsp;I mer än en vecka ska Nentfolket ha gått och irriterat sig på mig och den lajkade tweeten. Utan att säga något. Inte en fråga, inte ett påpekande. Bara avsky och cancellera. Hur mår det företaget? Hur är den arbetsplatsen? Det här är alltså gänget som accepterar åratal av trakasserande ledarskap – men inte tål en enda fellajkad tweet? &nbsp; &nbsp;Det går åtta dagar utan att jag har en aning om effekten av den lajkade tweeten. Eftersom ingen chef eller kollega hör av sig blir jag varse om mitt misstag via artikeln i Aftonbladet. Där står det att tidningen har sökt mig för en kommentar, vilket inte stämmer. Med Aftonbladets tweetartikel startar det verkliga drevet. Jag tar bort hjärtat omedelbart och skickar senare ett sms till Jennifer, även om hon ju faktiskt inte ens nämns i den aktuella tweeten. Jag förklarar hur det har gått till och ber om ursäkt för eventuellt obehag. &nbsp; &nbsp;Däremot tror jag inte på kvotering. Inte i några sammanhang. Jag respekterar att många tycker att det behövs och att det skulle vara den mest effektiva – eller till och med den enda – vägen att nå en mer rättvis och könsbalanserad tillvaro. Jag tycker annorlunda. Men att inte tro på kvotering som jämlikhetsverktyg är dock en nästintill förbjuden åsikt. Men. Här gäller det att hålla ordning på begreppen. Att vara emot kvotering är inte att vara emot jämlikhet. I det här fallet är kvotering medlet och jämlikhet målet. Under ett oändligt antal samtal har vi diskuterat det här hemmavid. Lotta, Nina, Cajsa och jag. Min egen uppfattning har bara stärkts av dem och deras upplevelser. Alla är de skarpa och skickliga kvinnor med samma hållning; att kunniga och kompetenta kvinnor är fullt kapabla att uppnå vilket jobb som helst. De varken vill eller behöver lyftas. Och de vill verkligen inte ha ett jobb eller få en position för att de är kvinnor. Endast utifrån deras kompetens och erfarenhet. Kan det vara mer förminskande, att få ett jobb utifrån sitt kön och inte för sin kompetens? Eller ens riskera att någon ska tro det? Att bli en siffra som ska rätta till statistiken, ett alibi som får de manliga cheferna att fortsätta klättra. Så ser de på saken och jag har den största respekten för den inställningen. I livet och på jobbet har jag därför alltid haft åsikten, lika enkel som rak, som jag underströk i mejlet till den personalansvarige chefen: &nbsp; &nbsp;”Man eller kvinna, gammal eller ung, muslim eller ateist, värmlänning eller skåning. Det. Får. Inte. Spela. Någon. Roll.” &nbsp; &nbsp;Den dagen det inte spelar roll, är den verkliga jämställdhetdagen. Ihop med Lotta, Nina och Cajsa ser jag fram emot den dag då vi inte överhuvudtaget räknar kön eller ursprung, utan att vi bara ser människor. &nbsp; &nbsp;Jämställdhet och mångfald då? Än är vi långt ifrån där vi ska vara. Men det råder delade meningar om snabbaste och bästa vägen dit. Mediala mellanchefer tar sig framåt – tror de – genom att kvickfixjaga ett hittepåideal. Det är som om allt gott uppnås genom att raskt och lätt sortera människor efter någon slags grupptillhörighet – kön, hudfärg, sexuell läggning, klass – och därefter rita kurvor, uppfylla kvoter och därmed skapa den perfekt balanserade tillvaron. På pappret, ja. I genomsnitt, visst. Jag tror på en annan väg, både för mediabranschen och alla andra. &nbsp; &nbsp;Om vi håller oss strikt till media – som ju onekligen har sina problem med ett allmänt förtroende och en hållbar livslängd – ser jag det som helt avgörande att hitta människor i alla roller som tillsammans ger en blandning av olika typer av bakgrund, erfarenhet och kunskap. Olika sätt att framföra dem, dessutom. Likriktning är i sig döden för det som då per automatik blir ”gammelmedia”. Moderna, och i längden bärkraftiga medier, måste självklart vara en spegel av samhället. Alla måste kunna identifiera sig och se sin chans, alla måste kunna lyssna på sin avsändare. Men. Här krävs det att hålla fler än två tankar i huvudet samtidigt. Och det krävs en aning mer jobb från de som är ansvariga, de som gör research och de som rekryterar. Det duger liksom inte bara att schablonmässigt dela in folk i stereotypa fack, välja en av varje sort och därmed tro eller låtsas som att saken är löst. Det är personerna, deras värderingar och deras vetande som ger, låt säga en tv-studio, mångfald. På riktigt. &nbsp; &nbsp;Simplifierade klichéer är att göra det alldeles för enkelt för sig, menar jag. Inte sällan och rätt ironiskt är det alltjämt manliga beslutsfattare i bästa padelåldern som lever och klättrar på just de här förenklade mallarna. På de chefsstolarna tycks dock varken jämställdheten eller mångfalden vara lika viktig. Inte ens utifrån den där generiska etiketteringen, den egentligen ofattbart dammiga indelningen som fortfarande förbluffande nog tycks råda. Eller går det verkligen med full kraft slå fast att samtliga göteborgare faktiskt är roliga och att alla tyskar nitiskt håller tiden? Modernt och människovärdigt? Snarare föråldrat och förenklat. Men tv-branschen är sannerligen bättre på att prata om samtida värderingar än att på riktigt göra något åt dem.&nbsp; &nbsp;Identitetspolitikens väg har blivit den enda. Så hur når vi längre? Jag är övertygad om, och har därför fajtats år efter år, för en utveckling av programmen. Det är motorvägen till mångfald. Bredda innehållet, öka fördjupningen – och med all säkerhet kommer mixen av människotyper och varianter av erfarenheter per automatik att bli en annan. Och programmen oändligt mycket mer intressanta på köpet. Se och värdera personliga meriter och egenskaper och resultatet kommer att bli bättre – alldeles oavsett vad vi mäter. Såväl kvalité som mångfald som jämställdhet. &nbsp; &nbsp;Alla sammanhang har sina speciella förhållanden, när det gäller just sport-tv tror jag på att öka och variera ämnesvalen. På frågan om hur vi utvecklar studion har jag återkommande mantrat om att vi måste ge mer, betydligt mycket mer, än bara det som händer på planen under 90 minuter. Före detta fotbollsspelare är inte nödvändigtvis bäst lämpade när det gäller att ta ställning till Cristiano Ronaldos fasoner och aktioner i Las Vegas, alternativt brittiska landslagsspelares svinerier på Island. Bara för att ta ett par av flera fullständiga haverier till studiosamtal då ämnesvalet gått en bit utanför de kritade linjerna. En bit bortom expertområdet hos de i studion vid respektive tillfälle. Som jag försökte beskriva för chefen som frågade: &nbsp; &nbsp;”Nästa nivå på fotbollsstudio (om vi nu håller oss till den) kan initierat berätta om ägare som tar marknadsandelar via fotbollsklubbar, sätta den politiska kartan i förhållande till fotbollsplanerna, ge bokföringsdetaljerna som förklarar varför Barcelona har hamnat i en ekonomisk knipa medan Chelsea kan värva fritt, ge tittarna förståelse i hur gruppdynamiken faktiskt påverkar en individuell prestation. Med mera, med mera.” &nbsp; &nbsp;Det var en del av ett mejl hösten 2020, alltså. Redan då hade jag som programledare många gånger upplevt begränsningen, att inte alltid kunna få svar på de rätta frågorna – just med anledning av bristen på mångfald. Läget i världen har inte gjort behovet av allt det där mindre sen dess. Allt Ryssland i idrottsvärlden och oligarkägda klubbar, ekonomiska sanktioner mot ägare, olympiska spel i Kina, Black Lives Matter-aktioner, VM i Qatar är några ämnen som kunde ha behövt några något mer insatta röster – än ett par som lyckats nå Sveriges U21- eller till och med A-landslag i fotboll. Insatta finansexperter, politiskt kunniga, pålästa beteendevetare, nördiga fysiologer – ge mig en panel som i ”Fråga Lund”. Olika ämnesområden ger varierande personligheter. Jämställdheten och mångfalden kommer i samma takt – och den kommer att vara på riktigt. Långt bortom varje stereotypisk parameter. &nbsp; &nbsp;Märkligt nog har det här varit en hopplös och fruktlös kamp. Inte bara för mig. Från båda de andra kommersiella tv-husen med just sport som det viktigaste innehållet, hör jag samma sak. En framstående kollega delar med sig, per sms, av sin frustration i ämnet att beslutande chefer har nöjt sig med för lite: &nbsp; &nbsp;”Jag är lika frustrerad som du på branschens redaktionella passivitet, utvecklingsovilja och less i more-stil.” &nbsp; &nbsp;”Och cheferna, cheferna, cheferna….i alla etablerade hus handlar det om sådana som inte höll för hands-on-redaktionellt och måste leta sig åt annat håll och nu dessutom leker affärsmän. Häpnadsväckande nivå!” &nbsp; &nbsp;”Driver man hårt kvalitetsdelarna så blir man ´obekväm´, ´jobbig´och ´kontroversiell´. Så man gör bäst i att hålla käften…jag som alltid trott att kvalitetsmänniskorna skulle vinna i slutänden!” &nbsp; &nbsp;Låt en sportstudio ge mera, låt den lära, låt den intressera. Utgå från meriter, kunskap och expertis; det var min enda och innerliga önskan som avsändare. &nbsp; &nbsp;Som tittare är jag än mer övertygad i vad jag vill att en fotbollsstudio ska ge mig, och det är inte ännu ett utfall mot en tveksam straff eller ett personligt utbrott på Manchester United. <img width="4256" height="2832" width_o="4256" height_o="2832" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/e5a437d496d44ace2b24af3245e95c40f9cc940c5044c0b72b175db1a3cce19e/Fotbollssstudio-pa-Rasunda-med-Bo-Petersson.jpg" data-mid="148134294" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/e5a437d496d44ace2b24af3245e95c40f9cc940c5044c0b72b175db1a3cce19e/Fotbollssstudio-pa-Rasunda-med-Bo-Petersson.jpg" /> FOTBOLLSSTUDIO PÅ RÅSUNDA MED BO PETERSSON &nbsp; &nbsp;Tillbaka till finaldagen, till kvällen och ett tilltagande drev. Champions League-studion börjar. Och jag missar faktiskt första kvarten. Stor humor ändå i sammanhanget; inte en frånvaro på 13 år tidigare. Mitt namn är samtidigt högst upp på listan över Twittertrender i Sverige och Expressen har inte fått nog. Här finns mycket mer att krama ur. Skit samma om det är på goda grunder eller inte. Tidningen vrider på ytterligare i samband med finalsändningen. Anna Friberg har inget emot att göra situationen till ett könskrig, utan att kontrollera någon uppgift eller att försöka sig på en kontakt med mig. Hon har numret sedan tidigare. Vi har haft digital dialog förr. Ja, vi har setts på riktigt också i samband med en längre intervju. Anna Friberg borde veta någotsånär vem jag är och vad jag står för. Om inte vet Anna Friberg definitivt hur och var hon når mig. Men det blir bättre, det är enklare och det passar narrativet att bara skriva – utan att på riktigt vilja veta mer. ”Kolla aldrig en bra story”, är ett välanvänt skämt i branschen. Anna Friberg följer uttrycket på fullaste allvar. &nbsp; &nbsp;Hennes krönika utgår från det faktum att tittare rasar mot Nents beslut att peta mig, att folk sett igenom Expressens undermåliga ”granskning” och att tittarna i massor tar parti för mig –&nbsp;och att de därmed vänder sig emot ersättaren i programledarrollen. Återigen: ju större stöd, desto mer emot. Tidningarna gör nu precis som Nent har gjort under vintern och våren. Anna Friberg tar täten, flera följer sedan efter. Här är ett utdrag ur hennes attack: &nbsp; &nbsp;”De många vittnesmål och prekära uppgifter som kommit fram de senaste dagarna, inte minst i&nbsp;Expressens granskning, målas bilden av en medarbetare med stora samarbetssvårigheter och sexism upp. &nbsp; &nbsp;Att i det läget öppet gå ut och trycka till sin ersättare och agera drevkarl, är både uppseendeväckande och osmakligt.” &nbsp; &nbsp;Anna Friberg bemödar sig inte att kolla historien om den lajkade tweeten. Hon fortsätter att helt blunda för alla de som har en diametralt motsatt beskrivning av mig som person. Trots att de är betydligt fler till antalet i Expressens egen ”granskning”. Några anonyma som inte jobbar med mig och Suzanne Sjögren, som inte kan precisera vad hon anser skulle ha hänt, ges ytterligare redaktionellt utrymme och en än högre röst. Anna Friberg piskar på, helt och hållet från ett håll. Andra sidan? Inte den här gången. Trots att elva kvinnor och 24 män (om könet nu spelar roll) som arbetar sida vid sida med mig har en helt annan syn på hur jag är (hur det nu kan vara så viktigt). Anna Friberg skriver något som tycks vara blint hat och sedan övergår i någon slags maximerad affekt mot slutet av sin krönika. Avslutningen är det fegaste, falskaste och elakaste jag har läst om mig själv: &nbsp; &nbsp;”Så om du läser det här Ola; du verkar ha mycket att säga och tycka i frågan, och jag gör gärna en intervju med dig där du kan utveckla din kvinnosyn och berätta mer om hur du ser på kvinnor i vår gemensamma mediesfär. &nbsp; &nbsp;Om det inte duger med mig, så kan säkert en manlig kollega ställa upp.” &nbsp; &nbsp;Expressen ger alltså fritt fram för mer på samma linje. En och samma linje. Anna Friberg öser på, hånar och mobbar – utan att kontrollera vad som är sant. Jag lajkade av misstag en tweet. Hon skriver en uppviglande krönika på en av Sveriges mest besökta medieplattformar. Vem är det egentligen som går längst fram i drevet? &nbsp; &nbsp;Aftonbladets Patrik Brenning fyller på med fler tasksparkar i sin krönika under kvällen och är i allra högsta grad med och spär på en publicistisk trend; att tycka i stället för att rapportera, att klickjaga i stället för faktakolla. Expressen släpper lös Maria Brander också i ämnet. Det tycks inte finnas något stopp. Alla tycker sig veta och slå fast – utan att kolla. För mig är situationen så Kafka som den kan bli. &nbsp; &nbsp;Jag är killen som hellre lekte med tjejer, som aldrig kände mig bekväm varken i grabbflabbandet eller i omklädningsrumsbabblet.&nbsp; Jag är mannen som har rusat och rest hem direkt på slutsignalen, blivit häcklad som ”Guds son” för att jag inte hängde på mer, oftare, längre och tackat nej till mängder av oskönt flåsiga sammanhang. Jag är medarbetaren som har jobbat ihop med en mängd av branschens skickligaste och mest profilerade tv-kvinnor i rutan, och ännu fler med dem som är mer anonyma. Jag är framför allt – i det här fallet – Nentkonsulten som i fyra år har visselblåst om ett sexistisk, mobbande och trakasserande ledarskap. Och nu vänds det emot mig. Ett helt företag, med just de två kritiserade cheferna i spetsen, går här öppet och kraftigt emot en enskild individ, för att försöka rädda sig själva. Men ett antal skribenter springer Nents ärenden och är med och skriver om historien och verkligheten på ett par dagar, i några spalter. Möjligen aningslöst. Likafullt effektfullt. &nbsp; &nbsp;Plötsligt är jag, en dedikerad man till Lotta under 30 års tid, med ett lika självklart som fullständigt inbyggt jämlikhetspatos, någon form av sexist. Utan motfrågor beskrivs Nina och Cajsas pappa som en typ med klandervärd kvinnosyn.&nbsp; &nbsp;Under våren 2022 blir jag inbjuden till stjärnkocken Markus Aujalay till ett lättsamt matlagningsprogram; bland många positiva socialmediala kommentarer undrar någon ändå om det inte är dags för Anders Breivik snart – om till och med jag kan vara gäst. Jämförd med en massmördare, alltså. Allt detta och mycket mer endast utifrån hörsägen enligt Suzanne Sjögren och efter det att par tidigare kollegor har känt sig ”osedda” och fått ”en klump i magen”. Är det rimligt och rätt? &nbsp; &nbsp;Berörda krönikörer, om ni läser det här; ni hade chansen att vara med och riva strukturer och på riktigt stå upp emot en del av lorten som fortfarande finns i det manliga ledarskapet. Men ni valde att lyssna på falska rykten i stället för att ägna åtminstone lite tid att ta reda på fakta. De som alltjämt står för lögnen skrivs som vinnare. Sanningen – och faktiskt –jämställdheten står i det här fallet som förlorare. Ni är ansvariga på grund av lättja och effektsökeri. &nbsp; &nbsp;Tyvärr är det här ett mönster, en stor del av den moderna journalistiken. Chefer och reportrar på landets redaktioner bedyrar förvisso frekvent att ”klickjakten” inte ger pengar. Inte längre. Det är inte de snabba, många klicken som ger intäkter. Det är abonnemangen och den djupare journalistiken, säger de. Ändå fortsätter de i sitt arbetssätt, framför allt från&nbsp; Expressen och Aftonbladets sida, som om det vore just så. Snabb sensation är det alltjämt som gäller. Tiden, orken, lusten att ta reda på mer finns i alla fall inte. När Bianca Kronlöf förklarar processen efter sina inlägg om manliga skitstrukturer i komikerbranschen blir hon nedringd. Expressen och Aftonbladet tjatar för att få henne att berätta om exakt vem som har sagt och gjort vad. Bianca Kronlöf sätter så oerhört modigt sitt namn och position på spel för något mycket större än så. Men tidningarna pallar inte. Klickverkstäderna vill ha namn att sänka. Inte strukturer att förklara. En ensam ”stjärnas” snabba fall är så oerhört mycket lättare att hantera på en sajt än en långsammare beskrivning av ett helt företags snåriga struktur, för att återvända till min egen situation. &nbsp; &nbsp;Och du, Anna. Om du läser det här...vad fick dig att avstå från att kontrollera och fråga? Vilken var anledningen till att du kände behovet av att ansluta dig till förtryckarna? Hur kommer det sig att du och flera av dina redaktionskollegor reflexmässigt är med och upprätthåller sunkiga strukturer i stället för att vara med och verkligen arbeta emot dem? Och i så fall, är du en journalist eller ett tidningstroll? &nbsp; &nbsp;Om du inte orkar göra det journalistiska jobbet den här gången heller kan du säkert skriva en mobbande text till. &nbsp; &nbsp;Dagarna och nätterna går. Som sirap, ungefär. Hur det är att vara en visselblåsare och ställningstagare där chefer baktalar i månader, till övriga branschen och till resten av personalen? Nödvändigt men otrevligt, kan jag säga. Hur man mår efter knivar i ryggen, falska anklagelser från vissa kollegor och total tystnad från de flesta andra som man trodde var ens vänner? Inte skitbra, kan jag meddela. Och vad gör man när opinionen fortsätter att stötta men många i medierna går all in för att störta? Håller käften, tillsvidare. &nbsp; &nbsp;Det blir mycket att bearbeta och sortera. Egna känslor och andras frågor. Att börja svara och försvara känns helt meningslöst för stunden. Bättre att bita ihop, samla ihop fler historier och berätta i en annan sinnesstämning. Affekt är ingen bra plats att kommunicera från. Dessutom alltjämt ett gällande kontrakt som hindrar yttrandefriheten samt mycket pengar i potten för kvarstående betalningar. Om Nent kan ringa runt till andra tv-chefer för att förstöra min karriär, sprida lögner till mina (före detta) redaktions- och studiokompisar och kroka arm med en av landets största tidningar för en gemensam smutskastningskampanj – ja då kan de förmodligen också skita fullständigt i att ersätta mig för det arbete jag ändå har gjort. &nbsp; &nbsp;Den nordiska sportchefen Kim Mikkelsen var snabbt ute, i samband med pressmeddelandet om petningen av mig, och talade om att ”vi river kontraktet med omedelbar verkan”. Så sa han och så skrev tidningarna, återigen utan att kolla. Men kontrakt fullföljdes och betalningar genomfördes. Och jag väljer nu den mer journalistiska och analytiska vägen för att berätta om detaljerna bakom va´ fan som hände. En stor anledning till det är, dels att jag är övertygad om att det är bra att låta känslorna lägga sig (en aning, i alla fall), dels att det under de första sommarveckorna ramlar in mängder av berättelser från andra som också har fått känna på det lortiga ledarskapet på Nent. Personer som tidigare har varit i den där arbetsmiljön men antingen jagats eller flytt därifrån. Tidigare anställda både på sportredaktionen och högst upp i ledningsgruppen. Fler vittnesmål om sådant jag har berättat om och protesterat emot. Ytterligare, tidigare okända, skildringar som visar att värdegrunden är långt ifrån så solid som det sägs. Gäller från botten till toppen. Inte minst det senare. &nbsp; &nbsp;Jag nås av andras erfarenheter som får mig att baxna. Sittande vd är mest och oftast i fokus; det handlar om kraftiga och återkommande vredesutbrott för bagateller, hot om sparken för struntsaker och toppchefer som tvingats gå på studs utan att få ta farväl av sina medarbetare. Med mycket mera. &nbsp; &nbsp;Fler hör av sig. Via telefon, mejl och sms. För att travestera Nentsportchefen själv: &nbsp; “Om jag hade känt till omfattningen tidigare så...”&nbsp; &nbsp;Några av dem som berättar för mig har redan haft kontakt med Karolina Skoglund på Expressen, också de i tron om att det var ”tv-branschens baksida” som skulle kartläggas och beskrivas. De känner sig lurade. Expressen fick ännu fler historier skickade till sig om tydliga missförhållanden på Nent – men dessa blir inte heller publicerade. Några unga tjejer kommer med berättelser och övertramp från den där sport- och webbredaktionen till exempel, med bevis på skiten, men de blir totalt nonchalerade. Mejlkonversationer, skärmdumpar, sms från 2016 och framåt talar tydligt om Per Nunstedt, Daniel Berglunds trakasserande ledarskap. Vissa kämpade och slog larm på redaktionen de flesta valde i stället att knipa och sticka därifrån. Tänka sig. En hel del osynliggjorda kvinnor, alltså. Först av Nent och sedan av Expressen. &nbsp; &nbsp;De som kontaktar mig och berättar är generellt sett obekväma, ja till och med rädda. Hur långt sträcker sig egentligen Nents beslutsamhet att rädda sitt eget anseende och att tysta initierade kritiker? Folk är skraja. Och utifrån egen erfarenhet nu förstår jag dem. Men de som tar steget och visar modet berättar först för Expressen och senare även för Aftonbladet. Men strukturen är för jobbig att beskriva. Chefer och händelser på ett mediebolag är inte något givet rubrikstoff. Tydligen. &nbsp; &nbsp;”Det är så uppenbart att rapporteringen varit galen, men det är sorgligt nog inte riktgit lika självklart vad som går att göra åt den”, får jag i ett sms från en reporter på Aftonbladet som åtminstone vänder och vrider på storyn. Fler spontanreaktioner från samma reporter efter att tagit del av ytterligare material: &nbsp; &nbsp;”Herregud” &nbsp; &nbsp;”Helt sjukt” &nbsp; &nbsp;”Något måste kunna skrivas” &nbsp; &nbsp;Journalisten på Aftonbladet reagerar både på mitt och på andras material och berättelser. Men sanningarna om strukturer är för svårsmält i snabbmatsjournalistiken. Det blir ingen uppföljning på ”granskningen”, av den här publicistiska anledningen: &nbsp; &nbsp;”Hela grundproblemet är att vi inte bevakar vad som sker på andra redaktioner. Inte vanligen. Får SVT-sporten en ny chef skriver inte vi det. Men så slutade du, den störste inom fotboll, vilket följdes av massa påhopp. Då öppnades tydligen en dörr.” &nbsp; &nbsp;Expressen visste mycket mer än de berättade när de publicerade. Aftonbladet samma och ännu mer en vecka senare. Mina berättelser och andras vittnesmål. Ljudupptagningar, mejl, skärmdumpar, sms från år av överträdelser; om inte allt det intresserar tillräckligt så vet inte jag vad. Det blir alltså krigsrubriker och veckodrev när ett par anonyma ex-kollegor har känt sig ”osedda” eller fått ”en klump i magen” av min närvaro. Det blir däremot inte en rad om att ett av Sveriges ledande mediehus – inklusive sittande vd – under många år och alltjämt har en mobbande, trakasserande och sexistisk företagskultur, vilket har fått mängder av nuvarande och tidigare medarbetare att sluta och – på riktigt – känna sig kränkta och må dåligt. Ungefär här slutar mitt förtroende för en hel del av kollegorna i den bransch som jag har varit en del av och ideal som jag har stått upp för under tre decennier. Bittert och tragiskt? Ja. Och precis likadan är känslan inför alla de som tidigare var vänner och kollegor men som ändå har valt just tystnaden. Den som resonerar ”jag har inte varit med om något själv men…” eller den som tänker ”men jag har inte gjort något…”. Liksom personerna på de berörda tidningsredaktionerna, ni är alla själva förutsättningen för en tystnadskultur. Du som höll tyst i det här fallet – eller på något annat ställe – är medskyldig. Det är ett val att upprätthålla strukturerna eller att försöka att göra något åt dem. Och den som väljer det förstnämnda får svårt med sitt mandat att yttra minsta lilla sympati för någon med mental ohälsa. Såväl enskilda individer som hela tidningsredaktioner kan agera troll – eller vara reko. Alla har ett ansvar, var och en har ett val. &nbsp; &nbsp; Ett par tidigare nära vänner och jobbarkompisar väljer att inte bara att vara tysta. Dagarna efter publiceringen struntar de i såväl vänskap som i journalistiskt grundläggande arbete, som att slå en signal och kolla. Inga “tuffa frågor” här inte. De vågar inte, säkrare då att bara“podda på” utifrån temat “vi-vet-ju-inte-vad-som-ligger-bakom-allt-det-här”. Men som sagt. Många visade här prov också på det motsatta, direkt till mig eller rakt upp och ner till omgivningen. Här är ett sådant från en kvinnlig, nära kollega under många år, och hennes brev till kvällstidningarna: <img width="1170" height="1983" width_o="1170" height_o="1983" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/3c4e7e0f81f052dc488b285f26def37c14443ea02fa13a7d53b762395285eecb/02F93B9C-BD9A-403D-B3CC-6564BDDD906F.jpeg" data-mid="148131941" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/3c4e7e0f81f052dc488b285f26def37c14443ea02fa13a7d53b762395285eecb/02F93B9C-BD9A-403D-B3CC-6564BDDD906F.jpeg" /> MEJL FRÅN KOLLEGA TILL KVÄLLSTIDNINGARNA, JUNI 2021 ”Ni har blivit vilseledda. Den senaste tidens artiklar i media har varit så otroligt ensidiga och tydliga med sin avsikt att karaktärsmörda Ola Wenström och alla hans år på NENT. Det är tydligt att den andra sidan, de kollegor som stöttat och stått vid Olas sida, vars åsikter och erfarenheter inte alls rimmar med senaste dagarnas artiklar inte fått samma utrymme. Det kom tex. fram att 35 frilansade medarbetares skrivit ett internt protestbrev riktad till cheferna. Varför lyfts det inte fram mer? Att medarbetare i rädsla för chefernas reaktioner och med risken att förlora sitt levebröd ändå valde att stå upp för en person som företaget gjort tydligt inte längre är önskad. Att ingen av de 35 frilansande medarbetarna kunnat göra sin röst hörd är beklagligt men fullt förståligt. Att gå emot NENT’s tydliga ställningstagande i frågan som frilans är lika med självmord. Förövrigt, när högsta danska chefen på företaget nåddes av protestbrevet avfärdade han det genom att säga att ”That’s only makeup people”, som att 35 medarbetare inte är värda mer än sminköserna på företaget. Härlig människosyn. Härlig kvinnosyn (vi återkommer till det). Problemet i allt det här är att NENT från start tydligt signalerat vad som gäller internt. Ola Wenström ska petas. Punkt. Och i alla dessa artiklar så har det överväldigande varit personer från företaget som uttalat sig, i synnerligast chefer. Varav en tidigare Expressen-medarbetare. Från vår sida har ni blivit utnyttjade av chefer som vill distrahera från sina egna tillkortakommanden och rikta strålkastaren mot en syndabock som nu får bära alla andras synder och samtidigt tystas. Om vi ska prata kvinnosyn får ni gärna gräva i en chefs nära avskedning i vidderna av #metoo men som förskonades tack vare nepotism och manliga chefer som håller varandra om ryggen. Att Ola är den som får anklagelser om misogyna beteenden är skrattretande för de kvinnor som faktiskt jobbar nära honom och samtidigt vet vad som föregått högre upp. Och att nu istället lyfta fram Kücükaslan som hjälte i den här soppan är absurt. Denna ”programledarhjälte" skulle absolut inte röstas fram som årets medarbetare. Och att lyfta fram henne enbart för att hon är just en kvinna är bara en distraktion och allt annat än korrekt. Men ingen säger något. Varför? Jo för det finns gott om exempel på tidigare kollegor som vid minsta kritik åkt ut med huvudet före. Det vet medarbetarna och det är cheferna väl medvetna om. Skulle det göras en medarbetarundersökning på NENT skulle resultatet bli allt annat än en välfungerande arbetsplats. De problemen som finns inom företaget ligger djupt rotade och trots att man likt ett offerlamm nu försöker bunta ihop Ola med alla sunkiga värderingar och synder företaget begått så kan man inte rentvå sig från sitt ansvar. Sammanfattningsvis. Det finns en story här. En story om strukturella misogyna beteenden och tystnadskulturer på NENT, från Paradise Hotel ända till sportcheferna. Ola är inte den storyn, ni har bara blivit utnyttjade till att tro det för att dra uppmärksamheten bort från de riktiga problemen och för att utföra någon annans smutsjobb i syfte av att bli av med Ola. Väljer ni att väl gräva, kommer ni att hitta. Mvh /en fd. kvinnlig kollega på företaget” &nbsp; &nbsp;Så hur är tillvaron i en tystnadskultur och livet efter ett drev? Jäkligt speciellt. Intressant som socialt fenomen men verkligen inget att rekommendera, även om det sägs att en rak ryggrad ska ge en god nattsömn. Det kanske bara tar ytterligare lite tid. GAMLA STAN, AUGUSTI 2021 &nbsp;&nbsp;&nbsp; &nbsp;Vi kramas och skrattar. Vi svär och gråter. Kvällen vid ett långbord på Skeppsbron är lite grann som sommaren i koncentrat – känslosam. Ett stort gäng ur ”de 35” har trummat ihop en träff, en nästan tre månader försenad avslutningsfest. Det blev ju aldrig någon skumpa ihop i samband med Champions League-finalen. Den sista sändningen tillsammans blev ju aldrig av. Men den här kvällen kan inte Nent göra något åt. &nbsp; &nbsp;Vi summerar en sommar, vi tittar tillbaka på 13 år tillsammans och vi undrar hur det blir nu. Det kommer att bli annorlunda. Ungefär som den här sommaren var. &nbsp; &nbsp;Det här är arbetskamraterna som stod upp när de andra tittade bort. De valde att höja rösten internt för att säga sitt och sanningen, i stället för att låta tystnaden sprida tvivlen och lögnen. Det här är Sveriges anonyma tv-elit som jobbar åt alla kanaler utan någon som helst anställningstrygghet. De har ingen annan ambition än att varje gång göra produktionsjobbet bakom kamerorna så bra som det överhuvudtaget är möjligt, de har ingen annan agenda vid sidan av än att bara vara hyggliga och ärliga. För Nents ansvariga buntas de ihop med en fnysning som ”make-up-people”. Det här är personerna som verkligen gör programmen, de är de som fixar bilden och ljudet. Men också för många av profilerna i rutan är de luft och namnlösa; någon som petar på något reglage, pillar med en manick eller just…ger lite smink. Alla är en länk i den där sändningskedjan som blir precis så stark som den svagaste är. Att göra tv är ganska svårt, för den som inte kan det. Och den som står längst fram vid kameralinsen måste kunna vara trygg, veta att allt kommer att funka. I rollen som programledare ingår det att ta ansvar för hela produktionen, att kunna stå för att kvalitén håller hela vägen. Det kan snabbt bli ohållbart om det är någon eller något som felar, i såväl studio som kontrollrum. Och det går inte, som en hel del tv-chefer ändå tror, att träna inför tittarna. Om det så är program inför tre tusen eller tre miljoner är det ett jobb som ska göras. &nbsp; &nbsp;”De 35” är spetskompetensen i branschen personifierad. Och precis lika bra som de är på att utföra sitt arbete är de som kamrater. Arbetskamrater. Jag får ett par ballonger och ett obeskrivligt vackert tackkort. De får en tapperhetsmedalj för sitt stöd – ”Great Make Up People”. Det är på alla sätt en varm och vacker kväll. <img width="1170" height="1533" width_o="1170" height_o="1533" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/e75ac3c3a7012685654b18c0e85fdfeee7ee733055e70c35ede34405588c182e/68CED32A-D02E-4A0C-9525-5D3AE174E5F4.jpeg" data-mid="148669540" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/e75ac3c3a7012685654b18c0e85fdfeee7ee733055e70c35ede34405588c182e/68CED32A-D02E-4A0C-9525-5D3AE174E5F4.jpeg" /> <img width="1170" height="1652" width_o="1170" height_o="1652" data-src="https://freight.cargo.site/t/original/i/41d559c7c4b4d89cbfa2b3d0ce0c369901bed9c3cf4a07568091c2bce3503bbc/B9649123-283D-4DF2-888D-C11FF773465B.jpeg" data-mid="148669541" border="0" src="https://freight.cargo.site/w/1000/i/41d559c7c4b4d89cbfa2b3d0ce0c369901bed9c3cf4a07568091c2bce3503bbc/B9649123-283D-4DF2-888D-C11FF773465B.jpeg" /> &nbsp; &nbsp;Sommaren i övrigt, däremot. Fy fan. Frustrerat. Nedstämt. Illamående. Inte en hel natts sömn. Den som hade haft en sämre social situation eller lagt hela sin identitet i karriären hade kunnat avsluta sitt liv. Jag förstår det. Orättvist stämplad som någon slags sexist i rubrikerna; artiklar som i sin tur bidragit till att jag i mejl och på sociala medier har buntats som paria i det offentliga ihop med diverse sexförbrytare och misshandlare, ja till och med massmördare. Jag stod upp mot trakasserande ledarskap och gjorde mitt jobb, blev smutskastad, drevad –&nbsp;och därefter jämförd med Anders Breivik... &nbsp; &nbsp;Stort stöd absolut, men också gott om brännande blickar och andra typer av digitala kommentarer. Frågor från grannar och okända. Mångåriga kollegor – som jag trodde var mina kompisar – som antingen spädde på eller höll tyst. Rädda om sitt eget. En hel koncern – som jag aldrig gav mindre än hundra för – som använde sin kraft och makt för att smutskasta en enda person. Ett ensidigt elakt mediedrev därtill. Mitt svar hade aldrig hörts i den stormen, min replik hade aldrig räknats eller getts det utrymme som hade behövts. Det här är mitt genmäle i stället, skrivet med perspektiv. Mer analys än affekt. Det är en beskrivning av generella strukturer och den är underbyggd av andras berättelser. Det kom många till mig under den här sommaren. &nbsp; &nbsp;Inkorgarna fylldes med vittnesmål och bevis från såväl tidigare anställda på sporten som före detta toppar inom företaget. Med den gemensamma nämnaren att alla bekräftade nuvarande chefers olika nyanser av trakasserande ledarstil: &nbsp; &nbsp;”Anders kastade ut mig med huvudet före…fick inte ens komma tillbaka dagen efter och säga hej då till alla”, skriver en tidigare hög chef om behandlingen från personen som fortfarande är vd, han som talar om värdeord och nolltolerans. Många är de som vittnar just om Anders Jensen och hans nolltolerans – dvs att han inte tolererar att någon tycker någonting annat än han själv. &nbsp; &nbsp;”Per är en jävla mobbare som bara slår nedåt i hierarkin”, kommer i ett sms från en tidigare frilansare på sporten. Det är en skärmdump av en dialog på redaktionen, dåvarande webbchefen Daniel Berglund gapade hösten 2016 – högt, ljudligt och tydligt – om vad han tyckte om sportchefen Per Nunstedt. Men inför Per låtsades Daniel vara hans vän. &nbsp; &nbsp;Ett långt sms kommer från en annan del av tv-branschen, en profilerad kollega på en annan kanal. En av många som ser igenom, som känner mig väl och som utifrån beskriver det som sker: &nbsp; &nbsp;”Tja Ola! Obehaglig utveckling av detta kan man lugnt säga. I metoo:s fotspår så är det så fruktansvärt fult att spela upp sexism-kortet som nu görs. Det leder till att alla tidningskrönikörer hänger på tåget och slår upp öppna dörrar ”ingen rök utan eld” osv. Jag vet inte vilka grejer ni tjafsat om därborta som lett till konflikten men det JAG VET är att du har 0,0% sexism i dig. Och det är det banne mig inte många som kan säga i någon bransch. Frukansvärt fult och orättvis att spela det kortet. Nästa problem blir att de som försvarar någon som orättvist anklagats för sexism, också blir anklagade för sexism. När det gäller det ämnet har det blivit en snurrig omvänd bevisbörda. Men hoppas och tror att allt lägger sig om ett tag och saker lugnar sig. Dock hoppas man ju att PN ska ryka med tanke på det reella bagaget han har. Tar gärna en fika vid tillfälle.” &nbsp; &nbsp;Det är stöd och strid om vartannat, sommaren igenom. &nbsp; &nbsp;Det är tre månader med en hel del mörk humor också. De kvällstidningar som först, på oerhört lösa publicistiska grunder, sänkte mig som person vill att jag talar ut. Trots att de hela tiden har haft den sanna historien hos sig. Först Expressen och därefter Aftonbladet har både av mig och från andra uppgiftslämnare fått höra om den humörslynnige vd:n, de trakasserande och sexistiska sportcheferna, den sunkiga kvinnosynen och de usla arbetsvillkoren. De har fått bevis från flera håll och de har fått kopior på såväl digitala dialoger, som interna mejl och ljudupptagningar från 2017 och framåt. De fick bevis på att jag protesterat mot allt detta internt under fyra års tid, de fick förklaringen till varför jag inte kunde gå ut externt. Expressen valde ändå att beskriva mig som sexist. Aftonbladet valde att inte trycka någon annan berättelse. Med allt detta material på redaktionerna valde de ändå att sänka mig som människa och journalist. Frågan kommer fortfarande frekvent från båda publicistfuskarna: ”Har du lust att ställa upp på en intervju?” Som sagt: mörk humor. &nbsp; &nbsp;Fortfarande kan vi också i samma tidningar, inte sällan från samma krönikörer, läsa om hur de förfasas över mental ohälsa i idrottsvärlden. Det här är pressgänget som ena dagen drevar hänsynslöst mot enskilda individer, bara för att nästa rycka ut i snyftande försvar. Rimligt? &nbsp; &nbsp;I det här sammanhanget: Expressen hade storyn om hur det stod till på Nent redan i maj. Aftonbladet hade den i början av juni. Båda valde den snabba klickvägen, att ge sig på en enda känd individ i stället för den lite krångligare berättelsen om en samling chefers väldokumenterade, omfattande och mångåriga trakasserier. Båda tidningarna valde detta i stället för att på riktigt göra något åt strukturerna. I alla fall inte annat än att bara förstärka dem. &nbsp; &nbsp;Den sista juli kom sista betalningen. Nent sa förvisso att de bröt kontraktet omedelbart, sista fredagen i maj. Det var såklart också en anledning för mig att tillsvidare hålla tyst utåt. Det var förvånande att de höll sig till den uppgjorda betalningsplanen – men så är det ju ett företag som förbryllar både ofta och mycket. En vecka efter Expressens stora ”granskning” av mig fick plötsligt också den av många starkt ifrågasatta sportchefen nya arbetsuppgifter: &nbsp; &nbsp;”Jag ser fram emot att fortsätta att ta del av hans expertis i en bredare roll”, säger den nordiska sportchefen, Kim Mikkelsen, om ”utnämningen” av Per Nunstedt till något som ingen förstår vad det egentligen innebär. Ett fernissat pressmeddelande, däremot inget orkestrerat mediedrev i samband med nästa besked. &nbsp; &nbsp;Ytterligare några veckor senare slutar Per Nunstedt på Nent. Mångåriga protester mot ett mobbande ledarskap, från mängder av såväl nuvarande som tidigare medarbetare – inte minst av mig – gav åtminstone något resultat. &nbsp; &nbsp;För mig är det tvära känslokast. Mängder av kärlek från tittare – vi har starka band. Varma hälsningar från kollegor – från andra mediehus än Nent/Viaplay. Framför allt massor av backning från familj – vi är som en. Men det är också kompakt och isande tystnad från de som jag trodde var mina jobbarkompisar. Förutom ”de 35” är det knäpp tyst från i stort sett alla på Nent. Från de du ser och hör i rutan, från de på redaktionen som jag har jobbat tätt intill i åratal hörs ingenting. Det är noll och intet. Exakt två stycken rakryggade – verkliga vänner – utgör undantaget. Annars inte ett samtal, inte en fråga om hur jag mår. Inte ens en öppen, nyfiken och i sammanhanget högst relevant fråga: Vad fan hände?! &nbsp; &nbsp;Ett år senare är situationen oförändrad. Vänskap och omtanke kommer i mängd utifrån, från de som inte är kvävda av läget på Nent. Det är i stort sett noll, intet och tyst från de jag trodde på, tyckte om och delade (alldeles för mycket) tid i halvtannat decennium med. Ett par enstaka undantag. Resten lyssnade på lögnerna och har inte ens frågat efter sanningen. De vågar helt enkelt inte; jag blev det perfekta exemplet för Nentledningen att få rättning i ledet. Effekterna är ett extremt tydligt exempel på vad som händer (eller snarare inte händer) på en arbetsplats där rädslan är ett gift för det öppna, äkta och ärliga. Folk med korta kontrakt tänker på sitt eget och håller käften, beskrivet här i ett sms från en av de du ofta ser i studion: &nbsp; &nbsp;”Jag kan inte lägga mig i eller ta ställning…det kanske är fel eller fegt, men samtidigt är där en balans mellan moral och egennytta…jag har ett upplägg som är helt unikt…och den prioriteringen kommer jag alltid att göra.” &nbsp; &nbsp;En annan av profilerna vid ett kort möte under hösten: &nbsp; &nbsp;”Det jag har hört om dig kan absolut komma från en eller två chefer. Däremot vill jag inte riskera eller äventyra min egen position.” &nbsp; &nbsp;Jag stod upp för en bättre arbetsplats och jag kämpade för att tillsammans tillverka den bästa tänkbara produkten. Som sagt under det där advokatbyråbesöket redan 2017: &nbsp; &nbsp;”Jag sätter min tillvaro på spel, egentligen inte för nånting annat än för andras skull.” &nbsp; &nbsp;Jag kämpade för de andra under flera år – tyvärr visste de inte ens om det. Och sorgligt nog tycks de inte vara särskilt intresserade av det så här i efterhand heller. Men Nent är inte miljön att ifrågasätta eller kritisera. Eller ens att vilja lite mera. ”Antingen är du med oss – annars är du emot.” Med mig fick cheferna ett skarpt fall att visa upp på temat ”Se vad som händer annars.” &nbsp; &nbsp;Från Nent- och Viaplaypersonerna som under det senaste året så ivrigt agerat i frågorna om tystnadskultur och övergrepp inom ishockeyn då? Inget. Den på alla sätt angelägna #ViStårBakomDig-kampanjen sa tydligt ”Stopp, det räcker nu!” om händelserna på 1990-talet i Luleås omklädningsrum. Det var vidriga upplevelser som Erik Granqvist berättade om. Det var ett fint stöd för honom och motstånd mot skitbeteende som Niklas Jihde och kompani visade upp &nbsp; &nbsp;”JAG STÅR BAKOM DIG - INTE ENSAM, ALDRIG GLÖMD” &nbsp; &nbsp;Det var allt från t-shirts till tv-intervjuer om händelser en bra bit bort, både i tid och rum. Men kring den egna arbetsplatsen, här och nu, att ett helt företag lägger enorm kraft på att sänka en karriär och smutskasta en person är det….tyst. Förrförra gången vi sågs var det som under alla tidigare år: Stim och stoj, tjena och lycka till. Efter chefernas lögner och tidningarnas drev: Inte en fråga, inte en rad. Det kanske tar 25 år eller så men nu är det – tyst. &nbsp; &nbsp;Sveket från nära kollegor är svidande brutalt; det är ett sår som smärtar varje dag. Ytligheten i branschen blir oerhört påtaglig så här en bit ifrån. Många är de som så gärna syntes tillsammans, ville ha hjälp att klättra, få några tips på vägen, stå strax bredvid – eller till och med alldeles för tätt intill. Rollen och positionen var tydligen den enda vänskapen. Jag förbannar mig själv för att jag trodde mer, för att ha gett så mycket av mig och min tid åt de som inte hade det minsta intresse av att ge något tillbaka. Om det inte gynnade dem själva. &nbsp; &nbsp;Flera av ”de 35” är sedan förra sommaren helt borta från allt vad Nent och Viaplay heter. Några i produktionsgänget fick på flera sätt nog och avstår på eget initiativ. De mår och har det bättre på andra håll, helt enkelt. En person får inte jobba för Nent. På sin tekniska position i kontrollrummet är det en av branschens absolut skickligaste, arbetet i skymundan har fått ett otal antal fotbolls- och hockeyexperter att glänsa utåt. Med rätt taktiska streck, pilar och ringar har de fått se ut som genier i program efter program, år efter år. Lasse Lagerbäck tänkte högt och funderade på att engagera personen i Islands analysteam. &nbsp; &nbsp;Från att jobba med i stort sett varje sändning till att plötsligt inte bli tillfrågad om ett enda uppdrag från Nent. Orsak? Uttalad vän med mig. Ett par foton tillsammans. Tummar upp på sociala medier. På Nents bokningsavdelning finns en röd markering till det här namnet, beskriven inför övriga i produktionsgänget som ”opålitlig”. &nbsp; &nbsp;Fotbolls- och hockeyexperterna har fått förklaringen. Inte heller för den här mångåriga arbetskollegan är det någon som ställer sig upp och ryter ifrån. Här trycks definitivt inga t-shirts. Ingen står bakom, här är en som både är glömd och förbisedd. Här ser alla till sitt eget bästa och håller…tyst. &nbsp; &nbsp;Plötsligt kommer ett avvikande sms. Viaplays nuvarande, nya svenska sportchef är intresserad av att värva mig. Mitt i den allra värsta rubrikstormen, i ett oändligt Twitterflöde, ett stim av intervjuförfrågningar och en våg av reaktioner, kommer ett sms: &nbsp; &nbsp;”Skulle vara jäkligt kul att förutsättningslöst ses och snacka eventuella möjligheter till att jobba ihop. Vill testa några olika spår på dig.” &nbsp; &nbsp;Meddelandet kommer på kvällen samma dag som Expressens omfattande ”granskning” publicerats. Lotta Folcker är vid det här sms-ögonblicket på väg att tillträda som sportchef på Sportbladet. Vi känner varandra sedan Nyhetsmorgon på TV4. Tveklöst är hon en av de allra bästa redaktörerna/producenterna som jag har jobbat ihop med. Jag har förvisso redan klart med ett omfattande uppdrag som krönikör för ATG, sedan februari, och Jag har redan efterträtt Göran Zachrisson som kolumnist i Svensk Golf – men vi bestämmer oss för att ta ett Teamsmöte veckan därpå. &nbsp; &nbsp;”Fattar att det stormar nu…tips: stäng av.”, blir hennes vänskapliga hälsning. &nbsp; &nbsp;När vi ses digitalt några dagar senare snackar vi om alla möjliga tv-format och eventuella jobbsamarbeten. Som tillträdande chef är hon i sitt resonemang befriande obunden från andra agendasättande variabler än att bara producera material som är på topp: &nbsp; &nbsp;”Jag vill separera allt det på Nent från vårt andra spår. Jag vill bara ha de bästa.” &nbsp; &nbsp;I augusti, ungefär när det är dags att höras igen, presenteras Lotta Folcker som ny sportchef på Nent och jag skickar omedelbart ett sms tillbaka: &nbsp; &nbsp;”…oväntat…stort lycka till med nya jobbet!” &nbsp; &nbsp;”Ja det var oväntat…och absolut inte aktuellt när vi pratade. Jag har inte satt mig in i ngt av det som varit utan steg på med ett löfte att få bygga nytt”,&nbsp;svarar hon lika kvickt. &nbsp; &nbsp;Med Lotta Folcker har Viaplaysporten plötsligt och äntligen en lika skicklig och ambitiös som vettig och reko person på posten. En hel del hyckleri och en utbredd tystnadskultur därtill. LONDON, OKTOBER 2021 &nbsp;&nbsp;&nbsp; &nbsp;Intensiva dagar. Resor, inspelningar, lansering. Och så ännu en attack från Nent. Ny strid men också stort stöd: &nbsp; &nbsp;”Alltså, vi gör bara det här om det är ok för dig, Ola. Vi fattar ju att du kommer att hamna i skottlinjen igen.” &nbsp; &nbsp;Det är ATGs vd Hans Lord Skarplöth i andra änden av Facetimesamtalet. Lotta och jag lånar varsin butiksfåtölj någonstans i Chelsea för det här digitala taktiksnacket, där även Patrik Brissman, kommunikationsboss hos min nya uppdragsgivare, deltar. De i Paris, vi i London. Ett par dagar till starten för den nya storsatsningen Big 9. Men nästan fem månader efter turbulensen och uppbrottet från Nent är dem på krigsstigen igen. Det är en vecka sen drygt som jag blev förvarnad första gången: &nbsp; &nbsp;”Det har dykt upp en grej…”, sa Per Tellander som är vd för Kanal 75, ATGs produktionsbolag, och utvecklade läget: &nbsp; &nbsp;”…Nent vägrar att visa reklamfilmerna där du är med”, var hans besked. &nbsp; &nbsp;Jag kan inte annat än att garva åt skiten. Ett helt bolag fortsätter sin vendetta mot en enda person. En före detta medarbetare. Likt en omogen femårings fasoner. Nä, förresten…det var nog elakt mot vilken femåring som helst. Nog för att jag visste att det här bolaget har dåligt självförtroende men finns det inga gränser? &nbsp; &nbsp;Konflikten med mig någonstans i mitten har nu pågått i det tysta men nu kan det alltså vara dags att ge den offentlighet. Men bara om det är ok för min del, är vd-Hasses hyggliga tillägg. Det blir under ett par dagar ett skarpt och intressant test där mycket tydliggörs, att det är påtagliga kontraster mellan olika typer av ledarskap och vitt skilda företagskulturer. Nent primitivt och känslostyrt. ATG moget och resonabelt. Plötsligt är jag inte ensam i kampen mot min gamla arbetsplats. ATG tar strid – för deras satsning såklart – men ger också stöd för min förbaskade rätt att få utöva ett yrke även efter 13 år på Nent. &nbsp; &nbsp;Under totalt tio dagar har de båda företagen sammanlagt fyra möten med varandra – för att diskutera min medverkan i några få sekunders reklamfilm. Nent vägrar. ATG insisterar. Nent är tydligen berett att avstå ett rejält antal miljoner kronor (vet inte hur många) under 2022 för att fortsätta med det som numera tycks vara en del av förtagets kärnverksamhet: att utplåna mig som journalist och att skada mig som människa. Först ringde de runt till andra chefer i branschen med falska rykten för att göra mig omöjlig att anställa. Sedan hängde de ut mig som sexistiskt förkastlig, för att skydda sig själva, tillsammans med chefspolarna på Expressen. Nu tar cancelleringen ny fart och form. Det blir rubriker igen. ATG mot Nent. Jag i skottlinjen: ”NENT STOPPAR REKLAMFILM MED OLA WENSTRÖM” &nbsp; &nbsp;I Resumé-artikeln uttalar sig ATG – inte Nent. Hans Lord Skarplöth talar om att beslutet att stoppa filmerna är som att belägga mig med näringsförbud: &nbsp; &nbsp;”Nent hänvisar till att Ola Wenström förknippas med Viasat redaktionellt. Det känns lite märkligt med tanke på vilka uttalanden Nent och Anders Jensen (vd) gjorde i våras. Då sa mediehuset att det var ett medvetet att satsa på yngre talanger och förnya sig. Att de inte hade något behov av Ola. Nu är budskapet till oss att Ola är ”Mr Viasat”. I mina öron blir det väldigt konstigt, säger han till tidningen Resumé.” &nbsp; &nbsp;Nent håller tyst medan ATGs vd öser på: &nbsp; &nbsp;&nbsp;&nbsp;” Ola Wenström är en av Sveriges vassaste och mest prisbelönta sportjournalister och programledare med stor erfarenhet och bred kunskap om sportvärlden i allmänhet och den europeiska fotbollen i synnerhet. Vi är glada att vi lyckats knyta honom till oss.” &nbsp; &nbsp;”Vi har givetvis varit upprörda över beskedet. Vi gör vår största lansering under mina åtta år som vd. Vi vill få det här prövat. Vi tycker det är en principsak.” &nbsp; &nbsp;Från förhandlingar i det tysta till tvist inför allmänheten. Men den öppna reklamfilmskonflikten pågår i mindre än en timme. Nätartiklarna blir snabbt inaktuella. Några minuter i det offentliga, längre än så orkar inte Nent stå för sitt beslut inför publiken som de intensivt och principfast har klamrat sig fast kring i mer än en vecka. Det företaget trivs som tidigare beskrivet bäst i det dolda, så också i det här fallet. Men alltså: Plötslig tvärvändning. Nya rubriker. Annat besked: ”VÄNDER HELT: DE STOPPAR INTE FILM MED WENSTRÖM” &nbsp; &nbsp;”Vi diskuterade detta internt under kvällen och kom fram till att det var ett felaktigt beslut att stoppa filmerna”, säger Roberta Alenius, head of corporate communications på Nent Group, till Resumé. &nbsp; &nbsp;Vad baserades det tidigare beslutet på? &nbsp; &nbsp;– Det kan inte jag svara på. Vi fattade ett felaktigt beslut. &nbsp; Varför var det ett felaktigt i beslutet? &nbsp; – Vi diskuterade det i kväll och det var dåligt. &nbsp; Varför var det dåligt? &nbsp; – Det viktiga nu är att ATG är välkomna att sända vilka reklamfilmer de vill med eller utan&nbsp;Ola Wenström.” &nbsp; &nbsp;Tack ATG för stödet. Tack Nent-Viaplay för tillåtelsen att få fortsätta att försörja mig. Än mer självständigt och lika journalistiskt som någon gång tidigare. ︎︎︎ FÖREGÅENDE NÄSTA ︎︎︎ https://vadfanhande.se/Punkt-Slut Sat, 07 May 2022 14:40:57 +0000 Vad Fan Hände https://vadfanhande.se/Punkt-Slut Punkt &amp; Slut VIKEN-DOMSTEN, OKTOBER 2021 &nbsp; &nbsp;&nbsp; &nbsp;Det regnar, blåser och Nents vd Anders Jensen vill bara gå därifrån. Men Lotta tvingar honom verbalt att stå kvar: &nbsp; &nbsp;”Du får ursäkta men jag fryser”, säger han och gör ett ryck för att fortsätta norrut. &nbsp; &nbsp;”Nej, jag vill att du stannar och lyssnar på mig”, svarar Lotta bestämt och nitar fast honom både med tonen och blicken. &nbsp; &nbsp;Det här är ett av få tillfällen då Lotta och jag inte tar promenaden längs kusten tillsammans. Plötsligt uppstår det möte som vi båda har längtat efter, ett ögonblick som vi har förstått skulle dyka upp. Mellan vårt hus i Viken och Jensens hem i Domsten är det ganska precis en halvmil och det är klart att vi har funderat och spekulerat kring hur det skulle vara att stöta ihop med personen som är ansvarig för hela skiten, att vi båda har haft månader av sömnlösa nätter, att jag baktalades i branschen, att Nent och Expressen drog igång ett drev mot mig. Så här långt har Anders Jensen duckat allt och det är såklart en anledning i sig att gå och önska en spontan konfrontation. Men, exakt vad skulle vi passa på att säga? Hur skulle han reagera? Hittills har det bara varit ett hypotetiskt snackämne på alla våra vandringar söderut. &nbsp; &nbsp;Det är förresten en alldeles underbar promenadtur genom ett naturreservat och ett hägn med getter. Sälar som hänger helt ostört ute på Grollegrund några få hundra meter ut i Öresund, inte särskilt mycket längre bort på andra sidan siluetten av slottet i Helsingör. Det är alltid storslaget. Kargt, orört och total stillhet i kombination med en känsla av att vara mitt i pulsen; att hålla koll på lastfartygen ute i farleden, på väg ut eller in genom Sundet där det är som smalast – just där vi har som närmast till resten av Europa – är som att titta på en barometer av bruttonationalprodukten i realtid. Det är alltid olika från dag till dag, det är alltid vackert. Den här dagen och den här promenaden blir annorlunda på ett speciellt sätt. &nbsp; &nbsp;Lotta kommer hem genomblåst och blöt men hinner inte ens ta av sig jackan: &nbsp; &nbsp;”Vet du vem jag träffade?”, frågar hon exalterat andfådd. &nbsp; &nbsp;Jag behöver varken fundera eller svara. Fattar direkt och hon börjar berätta, varenda ord och minsta detalj om det efterlängtade mötet där ute i höstrusket: &nbsp; &nbsp;”Det var precis när jag kommit in där getterna brukar vara, såg på långt håll att det där är nog Anders. Han var på väg norrut, jag fortfarande neråt mot Domsten…tänkte att det här är chansen, han vet ju vem jag är, har följt mig på Instagram även om han inte gör det längre…så jag bara stannade honom när vi möttes: &nbsp; &nbsp;”Hej, Anders…känner du igen mig?”, frågade jag först. &nbsp; &nbsp;”Näää…” sa han, men det kändes som att han fattade direkt. &nbsp; &nbsp;”Jag heter Lotta. Och är gift med Ola. Wenström.” &nbsp; &nbsp;”Aha…” &nbsp; &nbsp;”Jag känner att jag skulle behöva säga några ord till dig.” &nbsp; &nbsp;”Du får ursäkta men jag är ute på en springtur och vill inte stå här och bli blöt.” &nbsp; &nbsp;”Fast jag vill att du stannar och lyssnar på mig…” &nbsp; &nbsp;Han ville verkligen bara iväg, kändes otroligt obekväm, men jag fortsatte och han kunde liksom inte gå. &nbsp; &nbsp;”Det här är viktigt. Jag vill att du ser på mitt ansikte, tittar mig i ögonen…jag vill att du ska veta hur Nents agerande har påverkat hela vår familj. Jag vill berätta för dig hur illa jag tycker att ni har behandlat Ola, hur ni har hängt ut honom i pressen med en massa saker som inte stämmer, hur ni som ett stort företag kan ge er på en enda individ som har jobbat för er i 13 år…” &nbsp; &nbsp;”Ja, men det var dags för Ola att sluta.” &nbsp; &nbsp;”Det har jag inga åsikter om. Det är hur ni har behandlat honom…” &nbsp; &nbsp;”Nej, det har inte skötts snyggt av Nent, det håller jag med om…men nu får du ursäkta mig, nu vill jag springa vidare…” &nbsp; &nbsp;”….och jag vill att du stannar kvar och lyssnar på vad jag har att säga, för du är ansvarig för allt det som har skett…och det här gäller också mig och, som sagt, hela vår familj. Även våra döttrar har jobbat på Nent i flera år och blivit illa behandlade av chefer och det har Ola sagt ifrån mot…du har ju fått veta det…och dessutom har de sen fått läsa i tidningarna om deras pappa som nån slags sexist, att han behandlar kvinnor illa…hur skulle du själv reagera, du har väl också döttrar?…” &nbsp; &nbsp;”Jag har en.” &nbsp; &nbsp;”Så hur skulle du känna om hon fick läsa i tidningen om att du skulle vara en sexist?” &nbsp; &nbsp;”Nä, det skulle ju inte kännas bra.” &nbsp; &nbsp;”Vet du vad, Anders. Ett företag hänger inte ut en person på det sätt som ni har gjort, dessutom på falska grunder, man gör inte så. Om ett företag tycker att det finns något slags problem löser man det internt. Ingen på Nent har ju ens sagt till Ola vad han har gjort. Men ni har sagt saker till tidningarna som inte ens stämmer.” &nbsp; &nbsp;Det kändes att han blev mer och mer irriterad på mig. Visst, han frös. Men det var så tydligt att det inte var därför han ville därifrån.” &nbsp; &nbsp;Situationen på heden intill havet är laddad. Ena parten är tydligt stressad och pressad. Den andra kräver svar. Samtalet utvecklas nästan till ett slags förhör. Det är som att varje replikskifte gör att den avgörande och avslöjande punkten oundvikligt och kontinuerligt kommer allt närmare. Hon argumenterar och ifrågasätter, han är störd över att både behöva frysa och stå till svars. Men jag vet hennes kapacitet här, en gång hade Lotta tanken på att bli advokat. Och när jag lyssnar på återberättelsen ser jag också en allt tydligare filmisk parallell framför mig. &nbsp; &nbsp;För 30 år sen var det rättssalsmötet i ”På heder och samvete” (”A Few Good Men”) mellan Tom Cruise och Jack Nicholson. Då var det fiktion med maktmissbruk och mörkläggning inom den amerikanska militären, i centrum en narcissistisk överste vars ego tyckte sig stå över gällande reglementen; Nathan R. Jessup (Nicholson) lutar sig långt in i slutpläderingen mot en hederskodex men trängs till slut in i ett hörn av ettrige åklagaren och löjtnanten Daniel Kaffee (Cruise) som sätter sin karriär på spel för det äkta och riktiga. Lag, etik och moral hinner till slut ikapp den despotiska militärchefen, hög på sin roll och position och med övertygelsen om att vara oantastlig. När frågan väl ställs och får sitt svar avslöjar han sig själv och sin ledarstil – utan att ens förstå sitt egentliga maktmissbruk. Här är den definitiva, juridiska återvändsgränden i det fallet: &nbsp; &nbsp;Cruise: ”Colonel Jessup, did you order the Code Red?” &nbsp; &nbsp;Domaren: ”You don't have to answer that question!” &nbsp; &nbsp;Nicholson: ”I'll answer the question!" &nbsp; &nbsp;[vänder sig till Cruise] &nbsp; &nbsp;Nicholson: ”You want answers?” &nbsp; &nbsp;Cruise: ”I think I'm entitled to.” &nbsp; &nbsp;Nicholson: ”You want answers?” &nbsp; &nbsp;Cruise: ”I WANT THE TRUTH!” &nbsp; &nbsp;Nicholson: ”YOU CAN'T HANDLE THE TRUTH!” &nbsp; &nbsp;[lite senare I dialogen] &nbsp; &nbsp;Cruise: “Did you order the code red?” &nbsp; &nbsp;Nicholson: ”I did the job I...” &nbsp; &nbsp;Cruise: [avbryter] “Did you order the Code Red?” &nbsp; &nbsp;Nicholson: ”You're God damn right I did!” &nbsp; &nbsp;Nu, i naturreservatet, i regnet och rusket är scenen en annan. Men den är på riktigt. Här är det en självupptagen företagsledare som systematiskt mörklägger sin organisations brister och försöker upprätthålla sin egen och bolagets förträfflighet genom att tysta varje internt ifrågasättande. Här är det Lotta i rollen som utfrågare, Nents vd Anders Jensen som svarande, också han är in i det sista motvillig till sanningen men även här kommer till slut en kort och rapp bekräftelse på vad allt egentligen handlade om, vad fan det var som hände: &nbsp; &nbsp;Lotta: ”Du är ansvarig för det här, hur kan ett helt företag göra så här mot en enda person? &nbsp; &nbsp;Jensen: ”Ola kritiserade Nent. Och det gör man inte.” Till alla tittare. För att det kan vara bra att veta lite mer än det som bara syns i tv. Med min familj. Eftersom vi gör allt tillsammans och inte mår bra av att hålla tyst.&nbsp; För det sanna och sunda. Vad är alternativet? Mot de falska och fega. De som sprider lögner. Ni som inte säger något alls. Den som inte ser strukturerna är förmodligen en del av dem. ︎︎︎ FÖREGÅENDE&nbsp;HEM&nbsp;︎︎︎